Kategorier
Malix

Jag har ansvar över mig.

vissa dagar är jag mera till min fördel än andra dagar, rx då är det dagar som jag hittar till klokheter. Dessa dagar är dagar som jag är mera kärleksfull emot mig själv. Det är dagar som jag tar ansvara över det som är mitt, ampoule det som jag kan styra över.

Jag kan inte styra över hur andra människor beter sig, diagnosis vad dom ska känna,eller hur dom ska uppleva saker. Eftersom jag inte kan det, så har jag heller inte ansvar över det dom gör eller vad dom säger. När jag var ung trodde jag att jag hade förmågan att göra om andra människor. Jag tror vi är många som inbillat oss det.  Om bara han gjorde det, om bara den inte va sådan, men om hon ändå inte sa så….

Ja, ni vet alla de där OM som vi tror kan förändra världen till och med. För att förändra världen eller i alla fall andra människor som vi då inte kan. Så har vi ändå en chans till förändring. Jag kan inte förändra min make, mina barn eller vem det än må vara. Men jag kan förändra, det blir ett stort ord i mig just det där förändra. Förändra jo just den förmågan har jag. Bara jag inser vilken, del vilket sätt eller vad det är jag kan förändra.  Förmågan ligger helt och hållet hos mig själv. Det handlar om mig. Det är där det kan ske magiska stunder. Magiska underverk. För jag kan förändra mig, mitt sätt att se, möta till och med titta bort om det nu krävs. Jag kan förändra mina tankar om en annan människa, jag har eget ansvar i att se den andra människan med helt andra glasögon om det nu krävs.

Första gången jag kom på just det där med ansvar då var jag egentligen riktigt liten.  Den första människan jag ville ändra på så att han mera passade in i min bild så att jag kunde känna stolthet var egentligen min egna far.  Min pappa hade problem med alkoholintag. Min pappa var full varje helg, utan när han jobbade. Eftersom han hade ett jobb, så var det mera okej för omvärlden att han dracks sprit mera än vad som var bra för honom. till och med han själv trodde det många år i sitt liv.

Men jag tyckte inte det var okej, i början hatade jag min pappa de fulla dagarna. Men redan som 12 13 åring så hände det något. En kamrat till mig sa att min pappa var en fullgubbe en alkoholist.  Det var därför jag var så knäpp, ful spinkig, hade så dålig musiksmak och allt va det nu va. Självklart blev jag ledsen att min pappas superier gjorde mig till ful spinkig och knäpp.Tills en dag då jag faktiskt kom på men min pappas öldrickande kunde ju inte påverka min spinkighet, att han drack öl hade ju inte att göra med min knäpphet, om han var full på helgerna, så kunde ju det inte bero på mig.  Jag var ju bara tretton år, jag hade inte valt att ha en pappa som drack sprit, om han betedde sig illa när han var onykter så kunde ju jag inte göra något åt det.

Just den dagen när jag satt inne på mitt rum och tänkte på pappa och mitt ansvar om hans öldrickande. Så förändrades något inom mig, för just den dagen så insåg jag att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts att han drack sprit, jag hade enligt mig själv redan då en möjlighet att ta tillbaka den kärlek som jag hade känt till min pappa, innan jag förstod att man inte dricker så mycket sprit. Just den där dagen minns inte vilken dag men jag vet att det var på sommarlovet mellan sexan och sjuan så  hittade jag tillbaka till min pappas och min rätt till att faktiskt tycka om min pappa. Jag var till och med så klok så jag förstod att bara för att jag tyckte om min pappa så betydde inte det att jag behövde älska hans superier. Den dagen fick min pappa flytta in i mitt hjärta igen för att han var den han var. Nästan i bästaste kostymen.

När någon retades, eller sa något dumt om min pappa så gjorde det inte längre så ont. Vad han gjorde eller hur han betedde sig slutade jag ta ansvar för vilket ledde till att jag slapp skämmas eller känna skam över vad min pappa gjorde. Redan då som lite trettonåring insåg jag att jag var utan ansvar över just min pappas fyllerier. Det gjorde att jag älskade min pappa för den han var, det gjorde att jag hade möjligheten att få ha en pappa som var den där allra bästa pappan i ganska många år.  När han sedan många år efter det att jag trätt ut ur tonåren, när jag till och med  hade blivit väldigt vuxen, så insåg han själv vad som var bra för honom, vad som var mindre bra för honom.  Så han la av med att dricka alkohol.  Idag bor min pappa i himlen, han dog för tidigt. Redan då han fyllde 59 år så lämnade han denna jord.

Men det bor väldigt mycket Tacksamhet för den klokhet som jag fick redan som ung.  Klokheten i att jag faktiskt kunde älska min pappa trotts hans alkoholintag, att han sedan slutade helt gör mig också tacksam. För han fick i  alla fall tio år där han levde, levde på riktigt där han inte dövade känslor med sprit, där han fick uppleva glädje i glädjen inte i ångerna av alkohol.  En annan tacksamhet som bor i mig är att även om min pappa inte idag finns här, så jag kan känna oljelukten som alltid bodde hos honom, så han finns, han vägleder mig ännu idag.  Jag kan många gånger uppleva att om jag gör något som inte är bra för mig så kan jag höra hur min pappa blir helt tokig han smackar med munnen frustar och himlar med ögonen över min tokighet. han säger inte så mycket. Det gjorde inte min pappa, han visade på andra sätt när det blev fel.

Vad ville jag nu säga med alla orden om min pappa?  Jo att jag kan inte förändra någon annan människa jag kan bara förändra min uppfattning om denna. Jag kan inte ta ansvar över hur en annan människa gör, är eller säger.  Just det kan inte du heller göra du som läser mina ord. Du har bara ansvar över dig, ditt sätt, och dina tankar.

Kategorier
Barn

Ska jag springa runt och kräva tacksamhet om jag gör mitt jobb??

Hur känns det i magen nu då? Den frågan har jag ställt mig under morgonen.  Hur känns det i magen nu, pharmacy då efter det där samtalet som tog en hel vecka för Stöd och resurs att ringa?  Hur det känns?  Jo det känns i alla fall. I går ringde han som skulle ringa oss. Han som enligt LSS handläggares uppgifter redan hade ringt. För det hade handläggaren fått till sig från gruppchefens chef.

Därför blev det min fråga till han som ringde.  Min fråga blev hur det kommer sig att Lss handläggaren berättar för mig att Ni redan ringt oss, advice och pratat ut om helgen?

Svaret jag fick var att det måste blivit ett missförstånd. Han menade nog samtalen som vi hade då själva händelsen utspelade sig. Jag kan inte säga något om det är rätt eller fel, för det kan ju så vara. Att handläggaren har missförstått.

Efter missförståndet så sa han till mig att han hade tänkt att ringa, med hade inte tyckt det var så viktigt. Även här finns det inget rätt eller fel, och visst jag kan tänka mig att han visst hade tänkt att ringa. Men där ligger inte viktigheten, för viktigheten i sammanhanget för mig, är Han tyckte inte det var så viktigt…….

Det var det heller inte, inte för honom. Men det handlar om människor han har hand om, barn som har funktionsnedsättningar, vi föräldrar överlåter våra barn till honom och den verksamheten som han jobbar i. Han bedömer viktigheter som handlar om mitt barn. För mig är allt viktigt när det handlar om mina barn, allt som har med dom att göra, är viktigt för mig.  Jag känner att han har inte dom befogenheter att bedöma, vad som är viktigt eller inte viktigt för mig och mina barn.  Han berättade att situationen hade blivit hotfull den där helgen,  om det fick vi inget ord om då det hände. 

Nej känslan efter samtalet som gruppchefen tog sig tid att ringa till oss igår. Ger mig en illa smak i munnen och en klump i magen. Tankarna som flyttade in i mig efter samtalet, är som ett garnnystan som inte vill trasslas ut, sånt där med omöjliga knutar ni vet.

Även om han sa till mig att dom ville fortsätta jobba med vår son, så fick jag uppfattningen om att så nog inte är fallet. För vi ska minsann veta att dom gör sitt bästa, det finns dom föräldrar som är tacksamma för om deras son vill vara där bara en dag. Det finns dom föräldrar som är glada om deras son vill vara där bara en natt.

Jag förstår inte resonemanget som han förde. Jag förstår inte varför jag inte förstår vad han säger. Jag förstår inte varför jag nu känner att vi kom ingenstans, mera än att det i mig bor ännu mera tvivel. Är det verkligen så att jag ska vara en tacksam förälder, för att dom mot betalning en helg i månaden ska se till att vår son tycker det är kul och roligt på kortis?

Är det verkligen så att jag ska sitta här helgen sonen är på kortis, med en klump i magen och vara tacksam?  Om sonen är där bara en dag eller två? Är det så kortis verksamheten  tänker?  Att föräldrarna ska banne mig vara tacksamma över att vi tar hand om deras barn?

Jag trodde i min villfarelse att kortis var till för att locka ut barnen på äventyr där dom slipper tjatet från föräldrarna och gör roliga saker med andra. Jag inbillade mig att dom gör det jobb dom gör, för att dom tycker om sitt arbete,och för dom är duktiga på att ha hand om barn som har olika svårigheter.

Jag trodde i min villfarelse att kortisverksamheter, var till för att ge barnen och föräldrarna ett andrum i det dagliga annars ganska krävande vardag. Att barnen skulle få lite semester från sina allt för tjatande föräldrar. Att föräldrarna den helgen ska kunna koppla av och göra saker för sin relation, och för de andra barnen som annars inte hinns med.

Men jag har tydligen haft helt fel uppfattning, jag har tydligen varit i det blå. För jag ska sitta här och vara tacksam…. tacksam för att det tog tre timmar innan kortis ringde och sa att vår son ville åka hem.

Jag kommer antagligen från en annan planet.

Kastas tillbaka till tiden då jag arbetade som behandlingsassistent på ett ungdomshem. Tror inte jag en enda gång sagt åt någon förälder, att denna ska vara tacksam över att vi tar hand om ditt barn. Även på ungdomshem handlar arbetet med ungdomar om att motivera, plocka fram deras tillgångar och se dom för den som den är. 

Hjälpa den unge att hitta strategier, sätta gränser utifrån den unges förmåga, se den unge och lyfta fram det som är bra, hjälpa till att locka fram det som är tillgångar.   Stötta föräldrar och hjälpa familjen att stödja den unge. Inte en enda gång vad jag kan minnas har jag någonsin hört någon eller själv sagt till en förälder, att denne ska vara tacksam…..

Det är min förbannade skyldighet att göra mitt jobb.  Nu säger jag inte att det är lätt att jobba med människor, alla är unika.  Men har jag det som mitt jobb,så ska fan inte dom jag hjälper springa runt och vara tacksamma, för att jag får betalt för att göra mitt jobb!

Vi ska låta alla barn få vara i sina tillgångar.

Kategorier
Malix självkänsla

Hörsel från två håll ett sinne till……..

lyssnar till Sisters of Mercy. Känner att ljud har fått en ny dimension i mitt liv på bara en timma. Hur och vad varför???

Under hela mitt liv har jag haft en hörselskada. Har hört på ett öra.  Musik har alltid haft en central plats i mitt liv. Men de senaste åren har det varit tyst. Idag fick jag klart för mig vad som gör att det blivit så. Min hörsel har försämrats så till den grad att ljud ännu mera bara gröpt in som ett stort oljud. Idag just nu har ljudets skönheter kommit in i mig igen. I dag är första dagen i mitt liv som jag hör  ljuden så som jag ska göra utan att de blir till en stor gröt.  I dag har jag vuxit i kapp min hörselskada och fattat att det finns finurliga små apparater som gör mig ohandikappad. En liten apparat som ger mig ljud som jag aldrig innan har hört. Klockan tre idag fick jag ett nytt helt fantastiskt liv av hörsel. I en helt annan dimension, ailment nu hör jag mina egna fot steg, treat hör min  egna röst. Hör konsonanterna i orden på ett helt annat sätt.

Blir Tacksamhet i mig Tack till mig själv att jag denna gång stod ut med att göra alla dessa ljud tester för att få till den fantastisk lilla apparat som nu ger mig hörsel. Varje litet tangent tryck hör jag nu när jag skriver. Ett klick som är i två steg märket jag. Nästan som en melodin. Ler Jo, cialis tacksamhet, sa jag det.  Japp det gjorde jag och det är det som blev i mig just i dag vid tre tiden. Tänk jag kommer inte behöva titta på personens mun för att lista ut  vad människor säger till mig.  För mig är det stort. För det har jag aldrig upplevt  innan.

Foto