Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.
Du får inte missa fredagens inlägg!
Fredagens inlägg blir ett som skaver lite. Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla. Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.
Det är personligt, rakt och viktigt. Publiceras fredag morgon här på malix.se.
Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala
Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.
De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna. Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.
Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum. Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör. När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.
Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.
Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.
När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet
Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret. Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.
Jag hörde mig själv säga:
Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.
Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet. Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så. När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.
Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det. Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.
När bloggen och livet växer samtidigt
Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det. Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig. Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna. Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser. Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.
AHA – mellan raderna
Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus. Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen. När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.
Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna
Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.
Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker. När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar. Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Avslutande påminnelse
Glöm nu inte att kika in i morgon. Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen. Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
Känslor som fastnar i kroppen kan skapa reaktioner långt innan tanken hinner med. I det här inlägget skriver jag om vad som händer när känslor fastnar i kroppen, varför det sker och hur jag försöker förstå känslorna istället för att trycka bort dem.
När känslor fastnar i kroppen reagerar jag ofta snabbare i kroppen än i tanken. Ett tryck över bröstet, spända axlar eller en känsla av att luften fastnar. Det är sådana kroppsliga signaler som berättar att något gammalt väcks, inte något som faktiskt händer här och nu.
Som barn hade jag känslor jag inte hade ord för. Kroppen tog emot det jag inte kunde uttrycka. Den höll ihop det som ingen annan såg. Därför är det inte konstigt att de gamla reaktionerna fortfarande kan komma fram – kroppen fortsätter tills jag visar att jag är redo att ta över.
När jag stannar upp och lyssnar märker jag ofta att känslan inte hör till idag. Det är en gammal reaktion, ett gammalt minne som kroppen visar mig för att jag kan hantera det nu. Då kan jag säga:
“Jag hör dig. Det här är gammalt. Du skyddade mig då. Jag klarar mig nu.”
Och det i sig är en del av läkningsprocessen.
Flykt, kamp eller att stanna kvar – mitt val idag
Förr reagerade jag oftast med flykt eller kamp. Flykt kunde vara sängen, musik, tystnad, att sluta känna. Kamp kunde vara ilska, irritation eller försvar. Det var mina sätt att överleva.
Idag försöker jag göra något annat: jag stannar kvar.
Det betyder inte att jag alltid klarar det, men det betyder att jag försöker. När jag stannar kvar ser jag att känslorna inte är hot – de är information. De visar var det gjorde ont en gång, och varför reaktionen blir stark idag trots att situationen är liten.
Då behöver jag inte prestera eller försvara mig. Jag behöver bara fråga:
“Tillhör den här reaktionen idag – eller tillhör den historien?”
När jag gör det faller dramatiken bort. Jag får tillbaka lugnet.
Att lyssna på kroppen – utan att döma
När känslor fastnar i kroppen är det lätt att döma sig själv. Att tänka att jag “borde” vara över något. Men känslor fungerar inte så. Kroppen reagerar före logiken.
När axlarna höjs, magen knyter sig och luften fastnar vet jag att en gammal känsla är aktiv. Då försöker jag inte trycka bort den. Jag försöker förstå vad den egentligen säger:
Är det ensamhet? Litenhet? Sorg? Rädsla att inte räcka till?
Känslan behöver tid. Och ord. När jag hittar orden tappar känslan sin styrka.
Ibland säger jag tyst:
“Förlåt att du behövde skrika. Jag lyssnar nu.”
Det lugnar mig. Och det lugnar kroppen.
När gamla känslor dyker upp i vardagen
De starkaste reaktionerna kommer sällan när det händer något stort. De kommer när något litet påminner kroppen om något gammalt – ett tonfall, en blick, ett ord.
Då kan kroppen säga:
“Nu blir du avslöjad. Nu blir du liten igen.”
Det här handlar ofta om gammal skam och gamla berättelser från en tid då jag inte hade ord eller trygghet.
Det kommer också ofta när jag står i mitt stora jag. När jag är trygg, närvarande, rak. Då kan någon annan – som känner sig osäker – reagera. Inte för att trycka ner mig, utan för att min styrka påminner dem om något i dem själva.
Men idag vet jag att jag inte ska krympa mig. Inte gå ner i samma nivå. Inte överge mig själv för att någon annan ska känna sig större.
När jag står kvar i mig själv blir både jag och relationen tryggare.
Läkningen i att förstå sig själv
När jag förstår varför jag reagerar som jag gör, behöver jag inte längre kämpa med mig själv. Jag behöver inte pressa, dölja eller förklara bort. Självkärlek blir något naturligt – en följd av förståelsen.
Då blir frågorna:
“Vad behöver jag nu?” “Kan det vänta tills jag landat?”
Jag väljer idag de tankar som ger mig lugn istället för den automatiska tanken som drar ner mig.
Det är små skiften. Men de gör stor skillnad.
Små steg – stora förändringar
Det är i de små stegen det händer. När jag stannar upp och frågar:
“Måste jag fortsätta så här?” “Finns det en bättre väg?”
När jag ser de små sakerna som fungerar, när jag känner tacksamhet för att jag vaknade, skrev, kände – då händer något i mig.
