Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.
Du får inte missa fredagens inlägg!
Fredagens inlägg blir ett som skaver lite. Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla. Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.
Det är personligt, rakt och viktigt. Publiceras fredag morgon här på malix.se.
Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala
Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.
De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna. Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.
Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum. Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör. När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.
Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.
Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.
När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet
Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret. Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.
Jag hörde mig själv säga:
Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.
Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet. Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så. När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.
Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det. Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.
När bloggen och livet växer samtidigt
Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det. Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig. Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna. Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser. Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.
AHA – mellan raderna
Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus. Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen. När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.
Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna
Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.
Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker. När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar. Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Avslutande påminnelse
Glöm nu inte att kika in i morgon. Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen. Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.
I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?
Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?
Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.
En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde
När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.
Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.
Små steg tillbaka till mig själv
När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.
När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.
Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.
Reflektion
När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.
Fråga till dig som läser
Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?
Carina Ikonen Nilsson
Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen. En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv. Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat. Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.
Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där
Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig. Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort. Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet. Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.
Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan. De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.
När orden landar i mig
Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit. Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut. När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.
I den stunden har det bott mycket tacksamhet. Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat. Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.
När känslorna hittar hem
När tacksamheten helar
Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt. Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden. De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.
Känslan har blivit ett aha. Ett tack till det som en gång skyddade mig: Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.
Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande. De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa. Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.
När jag landar i mig själv
När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag. Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv. Jag landar i mig själv.
Tankarna blir klarare. Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.
Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet. Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika. Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.
När vi blir mindre oss själva
Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande. Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.
Men långt där inne i oss bubblar något. Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar. Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.
Det är inte jag. Och det är inte du. Det är ett jag byggt av andras förväntningar.
Vi blir stela, återhållsamma och tysta. Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.
Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland. Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne. Det handlade om mig. Hela vägen. Och jag är så tacksam över att jag hittade det.
När isen smälter och värmen återvänder
När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt. Det är som att jag långsamt börjar andas igen. Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.
Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån. Det är min egen värme. Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.
Ibland känns det ovant. Nästan för stort. Men det är också djupt befriande. För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras. Den blir inte lika trång. Jag blir inte lika liten. Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande. Det är bara sant.
När modet växer i det lilla
Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant. Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare. Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.
Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg. Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga: Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.
Det är i de små stegen som modet växer. I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar. Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.
Små förändringar – samma träd, samma plats
Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö. Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan. Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat. Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.
En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.
De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut. Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig. Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer. Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.
Att bli en god vän till mig själv
Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan. Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.
Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv. Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.
Då rensade jag inte trädgården från blommorna. För jag såg dem för vad de var – blommor. Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs. Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats. Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.
Tacksamheten som alltid finns där
När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig. Som en stilla ström under allt det andra. Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.
Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget. När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna. När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.
Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter. Den bor i mig nu – som en mild värme som säger: Du är här. Du är hel. Du får ta plats.
Reflektion – ur mitt jag
När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel. Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala. Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv. Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt. Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.
AHA – mellan raderna
Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare. Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit. Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?
Slutord – Resan fortsätter
Resan är inte klar. Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong. Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget. För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.
Och om jag får uppleva att vakna i morgon, då börjar nästa del av resan. Den som kallas livet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg: Prenumerera här
Avslutande ord
Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu
Carina Ikonen Nilsson Idag fick jag vara temperaturmäterska. Graderna pendlade mellan 9,4 och 9,1° – en stilla påminnelse om att förändring börjar i det lilla
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
This text is about gratitude and healing — not as an idea, but as a feeling that lives in the body. It grows quietly in the space between nature, words, and those small everyday moments when I find myself again. It is one of many steps I’ve taken on my way to becoming whole — to becoming my own friend.
This week I’ve been thinking a lot about how gratitude seems to live in almost everything that moves through me. How nature has stayed close — side by side with the lectures I’ve listened to and the cold morning swims I’ve done. From rain and wind to a morning when the sun mirrored itself in the water. The cold embracing me, the steps out of the lake, and that wonderful moment when chill turns into warmth.
Gratitude for the feelings that live inside my body, and deep gratitude for the many talks from Flow Summit Sweden – Day 6. They brought new thoughts and insights — encounters with others’ perspectives that later landed in me, shaping new thoughts of my own.
When Words Land Inside Me
I’ve spent time putting my words into the blog, and it has felt alive in me while I write. I write from the inside out, letting the words find their own way. When I finish a post, I feel finished in a different way. The day’s words have somehow landed.
In that moment, there is always gratitude. The day can begin only once the post is shared. Then I start listening to new lectures, taking in new words that are delivered to me — letting them settle within me, the same way my own words might settle within someone else.
When Feelings Find Their Home
I have traced the feelings in my body back to the moments they were born. I’ve placed them where they belong, and found new ways to feel gratitude for what once kept me safe — feelings that were right for their time. They helped me then, but I can see now that they no longer help me grow.
That insight has become my quiet aha. A thank you to what once protected me: Thank you for helping me then — but I don’t need you anymore.
Now I can see how certain feelings have turned from helpers into barriers. They make me smaller, hold me back, and keep me from growing. Seeing that — and thanking them before letting them go — has become a silent form of freedom.
When I Land in Myself
When the inner ceremony happens — one that only takes a few seconds — I feel closer to myself, to my own being. I feel gratitude that I no longer react in the same ways, and that I’ve found a key to being more whole, more honest in how I express myself to me. I land inside myself.
My thoughts become clearer. I realize it was never about protecting my identity — it was about taking, and keeping, the place that is mine to hold.
Through life we experience things. We see, feel, and act in ways meant to protect us, to create a sense of safety. Sometimes we silence ourselves when we want to scream. We let the song inside us fade because those around us needed quiet — and less of us.
When We Become Less Ourselves
We grow smaller, sometimes because the world around us demands it. In that smallness, we find a kind of false safety — one that may have helped us once, in that specific moment.
But deep inside, something keeps bubbling. Like thick syrup or toffee that simmers — until it hardens. And when it finally sets, the small child within us has become what the world expected us to be.
That’s not me. And it’s not you. It’s a self made from others’ expectations.
We become stiff, held back, and quiet. That’s when we need to soften again — to fill that hardened space with water, the same way we soak a pan after boiling sugar. We do it by tracing our feelings back to their source, to understand the small tricks they still play on us.
When I begin to soften that hardened space inside me, something powerful happens in silence. It’s as if I can finally breathe again. The place that once felt cold and rigid begins to move — warmth spreads where stillness used to live.
I notice that the warmth doesn’t come from outside, but from within. It’s my own warmth. My voice returning, my strength coming home.
Sometimes it feels unfamiliar, almost too big. But it’s deeply liberating. Because when I allow myself to be me, the world around me begins to shift too. It’s no longer as narrow. I’m no longer as small. I take up space — and it no longer scares me. It just feels true.
Small Changes – Same Tree, Same Place
Every morning I’ve stood by the same tree, beside the same lake. I’ve taken the same photo — but it never turned out the same. The water changed from blue to grey, from calm to rippled. The light shifted, the sky spoke different languages.
Those small changes reminded me that life keeps moving, even when it looks still. Just like the tree stands steady and silent, I’ve been standing in my own stillness, watching something shift inside me. It’s in the small things — the shades, the quiet changes — where life truly happens. That’s where gratitude and healing become visible without having to prove themselves.
Becoming My Own Friend
Maybe this isn’t all about this week alone. But it’s one of many steps that have brought me here — to the place where I am me, and where I truly am my own friend.
I am a beautiful, kind person — within myself. And I was that even as a child — that little one who didn’t yet know how the world worked, but who believed in magic and saw flowers growing inside her.
Back then, I didn’t pull the weeds from my garden. Because I didn’t see weeds — I saw flowers. As an adult, I’ve removed some of them and called them unwanted. But now I see that everything that’s grown in me has its place. Every flower, every thorn, every color — all of it is me.
Gratitude That Always Remains
Looking back, I can see that gratitude has always followed me. Like a quiet stream beneath everything else. It has lived in my morning swims, in my words, in the lectures, in the silences that came after.
It’s been there when I found old feelings, thanked them, and let them go. When I dared to write, to see, to feel. When I softened what was rigid and allowed myself to take space.
Gratitude is no longer something I search for. It lives in me now — as a soft warmth whispering: You’re here. You’re whole. You belong.
Reflection – from within myself
When I look back at these words, I can feel how I’ve become a little more whole. I’ve met the parts of me that once protected me, and I’ve thanked them. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice — the one that waited patiently to be heard. It feels as if I’m finally living in rhythm with myself, not against. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice more clearly.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, something calm is breathing: a woman who no longer fights to be understood — she understands herself. She stands in her own warmth, even when the wind is cold. She no longer apologizes for her sensitivity — she sees it as her greatest strength.
AHA – Between the Lines
What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. I realize that gratitude and healing aren’t an ending — they’re the beginning of something new.
Question to You
When was the last time you felt gratitude for something small — something no one else noticed, but that changed your day?
Support My Writing
If you enjoy my words and want to support my work, you can do so here: Support via PayPal
Or subscribe to get the next post directly in your inbox: Subscribe here
Closing Words
Yesterday has already found its rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now — this is where life happens.
