Det här är en text om sorg.
Om sorg och läkning – så som den faktiskt ser ut i verkligheten.
Read this Post in English->Not whole, but wholer
Inte den dramatiska sorgen, utan den som bara finns där varje dag.
Den som går bredvid en som en oönskad kamrat.
Jag skrev den utan att veta vart den skulle ta vägen.
Kanske är det just därför den blev sann.
Ja, då sitter jag här igen och väntar på inspiration.
Få till något och vet samtidigt att det inte är så jag skriver.
För jag skriver när orden poppar upp utan att jag behöver anstränga mig.
Inspiration är inte det rätta ordet, för den kan man vänta på i timmar, dagar och år.
Det gäller att göra.
Jag hade tänkt att skriva om sorg.
Om sorg och läkning – inte som begrepp, utan som levd erfarenhet.
Sorg som gör ont och som känns och gör att tankarna går i loopar och tiden blir intensivt tråkig och samtidigt stilla men på gång.
Inte på gång på ett bra sätt utan bara pågår.
Helt plötsligt en dag inser man att det har gått timmar.
Dagar. Ja, kanske till och med ett år.
Man inser att dagarna har flutit på och man har gjort saker, fast sorgen har varit en kamrat man inte vill ha bredvid sig under nästan ett år.
Kanske till och med två år.
Det behöver inte ta så lång tid, men det kan göra det.
Och den där sorgen, den kan gå i faser.
Vissa stunder är den outhärdig och gör ont.
Tårar som rinner.
Den där dova känslan i kroppen som visar sig i andetagen, i känslorna och i nuet.
Då, när saker inte visar sig vara i någon mening.
Då, när det roliga inte längre är roligt, utan man gör för att man på något sätt har lärt sig att man ska göra roliga saker fast man är ledsen.
Fast man inte har ork och inte finner någon mening i just det man gör.
Men en dag, när man har haft den där ständiga sorgekamraten vid sin sida, så inser man att det faktiskt har gått timmar, dagar och till och med ett år.
Man har överlevt.
Överlevt sorg och fått läkning
Och även om man inte kommer ur helt fri från smärta, så kan man se att tiden har läkt det där öppna såret.
Om inte annat så har såret i alla fall slutat blöda.
Och även om det stramar i skorpan, så vågar man känna in flera känslor än bara de där sorgliga känslorna.
En dag, till och med, så skrattar man ett varmt, härligt skratt som känns i kroppen.
Då har man inte bara överlevt.
Man har tagit sig igenom sorgen.
Kanske är den ett minne av en period då man inte trodde att man någonsin skulle kunna skratta igen.
Du kanske inte känner dig helare, men du är helare.
Inte lika hel som du var innan, men helare på ett helt annat sätt.
Du har lärt dig att du, trots allt, orkade ta dig igenom.
Du vågade känna och du stod ut.
Du fanns ändå.
Du orkade med alla andetagen.
Du är fortfarande levande.
Med en erfarenhet som visar dig:
du orkade.
Mellan raderna – min röst
Det här är inte en text om att bli fri från sorg.
Det är en text om att lära sig leva bredvid den.
Om att fortsätta duka fram middagen, gå till affären, skratta artigt åt ett skämt –
medan hjärtat fortfarande bär något tungt.
Det här är också en text om värdighet.
Om att inte forcera läkningen.
Om att låta tiden göra sitt stillsamma arbete.
Det här är också en text om sorg och läkning.
Om att inte forcera det som måste få ta sin tid.
AHA – mellan raderna
Sorgen försvinner inte.
Den byter form.
Och en dag märker du inte att den har blivit lättare.
Du märker bara att du har blivit större.
Reflektion
Jag tror att vi ofta underskattar vad vi faktiskt klarar av.
Inte för att vi är starka på det där storslagna sättet,
utan för att vi fortsätter andas, dag efter dag,
även när livet gör ont.
Kanske är det det som är att vara människa.
Att inte bli hel igen –
men att bli helare.
Om sorgarbete – några stilla ord om sorg och läkning
Sorgarbete är en del av sorg och läkning.
Det handlar inte om att komma över något, utan om att låta det som har hänt få en plats i livet.
Ibland innebär det tårar.
Ibland trötthet.
Ibland ilska.
Ibland ingenting alls.
Sorgarbete är sällan dramatiskt.
Det är vardagligt.
Det sker i diskhon, i duschen, på promenaderna, i tystnaden.
Och kanske är det just därför det är så svårt att se när läkningen faktiskt pågår.
Läs mer på samma tema
- När det blir tyst – om relationer som glider isär
- Att leva utan kontakt – om kärlek på avstånd
- Här och nu – men ändå framåt
- Texter som håller i kroppen – då till nu
Stöd & Prenumeration
Om du vill stödja mitt skrivande:
💛 PayPal: https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Vill du få nya texter direkt i din inkorg?
📩 Prenumerera här: https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.”
— Carina Ikonen Nilsson
Efterord
Kanske läser du det här mitt i din egen sorg.
Kanske långt efter.
Oavsett var du är:
Du är inte svag för att det gör ont.
Du är mänsklig.
Och om ingen har sagt det till dig idag:
Du orkade.
Och det räcker.
Lämna ett svar