Idag vaknade jag med en hals som känns som sandpapper. Efter vårt 60-årskalas och gemenskapen vi fick uppleva igår protesterar kroppen och vill vila. Samtidigt sitter jag här och tittar på resterna från ett 60-årskalas fyllt av gemenskap, skratt och människor som betydit mycket i våra liv.
🇬🇧 Read in English When People Show Up
Sallad.
Melon.
Ägg.
Fetaostkräm.
Och så mycket pasta att vi nog skulle kunna äta den till frukost, lunch och middag i flera dagar framöver.
Men det är inte maten jag tänker på idag.
Det är människorna.
60-årskalas och gemenskap runt samma bord
De flesta gästerna kom redan på dagen.
Tommys mamma och hennes man kom.
Hans bror och svägerska kom.
Hans systrar kom, även om en av systrarna dök upp senare på kvällen.
Min syster och hennes sambo kom.
Min bror kom och blev kvar långt in på kvällen.
Våra vänner kom.
Barn, barnbarn och familj samlades runt samma bord.
När man står mitt i förberedelserna är det lätt att fastna i allt som ska göras. Gurkor ska skivas, sallad ska sköljas, ägg ska kokas och dukar ska läggas på plats.
Men när dagen väl kommer är det människorna som fyller rummen.
60-årskalas och gemenskap mellan generationer
En av de finaste stunderna under dagen kom från barnens värld.
Tommys syster hade med sig sin son som är ungefär i samma ålder som Alfred.
I början hjälpte jag dem lite på traven.
Sedan behövdes jag inte längre.
Efter en stund kom Alfred ut i köket med ett stort leende.
– Mormor, jag har fått en kamrat. Vi ska ha varandra på mobilerna.
Jag tror att alla som har barn eller barnbarn förstår känslan.
Hur stort det kan vara när två barn hittar varandra.
Hur en vänskap ibland kan börja på bara några timmar.
De stora barnen
De äldre ungdomarna och de unga vuxna hittade också varandra.
De hängde tillsammans, pratade, skrattade och gick iväg på egna äventyr.
Vid ett tillfälle gick de ut på samhället och jagade Pokémon.
Senare bjöd min bror dem på kebab.
Under dagen och kvällen planerades nya saker.
När kalaset var över hade de redan bestämt att de skulle träffas igen och åka till stan för att titta i köpcentret.
Det slog mig att vänskap inte har någon ålder.
Den ser bara lite olika ut beroende på var i livet vi befinner oss.
Gemenskap som håller över tid
Under kalaset berättade min vän något för Simon som fick mig att stanna upp.
– Vi är sådana där vänner man kan ringa mitt i natten. Är det problem så hjälps man åt, även om klockan är fyra på morgonen.
Det är egentligen märkligt.
Vi bor bara några hundra meter från varandra.
Vi fyller år på samma dag.
Men ibland kan det gå flera år mellan gångerna vi ses.
Ändå vet vi var vi har varandra.
Kanske är det det som är riktig vänskap.
Inte hur ofta man träffas.
Utan att man finns kvar.
Ett minne från scouterna
Simon berättade också något som fick oss att le.
Han mindes när han som yngre varit hemma hos våra vänner när det pratades om scouterna.
Lennart hade då lämnat över ett överlevnadsband åt honom.
Ett sådant där armband som går att lösa upp och använda om man behöver rep ute i naturen.
Simon kom fortfarande ihåg det.
Det fick mig att tänka på hur lite vi egentligen vet om vilka avtryck vi lämnar efter oss.
Kanske tror vi att människor minns de stora sakerna.
Men ofta är det något helt annat som stannar kvar.
En stund.
En vänlig handling.
Ett knutet band.
När jag tänker tillbaka på vårt 60-årskalas och gemenskapen som fyllde huset är det inte maten jag minns mest.
Max och det glutenfria brödet
Max brukar vara ganska försiktig med mat.
Därför blev jag lite extra glad när han sa:
– Det var god mat här. Och gott glutenfritt bröd.
Det är ett av de där berömmen som går rakt in i hjärtat.
För barn säger sällan något bara för att vara artiga.
Under dagen satt jag också en stund med Max. Han visade sina spel och berättade om sin YouTube-kanal. Det slog mig hur viktiga sådana stunder är. Ibland handlar gemenskap inte om att vara mitt i den största gruppen. Ibland handlar den om att någon stannar upp, lyssnar och visar intresse för det som betyder något för just dig.
Kung Tommy
Tommy fick många fina presenter.
Men den som kanske väckte mest skratt var tavlan från hans bror.
Där var Tommy avbildad som en kung i full kunglig mundering.
Kung Tommy.
Som om det inte vore nog fick han även en käpp med ringklocka och en liten flaska som man kan fylla på med sprit.
Det blev många skratt runt bordet.
Och det är nog precis sådana presenter man minns.
Alldeles för mycket mat
Under kvällen berättade min vän om ett kalas vi hade för många år sedan.
– Jag har aldrig sett så mycket mat. Jag visste inte ens att man kunde laga så mycket mat.
Vi skrattade när hon sa det.
och nu sitter jag här och tänker att barnen som bor här kommer att få pasta till frukkost, lunch middag och kvällsmat eller iställlet för ostbågar så kan dom få pasta i en liten skål.
Fyra påsar pasta kokades.
Tre och en halv påse ligger fortfarande kvar.
Sallad finns det i mängder.
Melon också.
Kycklinglår och sallads kyckling i massor.
Tzatziki så det kan trilla ur öronen.
Det verkar som att vi fortfarande inte riktigt har lärt oss vad som är lagom.
Men kanske är det inte så konstigt.
För bakom all den där maten finns egentligen bara en tanke:
Tänk om det inte räcker.
Mellan raderna
När jag sitter här idag med min ömma hals och tittar på resterna inser jag att ett 60-årskalas aldrig bara handlar om en födelsedag.
Det handlar om människor.
Om släktingar som kommer trots att åren gått.
Om vänner som finns kvar även när man inte ses så ofta.
Om barn som hittar nya kamrater.
Om ungdomar som planerar nästa träff innan den här ens är slut.
Om minnen som lever vidare i ett överlevnadsband från scouterna.
Om skratt, samtal och gemenskap.
Och när jag tänker efter är det nog det jag är mest tacksam för.
Inte maten.
Inte presenterna.
Inte ens själva firandet.
Utan människorna som dök upp.
Det här 60-årskalaset och den gemenskap som uppstod runt borden kommer jag att bära med mig länge.
AHA – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen om relationer. Om hur livet vävs samman av människor som kommer och går, men också av dem som stannar kvar. Ibland märks det först när man samlas kring ett köksbord, ett kalas eller en vanlig sommardag. Då blir det tydligt hur rik man redan är.
Fråga till dig som läser:
Vilka människor i ditt liv är sådana som alltid finns kvar, även om ni inte ses så ofta?
Reflektion
Ibland tror vi att det är maten, presenterna eller planeringen som gör ett kalas lyckat. Men när jag sitter här dagen efter med ont i halsen och ett kylskåp fullt av rester är det inte det jag minns.
Jag minns Alfreds glädje över att ha fått en ny kamrat.
Jag minns skratten runt bordet.
Jag minns min väns ord om vänskap som finns kvar även när åren går.
Jag minns hur de stora barnen hittade varandra och redan planerade nästa träff.
Och jag minns känslan av att huset var fyllt av människor som ville vara där.
Kanske är det egentligen det som betyder mest. Att få dela en dag med människor som på olika sätt blivit en del av ens liv.
Vi-känslan
Vi behöver varandra mer än vi ibland vill erkänna.
Vi behöver människor som hjälper barn att hitta nya vänner.
Vi behöver människor som dyker upp när det är dags att fira.
Vi behöver människor som minns ett överlevnadsband från scouterna många år senare.
Vi behöver människor som kan ringa mitt i natten när livet gör ont.
Och kanske behöver vi också påminna varandra om att relationer inte alltid mäts i hur ofta vi ses.
Ibland mäts de i vetskapen om att någon finns kvar.
Läs även
Kanske vill du också läsa:
- När ångesten nästan åt upp morgonen – men jag åkte ändå
- Dagens dag 60-årskalaset
- Huvudvärk, 60-årskalas och en dag av förberedelser
- Torsdag och siffror som egentligen handlar om något annat
Prenumerera på bloggen
Om du tycker om mina texter får du gärna prenumerera så att du inte missar kommande inlägg.
📬 Prenumerera här:
Prenumerera på Malix.se
Stöd mitt skrivande
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta blogga får du gärna lämna ett frivilligt bidrag.
❤️ Stöd bloggen här:
🌿 Lev idag just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar längre fram. Just nu är det som gäller.
Lämna ett svar