– när texten viskar och motståndet visar sig
Att komma närmare sig själv handlar inte alltid om att göra mer, förstå mer eller formulera sig bättre. Ibland handlar det om att våga stanna i det som känns – även när det är obekvämt. Den här morgonen blev en sådan stund för mig.
Read this post in English ->Coming closer to yourself
En helt vanlig morgon.
Jag sitter här med datorn och bara är.
För några dagar sedan kom en känsla i mig – en som faktiskt blev ganska stor.
Den dök upp efter att jag hade läst in ett inlägg och sedan satt och lyssnade på texten. Inläsningen var tillräckligt bra för att få duga, tänkte jag.
Men medan jag lyssnade kom den där frågan smygande:
Är det här verkligen det jag menar med texten?
Jag funderade en stund och tänkte först: nej, det här är inte vad jag menar. Det här är en annan text.
Samtidigt slog det mig – vänta nu. Det du gör just nu är att lämna den första känslan och försöka göra om.
Och känslor som kommer först vill ofta säga något.
De står för något viktigt. Något sant.
Men kanske är det också där jag blir feg. För att våga känna dem fullt ut.
Kanske är det nu, efter alla år av skrivande, som jag på riktigt börjar förstå vad jag egentligen vill säga.
I den stunden bodde det många känslor i mig.
Det var lite obehagligt, och samtidigt var det som om något viskade inifrån:
Våga tänka tanken.
Våga känna på känslan.
Jag lyssnade på texten en gång till och sa till mig själv:
Det är sant. Det här viskar till dig. Inte till någon annan version av dig, och inte till någon annan människa.
Du har skapat en kurs.
Du vill lära andra att hitta tillbaka till sig själva.
Och här sitter du – och vågar inte riktigt se dig själv fullt ut.
Vad är det för ärlighet?
Nu är det dags att kavla upp ärmarna och faktiskt göra jobbet.
På riktigt.
Jag lät texten vara som den var.
Och insåg att kursen jag har skapat för andra också har något att lära mig – trots att jag trodde att jag redan var klar.
Kanske är det just därför en kurs om att komma närmare sig själv aldrig blir färdig.
Man blir aldrig klar.
Men för varje gång man återvänder till materialet,
för varje gång man vågar stanna lite längre i känslan,
kommer man närmare sig själv.
Att komma närmare sig själv – en inre rörelse
Ofta är det den inre rösten, som först bara känns som en viskning, som väcker något. Något som sakta kan ta form, landa i en tanke och till slut bli något större.
AHA – att komma närmare sig själv mellan raderna
Det här är inte en text om skrivande.
Det är en text om motstånd.
Om ögonblicket när något sant visar sig – och impulsen att genast göra om, mildra, förklara eller flytta fokus.
Mellan raderna finns insikten om att det ofta inte är bristen på ord som stoppar oss, utan rädslan för att stanna i känslan som orden pekar mot.
Det är där förändringen börjar. Inte när texten blir bättre, utan när vi slutar fly från det den väcker.
Mellan raderna – min röst
Jag hör en människa som inte längre nöjer sig med att förstå sig själv intellektuellt.
Som märker att hon har lärt andra att hitta hem, men ännu inte alltid vågar stanna helt i sitt eget rum.
Det här är modet att erkänna:
Jag är inte färdig. Och det är precis därför jag är sann.
Reflektion – att komma närmare sig själv
Att lyssna på sin egen text är att möta sig själv utan skydd.
Inte som författare, inte som pedagog, inte som den som har koll, utan som människa.
Kanske är det just där självläkning sker.
Inte när vi hittar rätt formulering, utan när vi slutar korrigera den första känslan och istället låter den få vara kvar.
Reflektion på reflektionen
Det här inlägget visar något viktigt:
När vi vågar se vår egen tvekan, vår feghet, vår längtan, då blir också det vi erbjuder andra mer trovärdigt.
En kurs, en text, ett samtal som inte utgår från att vi är klara,
utan från att vi fortfarande lyssnar.
Frågor till dig som läser
När kände du senast att du ville göra om något, fast det egentligen var sant som det var?
Vad händer i dig när du stannar i den första känslan, utan att rätta den?
Finns det något i ditt liv just nu som viskar, men som du ännu inte vågat lyssna färdigt på?
Läs vidare på bloggen
Jag föredrar att kalla mig impulsiv
Vardag ADHD och närvaro – när fokus blir både gåva och pris
Hitta tillbaka till dig själv – en kurs i närvaro och hållbarhet
Stöd mitt skrivande
Prenumerera
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar