A quiet morning scene representing the reflection Who am I if I don’t write – when the body says no and the words fall silent.

Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.

Read this post in English->Who am I if I don’t write?

När kroppen säger ifrån

I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?

Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?

Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.

En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde

När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.

Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.

Små steg tillbaka till mig själv

När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.

När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.

Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.

Reflektion

När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.

Fråga till dig som läser

Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?

Kallbad som självläkning medan jag bloggar på två språk om trauma, mod och förändring. — Carina Ikonen Nilsson

Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.

Stöd bloggen & prenumerera

Stöd gärna mitt skrivande:

Prenumerera på bloggen:

When feelings get stuck in the body and create tension – the body speaking before the mind.

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 november 2025

i Reflektion & självläkning

Känslor som fastnar i kroppen kan skapa reaktioner långt innan tanken hinner med. I det här inlägget skriver jag om vad som händer när känslor fastnar i kroppen, varför det sker och hur jag försöker förstå känslorna istället för att trycka bort dem.

Read This Post In English -> English Version – When Feelings Get Stuck in the Body

När kroppen minns det huvudet glömt

När känslor fastnar i kroppen reagerar jag ofta snabbare i kroppen än i tanken. Ett tryck över bröstet, spända axlar eller en känsla av att luften fastnar. Det är sådana kroppsliga signaler som berättar att något gammalt väcks, inte något som faktiskt händer här och nu.

Som barn hade jag känslor jag inte hade ord för. Kroppen tog emot det jag inte kunde uttrycka. Den höll ihop det som ingen annan såg. Därför är det inte konstigt att de gamla reaktionerna fortfarande kan komma fram – kroppen fortsätter tills jag visar att jag är redo att ta över.

När jag stannar upp och lyssnar märker jag ofta att känslan inte hör till idag. Det är en gammal reaktion, ett gammalt minne som kroppen visar mig för att jag kan hantera det nu. Då kan jag säga:

“Jag hör dig. Det här är gammalt. Du skyddade mig då. Jag klarar mig nu.”

Och det i sig är en del av läkningsprocessen.

Flykt, kamp eller att stanna kvar – mitt val idag

Förr reagerade jag oftast med flykt eller kamp. Flykt kunde vara sängen, musik, tystnad, att sluta känna. Kamp kunde vara ilska, irritation eller försvar. Det var mina sätt att överleva.

Idag försöker jag göra något annat: jag stannar kvar.

Det betyder inte att jag alltid klarar det, men det betyder att jag försöker. När jag stannar kvar ser jag att känslorna inte är hot – de är information. De visar var det gjorde ont en gång, och varför reaktionen blir stark idag trots att situationen är liten.

Då behöver jag inte prestera eller försvara mig. Jag behöver bara fråga:

“Tillhör den här reaktionen idag – eller tillhör den historien?”

När jag gör det faller dramatiken bort.
Jag får tillbaka lugnet.

Att lyssna på kroppen – utan att döma

När känslor fastnar i kroppen är det lätt att döma sig själv. Att tänka att jag “borde” vara över något. Men känslor fungerar inte så. Kroppen reagerar före logiken.

När axlarna höjs, magen knyter sig och luften fastnar vet jag att en gammal känsla är aktiv. Då försöker jag inte trycka bort den. Jag försöker förstå vad den egentligen säger:

Är det ensamhet?
Litenhet?
Sorg?
Rädsla att inte räcka till?

Känslan behöver tid. Och ord. När jag hittar orden tappar känslan sin styrka.

Ibland säger jag tyst:

“Förlåt att du behövde skrika. Jag lyssnar nu.”

Det lugnar mig.
Och det lugnar kroppen.

När gamla känslor dyker upp i vardagen

De starkaste reaktionerna kommer sällan när det händer något stort. De kommer när något litet påminner kroppen om något gammalt – ett tonfall, en blick, ett ord.

Då kan kroppen säga:

“Nu blir du avslöjad. Nu blir du liten igen.”

Det här handlar ofta om gammal skam och gamla berättelser från en tid då jag inte hade ord eller trygghet.

Det kommer också ofta när jag står i mitt stora jag. När jag är trygg, närvarande, rak. Då kan någon annan – som känner sig osäker – reagera. Inte för att trycka ner mig, utan för att min styrka påminner dem om något i dem själva.

Men idag vet jag att jag inte ska krympa mig.
Inte gå ner i samma nivå.
Inte överge mig själv för att någon annan ska känna sig större.

