ADHD i vardagen fredagsreflektion blev det här för mig idag.
Efter att ha skurat altanen i tre och en halv timma i tisdags säger kroppen nu ifrån rätt ordentligt.
Förord – energi som känns i hela kroppen
I tisdags skurade jag altanen
🇬🇧 Read this post in English Friday Reflection – When I Need to Become a Better Colleague to Myself
Och som så många gånger förr började det egentligen redan nere vid sjön.
För det är något som händer i mig efter baden.
Som om kroppen vaknar.
Som om energin kommer tillbaka och jag plötsligt tror att jag kan göra precis allt.
Och kanske är det just där jag behöver bromsa ibland.
ADHD i vardagen – fredagsreflektion om att glömma vila
I tisdags var jag full av energi efter badet.
Så jag satte igång med altanen.
Långborste.
Trallsåpa.
Hink efter hink med vatten.
Jag skurade och skurade.
Bar vatten.
Skurade lite till.
Tre och en halv timma höll jag på.
Och inte en enda gång tänkte jag:
“Nu kanske jag ska sätta mig en stund.”
Det slog mig efteråt att jag faktiskt saknar något när jag jobbar hemma.
Kolleger.
För jag är nämligen en väldigt dålig kollega till mig själv ibland.
En riktig kollega hade ju sagt:
“Nu tar vi kaffe.”
“Nu räcker det för idag.”
“Sätt dig ner en stund innan ryggen går av.”
Men jag fortsatte bara.
För energin efter sjön och badet kan nästan lura mig ibland.
Jag känner mig stark.
Pigg.
Nästan ostoppbar.
Ända tills kroppen dagen efter säger:
“Nu räcker det.”
När allt var klart
Men ändå…
När altanen var färdigskurad satte jag mig där ute med kaffekoppen.
Det blåste kallt.
Vinden drog genom altanen och kroppen började redan kännas tung.
Men det var fint.
Rent.
Klart.
Lugnt.
Och jag satt där och njöt av känslan.
Den där speciella känslan när något faktiskt är färdigt.
Ett projekt föder ett nytt
Och nu bor en ny tanke där ute på altanen.
Lite blommor.
Lite färg mellan möblerna.
>Lite mer mysighet.
>Lite mer sommar.
För det är nästan så det fungerar för mig.
>När något blir klart så föds genast nästa lilla idé.
Och kanske är det också en del av ADHD:n i mig.
>Tankarna som vill vidare.
Skapa mer.
Fortsätta lite till.
Fotbollsplan, barnbarn och värkande rygg
På kvällen åkte jag och Tommy till dottern.
Han skulle hjälpa till med deras nyinköpta robotgräsklippare.
Sedan åkte vi vidare till fotbollsplanen där Alfred spelade fotboll.
Och där var också lilla Hugo.
Han tränade kanske inte så mycket egentligen.
Han lekte mest.
Hoppade runt.
Sprang omkring på planen och såg sådär härligt glad ut.
Och jag tyckte så mycket om att se honom där.
Men ryggen…
den värkte ordentligt då.
Det var nästan svårt att stå upp.
Att försöka bromsa – även när kroppen vill fortsätta
Efter tisdagen försökte jag faktiskt ta det lugnt.
Även om alla tvättkorgar redan var tomma på onsdagen.
Men det är nästan som att kroppen och huvudet inte riktigt samarbetar ibland.
För plötsligt stod jag där och vattnade i trädgården.
Rensade lite ogräs.
Bar ut plantor till växthuset.
Och sedan kom jag på:
“Just det… det här skulle ju vara en lugn dag.”
På torsdagen lyckades jag ändå lite bättre.
Det blev nästan en light-version av mig själv.
Jag bar ut några plantor och upptäckte samtidigt vardagsrumsfönstren som verkligen behövde tvättas.
Och jo…
jag tvättade dem.
Men hade jag inte lovat mig själv att ta det lugnt så hade nog hela huset fått rena fönster den dagen.