Today, I got to be the temperature keeper. The water danced between 9.4° and 9.1°C – a quiet reminder that change always begins in the smallest of degrees.
The Journey Continues
The journey isn’t over. But I believe I’ve boarded the right train, from the right platform. The road ahead is longer than I can see — and that’s okay. Because I’m in the right carriage, with myself as company.
And if I get to wake up tomorrow, the journey will continue — the one we call life.
Tänk om himlen är här. Inte någon plats långt borta, inte när vi gjort allt rätt eller kämpat färdigt. Utan i nuet, i kroppen, i naturens rytm och i den kärlek som bor i oss. Här delar jag mina tankar om Gud som pure love, compassionfokuserad terapi och om hur det faktiskt är i nuet vi lever livet som är meningen – för himlen kanske redan är här.
Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.
Det jag är idag behöver inte vara det jag är imorgon. Varje gång jag lär mig något nytt om mig själv hittar jag en ny nyckel inåt. En ny väg som inte fanns igår.
I går lyssnade jag på en man som talade långsamt. Så långsamt att jag inte kunde fly från orden. Jag behövde känna dem.
Han sa:
Vi går på jorden och väntar på himlen. Men tänk om himlen redan är här? Tänk om det är NU vi lever livet som är meningen?
Och jag kände hur något i mig skiftade. Kanske handlar livet inte om att samla poäng för att till slut få komma in i något bättre. Kanske är det här — precis här — som det stora sker.
Vi jagar så mycket: större, bättre, mer. Som om vi närmar oss lyckan med varje steg. Men samtidigt springer vi ifrån den.
För allt vi egentligen upplever, det händer i det här andetaget. I känslan som rör sig i kroppen just nu. Inte i nästa bil, nästa hus, nästa applåd.
Om Gud är pure love — och finns här
En annan föreläsare sa att Gud kanske inte vill att vi sitter i en kyrka varje dag. Att Gud kanske inte är en byggnad eller en bok.
Kanske är Gud livet självt. Kanske är Gud pure love — kärleken utan krav. Den som finns när vi slutar dölja oss. Den som bor i oss, men som vi inte alltid vågar stå i.
Och då behöver vi våga ställa de svåra frågorna:
Vem är jag idag? Vem vill jag vara imorgon? Var bor mina värderingar — och lever jag i dem?
När jag stannar i nuet kan jag höra svaren. Men jag måste våga lyssna.
Röd, Blå, Grön — och hur vi rör oss i livet
I Compassionfokuserad terapi säger man att vi människor har tre system i kroppen som styr hur vi mår:
Vi är djur. Vi är natur. Men vi lever som om vi vore gjorda för ständig sommar.
Naturen pressar inte fram blommor mitt i vintern. Den vilar för att kunna blomma sedan. Den släpper taget när det är dags och låter sig själv vila när tiden är rätt.
Vila → Växt → Blom → Mognad → Avsked → Vila igen
Men vi rusar förbi våra egna årstider på jakt efter högre, större, mer. Så vi missar blomman som blommar just idag vinden som rör sig i träden och våra egna hjärtslag.
Vi vill göra om verkligheten så den glänser av guld.
Men guldet bor i oss. I det vi ger. I hur vi älskar. I att vi får vara ett med allt som lever.
Kärleken är egentligen enkel. Den kräver inget. När den ges — växer den. Pure love. Gudarna inom oss. Ljuset vi redan bär.
Himlen är inget vi ska förtjäna
När jag vågar stanna kan jag känna var jag är:
I rött – då får jag trösta mig själv I blått – då får jag fråga vad jag egentligen saknar I grönt – då hushåller jag med ljuset i mig
Och någonstans där i förflyttningen finns Gud. Ljuset. Pure love.
Vi behöver så lite: Att få äta oss mätta. Att få höra till. Att bli hållna. Att få vara med.
När vi föds ropar vi med vår gråt: Se mig. Älska mig. Släpp inte taget. Sedan fortsätter vi hela livet att fråga samma sak på vuxna sätt.
Och när svaret är ja — när någon säger:
Du får vara här. Du är redan en del.
Då händer himlen. I det lilla. I det enkla. I det sanna.
Himlen är redan här. I oss. I kärleken som inte kräver något tillbaka.
Frågor till dig som läser
När upplever du att himlen är här i ditt liv?
I vilket system befinner du dig just nu – röd, blå eller grön?
Att jag är liv. Att jag får finnas. Att kärlek inom mig inte är ett misstag. Att jag inte behöver jaga för att vara värdefull. Och att himlen redan är här när jag vågar känna den.
Min skrivarresa började som ett sätt att förstå mig själv, men har blivit ett sätt att möta andra. När jag vågar dela mina ord, då vågar någon annan dela sina. Modet växer när vi delar det.
Jag har skrivit länge nu. För att förstå. Ibland för att stå ut. För att landa i mig själv när världen runt omkring mig rör sig för snabbt eller för stort. I början brydde jag mig inte om vem som eventuellt tittade in. Eftersom jag då såg mest siffrorna — en visning, där det blev två, ibland fler. Men siffror är tysta. De säger inte mycket om att någon faktiskt suttit där och läst och kanske känt någonting.
Det tog tid innan jag förstod att det bakom varje liten stapel där fanns en person. Någon med en dag, en känsla, en tanke — som stannade upp just här. Någon som kanske gick vidare och läste ett inlägg till. Och så började jag tänka att kanske betyder mina ord något för någon annan, på samma sätt som andras ord ibland betyder något för mig.
Den här skrivarresan har burit mig genom dagar av tvivel och dagar av mod, och allt däremellan.
Ögonblicksvardag – där skrivarresan fortsätter
Min skrivarresa började i det lilla och vardagliga, där livet ofta gömmer det mest betydelsefulla.
Jag har skrivit om vardagen och alla de där små ögonblicken som vi nästan inte lägger märke till när de händer — men som visar sig vara viktiga när vi stannar upp och skriver om dem. Jag har skrivit om bemötande, även om barn som behöver bli förstådda, om vuxna som försöker räcka till, om kärlek och kaos i samma andetag. Och sakta började det öppna dörrar både i mig och i orden.
Våga känna – våga skriva det blir min skrivarresa
Det märkliga är att jag aldrig tänkte: Nu ska jag bli bättre på att skriva. Men när jag ser tillbaka ser jag att jag har vuxit. Inte för att jag varit duktig, utan för att jag vågat lite mer.
Vågat häva ur mig det svåra. Samtidigt vågat beskriva det fina. Vågat låta någon annan läsa innan jag hunnit bli rädd.
Världen tittar in – och skrivarresan växer
Och så plötsligt tittade världen in. En visning från Danmark. Någon i USA. En läsare från Irland. Någon som tog sig tid att vara här hos mig i mina ord. Det gör mig fortfarande lite överraskad — att något jag skrivit här i stilla stund kan landa långt bort, i en annan rytm, ett annat liv.
Det är fint. Samtidigt gör det mig modig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara.
En plats där mod får plats
Mod handlar kanske inte om stora gester. Utan om att öppna en liten bit av sig själv där jag låter någon titta in kanske bara lite.
Det är det jag vill att den här bloggen ska vara. Här ska det vara enn plats där vi kan våga lite tillsammans.
Om jag vågar vara jag, kanske du vågar vara du.
När du vill får du gärna berätta något tillbaka. En rad, ett ord, en tanke. Det kan betyda mer än du tror — både för dig och för mig.
Gårdagen vilar i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu — det är här livet händer. Och jag är glad att du är här i mitt just nu.
Min skrivarresa fortsätter med varje ord jag vågar dela, och varje ord du kanske speglar dig i.
AHA – mellan dig och mig
När vi delar det lilla i våra liv blir det inte litet längre.
Det växer för att någon ser och någon känner igen sig.
Kanske är det där gemenskapen bor.
Mellan raderna – min röst
Jag är inte färdig. Det är ingen av oss. Därför får vi fortsätta ändå.
En rad i taget. Tillsammans.
Fråga till dig som läser
Vad gör ditt liv lite större idag? Skriv gärna några ord i kommentarerna. Du och dina tankar är välkomna här.
Avslut
Gårdagen vilar i historien. Där borta ligger Morgondagen väntar längre fram. Men just nu, just i detta nu som det här livet händer.
Samtidigt är det första dagen på resten av våra liv.
En känsloladdad dag med familjen kan rymma både trötthet, glädje och stilla eftertanke. Ibland blir vardagen så fylld av människor och möten att kroppen till sist behöver vila, men just i dessa dagar växer de små ögonblicken där en blick, ett barns skratt eller en gemensam stund får allt att landa.
