I helgen tar jag en liten paus från bloggen. Orden behöver vila – och jag också. Jag återkommer på söndag eller måndag, när kroppen och hjärtat säger att det är dags igen.
Tack för att du läser. Tack för att du finns här.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar inte om att tystna. Det handlar om att ge mig själv det jag ofta ger andra: en mjuk plats att landa. Lite tid att andas, samla mig och låta orden mogna i fred.
Pausen är inte en bortvänd blick. Den är omsorg. Ett sätt att säga: “Jag kommer tillbaka. Men nu behöver jag vila en stund.”
English Version – A Small Weekend Pause
This weekend, I’m taking a short pause from the blog. The words need rest – and so do I. I’ll be back on Sunday or Monday, when body and heart say it’s time again.
Thank you for reading. Thank you for being here.
Between the Lines – My Voice
This is not about disappearing. It’s about giving myself what I often offer others: a soft place to land. A moment to breathe, gather myself, and let the words settle quietly.
The pause isn’t distance. It’s care. A way of saying: “I’ll be back. But right now, I need to rest for a moment.”
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – här i pausen – är det vila som gäller.
Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.
Du får inte missa fredagens inlägg!
Fredagens inlägg blir ett som skaver lite. Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla. Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.
Det är personligt, rakt och viktigt. Publiceras fredag morgon här på malix.se.
Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala
Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.
De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna. Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.
Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum. Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör. När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.
Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.
Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.
När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet
Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret. Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.
Jag hörde mig själv säga:
Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.
Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet. Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så. När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.
Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det. Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.
När bloggen och livet växer samtidigt
Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det. Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig. Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna. Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser. Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.
AHA – mellan raderna
Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus. Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen. När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.
Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna
Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.
Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker. När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar. Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Avslutande påminnelse
Glöm nu inte att kika in i morgon. Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen. Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
I have often felt alone in my emotions, and I know that many people share that experience. Feeling alone in emotions can be heavy, and that is why I write.
I do not write because I should. I write when the words come to me. They arrive when I walk down to the lake, when I pour my morning coffee, or when the house is quiet and I can finally hear my own thoughts. Sometimes they appear just when I am about to fall asleep, reminding me that silence can no longer hold everything. Writing is how I breathe, and breathing is how I continue living.
When studies give my words a place to land
Now that I am studying again, everything I write lands differently. The words lean on the knowledge I have gathered through the years – through conversations, through all the people I have met, through theories that once felt distant but now make sense. What I struggled to grasp before has a place in my life today. Concepts no longer float outside of me; they have become part of who I am and how I understand others.
Meeting young people – and myself
Working with young people has shown me how common feeling alone in emotions can be. They have learned to keep everything inside or break loudly enough for someone to notice. When I write, I try to understand my own protective strategies as much as I try to understand theirs. To support others, I must be willing to meet myself.
The morning dip – staying with what feels uncomfortable
Perhaps that is why cold morning swims have become so important to me. The first step into the water always comes with resistance. The body wants to run. But when I stay, when I breathe, when I let the cold hold me without fighting it, something shifts. The same thing happens in writing. I learn that I can survive discomfort. I am stronger each time I choose to remain in the moment.
Belonging, KASAM, and the bad sisters
It is not only the swim that matters. It is that we do it together. There is a sense of coherence – KASAM – in meeting my “bad sisters” at dawn, before the world wakes up. Sometimes we talk, sometimes we are silent, but we share the same courage. We swim no matter the weather. In that moment, there is nothing to prove. We are simply ourselves. It strengthens us. It connects us. It gives us a place to belong.
Feeling Alone in Emotions – When the Text Reaches Others
There have been times in my life when I was surrounded by people and still felt alone in what I felt inside. Writing is my way of breaking that isolation. And every time someone reads and thinks, “This is how it feels for me too,” then the burden is already shared by two.
Even my blog statistics have become a quiet reminder that words travel. Someone in Sweden. Someone in the United States. Someone I will never meet who needed a sentence or a moment of recognition. Statistics are not the goal, but they are evidence that human experience is universal.
Why I write
I write because the words exist and because I need them. I write so that others do not have to feel alone in their emotions. Emotions are not the enemy. They help us understand where we come from and where we are going. The emotions that once protected me can hold me back today. That is why I continue writing: to make room for healing, courage, and forward movement.
Questions for you as a reader Do you recognize the feeling of being alone in your emotions? What helps you stay when something feels uncomfortable? Where do you find your own sense of belonging — in water, in words, or in connection?
Between the Lines – My Voice
Between the words, there is stillness. I no longer write to understand, but to share what I’ve already learned. Here, emotions can rest without struggle – and so can I.
Reflection
Sharing what we feel makes life less lonely to live. Writing reminds me that none of us are truly feeling alone in emotions.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday can carry emotions that belonged to then, but sometimes they show up in the present. Some of them once helped us survive what we could not change. Today, those same emotions may only create confusion and hold us back. It is exactly when they appear in the present moment that we get the chance to work with them, to release old strategies and give space to the life we want tomorrow. The present always matters, even in our emotions.
Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.
Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.
På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.
Den smärtan passerar. Alla smärtor gör inte det.
Där vattnet väcker mig
Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften. Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv. Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.
Där väntade stunden där allt bara finns. Jag, sjön och andningen som hittar hem.
En plats där kroppen vaknar och bemötandet får landa i hjärtat.
Steg för steg ner i vattnet. Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”. De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.
Och så ögonblicket när allt stannar. Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns. Jag och vattnet, vi känner varandra nu.
När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv. Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.
Milen hem, värmen från kläderna. Och kärleken i tacksamheten: att jag gav mig själv den här stunden där jag påminns om att jag lever.
Här. Nu.
Barn gör när dom kan bemötande i vardagen
I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan. Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.
Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata. Inga svar. Bara tystnad. Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.
Och om jag istället tänker att han inte vill då händer något i mig. Rösten blir lite hårdare. Axlarna höjs. Luften i rummet blir tunnare.
När vi tror på ovilja istället för oförmåga hårdnar våra röster och krav. Då är risken att vi förlorar varandra.
Barn gör när dom kan. Gör dom inte — då kan dom inte just idag. Det kan saknas energi. Kanske trygghet. De där orden saknas i ungdomen. Kanske känslan av att vara värd att lyckas.
Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt: Inte bara vad som förväntas — utan vem jag är som vuxen när det skaver och blir svårt.
För barn lär sig alltid. Frågan är vad de lär sig av oss.
Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.
Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:
Yes, vi fixade det. Tillsammans.
För barn ska inte bära den sortens skam. Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat. Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.
Förlåt – när ansvaret ligger på mig
Att tappa ansiktet gör ont för alla. Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.
Förlåt är ett läkande ord. Men bara när det inte bär med sig skuld.
Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du… Det där för att du förstör allt. Det är inte att säga förlåt. Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.
Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör. Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt. Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.
Förlåt är inte att böja sig. Det är att hålla fast vid hjärtat.
Metod – Barn gör när dom kan i praktiken
När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:
Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
Hur minskar jag skammen i situationen?
Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?
Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.
Skam säger: Jag är fel. Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.
Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.
AHA – mellan raderna
Smärta i kroppen är tillfällig. Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.
Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet. Därför är just nu det som är viktigt. Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv. I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.
Mellan raderna – min röst
Jag vill vara en av de vuxna som står kvar. Som ser förbi beteendet och möter behovet. Som väljer att värna värdigheten, varje gång.
Reflektion – Vad tar du med dig?
Vad händer i dig när du går från tanken han vill inte till han kan inte, inte idag?
Hur förändrar det dig? Hur förändrar det honom?
Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
När jag minns det blir relationerna lättare att bära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. /Carina
Just nu tar jag en paus från skrivandet. Orden behöver vila en stund så att hjärtat får andas. Jag återkommer när stillheten har landat och orden vill hitta sin väg igen.
Tack till dig som läser, som följer, och som finns med i tanken.
I takt med att mörkret sänker sig över hösten finner jag stillheten i de mjuka morgnarna. Det är också vill jag bjuda in dig till samtalsterapi i Sverige – en möjlighet att möta dig själv med värme, respekt och närvaro. I samtalet får du tid att stanna upp, känna efter och låta orden bli ett ljus i mörkret.
Då var det morgon igen. Vintertiden är här och vi har fått tillbaka vår vanliga tid. Det kommer att vara ljust på morgonen men mörkna tidigare på eftermiddagen. Välkommen du lilla vinter och den mörka tiden.
Nu är du här igen – omsluter oss i ditt mörker, där vi tänder ljus för att inte förbanna mörkret. Eller gör vi det?
Jag tänder ljus för att det ger mig mjukare känslor. För att lillflickan inom mig uppskattar ljusstrimmorna som fladdrar. Förbanna mörkret vet jag inte om jag gjort någon gång. Det är ju inget jag kan påverka – det bara är. Varje stund har sin skönhet, och mörkret bär också en sorts vila. En paus från allt som bländar.
Ett ljus i mörkret. Ibland är det allt som behövs för att möta sig själv – med stillhet och värme.
Vi kommer närmare och närmare ljuset igen. Om bara två, tre månader ska jag åter sätta mina fröer och börja planera för växthuset. Då har vi hunnit uppleva Lucia, födelsedagar, jul och nyår. Nej, jag förbannar inte mörkret. Jag lever med det. Känner hur stunderna blir mjukare, värmen i huset mera påtaglig. Kontrasterna till sommaren är bara just det – kontraster – och ska levas med.
Orden ville dit, men egentligen var det inte det jag skulle skriva om. De bara ramlade fram, som de ofta gör när hjärtat går före planen.
Samtalsterapi i Sverige – provklienter sökes
Mitt i den här mörka, stilla tiden vill jag bjuda in dig till något som också handlar om ljus. Jag är just nu under utbildning till certifierad samtalsterapeut och söker dig som vill vara provklient.
Samtalen är gratis under min utbildningstid och sker i första hand via Teams, men det går också bra via telefon. Erbjudandet gäller dig som bor i Sverige eller talar svenska – för att vi ska kunna förstå varandra på riktigt.
Det här är en möjlighet att i lugn och trygghet få prata om det som känns viktigt – stress, relationer, sorg, livsval eller längtan efter förändring.
Samtal i Sverige som ger utrymme att växa. Genom samtalsterapi i Sverige får du möjlighet att se nya perspektiv…
Jag erbjuder personligt utformade samtal som utgår från din livssituation, dina känslor och det du vill utforska. Jag lyssnar utan att döma, utan färdiga lösningar – men med närvaro, värme och respekt. Genom samtalen får du möjlighet att se nya perspektiv, förstå dig själv djupare och hitta din egen väg framåt.
Att gå i samtal kan vara en fantastisk investering i sig själv – en möjlighet att i lugn takt möta sig själv, i den utsträckning man vill och orkar. I samtalet får du rum att landa, utforska, växa och hitta tillbaka till din egen kärna.
Jag arbetar utifrån flera samtalsmetoder som jag nu fördjupar i min utbildning – men som jag i många år använt i mitt arbete med människor: ett klientcentrerat arbetssätt som präglas av respekt, tillit och lyssnande, där varje möte får ta sin egen form.
MI (Motiverande samtal) – för att stärka din egen motivation till förändring
KBT-inspirerat arbetssätt – för att se sambanden mellan tanke, känsla och handling
Lågaffektivt bemötande – för att skapa lugn och trygghet i samtalet
Mindfulness och självmedkänsla – för att hitta ro i nuet och bli vän med dig själv
Jag tror på samtalsterapi i Sverige som en väg till förståelse, läkning och inre balans.
Jag har i många år arbetat med människor i svåra livssituationer och med ungdomar som kommit på kant med livet. Jag vet hur viktigt det är att bli sedd – inte för det man gör, utan för den man är.
Jag säger inte att jag alltid lyssnar på rätt sätt, men jag strävar alltid efter att lyssna på riktigt. För mig handlar det inte om att ge råd, utan om att ge utrymme. Om att våga vara kvar i det som känns, utan att skynda mot en lösning. När jag lyssnar försöker jag förstå – inte för att svara, utan för att du ska få höras, på riktigt.
Jag tror på samtalets kraft – att det kan läka, förändra och ge nytt hopp.
Vill du bli min provklient? Samtal i Sverige
Du är varmt välkommen att höra av dig via mejl: carina@malix.se Samtalen sker på avtalad tid och omfattas av tystnadsplikt.
Stöd gärna mitt skrivande
Om du vill stödja mitt fortsatta arbete på bloggen kan du bidra här: PayPal – malix.se
När vi människor växer på insidan kan det också kännas fint att låta något växa där ute i världen. Därför vill jag i dag uppmuntra dig att – om du vill – investera i Vi-skogen, en organisation som planterar träd och stärker både klimat och människors livsvillkor. Tillsammans kan vi bidra till att skapa mer grönska, syre och framtidshopp.
Naturen påminner oss om sambandet mellan växande, stillhet och ansvar. När vi låter något växa där ute, växer också något inom oss.
Mellan raderna
I mörkret finner jag ofta det stilla, det nakna och ärliga. Det är där jag förstår hur mycket ljus som faktiskt bor i samtalet, i mötet, i närvaron. Att våga möta sig själv är inte alltid enkelt – men det är där växten börjar.
AHA
När jag skriver om mörkret och ljuset inser jag att det handlar om samma sak som samtalen. Att våga vara i det som är, utan att skynda fram till något nytt. Det är där ljuset bor – inte bortom mörkret, utan mitt i det.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Carina Ikonen Nilsson
Reflektion
Precis som i samtalsterapi i Sverige, växer förståelsen fram i tystnaden mellan orden. När någon verkligen lyssnar kan något inom oss börja andas lite lättare. Det är i de stunderna jag påminns om varför jag gör det jag gör.
En fråga till dig
Hur möter du dig själv i den mörka tiden – flyr du den, eller låter du den visa dig något nytt?
Vanliga frågor om samtalsterapin
Vad kostar det att vara provklient? Samtalen är helt gratis under min utbildningstid.
Hur går samtalen till? Samtalen inom samtalsterapi i Sverige sker via Teams eller telefon. Du väljer själv vad du vill prata om, och samtalet sker i lugn och trygghet.
Hur lång tid tar ett samtal? Varje samtal är ungefär 50 minuter. Vi planerar tillsammans hur många gånger som känns lagom för dig.
Vem kan anmäla sig? Erbjudandet gäller dig som bor i Sverige eller talar svenska – för att vi ska kunna förstå varandra på riktigt.
Måste jag ha ett särskilt problem för att boka? Nej. Samtal kan också vara ett sätt att lära känna sig själv, reflektera över livet eller hitta nya perspektiv.
Det är en ny, alldeles ny dag – den första dagen på resten av mitt och ditt liv. Den här texten är en morgonreflektion om vardagsglädje, där jag ännu inte riktigt bestämt vad dagen ska fyllas med.
