Jag har ofta känt mig ensam i mina känslor. Därför skriver jag. Jag vill att andra ska veta att känslor inte är farliga. De ska få finnas, förstås och få plats i livet. När vi lämnas ensamma med dem blir de svåra att bära.
Jag skriver inte när jag måste, utan när orden söker upp mig. De kommer till mig när jag går ner till sjön, vid köksbordet, i bilen eller när jag ska sova och hjärnan bestämmer sig för att nu är tiden rätt. Orden är min andning, och andningen är en förutsättning för livet. Skrivandet hjälper mig att fortsätta förstå mig själv, och världen omkring mig.
Ensam i sina känslor – men inte ensam om dem
Nu när jag studerar igen landar allt jag skriver på ett nytt sätt. Orden får luta sig mot kunskap jag samlat genom åren – i möten, i erfarenheter och i teorier som nu fått en hemvist i mig. Det jag tidigare kämpade för att förstå har fått sammanhang. Teorierna blir inte längre bara ord på ett papper, de blir en del av min verklighet, mitt liv och mitt arbete.
Att möta ungdomar – och mig själv
I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta bär känslor som ingen fått syn på. De har lärt sig hålla ihop, eller att gå sönder så högt att någon ska reagera. När jag skriver försöker jag förstå mina egna skyddsmekanismer lika mycket som jag försöker förstå deras. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv.
Och kanske är det därför morgondoppen blivit en så viktig del av mitt liv. I det kalla vattnet finns inga fasader. Första steget är alltid motstånd, kroppen ropar att den vill vända. Men när jag stannar kvar, andas, låter vattnet bära mig – då händer samma sak som när jag skriver. Jag ser att jag överlever också det som känns obekvämt. Jag blir starkare för varje dopp.
Badsystrar och KASAM
Ingen ska behöva känna sig ensam i sina känslor, inte i det förflutna och inte i nuet.
Det är inte bara själva doppet som betyder något. Det är att vi gör det tillsammans. Där bor även ett KASAM – en känsla av sammanhang. Vi badsystrar möts i gryningen, innan världen riktigt vaknat. Vi pratar ibland, är tysta ibland – men vi är alltid i våra jag, i samma upplevelse. Vi badar oavsett väder eller vind. I den stunden är vi fullt närvarande, i en bubbla där ingen behöver förklara vem hon är. Det gör något med oss. Det stärker oss. Det binder oss samman.
Det har funnits perioder i mitt liv där jag varit omgiven av människor men ändå varit ensam i det jag känt. Den ensamheten vill jag bryta genom att skriva. Och varje gång någon läser och känner igen sig – då blir vi två som bär. Då blir känslan mindre tung.
Bloggstatistiken har blivit ett oväntat kvitto på att orden når fram. Klick och siffror är inga svar i sig, men de visar att någon har hittat hit. Någon i Sverige. Någon i USA. Någon jag aldrig kommer möta – men som kanske behövde just de här orden. Det säger mig att vi aldrig är ensamma om det vi känner, även om det kan kännas så.
Varför jag skriver, Ensam i sina känslor
Jag skriver för att orden finns och för att jag behöver dem. Men jag skriver också för att någon annan kanske behöver dem lika mycket. Känslor är inte farliga. De hjälper oss att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De känslor som en gång räddade mig kan idag hindra mig från att leva fullt ut. Därför fortsätter jag skriva – för att våga växa, våga leva och dela den resan med andra.
Frågor till dig som läser Känner du igen dig i känslan av att vara ensam i dina känslor? Vad hjälper dig att stanna kvar när något känns svårt? Har du ett eget sätt att hitta sammanhang — som badet, skrivandet eller samtalet?
Reflektion
När vi delar det vi känner blir livet mindre ensamt att leva. Jag vet idag att vi aldrig är ensamma i våra känslor, även när vi tror det.
Mellan raderna – min röst
Mellan orden finns stillhet. Jag skriver inte längre för att förstå, utan för att dela det jag redan lärt mig. Här får känslorna vila utan kamp – och jag med dem.
Igår kan bära känslor som hör till då, men ibland hittar de fram i nuet. En del av dem behövde vi en gång, för att överleva eller orka vidare. Men idag kan samma känslor mest ställa till med oreda och hålla oss tillbaka.
Det är just när de dyker upp i nuet som vi får möjlighet att jobba med dem. Då kan vi släppa gamla strategier och ge plats för det liv vi vill leva imorgon.
En känsloladdad dag med familjen kan rymma både trötthet, glädje och stilla eftertanke. Ibland blir vardagen så fylld av människor och möten att kroppen till sist behöver vila, men just i dessa dagar växer de små ögonblicken där en blick, ett barns skratt eller en gemensam stund får allt att landa.
Igår var en känsloladdad dag här hemma. Dagen fylldes av människor, möten och känslor som drog åt alla håll. När kvällen kom och jag gick och la mig, var jag trött, inte bara i kroppen utan ända in i märgen. Idag blir det inget bad, det beror på att jag ska åka till sjukhuset inne i staden och senare på ett möte på eftermiddagen. Redan nu känner jag hur jag kommer att sakna just det där badet, men vem vet kanske blir det en ny dag i morgon och då är jag där. Det blev verkligen en känsloladdad dag med familjen, fylld av möten och ögonblick vilka stannade kvar långt in på kvällen.
Kvällsbesök och varma band i en känsloladdad dag med familjen
Igår kväll kom lilla Alfred hit. Så fort han sagt hej till mig, gick han genast in till lillkillen. Lillkillen är Alfreds idol. Han ser upp till honom, och spelandet är deras gemensamma intresse.
Det värmer att se hur omtänksam lillkillen är, då han sparar saker i spelet till Alfred, så de kan spela tillsammans och hjälpa varandra att hitta rätt. Hela förra veckan frågade han när Alfred skulle komma, detta för att han skulle ge honom sakerna.
AI-genererad illustration skapad av ChatGPT (OpenAI). Bilden föreställer inte Alfred eller lillkillen, utan är en symbolisk bild som visar gemenskap mellan barn vid ett dataspel.
I lördags stod han inte ut längre, så jag ringde till Alfred. Efteråt kände jag hur lättnaden spred sig i huset. De bestämde att de skulle spela på söndagen. Det är så fint att se deras gemenskap, trots åldersskillnaden. Även om det mest handlar om spel, så är det just där de möts – i sin glädje och lek.
En känsloladdad dag med familjen – mellan hopp, glädje och sorg
Jag trodde inte att det kunde bo så många känslor i en och samma kropp. Igår befann jag mig mellan hopp och förtvivlan, lycka, glädje och sorg – allt på samma dag.
När Alfred och hans mamma kom kändes det skönt. Hon vet, och hon ser. Därför känns det skönt att få dela tankarna med henne. Jag önskar nästan att det var som under vår resa till Ullared igen – flera mil av bara samtal och stilla närhet. Kanske får vi planera in en ny resa framöver. Den behöver inte gå till Ullared, utan bara vara en mor- och dotterdag. Det räcker.
Dessutom vill jag nämna min granne, som jag ibland länkar till här på bloggen. Hon gör små fina filmer och utbildningsmaterial för barn. Jag är så glad och tacksam över att hon finns. Igår, när jag skrev att jag och bloggen skulle ta en paus, hörde hon av sig och frågade hur jag mår – om något var fel. Det är omtanke i handling. Hon är så otroligt söt och varm, och i henne bor alltid just omtanke. Här kan du titta på hennes arbete med utbildningar för små barn kan du klicka här: Gå till min grannes arbete med barnfilmer
Mellan raderna – min röst om en känsloladdad dag med familjen
Ibland bär en enda dag hela registret av vad det är att vara människa. Då i känslorna som pendlar, hjärtat som arbetar och tröttheten som till sist blir en sorts vila. Det är i de små mötena livet händer just i ett barns skratt, men även i en dotters blick, i känslan av att någon verkligen ser. Där, i enkelheten, där finns och bor styrkan. Ibland kan en känsloladdad dag med familjen påminna oss om hur starka banden verkligen är – oavsett om de visar sig i tystnad, lek eller omtanke.
Hur ofta stannar du själv upp mitt i vardagens virrvarr och känner efter – hur mår jag just nu, egentligen?
Avslutande ord
Du vet inte att det som hände igår kan vara något som följer med dig i känslorna i dagen idag. Vart de sedan för dig – det är en framtidsfråga, om du nu får en ny dag. Alla får inte en ny dag, vilket säger mig – att det är idag som gäller, alltid.
Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig. Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv. För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.
Jag skriver inte för att tjäna pengar. Jag skriver för att andas.
För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara. För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta. När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.
En morgon vid sjön.