Igår var en känsloladdad dag här hemma. Dagen fylldes av människor, möten och känslor som drog åt alla håll. När kvällen kom och jag gick och la mig, var jag trött, inte bara i kroppen utan ända in i märgen. Idag blir det inget bad, det beror på att jag ska åka till sjukhuset inne i staden och senare på ett möte på eftermiddagen. Redan nu känner jag hur jag kommer att sakna just det där badet, men vem vet kanske blir det en ny dag i morgon och då är jag där. Det blev verkligen en känsloladdad dag med familjen, fylld av möten och ögonblick vilka stannade kvar långt in på kvällen.
Kvällsbesök och varma band i en känsloladdad dag med familjen
Igår kväll kom lilla Alfred hit. Så fort han sagt hej till mig, gick han genast in till lillkillen. Lillkillen är Alfreds idol. Han ser upp till honom, och spelandet är deras gemensamma intresse.
Det värmer att se hur omtänksam lillkillen är, då han sparar saker i spelet till Alfred, så de kan spela tillsammans och hjälpa varandra att hitta rätt. Hela förra veckan frågade han när Alfred skulle komma, detta för att han skulle ge honom sakerna.
AI-genererad illustration skapad av ChatGPT (OpenAI). Bilden föreställer inte Alfred eller lillkillen, utan är en symbolisk bild som visar gemenskap mellan barn vid ett dataspel.
I lördags stod han inte ut längre, så jag ringde till Alfred. Efteråt kände jag hur lättnaden spred sig i huset. De bestämde att de skulle spela på söndagen. Det är så fint att se deras gemenskap, trots åldersskillnaden. Även om det mest handlar om spel, så är det just där de möts – i sin glädje och lek.
En känsloladdad dag med familjen – mellan hopp, glädje och sorg
Jag trodde inte att det kunde bo så många känslor i en och samma kropp. Igår befann jag mig mellan hopp och förtvivlan, lycka, glädje och sorg – allt på samma dag.
När Alfred och hans mamma kom kändes det skönt. Hon vet, och hon ser. Därför känns det skönt att få dela tankarna med henne. Jag önskar nästan att det var som under vår resa till Ullared igen – flera mil av bara samtal och stilla närhet. Kanske får vi planera in en ny resa framöver. Den behöver inte gå till Ullared, utan bara vara en mor- och dotterdag. Det räcker.
Dessutom vill jag nämna min granne, som jag ibland länkar till här på bloggen. Hon gör små fina filmer och utbildningsmaterial för barn. Jag är så glad och tacksam över att hon finns. Igår, när jag skrev att jag och bloggen skulle ta en paus, hörde hon av sig och frågade hur jag mår – om något var fel. Det är omtanke i handling. Hon är så otroligt söt och varm, och i henne bor alltid just omtanke. Här kan du titta på hennes arbete med utbildningar för små barn kan du klicka här: Gå till min grannes arbete med barnfilmer
Mellan raderna – min röst om en känsloladdad dag med familjen
Ibland bär en enda dag hela registret av vad det är att vara människa. Då i känslorna som pendlar, hjärtat som arbetar och tröttheten som till sist blir en sorts vila. Det är i de små mötena livet händer just i ett barns skratt, men även i en dotters blick, i känslan av att någon verkligen ser. Där, i enkelheten, där finns och bor styrkan. Ibland kan en känsloladdad dag med familjen påminna oss om hur starka banden verkligen är – oavsett om de visar sig i tystnad, lek eller omtanke.
Hur ofta stannar du själv upp mitt i vardagens virrvarr och känner efter – hur mår jag just nu, egentligen?
Avslutande ord
Du vet inte att det som hände igår kan vara något som följer med dig i känslorna i dagen idag. Vart de sedan för dig – det är en framtidsfråga, om du nu får en ny dag. Alla får inte en ny dag, vilket säger mig – att det är idag som gäller, alltid.
I takt med att mörkret sänker sig över hösten finner jag stillheten i de mjuka morgnarna. Det är också vill jag bjuda in dig till samtalsterapi i Sverige – en möjlighet att möta dig själv med värme, respekt och närvaro. I samtalet får du tid att stanna upp, känna efter och låta orden bli ett ljus i mörkret.
Då var det morgon igen. Vintertiden är här och vi har fått tillbaka vår vanliga tid. Det kommer att vara ljust på morgonen men mörkna tidigare på eftermiddagen. Välkommen du lilla vinter och den mörka tiden.
Nu är du här igen – omsluter oss i ditt mörker, där vi tänder ljus för att inte förbanna mörkret. Eller gör vi det?
Jag tänder ljus för att det ger mig mjukare känslor. För att lillflickan inom mig uppskattar ljusstrimmorna som fladdrar. Förbanna mörkret vet jag inte om jag gjort någon gång. Det är ju inget jag kan påverka – det bara är. Varje stund har sin skönhet, och mörkret bär också en sorts vila. En paus från allt som bländar.
Ett ljus i mörkret. Ibland är det allt som behövs för att möta sig själv – med stillhet och värme.
Vi kommer närmare och närmare ljuset igen. Om bara två, tre månader ska jag åter sätta mina fröer och börja planera för växthuset. Då har vi hunnit uppleva Lucia, födelsedagar, jul och nyår. Nej, jag förbannar inte mörkret. Jag lever med det. Känner hur stunderna blir mjukare, värmen i huset mera påtaglig. Kontrasterna till sommaren är bara just det – kontraster – och ska levas med.
Orden ville dit, men egentligen var det inte det jag skulle skriva om. De bara ramlade fram, som de ofta gör när hjärtat går före planen.
Samtalsterapi i Sverige – provklienter sökes
Mitt i den här mörka, stilla tiden vill jag bjuda in dig till något som också handlar om ljus. Jag är just nu under utbildning till certifierad samtalsterapeut och söker dig som vill vara provklient.
Samtalen är gratis under min utbildningstid och sker i första hand via Teams, men det går också bra via telefon. Erbjudandet gäller dig som bor i Sverige eller talar svenska – för att vi ska kunna förstå varandra på riktigt.
Det här är en möjlighet att i lugn och trygghet få prata om det som känns viktigt – stress, relationer, sorg, livsval eller längtan efter förändring.
Samtal i Sverige som ger utrymme att växa. Genom samtalsterapi i Sverige får du möjlighet att se nya perspektiv…
Jag erbjuder personligt utformade samtal som utgår från din livssituation, dina känslor och det du vill utforska. Jag lyssnar utan att döma, utan färdiga lösningar – men med närvaro, värme och respekt. Genom samtalen får du möjlighet att se nya perspektiv, förstå dig själv djupare och hitta din egen väg framåt.
Att gå i samtal kan vara en fantastisk investering i sig själv – en möjlighet att i lugn takt möta sig själv, i den utsträckning man vill och orkar. I samtalet får du rum att landa, utforska, växa och hitta tillbaka till din egen kärna.
Jag arbetar utifrån flera samtalsmetoder som jag nu fördjupar i min utbildning – men som jag i många år använt i mitt arbete med människor: ett klientcentrerat arbetssätt som präglas av respekt, tillit och lyssnande, där varje möte får ta sin egen form.
MI (Motiverande samtal) – för att stärka din egen motivation till förändring
KBT-inspirerat arbetssätt – för att se sambanden mellan tanke, känsla och handling
Lågaffektivt bemötande – för att skapa lugn och trygghet i samtalet
Mindfulness och självmedkänsla – för att hitta ro i nuet och bli vän med dig själv
Jag tror på samtalsterapi i Sverige som en väg till förståelse, läkning och inre balans.
Jag har i många år arbetat med människor i svåra livssituationer och med ungdomar som kommit på kant med livet. Jag vet hur viktigt det är att bli sedd – inte för det man gör, utan för den man är.
Jag säger inte att jag alltid lyssnar på rätt sätt, men jag strävar alltid efter att lyssna på riktigt. För mig handlar det inte om att ge råd, utan om att ge utrymme. Om att våga vara kvar i det som känns, utan att skynda mot en lösning. När jag lyssnar försöker jag förstå – inte för att svara, utan för att du ska få höras, på riktigt.
Jag tror på samtalets kraft – att det kan läka, förändra och ge nytt hopp.
Vill du bli min provklient? Samtal i Sverige
Du är varmt välkommen att höra av dig via mejl: carina@malix.se Samtalen sker på avtalad tid och omfattas av tystnadsplikt.
Stöd gärna mitt skrivande
Om du vill stödja mitt fortsatta arbete på bloggen kan du bidra här: PayPal – malix.se
När vi människor växer på insidan kan det också kännas fint att låta något växa där ute i världen. Därför vill jag i dag uppmuntra dig att – om du vill – investera i Vi-skogen, en organisation som planterar träd och stärker både klimat och människors livsvillkor. Tillsammans kan vi bidra till att skapa mer grönska, syre och framtidshopp.
Naturen påminner oss om sambandet mellan växande, stillhet och ansvar. När vi låter något växa där ute, växer också något inom oss.
Mellan raderna
I mörkret finner jag ofta det stilla, det nakna och ärliga. Det är där jag förstår hur mycket ljus som faktiskt bor i samtalet, i mötet, i närvaron. Att våga möta sig själv är inte alltid enkelt – men det är där växten börjar.
AHA
När jag skriver om mörkret och ljuset inser jag att det handlar om samma sak som samtalen. Att våga vara i det som är, utan att skynda fram till något nytt. Det är där ljuset bor – inte bortom mörkret, utan mitt i det.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Carina Ikonen Nilsson
Reflektion
Precis som i samtalsterapi i Sverige, växer förståelsen fram i tystnaden mellan orden. När någon verkligen lyssnar kan något inom oss börja andas lite lättare. Det är i de stunderna jag påminns om varför jag gör det jag gör.
En fråga till dig
Hur möter du dig själv i den mörka tiden – flyr du den, eller låter du den visa dig något nytt?
Vanliga frågor om samtalsterapin
Vad kostar det att vara provklient? Samtalen är helt gratis under min utbildningstid.
Hur går samtalen till? Samtalen inom samtalsterapi i Sverige sker via Teams eller telefon. Du väljer själv vad du vill prata om, och samtalet sker i lugn och trygghet.
Hur lång tid tar ett samtal? Varje samtal är ungefär 50 minuter. Vi planerar tillsammans hur många gånger som känns lagom för dig.
Vem kan anmäla sig? Erbjudandet gäller dig som bor i Sverige eller talar svenska – för att vi ska kunna förstå varandra på riktigt.
Måste jag ha ett särskilt problem för att boka? Nej. Samtal kan också vara ett sätt att lära känna sig själv, reflektera över livet eller hitta nya perspektiv.
Ibland handlar bloggstatistik och skrivandets rytm inte om siffror, utan om känsla. Den här veckan har jag börjat förstå hur min blogg lever sitt eget liv – andas, växer, flyter på vågor jag inte längre försöker styra.
Bloggstatistik och skrivandets rytm När bloggen börjar tala med egen röst
Det händer något när man vågar släppa taget lite. Den här veckan har jag delat varsamt. PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen fick en enda delning, sen fick den vila. Men Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande fick vandra lite längre. Kanske för att den påminde mig om något viktigt: att när teori möter känsla, då händer det något på riktigt.
Och det gjorde det.
Bloggen i rörelse – och Google på besök
Jag märker nu att bloggen bär sig själv. Den rör sig, nästan som en levande varelse. När jag tittade i min statistik såg jag något som fick mig att le: Google hade hittat till bloggen – på riktigt.
Under de senaste veckorna har 180 människor klickat sig in via sökningar på Google. De har sökt efter tröst, välmående, NPF, reflektion – och hamnat här, hos mig. Det känns nästan overkligt att tänka att orden hittar sin väg helt själva.
För det är lite så det känns nu: som att bloggen har börjat tala med egen röst, och att Google har börjat lyssna. Men det hände inte av en slump. Det kom genom att jag började utforska, förstå och lära mig hur Google faktiskt fungerar – steg för steg. Genom nyfikenhet, tålamod och små upptäckter fick jag syn på hur allt hänger ihop. Och i den processen växte också känslan av att kunskap kan vara stilla, mänsklig och mjuk.
Bloggstatistik och skrivandets rytm – när tekniken möter känslan
Ibland räcker det med att bara flyta med i vågorna – precis som när jag badar i sjön. Det skvalpar till, vattnet rör sig runt kroppen, och hela stunden blir ett – jag, vattnet och naturen. Kanske låter det märkligt att skriva så i ett inlägg om bloggstatistik och Google, men det känns så just nu: som att bloggen flyter på vågorna och solar sig i Google.
Det är inte siffrorna som betyder mest, utan vetskapen om att mina ord hittar hem. Att de faktiskt går att finna för någon som söker just det jag skrev – i ett tyst ögonblick någonstans i världen.
Bloggstatistik och skrivandets rytm – Google på besök
Den här veckan visade statistiken ungefär som tidigare: visningar varje dag, besökare från Sverige, USA, Irland och Australien. Men det jag fäster mig vid är inte antalet – utan rytmen. Den lever. Den andas. Och jag har börjat förstå hur allting hänger ihop.
Jag lärde mig att Google hittar till bloggen via något som kallas sitemap – en karta över allt jag skrivit. Att varje gång jag trycker på “Publicera”, skickas en liten signal till Google:
“Här finns något nytt att läsa.”
Det är lite magiskt, tycker jag. Och kanske är det det jag gillar mest: att tekniken inte behöver vara torr. Den kan få vara mjuk, begriplig och lite poetisk.
Att skriva med rytm – inte bara siffror
Jag har bloggat sedan 2009. Man kan tycka att jag borde kunna allt det här vid det här laget – hur Google hittar inlägg, vad en sitemap är och hur statistik fungerar. Men sanningen är att jag har lagt min kraft på att skriva, inte mäta. På att berätta, inte räkna.
Det fina med bloggstatistik och skrivandets rytm är att siffror kan bli känslor när man ser hur orden rör sig ut i världen
Kanske finns det fler där ute som känner igen sig. För ibland tar det tid att förstå hur mycket våra ord faktiskt rör sig, långt efter att vi skrivit dem. Och kanske är det just därför jag fortfarande bloggar: för att varje gång jag tror att jag förstått, hittar jag något nytt att lära – i både skrivandet och livet.
FAQ – om bloggande och uthållighett
Hur länge brukar en blogg leva? De flesta bloggar lever mellan 6 månader och 2 år. Många startas i inspiration men tystnar när tiden, modet eller riktningen tar slut.
Hur många bloggare fortsätter efter fem år? Bara omkring 5 %. De som gör det är ofta de som skriver av inre lust snarare än för att jaga följare eller statistik.
Vad kännetecknar de som bloggar länge? De har hittat sin egen rytm. De skriver när något vill bli sagt – inte för att kalendern säger “publicera nu”. De låter bloggen växa med livet, istället för att försöka passa in den i en mall.
Blir man någonsin färdig som bloggare? Egentligen inte. Precis som livet förändras skrivandet. Det är resan, inte målet, som gör att man fortsätter.
Hur länge har du själv bloggat, Carina? Jag började skriva 2009 – och 16 år senare skriver jag fortfarande. Det gör mig faktiskt lite stolt. För med min ADHD, där fokus ofta vandrar och intressen snabbt byts ut, är det här något jag burit med mig hela vägen. Kanske är det just här mitt flow bor – i orden, i texterna, i rytmen av att skriva mig själv vidare.
Och kanske har det också med min utbildning till samtalsterapeut att göra. För även där handlar det om ord – om närvaro, lyssnande och språk som gör skillnad. I samtalen, liksom i skrivandet, kan orden få bli den plats där förändring börjar kännas.
Vad är ditt eget råd till andra som vill skriva länge? Att skriva när du behöver, inte när du “borde”. Att låta bloggen vara en plats för andning – inte prestation. Och att våga följa det du känner, för där finns alltid riktningen.
Jag tror att bloggstatistik och skrivandets rytm hänger ihop – de berättar båda om rörelse, närvaro och liv.
Jag tror jag börjar förstå vad allt det här egentligen handlar om. Att skriva, läsa, andas – allt hör ihop. Orden har följt mig i sexton år, men det är först nu de börjat viska tillbaka. De har blivit mitt sätt att leva, mitt sätt att lyssna, mitt sätt att förstå världen – och mig själv.
Kanske är det så här det känns när man börjar andas på riktigt. Inte för att man måste. Utan för att man vill.
AHA
Jag inser att jag just kommit hit, till den plats där jag börjar förstå hur allting hänger ihop – mellan ord, teknik och tillit. Jag vill fortsätta utforska, men i min takt. Inte för att prestera, utan för att lära mig – på mitt sätt, på mitt språk, i min rytm.
Mellan raderna – där jag bor
Här finns en stilla stolthet. En känsla av att jag äntligen ser frukten av allt jag byggt sedan 2009. Jag lär mig, jag förstår, och jag växer – fortfarande. Kanske är det just det som är min väg: att aldrig bli färdig, men alltid vara på väg.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig. Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv. För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.
Jag skriver inte för att tjäna pengar. Jag skriver för att andas.
För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara. För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta. När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.
En morgon vid sjön.
När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker. Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra. Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag. En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank. Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan. Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv. Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.
Ord som väntar.
Ibland kommer inte orden direkt. De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar. I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner. Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.
Det finns många ord inom mig. Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar. Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.
Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig
Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig. Kanske blir den personen lite mindre ensam då. För då är vi två – och två är alltid mer än en.
Kanske finns det någon som blir inspirerad. Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se. När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.
När berättelser möts
Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra. Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår. Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.
Det är därför jag skriver. Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor. För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.
Jag skriver inte för att världen ska lyssna, utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.
Frågor till dig som läser
Vad väcker mina ord i dig
Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan
AHA – mellan raderna
Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram. När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.
Mellan raderna
När jag delar mina ord blir jag mindre ensam. Och när du läser dem blir du det kanske också. Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.
Varför jag skriver Reflektion
Att skriva är som att andas ut efter en lång dag. Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta. Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.
Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i. Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt. Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag. Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
