Min faster och lavendeln är egentligen det här inlägget handlar om. Jag började skriva om att jag är hemma sjuk idag, men tankarna vandrade vidare till min trädgård, min lavendel och min faster som betydde så mycket för mig.
🇬🇧 Read this post in English My Aunt and the Lavender
God morgon.
Idag skulle jag ha gått på möte här i kommunen, men jag har bestämt mig för att stanna hemma. För jag är sjuk. Inte allvarligt sjuk, men sjuk. Så ont i halsen att det är svårt att svälja. Det gör ont i luftrören när jag hostar, som om ett sår skrapas upp varje gång jag hostar eller sväljer. Dessutom har febern kommit tillbaka.
Det här är inte ett enkelt beslut. Tvärtom har det varit svårt.
Men med tanke på att det är många andra på mötet väljer jag av respekt för dem att stanna hemma. Jag vill inte smitta någon annan. De får klara sig utan mig, och det är faktiskt inte så att jag är en jätteviktig del av det som sker där. Innan det här halvåret har de klarat sig utmärkt, och det kommer de att göra nu också.
Den som förlorar mest på att jag stannar hemma är egentligen inte de – det är jag.
Det kanske låter konstigt, men så är det. För det här är möten som är viktiga för mig. Samtidigt vet jag att kroppen behöver något annat idag.
Så istället tänker jag sitta här hemma och vila. Låta kroppen få den återhämtning som den egentligen skrek efter redan förra veckan. Men då var det förberedelser inför kalas, och då fanns det inte på kartan att inte göra det som behövde göras.
Nu är kalaset över.
Nu tänker jag lyssna på min fantastiska kropp som har skrikit sig hes.
Morgonkaffe, blogg och trädgård
Men ett litet blogginlägg orkar jag med. Eller kanske snarare vill jag orka med.
Inte för att det är jätteviktigt, utan för att det är så mina morgnar ser ut. Kaffe och ett blogginlägg. Så är det bara.
Och det tar faktiskt inte energi.
Det ger energi.
Vad ska jag då skriva om?
Jag tänker skriva om min trädgård.
Den där trädgården som absolut inte är perfekt. Inte på långa vägar. Men det är en trädgård som blivit en del av min dag, något jag trivs i och något jag tycker om att vara i.
Man skulle kunna säga att den är en förlängd arm av min släkt bakåt i tiden.
Här växer saker från min farmor.
Här växer blommor från min mammas trädgård.
Här växer lavendel som kommer från min faster.
Varje planta bär på en liten berättelse. Ett minne. En människa.
Och kanske är det därför jag tycker så mycket om att gå där ute.
Morsdagspresenter och omtanke
Igår fick jag en liten minibuskros av vår äldsta hemmavarande son i morsdagspresent. Jag fick också en chokladask med den choklad jag tycker allra bäst om – Anton Berg.
Av min dotter och Simon fick jag egentligen min present redan i lördags. Ett doftljus och en tvål som jag älskar.
Jag fick samma tvål när jag fyllde år i vintras och har till och med köpt en egen sedan dess. Den doftar så gott. Sommar, mimosa och mjuka toner som känns lite lyxiga i vardagen.
Den här gången fick jag både tvålen och ett doftljus med doften Prosecco.
Små saker kanske.
Men sådana där saker som gör mig glad varje gång jag använder dem.
Precis som i trädgården
Fast det var ju egentligen inte presenter jag skulle skriva om.
Jag skulle skriva om min trädgård.
Och precis som i trädgården närmar jag mig tydligen orden på samma sätt.
Först små försök.
Lite här.
Lite där.
Sedan, när det väl tar fart, blir det mer än jag tänkt mig från början.
Skillnaden är att jag ibland vaknar ledbruten efter timmar av arbete i trädgården.
Av orden blir jag aldrig ledbruten.
Tvärtom.
De hjälper mig att andas lite friare.
Att skriva om trädgården gör också att det finns plats för bilder som verkligen hör ihop med det jag berättar om.
Min faster och lavendeln genom åren
För kanske tjugo år sedan fick jag två lavendelbuskar av min faster. Hon visade mig hur jag skulle göra för att föröka dem och gav mig så många råd som fortfarande finns kvar någonstans i bakhuvudet.
Men innan jag visar er bilden på min lilla lavendel, som överlevt både sorgliga år och svåra år och ändå orkat titta fram igen varje sommar, vill jag berätta lite om min faster.
Hon var en väldigt snäll och varm människa.
