Etikett: relationer Sida 1 av 2

rygg utekväll med skratt och värme – en kväll då jag vågade gå utanför min zon

Trygg utekväll – en kväll som blev mer än jag väntat mig

Av

den 10 november 2025

i Vardag & familjeliv

Lördagskvällen blev en trygg utekväll som fastnar – inte för att den var dramatisk, utan för att den bar på skratt, värme och trygghet. Det var en kväll jag aldrig hade planerat, men som ändå landade precis rätt.

Läs detta på engelska →A Safe Night Out That Stayed With Me -Saturday Night

När jag gick utanför min zon – och fann en trygg utekväll

Det var egentligen mina badsystrar som drog igång allt.
De hade ordnat en kväll ute, och i ett svagt men ändå mjukt ögonblick hörde jag mig själv säga att jag skulle följa med. Jag brukar inte göra sådant här och egentligen är det inte jag.

Jag ska säga som det är: jag är ingen utekvällsmänniska.
För jag trivs bäst hemma, där kvällarna får vara mjuka, lugna och trygga.
Ändå ville jag utmana mig själv. Känslorna var många innan – tvekan, oro och den där kroppsliga rastlösheten som jag känner igen från mitt inlägg “När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna”.
De fick bo i kroppen, även om de gjorde sig påminda.

Och ändå gick jag.
Jag utsatte mig för det ovana, och det blev fint.
Roligt.
Mjukt.
En sådan där upplevelse som blir ett kvitto på att trygghet ibland växer just där vi inte planerat det.

En trygg utekväll som växte till något större

Jag tänkte att det kunde vara fint att fråga dottern om hon ville hänga med, bara hon och jag.
Men hon ville annat.
När hon ändå var igång ville hon ta med sin sambo.
Och sedan tyckte hon att maken också skulle följa med.

“Det blir roligare så, mamma.”

Plötsligt stod vi där: inte bara badsystrar, utan min egen lilla flock också.
En trygg utekväll jag aldrig räknat med, men som livet bar fram åt mig.
Och eftersom jag just nu skriver mycket om trygghet och relationer i “Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor”, blev även den här kvällen ett slags fortsättning.

Vi drack drinkar – flera fler än jag brukar tack vare dotterns generositet – skrattade, pratade och lät kvällen bli det den ville bli. Det var lätt och varmt och helt utan krav.

När vi skulle gå hem hände något oväntat

Vi var på väg ut när en kvinna stoppade maken.
Hon tittade på honom och sa:

“Jag tycker du ska stanna kvar. Du behöver inte gå hem.”

Maken skrattade lite generat och svarade lugnt:
“Jag är gift. Här kommer min fru.”

Hon gav sig inte.
Hon tittade på mig och sa:
“Du kan strunta i frun.”

Och då sa han – lika lugnt, lika självklart, lika tryggt som alltid:
“Nej. Det skulle aldrig falla mig in.”

Det där ögonblicket sa mer om oss än tusen ord.
Jag blev glad.

Glad att någon såg det fina i honom. Samtidigt glad över att han fick bekräftelse från någon helt random som visade sin uppskattning. Men var och glad i att han så tryggt sa skulle aldrig falla mig in.
Glad att han stod så tryggt i oss.

Vi skrattade när vi gick därifrån, hela lilla gänget.
Ett sådant där skratt som stannar kvar.

En trygg utekväll jag bär med mig

Det här var en kväll jag aldrig hade gått på om inte andra dragit i mig – badsystrarna som erbjöd, dottern, sambon och maken.
Det blev en påminnelse om att livet ibland vet mer än jag gör.
Att gemenskap kommer i olika former.
Och att kärlek inte behöver stora gester – ibland räcker ett lugnt:

“Det skulle aldrig falla mig in.”

Fråga till dig som läser

Hur hade du tänkt – och hur hade du känt – om någon stannade din partner och tyckte att han eller hon skulle stanna kvar i stället för att gå hem med dig?

