Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

När ska vi börja prata om sorg?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 februari 2014

i Malix

Det är konstigt det här med sorg tycker jag. På något sätt är det som den inte får finnas i alla fall får den inte synas på riktigt. Inom vissa av oss bor det en mera sorgsen ton. En ständig fiol strof där klangen är dovt sorglig. Är det rädslan av sorg som gör att vi låtsas att den inte finns? På något sätt har det blivit så omänskligt kallt i livet idag.

Ändå innehåller livet sorg, diagnosis sorg som när den bor där i närheten gör saker med oss. Får oss att känna, remedy river oss med vanmakten över att vi inte har kontroll. Den får oss att tappa fotfästet ibland. Men den får oss att uppleva, lära oss saker om oss själva. Ibland hjälper den oss till att hitta värden som vi inte visste fanns. Sorg är i bilden svart men är verkligen sorgen i en svart färg?

För mig är den mera färgrik även om den får mig att uppleva det grå, mera som en tjocka. I Sorgen bor allt mellan himmel och hav. Det bor klanger som visserligen känns tunga, men ändå vackra. Den stänger av hos vissa av oss för att vi inte ska känna så mycket. Men den gör att vi lever, även om vi känner oss mera som om vi ska sluta andas för att slippa känna.

Ändå gör sorgen oss levande, den gör att vi känner det vi känner, sorgen hjälper oss att hitta till hopp, det hjälper oss att hitta till känslor som är mera sorglösa. Utan sorgen skulle vi aldrig kunna uppleva glädjen. Utan sorgen hade vi inte vetat om vad glädje, glöd var för något.

På något sätt så verkar det som om sorgen ska vara skamfylld, något som inte finns och inte får finnas. Alla ska vara så lyckliga och allt är så glatt, till och med den minsta fika är lycka om Facebook skulle vara verkligheten. Är det verkligen så att vi är så djävla lyckliga? Är en lycka de där små stunderna, den där tunna linjen mellan gott och ont?

Jag tror vi på något sätt måste om inte annat för våra barn ändå visa på att sorg inte är farligt. Vi måste visa våra barn att gråta, att uppleva rädsla, att misslyckas, att inte orka, att vara tom, att livet är allt det där. Att det är både sorg och glädje, Livet är hissnade, gungande och ibland bara tomt grått. Vi måste visa våra barn att livet det är allt det där som ibland händer oss. Tror det är viktigt att vi visar våra barn skörheten, att vi inte alltid är starka, lyckade och Lyckliga.

Visa våra barn att det är okej att inte orka enda fram alltid. Det är viktigt att visa dom att efter att vi fallit ner, så går vi upp igen. Att ramla och slå sig och faktiskt visa att det gjorde ont. Inte bara borsta bort gruset och upp och lek igen. Tror vi skulle ha mycket att vinna på att bli mera mänskliga och sluta upp med att hela tiden vara kloka, starka och lyckliga. Jag skulle vilja att vi var mindre rädda för sorg, att vi ibland plockade fram den, vågade prata om den så som vi gör om lycka och lyckande. Då hade inte barn gått omkring och trott att de är fel på dom, bara för att de mera ibland känner en sorgsen ton som klingar.

Bor det sorg i Diagnossambandet ADHD

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 mars 2012

i I F R Malix Impulsiva Framtids Resurser, Malix

Skrivkramp och tankarna flyttar längre och längre in i men så kan jag ju inte skriva. I mitt förra inlägg skrev jag om att detta inlägg skulle handla om sorg. Sorg i att komma till klarhet i att få diagnos.

Sorg? Är det sorg som flyttar in i diagnosen eller bor den i själva diagnosen. Hade den kommit även utan diagnos eller hur är det?

Hur ligger det till?

Jag kan ju inte skriva att det bor sorg i alla som får diagnos, pharmacy för jag har inte träffat alla. Inte heller så tänker jag, att alla får sorg i situationen. Men jag har mött ganska många kvinnor som har pratat om sorg. I sambandet diagnos i det samband som jag fick diagnos blev jag både sorgsen och glad. Jag blev glad över att få förståelse och klarhet i mig själv.

Sorgen över att jag kanske inte fått den hjälp, som jag borde fått. Även sorg över att jag har satt alldeles för höga krav på mig själv mm.

När jag fick min diagnos, när jag till och med på papper hade ett par konstiga bokstäver på ett papper. Så var jag till en början lättat glad och tacksam.

Lättheten, gladheten och tacksamheten för att jag var inte dum i huvudet, jag hade bara ett funktionshinder. När de första månaderna gått, blev det även mycket AHA jaha men det är för att. Kom sedan ganska fort fram till att jag även var den samma som jag var innan.

När sedan informationen och min medicin som är Concerta, började bli som vanligt igen, när Medicinen slutade göra mig overksam. Så blev det till och med så att jag även fick lite av det som är bra med ADHD tillbaka. Jag hittade tillbaka min kreativitet, hittade tillbaka till den naivitet och min förmåga att vara en sann visionär.