Istället blev det bara vardagsrummet.
En stund på altanen.
Och en stund i hängmattan.
Och faktiskt…
Det kändes nästan som en liten seger att stoppa i tid.
På torsdagskvällen gjorde vi också lite glass i Ninja-maskinen.
Och jag måste faktiskt säga att jag uppskattar den väldigt mycket.
Det är så enkelt att bara plocka fram en mugg med frusen glassmet ur frysen och köra den i maskinen.
Den här gången var det egentligen bara mellanmjölk och lite vaniljsocker i grunden.
Sedan lade vi till färska jordgubbar och hackade chokladbitar.
Och ibland är det faktiskt de enklaste sakerna som känns allra mest som fredag — även på en torsdag.
Lugn.
Mjuk.
Och somrig.
.
Fredag, garn och något att se fram emot
Idag är det fredag.
Och idag ska jag hämta Alfred.
Vi ska åka till garnaffären igen eftersom han vill att jag ska sticka en tröja till honom.
Redan nu när jag skriver det sitter jag här och ler.
För det var så roligt förra gången vi var där och handlade garnet till vantarna han ville ha — och som han fick någon vecka senare.
Det är något fint i det där.
Att få skapa något till någon man tycker om.
Ikväll ska vi också fira maken lite i förskott.
Han är ju inne på sitt sextionde år och fyller i slutet av maj.
Några av barnen ville hitta på något extra för honom.
Så ikväll blir det middag i Göteborg och sedan konsert med Kalle Baah.
Vi såg honom för något år sedan och det svängde rejält då också.
ADHD i vardagen fredagsreflektion – att bli lite snällare mot sig själv
Kanske handlar fredagens reflektion egentligen om just det här.
Att jag behöver bli en bättre kollega till mig själv.
Någon som säger:
Nu räcker det.
>Nu tar vi paus.
>Nu dricker vi kaffe innan kroppen säger ifrån.
För jag hade aldrig låtit en arbetskamrat arbeta så hårt utan rast.
Men mig själv kör jag ofta bara vidare.
Mellan raderna
Det här handlar egentligen inte bara om en altan.
Det handlar om energi.
>Om ADHD och drivkraft.
>Om hur lätt det är att fortsätta när kroppen egentligen behöver vila.
Men också om glädjen i det lilla:
en ren altan,
en kaffekopp i blåsten,
ett barn som hoppar runt på en fotbollsplan,
och tanken på några fina blommor som snart ska få flytta in där ute.
Fråga till dig som läser:
Är du bra på att vila i tid – eller väntar du också tills kroppen säger stopp?
AHA – ADHD i vardagen fredagsreflektion
Ibland är det inte arbetet som gör ondast.
Utan att vi aldrig stannar upp medan vi gör det.
Många av oss är fantastiska på att ta ansvar.
Vi fortsätter.
Bär lite till.
Skurar lite till.
Fixar lite till.
Men tänk om vi ibland behöver bli den där arbetskamraten åt oss själva?
Den som säger:
“Nu räcker det.”
“Nu tar vi kaffe.”
“Nu sätter vi oss en stund.”
Kanske är omtanke om sig själv inte lathet.
Kanske är det hållbarhet.
Och kanske är det först när altanen är klar,
vinden blåser kallt mot kinden,
och kaffekoppen värmer händerna,
som vi inser hur mycket kroppen försökt säga under hela tiden.
📬 Jag håller också på att skapa ett personligt veckobrev från köksbordet här på Malix.se.
Ett lugnt brev var fjortonde dag med vardagsreflektioner, ADHD, livet mellan raderna och sådant som kanske inte alltid får plats i blogginläggen.
Maila mig gärna på carina@malix.se om du är intresserad av att få breven framöver.
☕ Vill du stötta mitt skrivande på Malix.se får du gärna göra det här:
PayPal Me
📬 Prenumerera gärna på bloggen och följ vardag, reflektioner, ADHD, närvaro och livet mellan raderna:
Prenumerera här
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar