Idag är det ett lite tyngre inlägg att skriva. Ett inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva.
Jag ska skriva om en före detta kollega.
En kollega som använde sin kalender till att skriva upp vädret.
En kollega som kallade bamba för koket.
En kollega som alltid gillade mina inlägg.
Vi skrev grattis till varandra när vi fyllde år. En gång hade han åkt bakom oss när vi var ute med husbilen. Efteråt skrev han till mig:
– Jag vinkade till dig, men du var upptagen med mobilen. Jag kan fortfarande se honom framför mig när jag tänker på det där meddelandet.
Han kallade folk vid efternamn. För honom hette jag aldrig Carina. Jag var alltid Nilsson.
Under åren har vi suttit på många teamdagar tillsammans, pratat ungdomar och jobbat sida vid sida. När han arbetade fanns det alltid ett lugn i rummet. Han var en sådan person som inte behövde ta mycket plats för att märkas.
På jobbet var han en sådan person man kunde lita på. Till och med under perioder när vi inte arbetade på samma avdelning kunde jag känna en trygghet i att han fanns på området. Jag kan egentligen inte förklara varför. Det var bara så.
Om något hände visste jag att han skulle dyka upp.
Om det blev stökigt visste jag att han skulle behålla lugnet.
Om något var orättvist visste jag att han kunde säga ifrån.
Vissa människor bär med sig ett lugn som påverkar andra utan att de själva kanske tänker på det.
Han var en sådan människa.
Jag minns en gång när han spillt kaffe på tröjan. Han tittade på fläcken och konstaterade att det där gick inte. Sedan tog han med sig en ungdom som bodde på avdelningen och åkte för att handla. När de kom tillbaka hade han köpt en ny tröja.
En tröja med kaffefläck kunde man tydligen inte ha.
Det är märkligt vilka minnen som stannar kvar.
Han älskade Lundell, Bob Dylan och fotboll. Jag tror att laget var Manchester, men det är jag faktiskt inte helt säker på.
Under mer än tjugo år har han funnits där någonstans i bakgrunden av mitt liv. Inte som en nära vän som jag umgicks med privat, utan som en av de där människorna som alltid verkar finnas där. Han var en av de människor som följt mig genom en stor del av mitt arbetsliv.
Och idag fick jag läsa att han inte längre gör det.
Den 24 maj skrev jag grattis till honom på födelsedagen.
Han svarade:
– Tack så jätte mycket.
Nu vet jag att det är det sista meddelandet jag någonsin kommer att få från honom.
Det känns märkligt.
Den där trygga, lugna fotbollsälskaren som fick en att känna sig som ett fotbollsproffs genom att alltid använda efternamn finns inte längre.
Han blev bara 68 år.
Sju år äldre än jag.
Och kanske är det först nu jag förstår att han faktiskt var en betydande person i mitt liv.
Han lärde mig att man kan skriva upp vädret i en kalender. Själv gör jag inte det, men min make gör det varje dag.
När jag tänker vidare på det slår det mig att de kanske var ganska lika.
Båda älskade sport.
Båda älskade musik, även om det var olika sorters musik.
Båda skrev upp vädret.
Och båda gav trygghet.
Min make ger mig den tryggheten i livet.
Min före detta kollega gav mig den på jobbet, och senare genom små hälsningar, kommentarer och gilla-markeringar på Facebook.
Kanske är det därför det känns så sorgligt idag.
För ibland märker man inte hur mycket en människa betyder förrän den dagen man inser att man aldrig kommer att höras igen.
Reflektion
Kanske är det också en påminnelse om att vi aldrig riktigt vet vilka avtryck vi gör i andra människors liv.
Vi vet inte vilka ord som stannar kvar.
Vi vet inte vilka samtal som kommer att bli minnen.
Vi vet inte vilka människor som kommer att bo kvar i våra hjärtan långt efter att vardagen har gått vidare.
Men kanske är det just därför livet är så viktigt.
För varje dag räknas.
Varje möte räknas.
Och varje människa har möjlighet att göra avtryck i någon annans liv, ofta utan att ens veta om det.
Jag tror inte att min före detta kollega hade en aning om att jag en dag skulle sitta och skriva om honom på det här sättet.
Precis som vi sällan vet vilka spår vi lämnar efter oss hos andra.
Kanske är det därför vi ska vara rädda om varandra medan vi kan.
Inte för att livet är skört.
Utan för att människor är viktiga.
Till minne av alla de människor som lämnar avtryck i våra liv.
Om du vill stödja forskningen kring cancer kan du göra det här:
Cancerfonden
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. ❤️
Lämna ett svar