Det tråkiga var att det fanns så många gamla bråk i släkten. Ibland kändes det nästan som att jag svek någon när jag hälsade på henne. Till och med så mycket att det kunde kännas svårt att öppet säga hur mycket jag tyckte om henne.
Min faster och lavendeln i min trädgård
När jag var liten kändes det som om jag borde tycka som min farmor och min pappa. Som om lojaliteten krävde det. Men inom mig kände jag något helt annat.
För min faster var snäll.
Hon var omtänksam, gullig och fick människor att känna sig välkomna.
Och hon var vacker också. Inte bara på det sättet att hon hade ett fint utseende, utan på det där sättet som gör att man minns en människa länge efteråt.
När jag tänker på henne ser jag fortfarande framför mig någon som såg ut som en riktig filmstjärna.
Det luktade alltid gott hemma hos min faster. Det luktade hemtrevligt, välkomnande och mysigt. Ett sådant där hem där man direkt kände sig trygg.
Min faster och en åkpåse
När min son föddes fick jag en väldigt fin åkpåse av henne. Den gjorde mig så glad. Det blev nästan högtidligt när han låg i den. Som om hon med sin omtanke hade lagt något extra fint omkring honom.
När bråken mellan min faster och min farmor var som värst brukade jag smyga upp till min faster. Hon bodde bara tvärs över gärdsgården från farmor och farfars tomt.
Jag var alltid nervös när jag ringde på dörren.
Skulle hon öppna?
Skulle hon vara arg?
Eller skulle allt vara som vanligt?
Men jag var alltid modig nog att ringa på.
Och jag var alltid välkommen.
I alla fall kändes det så.
Lavendel från min faster
Min lilla faster, som jag nu när jag sitter här och skriver om henne inser var så betydelsefull för den lilla flickan som nu är jag – fast i en betydligt äldre förpackning.
Den lilla lavendeln i trädgården kommer från henne.
Varje år när jag ser den få nya skott och bli grön igen blir jag glad. Den är som en länk till min faster och till alla de kloka råd hon gav mig om hur man skulle ta hand om den.
Den doftar fantastiskt.
Och i år har jag till och med tagit sticklingar från den.
Det har jag aldrig gjort tidigare, trots att hon berättade för mig hur man skulle göra redan då, för så många år sedan.
Men i år tänkte jag att nu har jag möjligheten.
Nu har jag mitt fina växthus där de små sticklingarna kan bo den första tiden och växa sig starka.
På något sätt känns det fint.
Min faster och lavendeln – mer än bara en växt
Som om min fasters lavendel fortfarande fortsätter att sprida sig, precis som hennes omtanke gjorde.
Min faster och lavendeln har följt mig genom livet.
Min faster sydde, gjorde prydnadssaker, målade tavlor och var väldigt kreativ. Hon var givmild och alltid bara ett samtal bort.
Det jag uppskattar allra mest idag är att hon såg skillnaden mellan konflikterna och människorna i dem.
Hon såg konflikten mellan min pappa och henne.
Hon såg konflikten mellan min farmor och henne.
Men hon såg också att jag inte var konflikten.
Jag var bara jag.
Och jag upplevde kärleken mellan henne och mig.
Hon var alltid snäll och sa sådana där saker som gjorde att jag vågade.
”Finns det någon som kan så är det du.”
Jag minns inte alltid vad vi pratade om när hon sa det, men jag minns känslan. Hennes ord gav mig mod att göra sådant som jag annars kanske inte hade vågat.
När jag och min dåvarande man startade gatuköket sa hon:
– Men det är klart att du klarar det.
När jag målade tavlor sa hon:
– Det är klart att du kan det.
När jag pratade om att skriva sa hon:
– Du har så mycket inom dig. Skriv. Du är någon som kan.
Fasters ord har alltid funnits där.
Mjuka, fina och upplyftande ord.
Ord som hjälpte mig att tro lite mer på mig själv.
Och kanske är det därför den där lilla lavendeln betyder så mycket för mig.
Den är inte bara en växt.
Den är ett minne av någon som såg mig.
Någon som trodde på mig.
Någon som gav mig mod.
Men oj, det här blev ett väldigt långt inlägg.
Det visade sig att det inte alls handlade om trädgården.
Det handlade om min faster.
De andra blommorna får nog vänta till andra inlägg, för det här blev långt nog som det är.
Och kanske är det precis som det ska vara.
För ibland börjar man skriva om en blomma och upptäcker att det egentligen är en människa man längtat efter att berätta om.
När jag ser min faster och lavendeln tänker jag på barndomen
Min faster och lavendeln hör ihop i mina minnen.– mellan raderna
När jag började skriva det här inlägget trodde jag att det skulle handla om min lavendel.
Istället visade det sig handla om min faster.
Kanske är det inte så konstigt egentligen. För den där lavendeln är inte bara en växt. Den är ett minne av en människa som betydde väldigt mycket för mig.
När jag tänker tillbaka idag inser jag att min faster nog inte hade det så enkelt själv. Det fanns konflikter i släkten och sådant som gjorde att relationerna inte alltid var lätta. Ändå hade hon tid för mig.
Hon lät aldrig de vuxnas konflikter bli mitt ansvar.
Jag behövde aldrig välja sida när jag var hos henne.
Jag fick bara vara Carina.
Det är först som vuxen jag förstår hur stort det egentligen var.
Hon såg mig. Hon lyssnade på mig. Hon uppmuntrade mig. Hon fick mig att tro att jag kunde sådant som jag själv inte alltid var säker på att jag klarade.
När jag idag tänker på alla gånger hon sa ”Det är klart att du kan” så undrar jag om hon verkligen förstod hur mycket de orden betydde.
Kanske gjorde hon det.
Kanske inte.
Men de följde med mig genom livet.
Och kanske är det därför jag blir så glad varje vår när lavendeln får nya skott.
Inte bara för att plantan överlevt ännu en vinter.
Utan för att den påminner mig om att kärlek, omtanke och uppmuntran kan leva kvar väldigt länge efter att orden har sagts.
Precis som lavendeln fortsätter att växa, har minnet av min faster fortsatt att leva vidare inom mig.
Reflektion-Min faster och lavendeln
Ibland tror jag att vi bär med oss människor längre än vi själva förstår.
De finns där i ett recept, i en blomma, i ett sätt att tänka eller i några få ord som en gång uttalades och sedan aldrig riktigt lämnade oss.
Kanske har vi alla någon sådan människa i vårt liv. Någon som såg oss när vi behövde bli sedda. Någon som trodde på oss när vi själva tvekade. Någon som gav oss mod utan att ens förstå hur stor skillnad det gjorde.
När vi tänker tillbaka är det sällan de stora sakerna vi minns bäst. Ofta är det de små. Ett välkomnande hem. En kopp kaffe. Ett vänligt ord. Någon som öppnade dörren och gjorde plats för oss precis som vi var.
Kanske är det därför vissa människor fortsätter att leva kvar i våra hjärtan långt efter att åren har gått.
De blev en del av oss.
Och ibland räcker det med doften av lavendel för att påminna oss om det.
För mig är min faster och lavendeln en påminnelse om omtanke
Fråga till dig som läser
Har du någon växt, sak eller doft som påminner dig om en människa som betytt mycket för dig?
Finns det någon vars ord fortfarande följer med dig genom livet, trots att många år har gått?
Berätta gärna i kommentarsfältet. Jag läser allt, även om jag inte alltid hinner svara direkt.
Läs också
Om du tycker om den här typen av personliga reflektioner kanske du även vill läsa:
- Att komma närmare sig själv
- Drömmar, vila och att sakta komma hem till sig själv
- Inte hel – men helare
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina vardagsbetraktelser, reflektioner om livet, ADHD, familj, trädgård och allt det där som ryms mellan raderna?
Prenumerera gärna på bloggen så får du veta när nya inlägg publiceras:
Stötta bloggen
Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta skapa innehåll på Malix.se kan du stötta bloggen här:
Tack till alla er som läser, delar och stöttar. Det betyder mer än ni tror. 💜
Slutord
Vi vet sällan vilka spår vi lämnar efter oss i andra människor.
Ett vänligt ord, en uppmuntran eller en öppen dörr kan leva kvar långt längre än vi själva anar.
Min faster gav mig lavendel, men hon gav mig också mod. Jag tror inte att hon visste hur länge hennes ord skulle följa mig genom livet.
Kanske är det så för oss alla.
Det vi gör idag vet vi inte alltid var det landar, när det kommer att blomma eller i vems hjärta det kommer att slå rot.
Men just därför är det värt att så lite vänlighet medan vi kan. 🌿💜
Lev idag, just nu. Det du ger vidare idag kan bli ett minne, ett mod eller en styrka som någon bär med sig långt in i framtiden.
Lämna ett svar