När jag står kvar i mig själv blir både jag och relationen tryggare.

Läkningen i att förstå sig själv

När jag förstår varför jag reagerar som jag gör, behöver jag inte längre kämpa med mig själv. Jag behöver inte pressa, dölja eller förklara bort. Självkärlek blir något naturligt – en följd av förståelsen.

Då blir frågorna:

“Vad behöver jag nu?”
“Kan det vänta tills jag landat?”

Jag väljer idag de tankar som ger mig lugn istället för den automatiska tanken som drar ner mig.

Det är små skiften.
Men de gör stor skillnad.

Små steg – stora förändringar

Det är i de små stegen det händer. När jag stannar upp och frågar:

“Måste jag fortsätta så här?”
“Finns det en bättre väg?”

När jag ser de små sakerna som fungerar, när jag känner tacksamhet för att jag vaknade, skrev, kände – då händer något i mig.

Och så finns hon där: den lilla flickan i mig som behövde mer än hon fick. Jag kan inte ändra hennes historia. Men jag kan ge henne omsorgen nu.

Det gör skillnad.
För henne.
Och för mig.

Mellan raderna – min röst

Det jag inser mellan raderna är att allt jag känner har en förklaring. Det är inte konstigt, det är gammalt. Och när jag ser det för vad det är blir det lättare att möta mig själv med respekt istället för krav. Det gör mig lugnare, för då vet jag att jag inte behöver förändra allt på en gång – jag behöver bara förstå det som händer i mig.

Aha – min insikt

Min aha här är att läkning inte handlar om att ta bort känslor, utan att förstå dem. När jag förstår varför något känns stort, då minskar trycket i kroppen av sig själv. Jag behöver inte slåss med mig själv längre. Jag behöver lyssna, inte prestera.

Reflektion – min tanke idag

Min reflektion är att jag börjar lita på mig själv på ett nytt sätt. Det känns ovant men bra. Samtidigt vet jag att jag aldrig blir klar. Man blir aldrig klar. Utveckling är något som måste hållas levande. För börjar jag somna i min utveckling, då smyger de gamla sanningarna tillbaka igen. Det är därför jag fortsätter skriva och förstå – det håller mig vaken i mig själv.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Stöd min blogg:

Prenumerera på bloggen:

A full moon in a clear blue sky – a symbol of leaving the victim role behind and letting the past rest while the light guides the way forward.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden.
I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.

Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.

Read this post in English. ->Leaving the Victim Role – Choosing Freedom and Presence

Morgonen, kaffet och början på något nytt

Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg.
Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.

För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu.
Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.

Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.

Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen

Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då.
Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam.
När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.

Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant.
Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”

En gammal stickad kofta som hänger i morgonljus – symbol för att lämna offerrollen och välja värme, trygghet och ett nytt sätt att tänka.

Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig.
Offerrollen likaså.

Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.

Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också.
Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig.
Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan.
Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre.
Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång.
Och jag vill framåt nu.

Fråga till dig:
Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa?
Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?

Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar.
Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.

När jag började lyssna på mig själv

En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan.
Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.

Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur.
Den kunde få bli min lärare.

Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen.
Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:

“Här finns något du ännu inte har läkt.”

Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla.
Jag växer.

Att möta barnet inom mig

Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick.
Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.

Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:

“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet.
Du var värd att älskas – precis som du är.”

När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.

Fråga till dig:
Kan du se ditt eget inre barn framför dig?
Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?

Jag skriver mer om det i att hela sig själv.

Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.

Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka

Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja.
En sådan som värmer utan att tynga.
Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.

Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet.
Av tankar som stärker i stället för att skava.

Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det.
När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:

“Gör den här tanken mig gott just nu?”

Om svaret är nej – då byter jag tröja.
Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.

Fråga till dig:
Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare?
En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet?
Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?

Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt

Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan.
Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.

Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont.
Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.

När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.

Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen.
Jag känner mig som min egen bästa vän.

Och det – det är frihet.

Reflektion att lämna offerrollen i sin historia

Det här är en text om att växa ur sin historia.
Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer.
Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.

Om du tycker om den här typen av texter, läs också Godmorgon – vad tycker ni om den nya layouten? Där jag skriver om hur tystnad ibland kan lära oss något om oss själva.

Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut

Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop.
När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka.
Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.

Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.

Mellan raderna – vad texten säger

Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly.
Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar.
Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.

Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap.
Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan.
Att se den som en lärare, inte en domare.
Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.

Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :

“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden.
Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.”
— Carina Ikonen Nilsson