Och så finns hon där: den lilla flickan i mig som behövde mer än hon fick. Jag kan inte ändra hennes historia. Men jag kan ge henne omsorgen nu.
Det gör skillnad. För henne. Och för mig.
Mellan raderna – min röst
Det jag inser mellan raderna är att allt jag känner har en förklaring. Det är inte konstigt, det är gammalt. Och när jag ser det för vad det är blir det lättare att möta mig själv med respekt istället för krav. Det gör mig lugnare, för då vet jag att jag inte behöver förändra allt på en gång – jag behöver bara förstå det som händer i mig.
Aha – min insikt
Min aha här är att läkning inte handlar om att ta bort känslor, utan att förstå dem. När jag förstår varför något känns stort, då minskar trycket i kroppen av sig själv. Jag behöver inte slåss med mig själv längre. Jag behöver lyssna, inte prestera.
Reflektion – min tanke idag
Min reflektion är att jag börjar lita på mig själv på ett nytt sätt. Det känns ovant men bra. Samtidigt vet jag att jag aldrig blir klar. Man blir aldrig klar. Utveckling är något som måste hållas levande. För börjar jag somna i min utveckling, då smyger de gamla sanningarna tillbaka igen. Det är därför jag fortsätter skriva och förstå – det håller mig vaken i mig själv.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen. En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv. Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat. Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.
Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där
Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig. Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort. Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet. Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.
Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan. De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.
När orden landar i mig
Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit. Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut. När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.
I den stunden har det bott mycket tacksamhet. Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat. Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.
När känslorna hittar hem
När tacksamheten helar
Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt. Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden. De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.
Känslan har blivit ett aha. Ett tack till det som en gång skyddade mig: Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.
Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande. De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa. Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.
När jag landar i mig själv
När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag. Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv. Jag landar i mig själv.
Tankarna blir klarare. Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.
Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet. Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika. Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.
När vi blir mindre oss själva
Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande. Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.
Men långt där inne i oss bubblar något. Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar. Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.
Det är inte jag. Och det är inte du. Det är ett jag byggt av andras förväntningar.
Vi blir stela, återhållsamma och tysta. Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.
Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland. Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne. Det handlade om mig. Hela vägen. Och jag är så tacksam över att jag hittade det.
När isen smälter och värmen återvänder
När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt. Det är som att jag långsamt börjar andas igen. Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.
Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån. Det är min egen värme. Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.
Ibland känns det ovant. Nästan för stort. Men det är också djupt befriande. För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras. Den blir inte lika trång. Jag blir inte lika liten. Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande. Det är bara sant.
När modet växer i det lilla
Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant. Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare. Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.
Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg. Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga: Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.
Det är i de små stegen som modet växer. I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar. Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.
Små förändringar – samma träd, samma plats
Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö. Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan. Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat. Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.
En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.
De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut. Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig. Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer. Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.
Att bli en god vän till mig själv
Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan. Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.
Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv. Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.
Då rensade jag inte trädgården från blommorna. För jag såg dem för vad de var – blommor. Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs. Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats. Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.
Tacksamheten som alltid finns där
När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig. Som en stilla ström under allt det andra. Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.
Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget. När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna. När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.
Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter. Den bor i mig nu – som en mild värme som säger: Du är här. Du är hel. Du får ta plats.
Reflektion – ur mitt jag
När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel. Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala. Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv. Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt. Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.
AHA – mellan raderna
Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare. Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit. Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?
Slutord – Resan fortsätter
Resan är inte klar. Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong. Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget. För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.
Och om jag får uppleva att vakna i morgon, då börjar nästa del av resan. Den som kallas livet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg: Prenumerera här
Avslutande ord
Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu
Carina Ikonen Nilsson Idag fick jag vara temperaturmäterska. Graderna pendlade mellan 9,4 och 9,1° – en stilla påminnelse om att förändring börjar i det lilla
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
This text is about gratitude and healing — not as an idea, but as a feeling that lives in the body. It grows quietly in the space between nature, words, and those small everyday moments when I find myself again. It is one of many steps I’ve taken on my way to becoming whole — to becoming my own friend.
This week I’ve been thinking a lot about how gratitude seems to live in almost everything that moves through me. How nature has stayed close — side by side with the lectures I’ve listened to and the cold morning swims I’ve done. From rain and wind to a morning when the sun mirrored itself in the water. The cold embracing me, the steps out of the lake, and that wonderful moment when chill turns into warmth.
Gratitude for the feelings that live inside my body, and deep gratitude for the many talks from Flow Summit Sweden – Day 6. They brought new thoughts and insights — encounters with others’ perspectives that later landed in me, shaping new thoughts of my own.
When Words Land Inside Me
I’ve spent time putting my words into the blog, and it has felt alive in me while I write. I write from the inside out, letting the words find their own way. When I finish a post, I feel finished in a different way. The day’s words have somehow landed.
In that moment, there is always gratitude. The day can begin only once the post is shared. Then I start listening to new lectures, taking in new words that are delivered to me — letting them settle within me, the same way my own words might settle within someone else.
When Feelings Find Their Home
I have traced the feelings in my body back to the moments they were born. I’ve placed them where they belong, and found new ways to feel gratitude for what once kept me safe — feelings that were right for their time. They helped me then, but I can see now that they no longer help me grow.
That insight has become my quiet aha. A thank you to what once protected me: Thank you for helping me then — but I don’t need you anymore.
Now I can see how certain feelings have turned from helpers into barriers. They make me smaller, hold me back, and keep me from growing. Seeing that — and thanking them before letting them go — has become a silent form of freedom.
When I Land in Myself
When the inner ceremony happens — one that only takes a few seconds — I feel closer to myself, to my own being. I feel gratitude that I no longer react in the same ways, and that I’ve found a key to being more whole, more honest in how I express myself to me. I land inside myself.
My thoughts become clearer. I realize it was never about protecting my identity — it was about taking, and keeping, the place that is mine to hold.
Through life we experience things. We see, feel, and act in ways meant to protect us, to create a sense of safety. Sometimes we silence ourselves when we want to scream. We let the song inside us fade because those around us needed quiet — and less of us.
When We Become Less Ourselves
We grow smaller, sometimes because the world around us demands it. In that smallness, we find a kind of false safety — one that may have helped us once, in that specific moment.
But deep inside, something keeps bubbling. Like thick syrup or toffee that simmers — until it hardens. And when it finally sets, the small child within us has become what the world expected us to be.
That’s not me. And it’s not you. It’s a self made from others’ expectations.
We become stiff, held back, and quiet. That’s when we need to soften again — to fill that hardened space with water, the same way we soak a pan after boiling sugar. We do it by tracing our feelings back to their source, to understand the small tricks they still play on us.
When I begin to soften that hardened space inside me, something powerful happens in silence. It’s as if I can finally breathe again. The place that once felt cold and rigid begins to move — warmth spreads where stillness used to live.
I notice that the warmth doesn’t come from outside, but from within. It’s my own warmth. My voice returning, my strength coming home.
Sometimes it feels unfamiliar, almost too big. But it’s deeply liberating. Because when I allow myself to be me, the world around me begins to shift too. It’s no longer as narrow. I’m no longer as small. I take up space — and it no longer scares me. It just feels true.
Small Changes – Same Tree, Same Place
Every morning I’ve stood by the same tree, beside the same lake. I’ve taken the same photo — but it never turned out the same. The water changed from blue to grey, from calm to rippled. The light shifted, the sky spoke different languages.
Those small changes reminded me that life keeps moving, even when it looks still. Just like the tree stands steady and silent, I’ve been standing in my own stillness, watching something shift inside me. It’s in the small things — the shades, the quiet changes — where life truly happens. That’s where gratitude and healing become visible without having to prove themselves.
Becoming My Own Friend
Maybe this isn’t all about this week alone. But it’s one of many steps that have brought me here — to the place where I am me, and where I truly am my own friend.
I am a beautiful, kind person — within myself. And I was that even as a child — that little one who didn’t yet know how the world worked, but who believed in magic and saw flowers growing inside her.
Back then, I didn’t pull the weeds from my garden. Because I didn’t see weeds — I saw flowers. As an adult, I’ve removed some of them and called them unwanted. But now I see that everything that’s grown in me has its place. Every flower, every thorn, every color — all of it is me.
Gratitude That Always Remains
Looking back, I can see that gratitude has always followed me. Like a quiet stream beneath everything else. It has lived in my morning swims, in my words, in the lectures, in the silences that came after.
It’s been there when I found old feelings, thanked them, and let them go. When I dared to write, to see, to feel. When I softened what was rigid and allowed myself to take space.
Gratitude is no longer something I search for. It lives in me now — as a soft warmth whispering: You’re here. You’re whole. You belong.
Reflection – from within myself
When I look back at these words, I can feel how I’ve become a little more whole. I’ve met the parts of me that once protected me, and I’ve thanked them. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice — the one that waited patiently to be heard. It feels as if I’m finally living in rhythm with myself, not against. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice more clearly.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, something calm is breathing: a woman who no longer fights to be understood — she understands herself. She stands in her own warmth, even when the wind is cold. She no longer apologizes for her sensitivity — she sees it as her greatest strength.
AHA – Between the Lines
What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. I realize that gratitude and healing aren’t an ending — they’re the beginning of something new.
Question to You
When was the last time you felt gratitude for something small — something no one else noticed, but that changed your day?
Support My Writing
If you enjoy my words and want to support my work, you can do so here: Support via PayPal
Or subscribe to get the next post directly in your inbox: Subscribe here
Closing Words
Yesterday has already found its rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now — this is where life happens.
Today, I got to be the temperature keeper. The water danced between 9.4° and 9.1°C – a quiet reminder that change always begins in the smallest of degrees.
The Journey Continues
The journey isn’t over. But I believe I’ve boarded the right train, from the right platform. The road ahead is longer than I can see — and that’s okay. Because I’m in the right carriage, with myself as company.
And if I get to wake up tomorrow, the journey will continue — the one we call life.
Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.
Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.
På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.
Den smärtan passerar. Alla smärtor gör inte det.
Där vattnet väcker mig
Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften. Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv. Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.
Där väntade stunden där allt bara finns. Jag, sjön och andningen som hittar hem.
En plats där kroppen vaknar och bemötandet får landa i hjärtat.
Steg för steg ner i vattnet. Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”. De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.
Och så ögonblicket när allt stannar. Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns. Jag och vattnet, vi känner varandra nu.
När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv. Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.
Milen hem, värmen från kläderna. Och kärleken i tacksamheten: att jag gav mig själv den här stunden där jag påminns om att jag lever.
Här. Nu.
Barn gör när dom kan bemötande i vardagen
I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan. Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.
Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata. Inga svar. Bara tystnad. Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.
Och om jag istället tänker att han inte vill då händer något i mig. Rösten blir lite hårdare. Axlarna höjs. Luften i rummet blir tunnare.
När vi tror på ovilja istället för oförmåga hårdnar våra röster och krav. Då är risken att vi förlorar varandra.
Barn gör när dom kan. Gör dom inte — då kan dom inte just idag. Det kan saknas energi. Kanske trygghet. De där orden saknas i ungdomen. Kanske känslan av att vara värd att lyckas.
Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt: Inte bara vad som förväntas — utan vem jag är som vuxen när det skaver och blir svårt.
För barn lär sig alltid. Frågan är vad de lär sig av oss.
Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.
Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:
Yes, vi fixade det. Tillsammans.
För barn ska inte bära den sortens skam. Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat. Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.
Förlåt – när ansvaret ligger på mig
Att tappa ansiktet gör ont för alla. Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.
Förlåt är ett läkande ord. Men bara när det inte bär med sig skuld.
Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du… Det där för att du förstör allt. Det är inte att säga förlåt. Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.
Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör. Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt. Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.
Förlåt är inte att böja sig. Det är att hålla fast vid hjärtat.
Metod – Barn gör när dom kan i praktiken
När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:
Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
Hur minskar jag skammen i situationen?
Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?
Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.
Skam säger: Jag är fel. Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.
Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.
AHA – mellan raderna
Smärta i kroppen är tillfällig. Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.
Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet. Därför är just nu det som är viktigt. Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv. I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.
Mellan raderna – min röst
Jag vill vara en av de vuxna som står kvar. Som ser förbi beteendet och möter behovet. Som väljer att värna värdigheten, varje gång.
Reflektion – Vad tar du med dig?
Vad händer i dig när du går från tanken han vill inte till han kan inte, inte idag?
Hur förändrar det dig? Hur förändrar det honom?
Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
När jag minns det blir relationerna lättare att bära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. /Carina
I vardagen försöker jag leva med PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet som vägledning. Det handlar om att hitta balans mellan tanke och känsla, mellan teori och liv. När sinnet och kroppen samarbetar kan välmående bli något vi inte bara tänker – utan faktiskt känner.
En ny dag, en ny möjlighet att leva i balans mellan kropp och sinne.
Det är en ny morgon, en dag till här i livet. Här där jag får möjligheten att andas och skapa helande, både för mig själv och för andra.
Kaffet står som vanligt bredvid mig – en av mina två koppar. Ett ljus brinner på bordet, och en av farmors gamla lampor sprider sitt varma sken. Jag har tackat för dagen som kommit och känner tacksamheten som en stilla rörelse i magen. Jag fick en dag till. En dag som också är den första dagen på resten av mitt liv.
Vad vill jag fylla den med? Finns det något jag behöver ställa till rätta, något jag kan göra för att dagen ska bli lite mer fylld av gott? Just nu ser jag bara badet framför mig – att möta mina badsystrar, bada och sedan åka hem till vardagen.
Igår sa lillkillen något som landade rakt i hjärtat:
“Carina, jag ser dig alltid sitta och läsa eller skriva. Du pluggar, du har gjort massor av inlämningar – och du lyckas varje gång. Men när ska du låta sakerna sjunka in?”
Det var som en käftsmäll av klokhet. När ska jag låta det sjunka in?
Den frågan satte sig djupt. För visst, jag har pluggat mycket och jobbat hårt – men ibland glömmer jag att vila i allt jag faktiskt redan gjort. Så idag har jag bestämt mig för att låta teorin bli något jag gör. Att inte bara förstå, utan känna.
PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – min inre karta för välmående
Jag låter PERMA-modellen bli min karta i vardagen. Kanske har jag haft den där länge utan att tänka på det. Men idag väljer jag att leva den medvetet:
P – Positive Emotions: Glädje, tacksamhet, hopp och kärlek.
E – Engagement: Att vara så närvarande i något att tiden försvinner – det där flytet som gör att jag glömmer världen en stund.
R – Relationships: Trygga relationer där jag både får och ger omtanke.
M – Meaning: Att känna att livet har mening, att det jag gör spelar roll.
A – Accomplishment: Att våga se och känna att jag klarar saker – utan att bortförklara det.
Just A är min akilleshäl. Jag har lätt att tänka “det var nog bara enkelt” i stället för att känna “det där gjorde jag bra.” Men kanske är det just där växandet bor – i att låta stoltheten få ta plats utan skam.
Det kroppsnära perspektivet och PERMA-modellen – när teorin landar i kroppen
När kroppen är i balans, bekräftar den vägen till inre lugn
För mig blir modellen inte bara ord. Den känns i kroppen. Där kommer det kroppsnära perspektivet in – förståelsen för hur vårt autonoma nervsystem (ANS) påverkar oss.
När kroppen är i balans, när andetaget är mjukt och hjärtat slår lugnt, då blir välmåendet påtagligt. Det är som om PERMA visar vägen och kroppen bekräftar riktningen.
När sinnet och kroppen samarbetar uppstår stillhet, tillit och livslust. Inte som ett mål att nå – utan som ett tillstånd att vila i.
Vanliga frågor – FAQ om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet
Vad betyder egentligen PERMA?
PERMA är en modell från positiv psykologi som visar fem byggstenar för välmående: Positive emotions, Engagement, Relationships, Meaning och Accomplishment. Kort sagt – glädje, närvaro, relationer, mening och växande.
Vad menas med det kroppsnära perspektivet?
Det handlar om att välmående inte bara sitter i tankarna – utan i kroppen. När vårt nervsystem är i balans, när andningen är lugn och pulsen jämn, då känner vi trygghet, tillit och glädje på riktigt.
Hur hänger PERMA och kroppen ihop?
När du tränar på att känna tacksamhet (P), vara närvarande i det du gör (E) och odla trygga relationer (R), påverkar det kroppen direkt. Andningen blir djupare, hjärtat lugnare och kroppen tryggare – vilket i sin tur stärker ditt psykiska välmående.
AHA – mellan raderna om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet
Det här inlägget handlar egentligen inte bara om PERMA eller välmående. Det handlar om att låta livet sjunka in. Om att vila i det man redan har byggt, lärt och blivit. Att känna tacksamheten i kroppen – inte för att man måste, utan för att den redan bor där.
Reflektion
Jag tänker att välmående inte alltid handlar om att sträva efter mer, utan om att märka när det redan är här. När andetaget är lugnt, ljuset brinner, kaffet doftar och hjärtat slår i takt med nuet – då lever jag PERMA, utan att ens tänka på det.
Fråga till dig
Vilken del av PERMA-modellen är din styrka just nu? Finns det något område du vill öva på – något du längtar efter att känna mer av i ditt liv?
Om du vill stötta mitt skrivande och mitt arbete med att sprida vardagsreflektioner kan du göra det här: Stöd via PayPal
Mellan raderna – min röst
Det är inte prestationerna som bygger mig, utan stillheten mellan dem. När jag låter teorin sjunka in och tacksamheten ta plats, då händer något. Då blir livet inte bara något jag tänker på – det blir något jag känner.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden. I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.
Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.
Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg. Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.
För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu. Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.
Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.
Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen
Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då. Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam. När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.
Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant. Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”
Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig. Offerrollen likaså.
Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.
Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också. Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig. Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan. Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre. Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång. Och jag vill framåt nu.
Fråga till dig: Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa? Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?
Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar. Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.
När jag började lyssna på mig själv
En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan. Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.
Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur. Den kunde få bli min lärare.
Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen. Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:
“Här finns något du ännu inte har läkt.”
Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla. Jag växer.
Att möta barnet inom mig
Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick. Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.
Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:
“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet. Du var värd att älskas – precis som du är.”
När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.
Fråga till dig: Kan du se ditt eget inre barn framför dig? Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?
Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.
Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka
Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja. En sådan som värmer utan att tynga. Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.
Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet. Av tankar som stärker i stället för att skava.
Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det. När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:
“Gör den här tanken mig gott just nu?”
Om svaret är nej – då byter jag tröja. Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.
Fråga till dig: Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare? En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet? Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?
Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt
Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan. Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.
Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont. Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.
När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.
Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen. Jag känner mig som min egen bästa vän.
Och det – det är frihet.
Reflektion att lämna offerrollen i sin historia
Det här är en text om att växa ur sin historia. Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer. Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.
Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut
Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop. När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka. Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.
Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.
Mellan raderna – vad texten säger
Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly. Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar. Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.
Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap. Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan. Att se den som en lärare, inte en domare. Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.
Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :
“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden. Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.” — Carina Ikonen Nilsson
En lite annorlunda morgon här hemma. Idag blir det inget bad, för det väntar ett utvecklingssamtal via Teams. Det uteblivna badet gav istället plats för en lång, varm dusch – inte alls samma sak som att traska ner i sjön, men ändå härligt. Kanske handlar det just om det – att hitta struktur och balans i vardagen, även när dagen inte blir som man tänkt.
Kaffet står bredvid mig, och tankarna vandrar mellan skolarbete och hemuppgifter. Just nu bor det lite ångest i kroppen – högar av papper väntar på att läsas och bearbetas. Jag vet att jag måste strukturera mig, jag vill inte att det ska bli som sist. Då pluggade jag dygnet runt och fick ångest av att inte plugga.
Den här gången vill jag hitta en balans. Jag ska be AI hjälpa mig skapa en struktur för pluggandet och allt det andra som ska göras. Vad gjorde vi egentligen innan AI? Hur fick vi ihop pusslet då?
Studier, ensamhet och en ny sorts kamrat i sökandet efter struktur och balans i vardagen
Efter utvecklingssamtalet ska jag läsa igen. Ämnet intresserar mig, och då brukar texten flyta. Där hjälper min ADHD mig – när intresset finns, då finns också fokus. Men jag saknar kurskamrater, någon att diskutera och öva med. Just nu har AI fått bli min samtalspartner. Det fungerar, men det är inte samma sak som att ha en människa att bolla tankarna med.
Det är tystare så här. Men i tystnaden finns också plats att lyssna inåt.
Igår ville lillkillen möblera om i sitt rum. Det går fort när han gör det – möbler flyttas, men inte mycket mer. När jag möblerar om vill jag torka bakom, under och runtomkring. Småkrafset ligger kvar, antagligen sovandes med honom. Den killen kan sova med vad som helst – legobitar, chips, ja allt utom spindlar och getingar.
Det är i de där små glimtarna vardagen får liv. Där finns värmen mitt i stressen.
Tankar om Hugo och längtan som värker
Igår såg jag på Instagram att lilla Hugo, mitt barnbarn, blivit sjuk. Det känns konstigt – att bara få veta vad som händer barnbarnen via sociala medier. Vi bor bara en mil ifrån varandra, men kontakten går genom skärmen. Han har blivit så stor nu. Jag tänker att man nog förstår allt han säger.
Tankarna gör ont, men jag försöker vända dem: va bra att han får vila sig nu när han är sjuk. Lillplutten. Jag hade velat åka dit med glass och tidning, så som man gör när någon är sjuk. Men vissa saker får man bara tänka – inte göra.
En ny dag, ett nytt val
Idag är första dagen på resten av mitt liv. En bra dag skapar man själv, oavsett vad som händer. För det viktiga är inte vad som sker – utan hur man väljer att förhålla sig till det.
AHA – mellan raderna om struktur och balans i vardagen
Mellan raderna handlar texten om att våga hitta balans när livet gungar. Om att leva med ADHD och lära sig tygla det som annars tar över. Men också om längtan efter närhet, närheten till min son och barnbarnen, men även till en kurskamrat att prata och diskutera med – och förmågan att vända tanken, hitta tacksamhet mitt i saknaden. Det är en berättelse om självkännedom, acceptans och små segrar i vardagen.
Reflektion – att hitta struktur och balans i vardagen
Kanske är det just så livet lär oss: genom att vi ibland måste välja bort något för att kunna hitta oss själva igen. Idag väljer jag att pausa badet, men väljer samtidigt att skapa stillhet. Det är i de där små besluten – mellan duschen, kaffet och tankarna – som livet faktiskt händer.
Vad jag är tacksam för idag
Idag började jag med att tacka livet för att jag fick vakna till en ny dag, även om badet uteblev. Jag är tacksam för att jag får andas i denna morgon, för att det finns varmvatten i kranen och för att jag kunde njuta av en lång dusch. Det är inte alla som uppskattar att duscha – men jag gör det. Jag är också tacksam över att jag vågat ge mig in i den här utbildningen, även om det väcker både prestation och ångest. Till och med ångesten får tack idag – för den påminner mig om att jag är mänsklig, levande och lärande. Och jag är tacksam över att Instagram finns, för om det inte funnits hade jag inte ens fått se en bild på lilla Hugo och inte vetat att han är sjuk. Det gör ont, men det gör också gott – för genom skärmen får jag ändå se honom, veta att han finns där, mitt i livet.
Frågor till dig som läser
Hur hittar du struktur och balans i din vardag?
När livet skaver – vad hjälper dig att hitta tillbaka till lugnet?
Kan du känna igen dig i att vilja räcka till, men också behöva vila?
Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar. Jag läser allt.
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mitt skrivande kan du göra det via: PayPal.me
Lev idag. Våga känna på livet och låt livet lära dig. Historien är där bakom oss och har lärt oss saker. Morgondagen är inte ännu något vi minns eller vet något om. Det är i just denna stund, just nu, som vi kan leva och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Att leva med positiv psykologi i vardagen handlar inte om att alltid vara glad eller låtsas som att livet är enkelt. Det handlar om att se på tillvaron med öppna ögon, möta det svåra med medvetenhet och välja att fokusera på det som faktiskt fungerar. Positiv psykologi i vardagen hjälper oss att skapa mening, hitta tacksamhet och växa genom livets små och stora erfarenheter.
Positiv psykologi handlar inte om att pressa fram lycka. För mig är det snarare ett förhållningssätt till livet – att vara närvarande och att ta ansvar för mina tankar och känslor. Det handlar om att leva medvetet och att förstå att livet alltid bjuder på både ljus och mörker, men att jag kan välja hur jag vill förhålla mig till det.
Genom att öva på att se det som fungerar, och samtidigt acceptera det som gör ont, kan jag skapa balans. Det är inte en metod för att undvika svårigheter, utan en väg att hitta styrka i det som är.
PERMA – fem delar av välbefinnande
Inom positiv psykologi talar man ofta om PERMA-modellen, som beskriver fem delar av välbefinnande. Jag ser dem som små påminnelser om vad som hjälper mig att må bra.
Positiva känslor
Att uppleva glädje och tacksamhet i vardagen är en viktig del av livet. Det kan vara så enkelt som doften av kaffe på morgonen, stillheten i huset eller ljuset som letar sig in mellan gardinerna.
Engagemang
När jag skriver, målar eller badar i sjön glömmer jag tid och rum. Då är jag helt i stunden, och det är där engagemanget föds. Genom att göra det jag tycker om skapar jag energi och närvaro.
Relationer
Relationer är grunden för mening. Att möta andra med ärlighet, respekt och lyhördhet skapar tillit. När jag vågar visa mig som jag är, uppstår verklig kontakt.
Mening
Mening handlar om att leva i riktning mot det som känns viktigt. Jag upplever mening när jag får bidra, när jag gör något som känns sant i hjärtat – oavsett om det handlar om skrivande, samtal eller möten med människor.
Accomplishment – att lyckas
Att lyckas behöver inte betyda att prestera stort. För mig handlar det om känslan av att slutföra det jag påbörjat. Det kan vara att avsluta en text, genomföra en uppgift eller hålla fast vid mina morgonrutiner. Små framsteg stärker självkänslan.
Allt jag företar mig blir inte alltid klart, men när något väl blir färdigt efter hinder på vägen känns segern desto större. Då händer något nästan magiskt – som om vägen dit gett djup åt själva resultatet. Det är då jag verkligen känner att jag lyckats, inte för att det blev perfekt, utan för att jag stod kvar och fullföljde.
Tacksamhet och närvaro i vardagen
Varje morgon försöker jag börja med tacksamhet. Jag påminner mig om att jag har fått en ny dag, att jag får dricka mitt kaffe i lugn och ro och att jag lever. Genom att fokusera på det lilla, skapar jag en grund för dagen.
Den här morgonen var marken frostig, gräset knastrade under fötterna och sjön låg stilla. Luften var isig, och vattnet kändes nästan som glas mot huden. Ändå var det något i kylan som väckte kroppen till liv. När jag gick upp ur vattnet, mötte luften mig med den där sprudlande känslan som bara ett riktigt kallt bad kan ge. Det är som att hela kroppen sjunger – vaken, levande och fri. Det har blivit ett beroende, men av det goda slaget. Ett som tillför klarhet, styrka och glädje.
När jag badar i sjön, oavsett väder, stannar världen upp. Kylan gör mig närvarande och andningen blir långsam. Det är min egen form av mindfulness. Den stunden ger ro åt både kroppen och tankarna.
Att leva med positiv psykologi i vardagen är att välja omtanke i tanken. Det är att se på sig själv med vänlighet, även när det inte blir som man tänkt.
Att öva på varje dag
Jag försöker byta ut självkritik mot nyfikenhet. När något inte går som jag vill, frågar jag mig vad jag kan lära mig av det. Ibland lyckas jag, ibland inte – men varje gång jag försöker, stärker jag förmågan att stå kvar i mig själv.
Utveckling handlar inte om att alltid vara stark. Det handlar om att resa sig efter fall, att förlåta sig själv och fortsätta framåt med tillit.
Att välja sina tankar
Positiv psykologi i vardagen är ingen genväg till lycka. Det är snarare ett sätt att skapa medvetenhet. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre klimat. Jag kan inte styra allt som händer, men jag kan påverka hur jag tänker om det. Varje gång jag väljer att se något gott, varje gång jag tackar livet för det jag har, bygger jag långsamt ett inre lugn.
Slutord
För mig är positiv psykologi som att bygga muskler i själen. Varje gång jag väljer en tanke som bär istället för tynger, växer styrkan inifrån. Små val, små steg – och till sist en väg att gå.
Fråga till dig som läser
Hur skapar du plats för tacksamhet, mening och lugn i din vardag?
Det vi gjorde i går lämnar spår i just den här dagen. Vi skördar det vi sår. Det ger mig klokheten att varje stund räknas – även de små. Igår är historia, morgondagen vår framtid, men just här, där vi står, finns samtalet, andetagen och livet.
Ibland visar sig vardagens tacksamhet i de enklaste stunderna – ett kyligt bad, värmen från en brasa eller ett samtal som berör. Den här helgen fylldes av just det: kyla, värme och en stilla påminnelse om vad som betyder mest.
Det blev ett bad idag. Ett härligt, lite kyligt bad som var – ja, helt underbart. Nu börjar temperaturen gå ner, så kroppen blir bedövad och man står ut en kortare stund. Men det gör det bara ännu härligare. Kroppen fylls av ett lugn, på en nivå där minsta lilla cell har saktat ner, och tankarna kommer en och en.
Värmen som kommer när man går upp ur vattnet är fantastisk – liksom känslan av att jag gjorde det. Även om jag badar ofta, är det varje gång en seger. En känsla som är helt min egen, för min egen skull. Det är just här jag ofta hittar vardagens tacksamhet – i stillheten, i vattnet, i stunden.
Igår kom vår pojke som bor i Göteborg hit tillsammans med sin flickvän. De åt mat här, och sedan satt vi i vardagsrummet och pratade hela kvällen. Flickvännen hade ont i ryggen och frågade om jag hade en TENS-apparat – vilket jag hade. Dessutom fick hon låna mitt ryggbälte och fick massage av det en stund. Om det blev bättre vet jag inte, men det blev i alla fall en annan känsla i kroppen under stunden man använder både TENS-apparaten och ryggbältet.
När kvällen kom tände jag en eld nere i källaren. Vi la madrasser på golvet och bäddade där, så de fick sova till eldens sprakande i kaminen. Det knastrar så sövande när man har en eld i spisen.
Det finns så mycket vardagens tacksamhet även i dessa små ögonblick – när människor möts, delar tid och värme.
Idag, efter badet, skulle ungdomarna fixa till sig innan vi gick till kyrkan. Vi har under lång tid haft en fantastisk präst och kyrkoherde här i vår kommun. Idag var det avtackning av honom, då han ska ge sig ut på vidare uppdrag.
Det känns som en sorg i hjärtat att han inte längre kommer vara med på skolavslutningarna och vid midnattsmässan på julafton. Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan direkt, men den här prästen har verkligen varit något extra.
Applåder och tacksamhet fyller kyrkorummet – ett ögonblick av gemensam glädje.
Ett tal om medmänsklighet och ansvar
En stilla stund vid altaret under avtackningen – ord och tystnad i samklang.
Hans predikan idag grep tag i mig. Han pratade om hur det ser ut i världen, i vårt land – och hur det ser ut här i vår lilla by. När han kommit så långt blev jag rörd på riktigt. Han talade om äldre som är låsta i sina hem eller i sin nedervåning, eller om äldre par som tvingas dela på sig eftersom kommunen inte erbjuder parboende.
Tanken gjorde ont. Om jag och min man lever, men har svårt att klara oss själva – ska man då låta oss bo på olika håll? Kanske i olika boenden, eller låta en av oss flytta?
Hans tal gjorde stark inverkan på mig. Han påminde om hur vi 2006 pratade om medmänsklighet och förståelse, medan vi idag pratar om att sänka straffåldern – om att det är ”deras fel”. Men egentligen handlar det om ansvar, medmänsklighet och kärlek. Vi måste åter bli ett vi, inte ett vi och dom. Det är inte närande, varken för oss själva eller världen i stort.
Vår präst gillar att sticka, och nu när han får lite längre till sitt nya arbete var det en vänlig själ som gav honom garn – så att han kan skapa under sina resor till och från jobbet.
När orden når hela byn
Han pratade även om diktatorer, och fick in Trump i det stycket – och jag kan bara hålla med honom. Jag är inte särskilt kyrklig, men jag är glad att jag gick dit idag, när det var hans sista predikan. Den gav så mycket. Det var också fint att se hur många som ville tacka av honom – allt från personal och kommunpolitiker till ungdomar som uppskattat hans skolavslutningstal lika mycket som jag gjort, fast jag då varit vuxen och åskådare.
En representant från kommunen tackade prästen för hans engagemang och närvaro i bygden – ett möte fyllt av värme och ömsesidig respekt. Han uttryckte också sin tacksamhet över att detta avsked var så levande och fyllt av liv. Ofta är avsked i kyrkan förknippade med sorg och sista farväl, men den här gången blev det istället ett tack och ett på återseende.
Tacksamhet i vardagen – i varje stund
I allt det här, i alla orden, bor vardagens tacksamhet. Tacksamhet över de olika stunderna, och så mycket tacksamhet över att vår grabb från Göteborg ville avtacka prästen på sitt sätt. Han åker 20 mil, lägger en hel helg på att vara med och säga tack – det säger mycket både om honom och om prästen som betytt så mycket för så många.
Och mitt i allt känner jag också tacksamhet över mig själv – över att jag gav mig både badet och det kyrkliga besöket. Tacksamhet över att jag fick uppleva denna fantastiska präst där framme i kyrkan. Tacksamhet över hela den här dagen, och gårdagskvällen som blev så varm och fin.
Mellan raderna – min röst
I stillheten mellan badets kyla och eldens värme landar en enkel insikt: tacksamhet växer när man låter sig känna, inte bara tänka. Att se, att höra och att våga delta i det som händer runt omkring – det är där vardagens magi bor.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid de stora händelserna som formar oss, utan de små stunderna där hjärtat får känna igen sig. Ett bad, ett tack, ett samtal. Där bor livet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast vardagens tacksamhet över något du gjorde bara för din egen skull? Vilken liten vardagshändelse påminner dig om livet självt?
Gårdagen har lagt sig till ro. Utifrån dina val igår kan det redan idag bo tacksamhet – tacksamhet som du har möjlighet att odla vidare, och som betalar sig i morgondagen. Det är i nuet vi finner den – där vi lever och andas, och här kan vi odla våra tacksamheter i oändlighet.
-Carina Ikonen Nilsson
Kyrkan under stjärnorna – en stilla påminnelse om tacksamhet, närvaro och livets oändlighet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver, kan du stötta bloggen här: paypal
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