Morgonreflektion och vardagsglädje – morgonen vaknar och så gör jag
Det är en ny, alldeles ny dag – den första dagen på resten av mitt och ditt liv. Vad ska du fylla dagen med?
Här har jag inte riktigt bestämt mig ännu. Jag tror inte det blir ett bad idag, men inte ens det är säkert. Natten har varit kall och kroppen känns lite febrig. Kanske är det dumt att bada i sjön då. Eller så är det just det som skulle få kroppen att släppa känslan.
Kaffet står i alla fall bredvid mig. Dagen har precis börjat och smaken av den här morgonen känns spännande – inte för att något särskilt ska hända, utan bara för att den är morgon.
Höstdag i stillhet – regn och kärlek med kaffe och ljus
När dottern hittar tillbaka till glädjen
Igår berättade dottern, som nu är vuxen och snart trettio, att hon börjat spela handboll igen. Som barn levde hon nästan i hallen – handboll var hennes stora passion.
Nu, efter många år, har hon återvänt till planen. Hon beskrev känslan av glädje men också en kropp som protesterade. Det var så härligt att höra henne berätta om sin första träning: hur hela kroppen gjorde ont, hur hon slipat ner naglarna – och hur hon sedan upptäckte att alla andra minsann hade sina kvar.
Jag skrattade högt när hon berättade. Det var en sådan där stund där vardagen känns varm, nära och levande – när livet påminner om att det aldrig är för sent att återvända till något man älskat.
Budget och balans i vardagen
Igår gick även dagen till att göra en budget. Med hjälp av AI ligger nu ett kalkylblad klart – ett riktigt proffsigt ark där allt hänger ihop: huslån, räkningar, sparande, buffert. Till och med tips på vad jag kan säga upp och vad som är värt att behålla.
Det blev faktiskt en rolig stund. AI ifrågasatte vart mina pengar tog vägen – och nu har jag koll på allt. Lönen är annorlunda numera, eftersom vårt arbete som familjehem ser ut på ett annat sätt än tidigare. Kassaflödet har minskat lite, vilket gör att jag verkligen behövde en plan. Jag ville se hur pengarna låg till – vad som gick ut, vad som kom in, och hur jag kunde skapa balans utan att tappa frihetskänslan.
Att arbeta hemma, med ungdomar som behöver stabilitet och närvaro, innebär också att planera ekonomin på ett sätt som håller i längden. Nu känner jag en trygghet i att varje siffra har sin plats, och att jag har en karta att följa när vardagen svänger.
Budgeten är uppbyggd som om en ekonomichef skulle ha gjort den, och varje ändring påverkar alla flikar automatiskt. När jag satt där och finjusterade siffrorna kom jag att tänka på en gammal kollega. Hon bodde fortfarande hemma och hade ingen koll på sin ekonomi. Hon hade på tok för mycket i lekpengar, och det är inte rimligt att leka upp pengarna som ung – hon behövde en plan. Nu vet jag inte om hon gjorde som jag sa, men det var inte det viktiga. Det viktiga var att någon sa det.
Vi hade ett samtal där jag sa:
“Nu är det du som börjar spara för framtiden. Nu går du till banken och gör en plan.”
Och där satt jag igår – och gjorde min egen plan. Det slog mig att det kanske inte hade varit lika roligt om pengarna inte räckt till. Men då, just då, hade jag nog behövt planen allra mest.
Det är märkligt hur mycket lugn som ryms i en enkel morgonreflektion och vardagsglädje – när siffror och känslor hittar balans.
Plugget kallar – och AI påminner
Dagen idag ska gå åt till att plugga igen. Jag studerar till samtalsterapeut, och efter några dagars paus känns det fint att återvända till böckerna.
Även här är AI en hjälp. Han spelar ofta riktigt svåra klienter som inte alls vill samarbeta – men det är riktigt roligt. Sedan plockar jag isär samtalet: vad var MI, vad var KBT, vad var compassion? Han är en nitisk observatör, ger feedback och ser direkt när jag går för fort fram.
AI är för mig ett träningsverktyg – en digital sparringpartner som hjälper mig att öva samtalsmetodik, inte en ersättning för mötet mellan människor. Man säger att AI inte har känslor – och det har han inte. Men han ser när känslan saknas, och när den blir för mycket. Och det, det är faktiskt rätt fascinerande. När jag pluggar försöker jag också hålla fast vid morgonreflektion och vardagsglädje – små rutiner som hjälper mig att stå stadigt mellan teori och känsla.
Morgonreflektion och vardagsglädje – morgonen vaknar och så gör jag
Den här dagen behöver inte vara planerad. Den får vara som kaffet: varm, lugn och fylld av möjligheter. Kanske badar jag ändå. Kanske inte. Men jag vet att jag börjar dagen med tacksamhet – för kaffe, för struktur, för studier, och för en dotter som hittat tillbaka till sin glädje. Kanske är det just där morgonreflektion och vardagsglädje möts – i stillheten mellan struktur och tillit.
