ADHD lära snabbt och nå dit.

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper.  Här spelar ADHD en roll tänker jag.

Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran.  Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg.  Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga.  Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra.  Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit.  Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD,  för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet.  Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

Reflektion.

Jag har fått en ny start av morgondampen  men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag.  På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått.  Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

  • Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
  • Jag vet om att jag har ADHD.
  • Jag har mera självinsikt.
  • Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
  • Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
  • Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
  • Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
  • Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
  • Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

Foto0180

Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: