Drömmar, vila och att sakta komma hem till sig själv

Ett beslut som känns som att:
ja… det är svårt, men jag måste ta hand om mig själv.

Jag kan inte påverka eller förändra andra människor.
Men jag kan ta hand om mig själv.

Jag kan lämna saker där de hör hemma och bara försöka vara det som är jag.

Inte för att sorgen inte finns kvar.
För det gör den.

Men på något sätt har jag accepterat den mer nu. Jag låter den finnas utan att slåss mot den hela tiden. För jag kan inte påverka det som blivit, och jag har försökt.

Och då är det kanske klart med försökandet.

Det betyder inte att kärleken försvinner.
Inte heller att saknaden gör det.

Men kanske betyder det att jag inte längre måste bära allt ansvar själv. Att jag får lägga ner det som ändå aldrig låg helt i mina händer.

Det finns något sorgligt i det.
Men också något lugnt.

Som om kroppen till sist förstått det som huvudet försökt säga länge:
att vissa dörrar inte öppnas för att man står kvar och knackar hårdare.

Och kanske är det då man istället får sätta sig ner en stund, dra ett djupt andetag och börja ta hand om sitt eget hjärta igen 🌿

Drömmar och vila – att ge sig själv rätten att stanna upp

Men något har förändrats.

Kanske är det sedan fredagsinlägget som handlade om att jag varit en dålig kollega till mig själv som något började röra sig inom mig.

För igår, när jag var så trött, då var jag faktiskt till freds med det.

Till freds med att:
det här är en dag då jag är trött.

Det här är en dag då jag ger mig själv rätten till vila.

Att bara göra det allra nödvändigaste.
Och kanske inte ens det.

Och vet ni…
det är nog ganska stort för att vara jag.

För jag tror att jag länge levt som om jag måste förtjäna vila. Som om jag först måste bli klar, hjälpa färdigt, tänka färdigt eller bära färdigt innan jag får stanna upp.

Men kroppen fungerar ju inte riktigt så.

Den säger till ändå till slut.

Och kanske är det precis där någonting nytt håller på att växa fram i mig nu. Inte att jag blivit svagare.

Utan kanske tvärtom.

Att jag börjar förstå att också vila är en form av styrka.
Att lyssna på sig själv är en form av omsorg.

Och kanske var det just det drömmarna gjorde i natt. Hjälpte mig att sortera färdigt lite till. Så att både kroppen och tankarna fick landa i samma beslut

Jag tror att drömmar och vila ibland hjälper oss mer än vi själva förstår.

Lite mer hel

Kanske sitter jag här och bara inbillar mig själv.
Men i så fall känns den här inbillningen som något fint.
Nästan heligt.

Som om livet landat lite i sig självt.
I sitt jag.
Eller kanske i mitt.

Det låter säkert lite konstigt med alla de här orden. Men de känns så sanna och rena i mina tankar att jag faktiskt känner att det inte behöver vara sant för någon annan än för mig.

Och kanske är det just där något viktigt finns.

Att jag inte längre känner samma behov av att få mina känslor bekräftade eller godkända av andra för att de ska få existera.

Jag känner det jag känner.
Och det får räcka.

Det betyder inte att jag sitter här utan sorg eller saknad.
Men det känns som att jag slutat springa ifrån mig själv mitt i allt det där.

Som om jag sakta börjar komma hem till mig själv igen.

Och kanske är det därför den här morgonen känns så speciell.
Inte för att allting blivit lätt.

Utan för att något inom mig känns lite mer stilla.

Lite mindre splittrat.

Lite mer helt 🌿

Reflektion om drömmar och vila

Ibland kommer inte läkandet som ett stort ögonblick.
Ibland kommer det som en natt med sömn, några märkliga drömmar och en morgon där man plötsligt känner att kroppen inte längre kämpar emot lika hårt.

Kanske är det då man börjar förstå skillnaden mellan att ge upp och att släppa taget.