Mellan raderna – min röst

Den här kvällen handlade inte om dramatik, utan om trygghet.
Även om värme.
Om att gå in i en situation utan att tappa fotfästet, eftersom grunden redan är stabil.
Och dessutom om skrattet som följer med hem, länge efteråt.

Det blev till slut en trygg utekväll även för mig som helst väljer hemmet.

Reflektion – modet i en trygg utekväll

Ibland är det just i de stunderna jag tvekar som mest, som något viktigt håller på att ta form. Det är när jag vågar utmana mig själv – även när kroppen protesterar och helst vill välja det trygga och välkända – som jag upptäcker något nytt i mig. Den här kvällen blev en påminnelse om att jag kan mer än jag tror, att trygghet inte alltid bor i det förutsägbara och att jag växer varje gång jag vågar kliva lite utanför min egen ram. Och kanske är det just där livet väntar, på andra sidan av det jag tror att jag inte klarar.

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, där borta i historia utmande jag mig själv och det gav min insikter i detta nuet morgondagen väntar längre fram.
Men just nu händer livet, i de små ögonblicken vi bär med oss.

PayPal – stötta mitt skrivande

Prenumeration på bloggen


Brukskällan Bryggeri ligger i den gamla bruksmiljön i Bäckefors, Dalsland. Brukskällan De beskriver sig själva som ett hantverksbryggeri som tillverkar öl, must och läsk – med fokus på lokalt råvarufokus och genuin bryggerikänsla. Brukskällan

Stället har både bryggeri och pub med plats för cirka 200 personer. Brukskällan De erbjuder även after-work- och pubkvällar med musik och underhållning, och har fullständiga rättigheter (det vill säga servering av alkohol). Brukskällan

Faktaruta
Namn: Brukskällan Bryggeri
Adress: Bruksgatan 66, 668 40 Bäckefors, Sverige Västsverige+2etidning.mellerudsnyheter.se+2
Hemsida:brukskallan.seVästsverige+1
Kontakt: Telefon: 073-824 90 10 Västsverige
Typ: Hantverksbryggeri i gammal bruksmiljö med pubmiljö och plats för social samvaro. Västsverige+1
Öppettider (cirka): Fre–lör 12:00 till sent, mån 17:00–22:00, ons–tor 17:00–22:00.

Calm lake in morning light with a wooden jetty and mist; a place for cold water swimming and reflection on children do well if they can and the importance of compassionate response.

Barn gör när dom kan bemötande – smärta, skam och ansvar

Av

den 29 oktober 2025

i Malix

Det här är en text om barn gör när dom kan bemötande. Om två sorters smärta: den som känns i kroppen och går över, och den som sätter sig i själen.

Read this post in English →Children do well if they can – dignity and everyday resonsibility

När både bröst och bemötande kan göra ont

Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.

Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.

På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.

Den smärtan passerar.
Alla smärtor gör inte det.

Där vattnet väcker mig

Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften.
Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv.
Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.

Där väntade stunden där allt bara finns.
Jag, sjön och andningen som hittar hem.

Morgonljus över stilla sjö med brygga och dimma; en plats för kallbad, reflektion och barn gör när dom kan bemötande där tystnad, närvaro och respekt får plats.
En plats där kroppen vaknar och bemötandet får landa i hjärtat.

Steg för steg ner i vattnet.
Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”.
De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.

Och så ögonblicket när allt stannar.
Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns.
Jag och vattnet, vi känner varandra nu.

När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv.
Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.

Milen hem, värmen från kläderna.
Och kärleken i tacksamheten:
att jag gav mig själv den här stunden
där jag påminns om att jag lever.

Här.
Nu.

Barn gör när dom kan bemötande i vardagen

I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan.
Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.

Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata.
Inga svar. Bara tystnad.
Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.

Och om jag istället tänker att han inte vill
då händer något i mig.
Rösten blir lite hårdare.
Axlarna höjs.
Luften i rummet blir tunnare.