Carina Ikonen Nilsson
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget bär en stilla stolthet: om att ta ansvar för sitt liv, utan att tappa lekfullheten. Att strukturera sin ekonomi, sitt lärande, sina tankar – men ändå lämna plats för spontanitet. Och kanske är det just där, mellan kontroll och tillit, som livet känns allra mest levande.
Tekniken kan hjälpa, men inget ersätter den mänskliga närvaron – varken i samtal, lärande eller liv. Och ekonomin, precis som relationerna, blir trygg när den bygger på balans, kärlek och ansvar.
Stöd bloggen
Om du tycker om att läsa mina morgonreflektioner, stötta gärna mitt skrivande: PayPal – stöd bloggen här
Vanliga frågor – om AI, samtal, budget och morgonreflektion och vardagsglädje
Hur använder jag AI i mina studier?
Jag använder AI som ett träningsverktyg i min utbildning till samtalsterapeut. Det hjälper mig att öva samtalsmetodik, spegling, reflektion och struktur – ungefär som en digital sparringpartner.
Ersätter AI riktiga samtal?
Nej, aldrig. AI är ett stöd i lärandet, inte ett mänskligt möte. Det kan ge feedback och struktur, men det kan inte förstå känslor, närvaro eller tystnad på samma sätt som en människa.
Kan AI känna empati?
Nej, men det kan uppmärksamma när empatin saknas i texten – vilket gör det till ett användbart verktyg för att träna lyhördhet och balans mellan tanke och känsla.
Varför skriver jag om AI i bloggen?
För att visa hur teknik och mänsklighet kan mötas. AI hjälper mig att växa i mitt yrkesmässiga lärande – men det är alltid mötet mellan människor som står i centrum.
Hur använder jag budgeten jag gjort?
Den är som en karta över vardagen. Varje post är kopplad till nästa, så att jag ser helheten. Budgeten ger mig trygghet och gör det lättare att planera utan oro.
Varför behövde jag göra en plan nu?
För att kassaflödet har minskat lite. Jag behövde se hur pengarna låg till, få koll på utgifter och se att allt ändå går ihop – så att jag kan känna lugn i både vardag och framtid.
Vad lärde jag mig av att skapa budgeten?
Att ekonomi, precis som livet, handlar om balans. Det är inte siffrorna i sig som skapar trygghet – utan känslan av att ta ansvar och våga se verkligheten som den är.
How-to: Så här gjorde jag min hushållsbudget med hjälp av AI och morgonreflektion och vardagsglädje
Så här gjorde jag min hushållsbudget med hjälp av AI
Samlade alla kostnader på ett ställe
Jag började med att gå igenom mina konton och listade alla fasta och rörliga utgifter – från huslån till småköp. Det var viktigt att se allt på samma ark.
La in siffrorna i ett kalkylblad
Med hjälp av AI skapade jag ett kalkylblad där varje flik hänger ihop. Ändrar jag något på ett ställe, uppdateras totalsummorna automatiskt i hela dokumentet.
Kategoriserade utgifterna
Jag delade upp utgifterna i kategorier: boende, mat, fordon, försäkring, nöjen och sparande. Det gjorde det tydligt vad som gick vart.
La till buffert och sparande
AI föreslog att jag skulle lägga till en buffert – minst 10 % av inkomsterna – och ett separat konto för långsiktigt sparande.
Gjorde planen levande
Jag satte en rutin att se över siffrorna varje månad. Budgeten blev inte en begränsning – den blev en karta som hjälper mig känna trygghet och kontroll.
Resultatet:
Jag fick en tydlig överblick och kunde se vart pengarna tog vägen. Nu känner jag mig lugn – för även om kassaflödet minskat något, så vet jag att jag har en plan.
It’s a new, completely new day – the first day of the rest of my life and yours. This post is a morning reflection and everyday joy, written in the stillness before the day begins.
It’s a new, completely new day – the first day of the rest of my life and yours. This text is a morning reflection about everyday joy, even though I haven’t quite decided yet what to fill the day with.
What will you fill your day with?
I haven’t really decided yet. I don’t think there’ll be a swim today — but even that’s uncertain. The night has been cold, and my body feels slightly feverish. Maybe it’s silly to take a dip in the lake then. Or maybe that’s exactly what would help my body release the tension.
At least the coffee is here beside me. The day has just begun, and the taste of this morning feels exciting — not because anything special will happen, but simply because it’s morning.
Morning Reflection and Everyday Joy – an Autumn Day of Stillness, Rain, and Love with Coffee and Light
Everyday Joy and Movement – When My Daughter Finds Her Way Back to Happiness
Yesterday, my daughter — now grown and almost thirty — told me she had started playing handball again. As a child, she practically lived in the gym. Handball was her great passion.
Now, after many years, she has returned to the court. She described the feeling of joy — but also the ache in her body. It was wonderful to hear her describe that first training session: how her whole body hurt, how she had filed down her nails, and how she then discovered that everyone else still had theirs.
I laughed when she told me. It was one of those moments when life feels warm, close, and alive — when you’re reminded that it’s never too late to return to something you once loved.
Morning Reflection and Everyday Joy – Budget and Balance in Everyday Life
Yesterday also turned into a budget day. With the help of AI, I created a complete spreadsheet — a professional-looking file where everything connects: mortgage, bills, savings, buffer. Even suggestions on what I might cancel or keep.
It was actually a fun process. AI questioned where my money went — and now I have full control. My income looks a bit different these days since our work as a family home (foster family) is structured differently. The cash flow has decreased somewhat, which made me realize I truly needed a plan. I wanted to see where the money was going — what went out, what came in, and how I could find balance without losing my sense of freedom.
Working from home with young people who need stability and presence also means managing the economy in a sustainable way. Now I feel a calm knowing that every number has its place — that I have a map to follow when life shifts.
The budget is built as if an accountant had made it; every change affects the rest automatically.
A Conversation About Responsibility
As I fine-tuned the numbers, I thought of an old colleague. She still lived at home and had no sense of her finances. She had far too much “fun money,” and it’s simply not wise to spend everything at that age — she needed a plan. I don’t know if she ever followed my advice, but that wasn’t the important part. The important thing was that someone said it.
We had a conversation where I told her:
“Now it’s time for you to start saving for the future. Go to the bank and make a plan.”
And there I was yesterday — making my own plan. It struck me that it might not have been as fun if the money hadn’t been enough. But then, that would have been exactly when I needed the plan most.
It’s funny how much peace fits inside a simple morning reflection and everyday joy — when numbers and emotions find balance.
Studies, AI, and Morning Reflection in Everyday Life
Today will be another study day. I’m training to become a conversation therapist, and after a few days off, it feels good to get back to the books.
Here too, AI is a great help. It often plays difficult “clients” who refuse to cooperate — but it’s actually really fun. Afterwards, I analyze the session: what was MI, what was CBT, what was compassion? AI is a meticulous observer, offering feedback and noticing immediately when I move too fast.
AI, for me, is a training tool — a digital sparring partner that helps me practice methods and reflection, not a replacement for human connection. People say AI has no feelings — and it doesn’t. But it can notice when emotion is missing, or when it’s too much — and that’s quite fascinating.
When I study, I also try to hold on to morning reflection and everyday joy — small routines that help me stay grounded between theory and feeling.
Morning Reflection and Everyday Joy – the Morning as a Guide
This day doesn’t need to be planned. It can be like the coffee: warm, calm, and full of possibility. Maybe I’ll go for that swim after all. Maybe not. But I know I start this day with gratitude — for coffee, for structure, for learning, and for a daughter who has rediscovered her joy. Perhaps this is exactly where morning reflection and everyday joy meet — in the stillness between structure and trust.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already settled into history, and tomorrow waits ahead. But right now – this is where life happens.
Between the Lines – My Voice
This post carries a quiet pride: about taking responsibility for one’s life without losing playfulness. To bring structure to finances, learning, and thought — yet still leave space for spontaneity. And maybe that’s where life feels most alive — between control and trust.
Technology can help, but nothing replaces human presence — neither in therapy, learning, nor life itself. And the economy, just like relationships, feels safe when it’s built on balance, love, and responsibility.
Support the Blog
If you enjoy reading my morning reflections, you can support my writing here: PayPal – Support the Blog
Frequently Asked Questions – AI, Conversations, Budget, and Morning Reflection and Everyday Joy
How do I use AI in my studies? I use AI as a training tool in my therapist education. It helps me practice conversation techniques, reflection, and structure — like a digital sparring partner.
Does AI replace real conversations? Never. AI supports learning but can’t replicate genuine human presence, emotion, or silence.
Can AI feel empathy? No, but it can notice when empathy is missing — making it a valuable way to train sensitivity and balance between thought and feeling.
Why do I write about AI on my blog? To show how technology and humanity can meet. AI helps me grow professionally, but it’s always the human connection that matters most.
How do I use the budget I created? It’s like a map of daily life. Each number connects to the next, helping me see the whole picture. The budget brings calm and clarity instead of worry.
Why did I need a plan now? Because the cash flow decreased a bit. I needed to see where the money went, regain control, and make sure everything balances.
What did I learn from creating my budget? That finances, like life, are about balance. Safety doesn’t come from numbers alone, but from taking responsibility and facing reality with honesty.
How-to: Creating My Household Budget with AI and Everyday Joy
1. Gathered all expenses in one place I started by listing every fixed and variable expense — from mortgage to small daily costs. Seeing everything on one sheet was essential.
2. Entered the numbers in a spreadsheet With AI’s help, I created a file where every tab is linked. If I change one number, the totals update automatically.
3. Categorized the expenses I divided everything into categories: housing, food, transport, insurance, leisure, and savings. It made the overview clear.
4. Added a buffer and savings goals AI suggested setting aside at least 10% for savings and a separate long-term account for stability.
5. Made the plan a living document I decided to review it monthly. The budget isn’t a restriction — it’s a map of freedom and calm.
Result: I gained a clear overview of my finances and felt a new sense of peace. Even though the cash flow decreased, I now have a plan — and that makes all the difference.
Reflection
Living with morning reflection and everyday joy means finding peace in the simple, the structured, and the small choices that make life feel whole.
Carina Ikonen Nilsson
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits ahead. But this moment – this is where life truly happens.
Det är något annorlunda med julen i år. Känslan vill inte riktigt infinna sig, som om luften står stilla mellan då och nu. Ändå försöker jag möta dagarna med självmedkänsla i vardagen – mellan julklappspåsar, tomma sängar i husbilen och växthusets oväntade värme.
En jul utan känsla – och längtan som bor i mellanrummen
I år är det svårt att slå in julklappar. Det bor ingen känsla där, inte än. Jag vet inte riktigt varför. Kanske handlar det om ovissheten – om hur julklapparna kommer tas emot, eller om de ens kommer att öppnas i vår närhet.
Vi vet ju inte hur vi ska lämna över dem till våra små barnbarn, de där små händerna jag längtar efter men inte får hålla. Ändå har jag börjat. I vardagsrummet står påsar i olika högar, noggrant sorterade – de som ska öppnas här, och de som ska till sonen och hans familj.
Det är vardag och sorg i samma andetag. Samtidigt försöker jag, mitt i allt, att leva med självmedkänsla i vardagen – att låta mig känna, men inte fastna.
När vi ramlar – men reser oss tillsammans med självmedkänsla
Ibland ramlar både jag och maken in i våra svackor. Igår stod jag vid diskbänken, och orden bara föll ut. Jag sa något om situationen, och han svarade att han just suttit och tänkt på samma sak.
Det slog mig hur lika vi känner, fast vi sällan säger det rakt ut. Situationen gör honom lika illa som mig. Ändå fortsätter vi. Även om det saknas en bit i vårt pussel, så går det att leva. Livet pågår ändå, även när fyrkanten inte passar där den borde.
Och kanske är det just här självmedkänsla i vardagen börjar – i förmågan att se sorgen, men ändå hålla om livet.
När husbilen somnar och växthuset viskar om vår
Igår åkte vi till stan för att köpa torrbollar till husbilen. Säsongen är över nu. LVL² står stilla och vilar – urplockad, renbäddad och tömd på allt som hör sommaren till. Sängarna står tomma, madrasserna ligger kvar och väntar på nästa vår.
Ingen mat, inga kryddor, inga kläder. Elektroniken urkopplad. Maken plockade in gräsklipparen och ordnade till i källaren, så att allt fick sin plats. Det är som ett bokslut – ett stilla hej då till en årstid som gett oss så mycket.
När jag gick förbi växthuset idag kunde jag inte låta bli att kika in. Där stod krukorna, spadarna och små burkar kvar – tysta vittnen från sommaren. Termometern visade trettio grader. Tänk att solen kan värma ett litet hus till den temperaturen, när det bara är tio, femton grader utomhus.
Precis som växthuset väntar på sin första vår, försöker jag låta självmedkänsla i vardagen slå rot och växa, mitt i det som är.
Det känns hoppfullt, som en påminnelse om att livet alltid ligger där och väntar – redo att börja om.
Självmedkänsla i vardagen – att läsa sig själv genom böcker
Så välkommen, höst och vinter. Vi är redo för era intrång – i naturen, i vardagen och i våra egna tankar.
Jag pluggar vidare här hemma, och just nu läser jag Compassionfokuserad terapi av Christina Andersson och Sofia Viotti. En bok som landar djupt i mig.
Den handlar om:
De tre känslosystemen – trygghet, driv och hot.
Självmedkänsla som färdighet – att vara varm och stöttande mot sig själv istället för dömande.
Skam och självkritik – hur de påverkar både nervsystemet och våra relationer.
Praktiska övningar – andning, visualiseringar, compassion-meditationer och kroppskännedom.
Och om terapeutens eget förhållningssätt – att vara grundad i compassion för att kunna förmedla det till andra.
Jag älskar sånt här. Just nu läser jag den inte som en fackbok – utan som en roman. Jag låter orden sjunka in, som om de vore samtal mellan mig och livet självt. Nästa gång jag läser den kommer pennan fram – då ska jag stryka under, anteckna, vända och vrida på meningarna som fastnar.
När samtal blir till vägar – en inbjudan till självmedkänslan
Men jag märker att det är svårt att lära sig sånt här helt på distans. Jag behöver möten – riktiga samtal, levande människor. Maken är inte direkt entusiastisk över att agera klient, och det förstår jag.
Så jag la ut en fråga på Facebook – om någon vill hjälpa mig. Några har redan hört av sig, men jag skulle behöva fler.
Kanske känner du att du bär något som skulle må bra av att få delas – en tanke, en känsla, en oro. Om du vill hjälpa mig i min utbildning, och samtidigt få ett samtal där du blir lyssnad på – skriv gärna ett mejl till mig.
Samtalen kan ske i det fysiska rummet, men också via telefon, Teams eller något annat digitalt verktyg – vi hittar det sätt som känns bäst för dig. Självklart är samtalen gratis under utbildningen, och oftast krävs det mer än ett för att något ska hinna landa och förändras.
Reflektion – om självmedkänsla i vardagen, stillhet och värme
Kanske handlar allt det här om att livet just nu står i mellanrummet – mellan det som varit och det som väntar. Men även i mellanrummet kan man hitta värme. I växthusets solvarma glas, i en bok som väcker eftertanke, i ett samtal där någon lyssnar. Och kanske, bara kanske, är det där självmedkänslan i vardagen bor – i vilan mellan andetagen.
Fråga till dig
När känner du att livet vilar – även när något saknas?
There’s something different about Christmas this year. The feeling doesn’t seem to come, as if the air stands still between then and now. Still, I try to meet each day with self-compassion in everyday life — among gift bags, the empty beds in the motorhome, and the unexpected warmth inside the greenhouse.
A Christmas Without Feeling – and the Longing That Lives in Between
This year, it’s hard to wrap the Christmas gifts. There’s no feeling in it, not yet. I don’t quite know why. Maybe it’s the uncertainty — how the gifts will be received, or if they’ll even be opened anywhere near us.
We don’t really know how to deliver them to our little grandchildren — those small hands I long for but am not allowed to hold. Still, I’ve started. In the living room, bags stand neatly sorted — those to be opened here, and those meant for our son and his family.
It’s everyday life and sorrow in the same breath. And yet, in the middle of it all, I try to live with self-compassion in everyday life — to let myself feel, but not to get stuck there.
When We Fall – but Rise Together with Self-Compassion
Sometimes both my husband and I fall into our low moments. Yesterday, I stood by the kitchen sink and words just came out. I said something about the situation, and he looked up and told me he’d been thinking about the exact same thing.
It struck me how alike our thoughts are, even when we don’t speak them aloud. The situation hurts him just as much as it hurts me. And still — life goes on. Even if a piece of the puzzle is missing, the rest of it keeps moving.
Maybe this is where self-compassion in everyday life begins — in the ability to acknowledge the sorrow but still hold on to life.
When the Motorhome Sleeps and the Greenhouse Whispers of Spring
Yesterday we drove to town to buy moisture absorbers for the motorhome. The season is over now. LVL² stands still and rests — emptied, cleaned, and stripped of all that belongs to summer. The beds are bare, the mattresses waiting for the next spring.
No food, no spices, no clothes. The electronics unplugged. My husband brought in the lawn mower and arranged everything neatly in the cellar. It feels like a closing of the season — a quiet goodbye to months that gave us so much.
When I passed the greenhouse today, I couldn’t resist looking inside. The pots, small jars, and tools were still there — silent witnesses from summer. The thermometer showed thirty degrees. Imagine — the sun warming that little house to such heat, when it’s only ten or fifteen degrees outside.
Just like the greenhouse waits for its first spring, I try to let self-compassion in everyday life take root and grow — right here, in what is.
It feels hopeful, a reminder that life is always waiting, ready to begin again.
Self-Compassion in Everyday Life – Reading Myself Through Books
So, welcome autumn and winter. We’re ready for your arrival — in nature, in everyday life, and in our own thoughts.
I keep studying here at home, and right now I’m reading Compassion-Focused Therapy by Christina Andersson and Sofia Viotti. A book that speaks deeply to me.
It’s about:
The three emotional systems — safety, drive, and threat.
Self-compassion as a skill — being warm and supportive to oneself instead of judgmental.
Shame and self-criticism — how they affect both the nervous system and our relationships.
Practical exercises — breathing, visualization, compassion meditations, and body awareness.
The therapist’s own mindset — being grounded in compassion to be able to share it with others.
I love this kind of reading. Right now, I’m not reading it as a textbook — but as a novel. I let the words sink in, as if they were conversations between me and life itself. Next time I open it, the pen will be ready — to underline, reflect, and return to the sentences that stick.
When Conversations Become Paths – An Invitation to Self-Compassion
But I’ve realized it’s hard to learn these things entirely from a distance. I need encounters — real conversations, real people. My husband isn’t exactly eager to act as my client, and I understand that.
So, I posted a question on Facebook — asking if anyone wanted to help me. Some have already reached out, but I could use a few more.
Maybe you feel like you’re carrying something that could use a little light — a thought, a feeling, a worry. If you’d like to help me in my training and at the same time have a space where you’re truly listened to — send me an email.
The conversations can take place in person, by phone, on Teams, or any other platform — we’ll find what feels best for you. Of course, the sessions are free during my training, and most of the time it takes more than one meeting for something to settle and change.
Reflection – On Self-Compassion in Everyday Life, Stillness, and Warmth
Maybe all of this is about life standing in between — between what has been and what’s yet to come. But even in between, warmth can be found. In the sun-warmed glass of the greenhouse, in a book that stirs thought, in a conversation where someone truly listens. And maybe, just maybe, that’s where self-compassion in everyday life lives — in the quiet space between breaths.
A Question for You
When do you feel that life rests — even when something is missing?
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