När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker. Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra. Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag. En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank. Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan. Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv. Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.
Ord som väntar.
Ibland kommer inte orden direkt. De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar. I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner. Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.
Det finns många ord inom mig. Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar. Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.
Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig
Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig. Kanske blir den personen lite mindre ensam då. För då är vi två – och två är alltid mer än en.
Kanske finns det någon som blir inspirerad. Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se. När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.
När berättelser möts
Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra. Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår. Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.
Det är därför jag skriver. Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor. För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.
Jag skriver inte för att världen ska lyssna, utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.
Frågor till dig som läser
Vad väcker mina ord i dig
Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan
AHA – mellan raderna
Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram. När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.
Mellan raderna
När jag delar mina ord blir jag mindre ensam. Och när du läser dem blir du det kanske också. Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.
Varför jag skriver Reflektion
Att skriva är som att andas ut efter en lång dag. Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta. Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.
Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i. Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt. Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag. Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson
Det är fortfarande mörkt ute när kaffedoften sprider sig i vardagsrummet. Orden kändes först slut, men medan ljusen brinner vaknar tankarna till liv. Här delar jag en stilla höstmorgon, trädgårdens sista sysslor och reflektioner om hur känslor och tankar ibland lurar oss.
Det är fortfarande mörkt ute, klockan är inte mycket ännu. Kaffet doftar från koppen och jag har tänt både en lampa och två små ljus här i vardagsrummet. Jag har varit uppe en stund men först nu tog jag fram datorn. Det känns som om orden tagit slut, som om jag skriver de sista raderna här på bloggen för ett tag. Höstens suck har dragits fram och jag tror att höstens gula löv även sprider sig här på bloggen.
Men kanske är det bara en känsla. Som om tiden stannat och luften i rummet står stilla.
Tankar som går i långsam takt
Dagarna flyter på. Jag gör helt vanliga saker. Mina ambitioner innan hösten blev total har simmat ut i att inte göra. Jag känner mig fast här hemma. Morgondoppen har fått vila, promenaderna blir bara av de kvällar jag orkar gå ut med maken – och inte ens varje gång. Kanske är det sjukdomen som bromsar, eller så är det helt enkelt tid för vila.
Växthuset och trädgårdens vila
Idag lovar vädret sol, och jag har tänkt städa i växthuset. Alla tomater ska plockas, plantorna klippas ner och jorden i krukorna läggas på odlingsbäddarna som förberedelse inför nästa år. Krukor ska tvättas, tunnan tömmas och hela växthuset få sin vintervila.
gurkor som gror i växthuset
Jag undrar om jag är för tidigt ute. När gör andra trädgårdsmänniskor detta? Ändå vill jag bli klar nu, för att inte stå där i januari och inse att något blev ogjort.
Höstsysslor i trädgården
När hösten kommer finns det några enkla saker som hjälper trädgården att må bra inför nästa säsong:
Plocka in sista skörden – tomater, bönor, äpplen och rotfrukter.
Klipp ner och rensa – ta bort gamla plantor och ogräs så att jorden får vila.
Lägg på löv och kompost – ger näring och skyddar jorden under vintern.
Plantera vitlök och vårblommande lökar – vitlök sätts ofta i september/oktober och ger fin skörd nästa sommar.
Skydda känsliga växter – täck rosor, dahlia och andra känsliga plantor med löv eller granris.
Töm vattenbehållare – undvik att tunnor fryser och spricker.
Det är små, lugna steg som gör stor skillnad till våren.
Den här sommaren gav mig glädjen i att odla. Tomaterna smakade tomater, gurkorna var en fröjd att plocka och salladen fanns i överflöd – kanske lite väl mycket. Nästa år ska jag planera smartare och förså i rätt tid. Vitlök ska jag sätta snart, och lök vill jag förodla. Potatisen gav inte många knölar, men de var desto godare.
Vi planterade två äppelträd: Ingrid Marie, för den underbara smaken, och Astrakan, för att den bär minnen från filmen Utvandrarna. Jag hoppas att de klarar vintern.
Tankar och känslor som spelar spratt
Oj, det här blev många ord för någon som nyss kände att orden hade tunnats ut. Kanske var det bara en av de där tillfälliga känslorna som smyger sig in när mörkret ännu ligger kvar utanför fönstret. Tankarna kan vara så luriga. De kommer som små viskningar, får oss att tro att allt har stannat och att luften står still. Men det är ju inte alltid sant.
Ofta är de bara skuggor av oro eller trötthet, en spegel av en natt utan ro. Ibland spelar de spratt, blandar ihop en stilla stund med en slutpunkt. Kanske är det just där kraften finns – i att se att varje tanke inte behöver bli en sanning. Det kan vara just i det utrymmet, där man andas och låter tanken passera, som nya ord, nya steg och nya dagar tar sin början.
Reflektion
Den här morgonen påminner mig om att stillhet inte är slut. Att även en trög start kan bära frön till något nytt. Kanske är det just i pausen som nästa kapitel får sin form.
Mellan raderna – min röst
Under orden bor en längtan efter balans. En vila som inte är flykt utan förberedelse. En påminnelse om att naturen vet när det är tid att samla kraft.
AHA – mellan raderna
Kanske är det här egentligen en berättelse om mer än växthus och höst. När jag trodde att orden hade tystnat fortsatte de ändå att andas där inne, som en stilla rytm. Det är som om naturen och skrivandet påminner mig om att allt får gå i sin egen takt. Pauser är inte slut, de är också en del av skapandet.
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
Idag ska vi åka iväg med vår lilla LVL^2. Det känns skönt i kroppen – en känsla av förtjänad vila. Kanske för att tvättkorgarna är tomma. Det händer inte ofta. Jag vet inte hur många maskiner jag tvättade igår, men det blev en hel tvättdag. Och ändå hann vi med ett bad.
Inte det där svalkande, kalla doppet jag ofta längtar efter. Vattnet i sjön hemma var varmt, nästan kropps tempererat. Jag blev inte ens kall när jag klev i. Men barnen uppskattade det – och det gjorde jag med. Trots att jag var i nästan lika länge som dem, kände jag mig fortfarande varm när jag gick upp. Men också tacksam. Att få bada tillsammans är ändå ett slags stilla lyx. Fast jag simmade mest.
Tre mil i gassande sol
På förmiddagen kom min bror och hans dotter. De hade cyklat från Uddevalla – tre mil i gassande solsken. 27 till 30 grader och de trampade hela vägen hem till oss. Jag blir imponerad. Lite orolig också. Själv hade jag nog svimmat på vägen.
Men min bror har alltid varit envis. En gång cyklade han hela vägen till Göteborg. Det ligger visst i blodet – för när vår farfar var ung, cyklade han och sina bröder från Göteborg upp till Uddevalla varje helg. Jobbade till klockan ett på lördagar, och sen iväg. För att få en söndag med sina föräldrar. Skulle någon göra det idag? Nej, jag tror inte det. Idag tränar man i syfte att träna – inte för att orka hälsa på mamma och pappa.
Vad tror du på? Att vi har blivit för bekväma – eller att vi helt enkelt har andra sätt att visa kärlek idag?
En tjockpannkaka att minnas
Efter badet fick jag för mig att göra glutenfri tjockpannkaka. Jag har försökt många gånger förut – men aldrig riktigt fått till det. Den där fluffiga, fasta konsistensen har liksom uteblivit. Men igår… igår blev det rätt.
Jag hittade ett recept hos Det glutenfria köket och gjorde en dubbelsats. Jag uteslöt baconet eftersom vi skulle ha glass som tillbehör. Pannkakan blev precis som jag ville ha den. Vi åt den med drottningsylt och vaniljglass, och barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Och jag… jag satt där och njöt av att det faktiskt gick. Att jag lyckades. Det blev precis den där känslan av fluffighet och den var nästan som jag minns den från mammas kök.
Recept – Glutenfri tjockpannkaka
Du behöver: – 4 ägg – 3 dl glutenfri mjölmix (Finax röd eller Semper Mix) – 4 dl mjölk – 1 tsk fiberhusk – 1 tsk bakpulver – En nypa salt – 1 paket bacon eller rökt skinka (valfritt)
Så här gör du:
Sätt ugnen på 220 grader.
Vispa ihop lite mer än hälften av mjölken med mjölmix, fiberhusk, bakpulver och salt.
Vispa i äggen, ett i taget.
Häll i resten av mjölken. Låt smeten stå i 10 minuter.
Om du använder bacon – tärna det och förstek i ugnsformen i 10 minuter.
Häll smeten i formen och grädda i 30–40 minuter, mitt i ugnen.
Servera med sylt, glass – och gärna en kopp kaffe.
Kväll med ost, kex och kortspel
Senare på kvällen kom dottern och hennes sambo. Hon hade ringt tidigare och frågat om vi kunde äta ost och kex. Jag svarade ja direkt. Det är något med den där typen av kvällar – enkla men ändå så betydelsefulla. Vi satt ute på altanen och spelade kort tills mörkret smög sig på. Jag var väl inte direkt någon mästare i spelen, men skrattet och alla ”fult ord” – det vann jag på.
(Nu säger jag kanske inte massa fula ord. Men jag säger just ”fult ord”. Något som pojkarna på jobbet hade roligt åt. De sa att när jag säger så, så byter de i huvudet ut det till något riktigt fult. Men efter några månader satt de alla och sa ”fult ord” istället. Det blev vårt gemensamma språk.)
Har du någonsin känt att någon gör saker för att lindra din smärta? Det är fint – men också skört. Vad händer när vi inser att vi måste bära våra egna känslor?
Men mitt i allt det varma och fina smög det sig in en tanke. En tanke som jag burit ett tag. Jag vill inte att hon kommer bara för att vår son inte gör det. Jag vill inte att hon ska känna att hon behöver fylla ett tomrum, vara någon slags tröst. Det är inte hennes ansvar att lindra vår saknad. Den tomheten är något vi själva har ansvar över att göra något med.
Jag har pratat med henne om mina tankar och jag hoppas att hon kommer till oss av anledningen att hon verkligen vill – inte av dåligt samvete för något hon inte kan påverka. Men samtidigt – jag är så glad att hon kommer. Att vi kan ha de där kvällarna. Tillsammans.
Tankar om tro – och en fråga från grannen
Innan jag avslutar vill jag dela ett litet klipp från min grannes YouTube-kanal. Hon gör små filmer för barn, men ibland kommer något för oss vuxna också. Idag ställer hon frågan: Kan vi leva utan religion?
Jag vet inte. Jag tror många här i Sverige lever utan Gud i traditionell mening. Men vi tror nog ändå. På något. Kanske på karma. På naturens krafter. På godhet. Jag tror att gott föder gott – att goda handlingar smittar, och gör något med oss.
Troende har alltid funnits i världen. Människan har alltid behövt tro på något större. Något som ger syfte. Våra förfäder hade sina gudar långt innan prästerna kom. Och kanske är det just det – behovet av att känna mening – som aldrig riktigt försvinner.
Jag själv går till kyrkan en gång om året. På julafton. För sångerna, för friden. Inte för att jag är särskilt troende – men kanske ändå. På mitt sätt.
Behöver du något större att tro på? Vad vilar du dina tankar i, när världen känns för stor eller för tom?
Reflektion
Det var en dag full av sol, bad, mat, familj och tankar. En dag där värmen låg som ett lock, men där hjärtat ändå öppnade sig. En dag som smakade pannkaka, doftade solvarm hud – och lämnade efter sig något att fundera vidare på.
Kärleken till sig själv är inte själviskhet – det är grunden vi står på. Den gör oss starka nog att leva, känna och möta livet utan att gå sönder. Det här inlägget är en påminnelse om att du är värd din egen omsorg. Och att vägen dit börjar med acceptans.
Kärleken till sitt själv
I alla fall några tankar att fundera på.
Kärleken till sig själv är en av våra viktigaste relationer – en relation vi borde ta på allvar. Det handlar om att acceptera och älska oss själva för den vi är, med både styrkor och svagheter. När vi har en stark kärlek till oss själva är vi bättre rustade att ta hand om våra behov, våra gränser och våra relationer till andra. Vi blir mer självsäkra, mer respekterade och får en starkare förmåga att förändra våra liv till det bättre.
Men att uppskatta och älska sig själv är inte alltid lätt. Vi är ofta hårda mot oss själva. Vi jämför oss med andra. Det är viktigt att komma ihåg att vi är unika – att vi har egenskaper som ingen annan har.
Så låt oss börja älska oss själva mer. Genom att lära oss att acceptera och uppskatta oss själva kan vi bygga en relation till oss själva som är stark, varm och positiv. En relation som hjälper oss att nå våra mål och drömmar. Kärleken till sig själv är en viktig del av vårt välbefinnande. Låt oss ta hand om den och visa oss själva den kärlek vi faktiskt förtjänar.
Vi får börja med acceptansen. Ett steg i rätt riktning.
Acceptera sig själv – ett viktigt steg i självkärlek
Att acceptera sig själv är en avgörande del av både personlig tillväxt och självkärlek. Det handlar om att ta emot och uppskatta sig själv som man är – med allt som ingår. Det kan vara en utmaning, men när du väl landar i självacceptans uppstår ofta både större tillfredsställelse och ett starkare självförtroende.
Självacceptans handlar inte om att ursäkta dåliga beteenden eller ge upp sina mål. Det handlar om att se hela sig själv – brister, styrkor, utmaningar – och samtidigt sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv.
Sluta jämföra dig
För att acceptera dig själv behöver du först sluta jämföra dig med andra. Jämförelser är en stor källa till oro och en grogrund för dålig självkänsla. Försök i stället att fokusera på din egen väg, din egen utveckling.
Umgås gärna med människor som stödjer och uppmuntrar dig. Omringa dig med positiv energi och sätt gränser för vad du mår bra av – och vad du inte vill bära.
Tillåtelse att misslyckas – och förlåtelse
Det är också viktigt att ge sig själv tillåtelse att misslyckas. Att förlåta sig själv för de misstag som skaver.
Förlåtelse är en viktig del av självacceptans. När du vågar rikta blicken framåt och se vad erfarenheterna lär dig, blir du friare att gå vidare.
I slutändan handlar självacceptans om att ha en vänlig, positiv inställning till dig själv och din livsresa. När du accepterar dig själv växer både modet, tilliten och förmågan att möta livets hinder.
Frågor till dig som läser
Vad är det svåraste för dig när det gäller att acceptera dig själv?
När kände du senast att du var snäll mot dig själv – på riktigt?
Vad behöver du just nu för att känna mer självkärlek i vardagen?
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att återvända hem till sig själv. Om att inte längre vara sin egen hårdaste domare. Det handlar om att våga säga: ”Jag räcker.” När du läser detta: känn efter. Vad händer i dig när du tänker tanken att du förtjänar din egen kärlek?
Reflektion
Självkärlek är inte ett mål – det är en övning. En mjuk, långsam riktning. En riktning du förtjänar.
Lär dig varför kärleken till sig själv är grunden för välmående, styrka och utveckling – och hur självacceptans blir vägen dit.
English Version – Self-Love
Self-Love – Why Accepting Yourself Matters
Introduction
Self-love isn’t selfish. It’s the foundation we stand on. This post is a reminder that you deserve your own care — and that the journey starts with acceptance.
The Love You Give Yourself
Self-love is one of the most important relationships in your life. It means seeing your strengths and weaknesses and holding dem båda med värme. When you build a strong relationship with yourself, your confidence grows — and so does your ability to take care of your needs and your relationships.
But loving yourself isn’t always easy. We compare. We doubt. Still, you are unique. You carry qualities no one else has.
Let this be a gentle reminder to start loving yourself a little more.
Accepting Yourself – A Key Part of Self-Love
Self-acceptance means appreciating yourself as you are. Not as du borde vara. Not as någon annan tycker att du ska vara.
It doesn’t mean excusing harmful behaviour. It means seeing your whole self — strengths, flaws, challenges — and still choosing kindness.
Permission to fail – and to forgive
You are allowed to make mistakes. You are allowed to begin again.
Forgiving yourself is a vital part of self-acceptance. When you look forward instead of back, something mjukt börjar hända: du blir friare.
Questions for you
What is the hardest part of accepting yourself?
When were you last kind to yourself?
What small thing could you do today that shows you care about you?
Your Voice: Between the Lines
This text is a hand on your shoulder. A reminder that you deserve your own warmth. That self-love isn’t a luxury — it’s oxygen.
Det kom avisering om ett nytt tema. Självklart vill jag prova det. Gillar looken av det. Eller vad säger du? Ser du skillnad?
Idag blev det bad på morgonen, innan jag åkte var jag inte helt säker på att jag skulle bada. Men jag har gått och blivit vinterbadare då gäller det att ligga i med det där att ta sig till badet.
2 grader va det i vattnet. Lite varmare än innan. Då har det snurrat runt 1.3- 1.6. Lite svårare att gå i idag men när mentorn räknade till tre så vart det att doppa ner kroppen i vattnet. Ett kortare bad blev det idag. Det känner jag nu, för kroppen är redan uppvärmd. Badtofflorna ursköljda och snart ner i duschen.
Ska åka till jobbet för ett kort möte, i morgon en ledig dag.
Visualisering har blivit till de senaste veckorna, jag spelar upp en film i tankarna, om att det jag ska till att göra redan innan det är gjort. Innan jag åker till jobbet har jag tanken om hur jag kommer hem från en fantastiskt bra dag på jobbet. Vilka känslor som bor i kroppen, hur jag mår och vad jag gör på jobbet. Till och med hur jag hinner med det där tråkiga som dokumentation. Hur jag hittar rätt bland rubrikerna och hur allt bara flyter på. När jag åker hem från jobbet, samma visa om nattsömnen som bli så bra. Hur jag vaknar upp, är pigg och utvilad, mår gott i kroppen och har all tid i världen, innan jag ska göra det jag ska göra. Det fungerar det där med att dagdrömma, om de händelser som ska bli till. Det gör att jag redan innan jag gör det jag ska, har en god känsla i kroppen av att lyckats göra det jag ska göra.
Prova börja med något litet tänk på det som ligger framför dig. Tänk på att det redan är gjort, Hur alla människor i den där kommande stunden är, hur du gör och vilka känslor som bodde i dig. Tillåt dig att lyckas i den kommande händelsen och flytta in i de känslor som gör att du mår bra.
I alla fall fungerar det för mig. det ger mig mera kraft och mod till att ge mig själv en chans att lyckas med det som är tänkt att lyckas med.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu lever vi. Idag är första dagen på resten av ditt liv. Dags att göra det du vill göra och göra det du tänker.
Igår visades programmet Jag hatar ADHD. Det var en dokumentär från Danmark. Där de hade alternativa sätt att hjälpa barnen att lyckas i skolan. Nu när jag läser på FB och andra ställen så ser jag att jag inte ska gilla det programmet, pill för de visade på faktafel.
Barn med ADHD behandlas ofta med ”Ritalin som innehåller amfetamin”. På 15 år har omsättningen av Ritalin stigit med 2 400 procent. Det är det här som är faktafelet.
De hade skulle ha skrivit Metylfenidat istället. Vilket är ett liknande preparat som amfetamin. I alla fall är det så som jag uppfattat det. När jag själv åt Concerta så var jag till en början nöjd. Fick en lugnare takt och orkade bli färdig med tanken på ett konstigt sätt. Det slutade surra i kroppen. Men efter ett par år verkade det som att medicinen gjorde mera skada än nytta i mig. Nu var det programmet som jag skulle skriva om. Så nu försöker jag igen.
De hade valt andra metoder än medicin för att hjälpa barnen i skolan. De undersökte barnens motorik, check hade tid att stanna upp och prata om känslor och hjälpte barnen till att hitta andra metoder i sig själv än att slåss. Det var mycket reflekterande hos lärare och i barngruppen. Skolteamet såg viktigheten i att få i gång reflektioner i barngruppen, order och det var viktigt att prata om Känslor och tankar. Arbetsgruppen var helt enormt duktiga på att hitta sätt som gjorde att barnen lärde känna sig själva, och fick upptäcka sin egen duglighet som sedan mynnade ut i det vackra ordet SJÄLVKÄNSLA.
De lärde även barnen att det var mera än sin diagnos, att de inte skulle vara ”offer” i sin diagnos.
Under programmets gång fick vi tittare ta del av hur barnen växte och blev bättre och bättre på läsning, skrivning, men även Kamratrelationer, bättre på att uttrycka sig och själva hitta till orsaken i sig själva till att de kanske var irriterade och ledsna.
Jag tyckte skolan gjorde underverk, herre gud det finns ju till och med vuxna som aldrig hittar till frustrationernas ursprung. Här kunde ungen dagen efter en besvikelse hitta till sorgen som bodde inom honom över att pappa svek. Han hittade till rädslan över att göra mamma ledsen om han sa att han saknade sin pappa.
Nej, oavsett faktafel och vad andra kunniga säger, så kände jag att programmet och just den skolan var något som jag önskade att mina barn hade fått delta i.
Det måste ju finnas alternativ, val vi måste ju få möjligheten till andra val, än medicin. Det ena utesluter inte det andra. Även om det nu enligt många, var sektliknade eller inte så funkade det på de barn som var med i filmen. OCH sekt ? Såg inte tillstymmelsen till ordet Scientologi i filmen.
Metylfenidat är indicerat som en del i det totala behandlingsprogrammet för ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder) hos barn från 6 år, när
endast stödjande åtgärder visat sig vara otillräckliga. Behandlingen ska
ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