När vi tror på ovilja istället för oförmåga
hårdnar våra röster och krav.
Då är risken att vi förlorar varandra.

Barn gör när dom kan.
Gör dom inte — då kan dom inte just idag.
Det kan saknas energi.
Kanske trygghet.
De där orden saknas i ungdomen.
Kanske känslan av att vara värd att lyckas.

Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt:
Inte bara vad som förväntas —
utan vem jag är som vuxen
när det skaver och blir svårt.

För barn lär sig alltid.
Frågan är vad de lär sig av oss.

Läs texter i Oskar-serien → https://malix.se/oskar-serien-npf-skola/

När vi glömmer – och när vi minns

Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.

Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:

Yes, vi fixade det. Tillsammans.

För barn ska inte bära den sortens skam.
Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat.
Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.

Förlåt – när ansvaret ligger på mig

Att tappa ansiktet gör ont för alla.
Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.

Förlåt är ett läkande ord.
Men bara när det inte bär med sig skuld.

Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du…
Det där för att du förstör allt.
Det är inte att säga förlåt.
Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.

Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör.
Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt.
Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.

Förlåt är inte att böja sig.
Det är att hålla fast vid hjärtat.

Metod – Barn gör när dom kan i praktiken

När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:

  1. Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
  2. Hur minskar jag skammen i situationen?
  3. Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?

Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.

Läs mer om barns rättigheter → Bris

Skam eller läkning?

Skam säger: Jag är fel.
Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.

Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.

AHA – mellan raderna

Smärta i kroppen är tillfällig.
Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.

Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet.
Därför är just nu det som är viktigt.
Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv.
I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.

Mellan raderna – min röst

Jag vill vara en av de vuxna som står kvar.
Som ser förbi beteendet och möter behovet.
Som väljer att värna värdigheten, varje gång.

Reflektion – Vad tar du med dig?

Vad händer i dig när du går från tanken
han vill inte
till
han kan inte, inte idag?

Hur förändrar det dig?
Hur förändrar det honom?

  • Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
  • När jag minns det blir relationerna lättare att bära.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
/Carina

Carina Ikonen Nilsson taking a winter swim in the lake wearing a yellow hat – a moment of stillness and courage when grief knocks again.
Carina Ikonen Nilsson

Gratitude and healing reflected in the morning mist over the lake.

Den där sorgen knackar på igen

Av

den 25 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge

Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.

Read this post in English ->When Grief Knocks Again

När tystnaden blir farligare än orden

Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.

I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.

Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.

När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns

En stilla å omgiven av gröna träd, där ljuset speglar sig i vattnet – en bild av när den där sorgen knackar på igen i kärlekens tecken.
Där vattnet möter ljuset blir tystnaden till eftertanke – en stund mellan sorg och kärlek.

För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.

Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.

Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.

Barnbarnen är utan skuld.

Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.

Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.

På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.

Farmor och en min fina faster.

När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.

Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.

Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.

Upplever dom samma skuld och skam?

Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?

Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.

När den där sorgen knackar på igen i stillheten

Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.

Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.

När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.

Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.

Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.

Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.

De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.

När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:

“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”

När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.

Dörren

Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.

Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.

Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?

Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?

En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.

Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.

Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.

Tiden som inte är oändlig

Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.

Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.

Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.

Efterklang

Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.

Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.

Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.

För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.

När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.

Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”

Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.

Slutord

När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.

Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.

Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.

Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.

När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Dimma över sjön med en ensam badbrygga – en bild av stillhet när den där sorgen knackar på igen.
Carina Ikonen Nilsson

Professionellt men personligt

I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.

En tanke för miljön

I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.

Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

Mushrooms growing side by side in nature – a symbol of harmony, balance, and ethics and morality in everyday life.

En ny morgon – om etik och moral i vardagen

Av

den 15 oktober 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi, vinterbad

En dimmig morgon vid sjön väcker tankar om stillhet, livets rytm och etik och moral i vardagen. I badets kalla klarhet väcks kroppen, sinnet och längtan efter balans.

Read this post in English ->Ethics and Morality in Everyday Life – a Misty Morning

Som i naturen växer vi bäst i samförstånd – när balans, respekt och samverkan får råda.

Morgonens bad, doften av kaffe och etik och moral i vardagen

Då var det en ny härlig morgon igen.
I natt blev det en natt med snurrande och vända täcket – varmt, kallt, varmt igen.
Men nu är det morgon, en ny dag att ta hand om. Kaffet står här bredvid mig och doftar aromiskt. Farmors lampor är tända och sprider sitt milda ljus i den mörka morgonen.

Redan innan klockan var 7.50 stod jag vid sjön. På vägen dit låg dimman tät och världen kändes nästan trollskt vacker. En hackspett klättrade på ett träd och småfåglar rörde sig runt stammen i sjöns spegelblanka yta.

Dimmig morgon vid sjön i Högsäter – stillhet, närvaro och reflektion över etik och moral i vardagen.
Morgonen låg tyst och dimmig över sjön i Högsäter. Här, bland fåglar och tystnad, började dagen med ett kallt och livgivande bad – en stund av stillhet och etik och moral i vardagen.

Vattnet höll lite över tio grader, och kylan gjorde sitt med kroppen. Det var ett sådant där bad som väcker varje cell till liv. Jag flöt en stund, bara låg där och andades i tystnaden. Löven från trädet vid vattenlinjen låg utspridda som små öar på ytan – hela morgonen var som en målning, stilla och nästan overklig.

Ny badmössa och stegen hem i etik och moral i vardagen.

Idag hade jag dessutom på mig min nya badmössa, den där det står “Vinterbadarna i Högsäter – keep up”. Jag log lite när jag drog på den, för den känns som ett löfte till mig själv – att fortsätta, att hålla i, även när det är kallt.

Grå badmössa med texten Vinterbadarna i Högsäter – symbol för gemenskap, styrka och etik och moral i vardagen.
Den nya badmössan – Vinterbadarna i Högsäter, Keep Up – blev dagens lilla glädje. En påminnelse om att hålla i, även när kylan biter. Ibland är det just det som är etik och moral i vardagen – att fortsätta i kärlek, trots motvind.

När jag steg upp, virade in mig i morgonrocken och åkte hemåt, väntade frukosten. Mina kesobröd med apelsin och russin spred en doft som kändes som ren lycka. I ugnen rostar just nu en ny plåt hemmagjord müsli, och dagen ska få innehålla läsning – lite mindfulness, personlig utveckling och samtalsmetodik. Det får räcka för idag.

Hemgjord müsli som rostas i ugnen – doften av vardagslycka och etik och moral i vardagen.
Efter badet väntade värmen hemma. Doften av apelsin, russin och nyrostad müsli fyllde köket och påminde om glädjen i det lilla – om etik och moral i vardagen.

Tankar om etik och moral i vardagen

Igår gick förmiddagen åt till att läsa mina papper och fundera ut vad som var viktigt i ämnena etik och sorg.
Just etik är ett ämne som jag gillar särskilt mycket.
Det finns så mycket där som jag genom åren sett – hur det blir när man inte har med sig etiken inom sig.
Så mycket som blir fel om det inte finns ett etiskt tänkande med i behandlandet.

Det är ett viktigt ämne. Viktigt att diskutera i arbetsgrupper och i samhället i stort.
Vi behöver mer etik och moral i vardagen – bland våra politiker, i sjukvården, i kommunen, i skolan.
Överallt där människor möts behövs förståelse, värdighet och respekt.

Jag tror att just det där med etik och moral är något som vi alla behöver jobba med och ha i tankarna i våra möten med andra människor.
Men framför allt i situationer där vi är hjälpare. Där behöver vi arbeta med vår etiska kompass och reflektera över vad vi gjorde, vad vi gjorde bra och vad vi kunde ha gjort bättre.

Den individen vi möter vill, men kan inte.
Om mötet blir högljutt eller stelt behöver du som hjälpare möta individen med respekt och ha förhållningssättet:

Han vill, men han kan inte. Han har viljan, men saknar förmågan just nu, men han kan och vill lära sig.

Då är det din uppgift att lära honom i små, små steg.
Om man har känslan inom sig – att här möter jag en människa som vill, men inte vet hur – då går det att mötas, även när det stormar.

Jag har mött många människor som varit i hjälpläget, som inte just i stunden kunnat.
Det är inte enkelt. Men när kompassen är rätt inställd, finns det alltid vägar att gå.

När barnet hamnar mitt i mellan – etik, moral och alienering

Jag har läst en hel del om alienering den senaste tiden.
Det dyker upp överallt – i artiklar, samtal och sociala medier.
Det där med att barn dras bort från en förälder och vad det gör med barnet.

För mig är det självklart att den förälder som sätter barnet emot den andra gör barnet en stor otjänst.
Det berättar för barnet, genom handlingar och ord:

Du duger bara om du tycker som mig.

Men det finns en annan sida också.
Kanske handlar det ibland inte om vilja att skada, utan om smärta, rädsla eller ilska.
Kanske känner man sig sviken, hotad eller rädd att förlora sitt barn – och i den rädslan drar man barnet för nära sig.
Men i det drar man också barnet bort från en annan del av sig själv.
För barnet är ju en del av båda sina föräldrar.

Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam.
De älskar båda sina föräldrar, men tvingas välja, ibland utan att förstå varför.
De lär sig tidigt att vissa känslor inte får visas, att vissa minnen ska glömmas och att lojaliteten har ett pris.

Inuti barnet växer en tyst sorg, en sorg över det man inte längre får dela.
Många vittnar som vuxna om känslan av att inte duga.
Kärleken blev villkorad:

Du duger om du väljer rätt sida.

Men hoppet finns där.
För lika mycket som barnet bär på smärta, bär det också på styrkan att läka – om det får stöd, trygghet och förståelse.
Barnet är inte trasigt, bara sårat. Och det går att hela.

Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam.
Läs mer om Alienation

Om avstånd och stilla hopp

Ibland tänker jag att det inte alltid handlar om vilja eller ondska, utan om rädsla.
Rädslan för konflikt, för att förlora lugnet, för att något ska röras upp.
Kanske är det just därför vissa väljer avstånd – för att bevara stillheten, inte för att skada.

Jag försöker tänka så ibland, när tankarna börjar snurra.
Att tystnaden inte alltid betyder avvisande, utan kanske bara ett försök att skapa ro.
Men ändå bär tystnaden sin egen tyngd. Den väger och saknar ord.

Jag vet inte hur vägen ser ut framåt.
Men jag vet att kärleken inte försvinner bara för att man inte får ses.
Den finns där, som ett mjukt andetag i luften – väntande, stilla, utan krav.
Och kanske, en dag, hittar den sin väg fram igen.

Etiken i det lilla och det stora

Kanske handlar allt detta till sist om etik och moral i vardagen, fast i en annan form.
För när vi pratar om alienering, om att dra ett barn bort från en del av sig själv, handlar det egentligen om hur vi möter varandra som människor.

Etik är inte bara något som hör till yrkeslivet eller arbetsplatsen.
Den bor i vardagen, i relationerna, i hur vi pratar om varandra och i vad vi låter barn höra.

Att möta en annan människa med värdighet, respekt och förståelse – det är kärnan i etik.
Att se att även den som gjort oss illa kanske bär på något vi inte ser.
Och att stå kvar i det som är sant och gott, även när det gör ont.

För mig blir det tydligt: etik är inte bara något jag läser om.
Det är något jag försöker leva – i varje möte och i varje tanke.
Det är där vägen börjar, både i arbetet och i livet.

Reflektion över etik och moral i vardagen

Etik. Moral. Mänsklighet.
Tre ord som ibland låter stora, men som i grunden handlar om att se varandra med hjärtat.
Att stanna upp innan man dömer,
att lyssna innan man svarar,
och att minnas – vi vet aldrig vad den andra bär på.

Vill du läsa mer om hur etik och tacksamhet kan vävas samman i vardagen?
Positiv psykologi i vardagen.

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande via PayPal
Prenumerera på bloggen här

Rasterna och de osynliga reglerna – Oskar-serien Del 6

Rasterna och de osynliga reglerna – Oskar-serien Del 6

Av

den 16 september 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Oskar-serien – NPF & Skola

Rasterna och de osynliga reglerna kan för många barn vara dagens höjdpunkt. Frihet, lek och gemenskap.

Men för Oskar är det ofta tvärtom – en plats där koderna är dolda, ljuden blir för starka och ensamheten växer.

Read this post in English -> Oskar Series Part 6 – Breaktime and the Invisible Rules

När friheten blir en fälla

I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det

På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.

Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?

För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”

Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården

På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.

Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.

För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.

Hjärtat slår snabbare.
Huvudet gör ont.
Axlarna drar ihop sig.

Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.

Rasterna och de osynliga reglerna

Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.

Vem bestämmer lagen?
Vem får börja?
Vem är med?

För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.

När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.

För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.

Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”

Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.

Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över

För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.

Han sparkar lite i gruset.
Går runt ensam.
Pillar i fickan.

Men inuti ropar han på att få vara med.

Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.

Nycklar till delaktighet

Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:

  • Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
  • Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
  • Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
  • Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
  • En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.

Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu

Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.

Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.

Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.

Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.

Lekledare och nutidens skolor

I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.

På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.

Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.

Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.

Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna

Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.

På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.

Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.

Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?

När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.

Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.

Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.

För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.

Ett större perspektiv

Oskar serien del 6

Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.

Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.

För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.

Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.

Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.

Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.

Mellan raderna

Det här handlar inte om att ta bort rasterna.

Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.

Reflektion

För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.

Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.

Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.

Tidigare delar i serien

FAQ – Rast och delaktighet

Varför kan raster vara svåra för barn med NPF?
För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.

Vad kan en rastvakt göra?
Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.

Hur kan vi skapa struktur på rasterna?
Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.

Är det bra med vuxenledda aktiviteter?
Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.

Extern läsning

Läs fler delar i Oskar-serien
-> Oskar-serien – NPF & skola

Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg?
Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal

Oskar-serien tar en paus

Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund.
Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna.
När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.

Höstbild från Kungshamn.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Woman standing on a jetty before a cold morning swim, symbolizing strength and not feeling alone in emotions.

Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

Av

den 28 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.

Read this post in Engslish ->Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures

Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.

Minnena som bär

Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.

Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.

Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.

När farmorsrollen förändras

Att vara farmor på avstånd kan kännas som en tom stol vid köksbordet.
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.

Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.

För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.

Att vara farmor är också att bära sorgen över att inte få vara del av sina barnbarn, trots att man en gång var en närvarande mamma. Jag har tidigare skrivit om den processen i inlägget Att hela sig efter att bli bortvald som förälder – när sorgen och kärleken samma gång bor kvar där jag beskriver min process att läka.

Födelsedagen och kramen som betydde allt

När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.

Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.

När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.

Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner

Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.

I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.

Att vara farmor är också att bära minnen av barn och barnbarn i vardagen.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.

I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.

Frågor till dig som läsare

  • Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
  • Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
  • Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?

FAQ – Att vara farmor

Vad innebär det att vara farmor idag?
Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.

Är farmorsrollen alltid självklar?
Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.

Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära?
Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.

Internlänkar

Reflektion – Mellan raderna

Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.

AHA – mellan raderna

Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.

Att vara farmor utan kontakt men ändå orka ta steg i livet. Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Prenumerera

Prenumerera på bloggen här

PayPal – Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande? Här kan du bidra:
Stöd mig på PayPal

Woman standing on a jetty before a cold morning swim, symbolizing strength and not feeling alone in emotions.

Att vara mormor och farmor – kortspel, pannkakor och saknad

Av

den 22 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

En mormor /farmor går ut på en brygga mot havet – en symbol för balans och vägar som går att bygga mellan närhet och avstånd
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…

Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.

Read this post in English ->Being a Grandma – Card Games, Pancakes and Longing

Kortspel, pannkakor och ett mormorsbetyg

Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.

Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.

Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.

Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.

Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.

Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.

(Läs också: Hanatorp Camping och ADHD – morgon vid sjön och Jantelagen)

Ett födelsedagsbesök med både glädje och saknad

Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.

Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.

Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.

Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.

Här kan du läsa ett annat inlägg med barnbarnen. Småbarn som innan de åkte, saknade Lvl^2.

Om barn, omsorg och att orka trösta

När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.

Mellan raderna – min röst

Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.

Reflektion

Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.

Fråga till dig som läser

Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du följa fler av mina texter? Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande? Stöd mig via PayPal

Vanliga frågor om att vara mormor och farmor

Vad innebär det att vara mormor eller farmor?
Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.

Vad är det bästa med att vara mormor/farmor?
Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.

Kan man känna saknad som mormor eller farmor?
Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.

ADHD i vardagen – bränt smör, garderobsprojekt, modiga steg

Av

den 13 augusti 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Vardag & familjeliv

Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.

Read this in English →An ADHD Day with Burnt Butter, Wardrobe Races, and Brave Steps

En dag som började med Oskar

Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.

Blyertsteckning av en flicka som sitter ihopkrupen med armarna runt benen, en bild som uttrycker inneslutenhet, sårbarhet och behov av trygghet."
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på

Morgonritual och ADHD-energi

Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.

När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.

ADHD i vardagen
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till

KonMari och ett oväntat garderobsrace

KonMari-metoden
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.

För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.

Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.

Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.

Bränt smör och flera saker på gång

Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!

Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.

Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.

Från middag till presentinslagning

Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.

Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.

lite presenter till Emilia
lite presenter som ska ges till Emilia

Mod i det lilla

När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.

Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen

Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.

Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.

Reflektion

Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.

Prenumerera på bloggen:
Klicka här för att följa malix.se

Hur tänker du?
Känner du igen dig i att det viktiga ofta finns mellan raderna?

Stöd mitt skrivande:
Stöd mig via PayPal

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson

Slutet av sommaren – och en sorg som aldrig riktigt tar paus

Av

den 31 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Läs det här inlägget på engelska:
Read this post in English →

Förord
Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt.
Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.

När sommaren viker undan

Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu.
Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det.
Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.

Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning.
Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.

Ett oväntat besök och en stilla tanke

Vi ska stanna här på campingen en dag till.
Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.

Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.

På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv.
Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg.
Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.

Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med.
Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå.
Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.

Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.

En moders kärlek tar aldrig slut

Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu.
Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.

Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra.
Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.

Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma.
Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna vill jag förmedla detta:

Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag.
Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet.
Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.

Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig.
Vi är fler som bär den här tysta sorgen.
Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.

AHA – mellan raderna
Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig.
Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek.
Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld.
Det gör ont, men det är inte kallt.
Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa.
Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.

Reflektion

Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.

Citat att bära med sig:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

Vill du stötta mitt skrivande?

Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam.
Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:

paypal me

Tack för att du läser. Det betyder mer än du anar.


#relationer #sorg #föräldraskap #barnbarn #farmor #bortvald #familjekonflikt #försoning #kärlek

Äkta vänskap och kärlek i husbilslivets stillhet

Av

den 27 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

English post here.

Förord

Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.

I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet

Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.

Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.

Mer än bara släkt – vi är vänner

Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.

Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.

När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.

Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.

Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken

Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.

Min kloka kusin sa något jag burit med mig:

”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”

Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.

Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.

Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar

Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.

I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.

Hemåt – eller dröja sig kvar?

Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.

Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.

Vad tror du?

Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?

Viktigt för mig

Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.

Reflektion

Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden.
Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid.
Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.

I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.

Stöd gärna mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack!
paypal.com

#vänskap #kärlekpåriktigt #husbilsliv #campinghelg #reflektion #livetnu #familjeband #sorgochtröst #vardagskärlek #marksboende

Sida 1 av 2

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén