När jag tittar på bloggstatistik vecka 49 ser jag inte bara siffror utan spår av möten. Det säger mig vilka texter som landat hos läsaren den här veckan, och vilka ord som fortsätter att röra sig långt utanför mitt kök här hemma. Statistiken blir som små avtryck efter steg – både mina och någon annans.
Read this post in English ->This Week’s Blog Statistics – in My Own Words
Veckans tanke och statistik
När jag går igenom bloggstatistik vecka 49 ser jag mer än siffror – jag ser spår av möten. Den här veckan har bloggen andats på sitt alldeles egna sätt. Jag ser det när jag går igenom statistiken – inte egentligen i siffrorna, utan i vilka inlägg människor väljer att återvända till. Det säger något om tonen jag haft, om stämningen här inne, och kanske också om vad läsaren längtar efter just nu.
Det mest besökta är som vanligt startsidan. Den ligger där som ett öppet fönster. Ett hej. En påminnelse om att vardagen får vara precis som den är. Det är fint ändå att den sidan fortsätter bära.
Men sedan kommer veckans små rörelser.
Fredagsreflektionen fick många att stanna till. Det förvånar mig inte – för den texten skrev jag direkt ur magen. Det märks när jag gör det, tänker jag. Det märks när jag inte dekorerar orden utan bara lägger dem på bordet och låter dem vara.
Helg av oro och värme fortsätter att röra vid människor. Kanske för att många känner igen sig i det där dubbla – att livet kan vara både tungt och mjukt samtidigt.
Och så något som gör mig lite extra glad:
Den inre rösten och intuitionen fick många ögon. Det betyder att fler än jag går och funderar på det där tysta som viskar i bröstet.
Sedan har vi två sjuka kejsare och ett hov som går på knäna – Findus och den andra sjuklingen i huset – som också hittat sin publik. Kanske är det något med igenkänningen i att vara den som springer mellan allt och alla, fixar mat, te, glass och mediciner medan katten styr med sin lilla tass.
På engelska sidan har Two Emperors Ill också blivit läst. Det säger mig att mina texter faktiskt når vidare utanför Sveriges gränser. Just nu finns det läsare i USA, Indien, Israel, Storbritannien, Thailand och till och med Taiwan och Irland. Det är märkligt fint när jag tänker på det: att mina ord ligger och vibrerar i skärmar långt bort från mitt kök eller i min soffa som jag just nu befinner mig i.
Ringar på vattnet i bloggstatistik vecka 49
När jag tittar på allt det här tänker jag mest:
Det som gör mig varm om hjärtat är att någon läser mina ord – och kanske, bara kanske, skapas det en tanke där ute som får leva en stund.
Det blir spännande i mig. Som ringar på vattnet som sprider sig.
Och kan vi sprida kärlek genom ord, då gör vi den här världen lite bättre att andas i.
Dottern fyller 30 år
Idag är det dessutom 30 år sedan jag fick min dotter. Tänk att dagarna kan gå så fort och ändå sitta kvar så djupt i mig. Vi firar henne inte idag, utan i morgon – men minnet bär jag redan.
För 30 år sedan, om fyra dagar, upplevde jag en av de värsta stunderna i mitt liv. Min lilla dotter blev sjuk i RS-virus och vi låg på sjukhus. Jag var ensamstående, och min lilla son som precis blivit storebror fick vara utan sin mamma i flera dagar.
Det var en tid fylld av så många känslor:
oro över min dotters små andetag,
saknaden efter min son,
och den där ständiga maktlösheten som river i varje förälder när man inte kan skydda sitt barn.
Personal i full skyddsmundering. Slangar. Sprutor.
Och den där osäkerheten – skulle hon överleva?
När vi efter en vecka äntligen fick åka hem fick vi med oss en hel kasse med mediciner:
– flera olika astmamediciner,
– salvor för att skydda huden runt munnen så att den inte skulle få svamp,
– instruktioner om hur viktigt det var att väga henne regelbundet.
Och så rädslan för dofter.
Hur parfymer och starka lukter kunde trigga hennes känsliga luftvägar.
Jag var som en radar. Alltid beredd. Alltid vaksam.
Det är märkligt hur det där minnet alltid kommer tillbaka just vid den här tiden.
Som en tyst påminnelse om hur tunn världen kan vara.
Hur stark man är – och hur skör.
Reflektion
När jag skriver detta slår det mig att statistik egentligen inte handlar om siffror. Den handlar om möten.
Om att någon stannat upp hos mig en stund.
Att mina ord landat i någon annans verklighet.
Det är stort.
Och jag är tacksam.
Det påminner mig om att bloggstatistik vecka 49 inte handlar om siffror, utan om människor.
AHA – mellan raderna
Det här inlägget bär två trådar: ansvar och minnen.
Ansvar över vilka ringar vi släpper ut i världen.
Och minnen som själva kommer och drar i oss när tiden går varvet runt.
Kanske är det där ditt AHA ligger:
Att både glädje och smärta vill bli sedda – och när de får det, blir de lättare att bära.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna säger jag:
Jag är här.
Jag skriver.
Jag står kvar – både i det som varit och i det som ska komma.
Och jag hoppas att mina ord får vara en liten viloplats för andra.
Frågor till dig som läser
– Vilka ord fastnade hos dig den här veckan?
– Har du egna minnen som alltid återvänder vid samma tid på året?
– Och vad skapar du för ringar på vattnet i ditt eget liv?
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta bloggen och mitt skrivande?
Här kan du göra det om du vill och kan:
PayPal Me
Prenumerera på mina inlägg
Vill du få mina texter direkt i din läsare?
Du kan följa mig här:
Prenumerera
Idag är första dagen på resten av ditt och mitt liv.
Det är en klok tanke, och den bär med sig en värdefull känsla av att just den här dagen spelar roll.
Det vi säger, skriver och gör idag skapar spår – små ringar på vattnet – som i sin tur formar morgondagen.
Det gör valet av vilka ringar vi vill skicka ut ännu viktigare.
För framtiden ligger där borta, i det okända, i det vi ännu inte vet något om.
Men här och nu – det är vår möjlighet.
Det är här vi börjar.
Det är här vi påverkar.
Det är här vi lever.
Lämna ett svar