Påskbrev är traditionen. Då det är påsk i Dalsland.
👉 🇬🇧 Read this post in English Easter in Dalsland – traditions, memories and our way of celebrating
Traditioner som förändras
Nu har jag inte riktigt koll på det där med påsken längre.
Vad alla gör.
Påskhare, påskkärringar och gubbar.
Men jag vet hur det känns.
Och jag vet hur det har varit – och hur det är nu.
För mig har påsk i Dalsland fått en egen betydelse med åren.
Påskbrev i Dalsland – en stillsam tradition
Här i Dalsland finns en tradition som jag tycker om.
Man gör fina påskbrev.
Lägger godis i dem.
Går och knackar på hos någon man vill ge brevet till.
Ger det.
Och går vidare till nästa.
En enkel sak.
Men ändå något som bär en känsla av omtanke.
Det är något särskilt med påsk i Dalsland – lugnet, traditionerna och känslan.
När jag var liten – Göteborg och snabba steg
Så gjorde vi inte när jag var liten.
Men då bodde jag inte här heller – jag bodde i Göteborg.
Då var det andra regler.
Snabba, ofta ganska fula teckningar.
Man ringde på dörrar.
Lämnade sin teckning.
Och så väntade man.
Ibland fick man godis.
Ibland pengar.
Och ska jag vara ärlig – pengarna var roligare.
För då kunde man köpa precis det man själv ville ha.
Påskkärringar, röda kinder och Blåkulla
Och så det viktigaste – det höll jag nästan på att glömma.
Man klädde ut sig.
Till påskkärring eller påskgubbe.
Röda kinder.
Sjalett för kärringarna.
Hatt för gubbarna.
Och så berättade mormor:
Att häxorna åkte till Blåkulla.
På sina kvastar.
Där drack de kaffe tillsammans.
Och flög vidare i natten.
Det fanns något magiskt i det där.
Lite skrämmande.
Men mest spännande.
När påsken alltid känts lite grå
Jag har ofta funderat på det där.
Varför jag blir lite låg just vid påsk.
För det är inte bara nu.
Det har funnits med länge.
Redan när jag var liten.
Jag minns påsken som grå.
Kall.
Lite tom på något sätt.
Affärer var stängda.
Allt stod still.
Och det var ofta mulet – i alla fall i mitt minne.
Men det var inte bara vädret.
Det fanns också en känsla av besvikelse.
Och en oro som jag inte riktigt kunde sätta ord på då.
En rädsla.
Att det kanske inte skulle vara lugnt.
Att någon inte mådde bra.
Och så de där små sakerna som egentligen inte var små.
Påskäggen.
Andra fick stora ägg, fyllda med saker.
Vi fick små ägg.
Med lite skummägg i.
Det var inget fel i det egentligen.
Men som barn kändes det.
Som att något saknades.
Och kanske är det inte alls så det var.
Kanske är det bara ett minne av en känsla från barndomen.
Kanske fick vi fler påskägg än jag minns.
Men det är inte det som har stannat kvar.
Det är känslan.
Och ibland är det just känslan som blir sanningen vi bär med oss.
Kanske är det därför påsk i Dalsland känns annorlunda för mig idag.
🌿 Idag förstår jag lite mer
Idag kan jag se det med andra ögon.
Att känslor sätter sig.
Att kroppen minns.
Och att vissa tider på året
bär med sig mer än man först tror.
Kanske är det inte påsken i sig som gör mig låg.
Kanske är det minnet av hur det en gång kändes.
Av oron hemma.
Av att andra verkade ha något annat – något mer.
Och hos oss…
var det mest en stillsam dag framför tv:n.
Framför allt långfredagen.
En lång, tyst och ganska tråkig dag.
Som en väntan.
På påskafton.
På påskäggen.
🌿 Känslan som stannar kvar – en liten förklaring
Jag har tänkt på det där.
Hur minnen fungerar.
Och jag har förstått att det finns förklaringar till det jag känner.
Att vi människor inte alltid minns det som faktiskt hände –
utan hur det kändes när det hände.
Att kroppen lagrar känslor.
Som ett slags minne i sig.
Så även om detaljerna suddas ut med tiden,
så kan känslan finnas kvar.
Lite som en ton i bakgrunden.
Jag har också förstått att sådana minnen kan väckas igen.
Av dofter.
Av platser.
Av tider på året.
Och kanske är det just det som händer vid påsken för mig.
Att något gammalt vaknar till liv –
inte som en tydlig bild,
utan som en känsla.
Och när jag tänker så,
blir det lite lättare att förstå mig själv.
Inte som att något är fel.
Utan som att något en gång har varit viktigt.
Så kanske handlar det inte om påsken i sig.
Utan om minnet av hur det kändes att vara liten just då.
Och idag kan jag göra något annat av det.
Påsk i Dalsland – vårt sätt
Idag ser det annorlunda ut här hemma.
Vi har nästan vuxna barn som bor här.
Och vuxna barn med egna familjer.
Vi är inte så mycket för den traditionella påskmaten.
Istället gör vi det på vårt sätt.
Vi grillar.
Lite kött.
Korv.
Hamburgare.
Svamp.
Grillade grönsaker.
Och en potatisgratäng.
En påsk som känns mer som oss.
Påskägg – till stora och små påsk i Dalsland
Idag ska vi iväg och lämna påskägg till barnbarnen.
Så att de får sina ägg.
Och de vuxna barnen får också påskägg.
Men inte fyllda med godis.
Utan med ägg.
Sådana man äter.
Påsk med Alfred – och omtanke till de andra
Alfred hade bestämt att han ville fira påsken med oss här hemma.
Och det i sig är ju något alldeles särskilt.
Vi bjöd även in våra andra små barnbarn, tillsammans med sin mamma och pappa.
Men de var upptagna med annat.
Så idag åker vi till dem istället.
Lämnar deras påskägg där de är.
Påskägg på vårt sätt
I år blir det inte stora påskägg fyllda med godis.
Jag tänker att de får det av så många andra ändå.
Här gör vi lite annorlunda.
De får två ägg var:
Ett med lite godis i.
Och ett med en peng.
Lite av båda.
Lite valfrihet.
Lite omtanke.
Så här ser påsk i Dalsland ut för oss nu.
🌿 Dagarna som blev påsk i Dalsland
Igår var en sådan där dag som bara blev.
Innan vi åkte iväg lämnade vi påskägg till mina andra barnbarn.
Hugo fick sina två ägg –
men stannade upp.
“Men farmor… Emilia då?”
Han ville inte ens öppna sina egna
innan han visste att hon också fått.
Och när han förstod att hon också skulle få två –
då vågade han öppna sina.
Det säger något.
De fick små ägg i år.
Och det var nog tur,
för de hade redan fått massor av godis från andra.
Men kanske tyckte de ändå
att vi var lite snåla.
Ett ägg med lite godis.
Och ett med pengar.
Hugo gillar tjugolappar.
Och kanske var han lite besviken först.
Men så fick han höra:
att det faktiskt var fem tjugolappar i den peng han fick.
Då blev det lite annat.
Alfred som målvakt.
Sen åkte vi vidare.
För Alfred skulle spela fotboll.
Och alltså… vilken kille.
Han stod i mål.
Och han var grym.
Verkligen grym.
Så trygg.
Så snabb.
Sicken målvakt han var.
Man blir varm i hela kroppen
när man står där och tittar.
Glass äventyret
Och mitt i allt det där vardagliga
så fortsätter livet hemma också.
Vi provsmakade glassen.
La i lite kaksmulor.
Jag köpte två muggar till
och gjorde en ny sats.
Nu står det en burk i frysen
med 2 dl grädde, 2 dl mjölk
och vanilj från vaniljstång.
Jag tyckte det blev lite för fet först,
så denna gång tog jag mindre grädde och mer mjölk.
En annan burk gjorde jag med
1 dl yoghurt, lite honung och 3 dl mjölk.
Och en med grädde, mjölk och oboypulver –
den lät jag vara osötad. Eftersom det är så mycket socker i oboy.
Och så surdegen. Sune som den heter.
Den glutenfria.
Den som inte alls ville som jag först.
Första brödet blev för löst.
Ett riktigt misslyckande.
Men i morse gjorde jag ett nytt.
Och nu står det på jäsning.
Det är inte lika enkelt med glutenfritt mjöl
som med vanligt vetemjöl.
Men jag har bestämt mig.
Jag ska klara det här också.
I degen hade jag:
lite profiber,
lite fiberhusk,
salt,
honung
och min surdeg –
den som fått stå i fem dagar nu
och växa till sig.
Gjort på havregryn.
Och kanske är det just detta som blivit min påsk i Dalsland.
💭 Frågor till dig som läser
Hur ser din påsk ut i år?
Håller du fast vid traditioner – eller gör du på ditt eget sätt?
Minns du hur du firade påsk som barn?
Var det påskbrev, utklädnad eller något helt annat?
Och vad betyder mest för dig idag – maten, traditionerna eller människorna du delar stunden med?
Och till sist jag önskar dig en riktigt trevlig härlig Glad påsk!
🔗 Läs mer på bloggen
Om du vill läsa mer i samma anda – vardag, känslor och livet som det är – så hittar du fler texter här:
👉 Glad Påsk!!!
👉 ADHD i vardagen – när små saker blir stora känslor
👉 Recept och matglädje hittar du här…
💛 Stöd bloggen
Vill du stötta mitt skrivande och det jag delar här – stort som smått – så kan du göra det här:
👉PayPal Me
Det är inget måste.
Men det betyder mer än du tror 🌿
📩 Prenumerera på bloggen
Vill du fortsätta följa mina texter om vardag, ADHD, känslor och livet som det är –
då kan du prenumerera här:
Så missar du inget nytt inlägg.
✨
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu –
det är här livet händer.
Lämna ett svar