När åren gått och min bok föddes så var det en sorg som jag hittade till igen. Idag så här i efterhand ser jag många delar som bodde i situationen och tillståndet. En del av det som visade sig var en sorg, sorgen över att har vi inte kommit längre. Jag kände att jag inte fick den uppbackning och dom förutsättningar som jag behövde. Men snabbt kom jag framtill att det är jag som måste se till att det blir så som jag behöver.

Dessutom flyttade det in så mycket konstiga känslor i bokdebuten. Det kändes som jag hade bjudit in okända människor i mitt vardagsrum. Även tyckte jag det var konstigt att människor i den kommun jag bor i som jag aldrig pratat med innan började ringa hem till mig och var inställdsamma och sa snälla saker om modighet och att jag var duktig.

Det konstiga i det var att jag redan innan min bok, var minst lika duktig och modig. Då var det ingen som ställde sig in.

Sorg var det, jag sitter här och försöker dra tillbaka trådarna till just sorgen.

Mycket av sorgen idiagnos sammanhanget berodde mycket i mig på alla historiska misstag. Sorg över att ingen såg att mina misslyckanden, som var svårigheter i mig som till och med innan egentligen då var rent handikappande. Funktionshindret som i vissa sammanhang gjorde att det aldrig blev någon upprättelse. Till och med så att jag tog till psykologhjälp för att sörja. Sörja klart en gång skull för alla.

Det känner jag idag att jag gjort klart. Idag känner jag att jag hanterar mitt liv, jag har så mycket koll som jag behöver resten och kollen som är okoll i mig är spännande. Spännande är en av de ingredienser som min ADHD behöver för att jag inte ska dö av tristess.

Jag har mött många människor som är ledsna över sin diagnos. De skäms och vågar inte berätta för andra. Jag säger inte att alla måste berätta nej, det gör jag inte. Men jag väljer att berätta för jag tänker att så ensam som jag kände mig, i mina svårigheter. Mina små bubblor som jag kände fanns innan, är något som kan göra att andra slipper uppleva samma ensamhet. Det är en jätte häftig känsla att inse att jag är inte ensam. Jag är inte det ufo som jag inbillade mig att jag var. Det finns andra människor som inte så att de har lev mitt liv, eller har alla mina känslor.

Men min berättelse kan göra att andra känner igen sig. Dessutom finns det massvis med barn där ute som växer upp som även de har tillgångar och o-till liknande mina. Jag vill att de ska se att de behöver inte skämmas, de behöver inte gömma undan det fina i dom. Därför känner jag viktigheter i att gå ut och berätta.

Även vill jag att människor som jobbar med människor som har makten i sin hand över andra människors liv. Att de människor ska se hela människor se att oavsett hur många möten som missas eller inte så är det inte av latheter som de missas. Vill väcka upp intresset för vad är det som gör att vissa av oss inte får ihop vissa delar av våra liv. Vad kan socialtjänst, skola och andra instanser göra för att livet för dessa människor ska bli mera hanterbart, vilka förutsättningar behövs för att det ska funka.

Men mest av allt känner jag att jag vill få människor som liknar mig, att få vara i sina tillgångar ha rätt förutsättningar för att få vara de underbarheter som de är. För det är just så det är! När vi är i våra tillgångar, när vi har möjligheter att vila oss i sammanhang där kraven och förutsättningarna är dom rätta, då blommar vi då är vi verksamma fulla med tillgångar och idéer som för oss framåt. Vi ser saker från andra håll, vi ser saker från andra perspektiv.

Dessutom har vi inte samma tillgångar till de referensramar, som de som har den gamla vanliga hjärnan som de människor har som lär av misstagen. För oss kan samma situation nästa gång vara en helt ny situation, det gör att vi tar oss an problemen trevande och prövande även nästa och nästa gång. Våra referensbanker är inte kvar i samma utsträckning.

Därför provar vi igen och igen. Den vanliga gamla hjärnan brukar säga att så gjorde vi förra gången det funkar inte. Hos oss i den mera nyhjärnan tänker vi Varför inte, vi provade inte tillräckligt, kan hitta tusen olika ursäkter till att det inte funkade, gången innan. Dessutom är det så att när vi gör saker, då gör vi det, då bara det blev så, för vi tänkte inte på det. Ibland är det bra och ibland dåligt. Men jag tänker så att de gånger då det funkar, är gånger som ger en vinst, det gånger de inte funkar så har vi i alla fall provat. Kan hända några extra gånger för att vara helt säkra

Inte heller här höll jag mig till tråden ser jag. Och jag har tagit min tablett, japp men tråden som andra har är en tråd och det är ju inte så himla svårt att hålla i en tråd. Mera än för mig då som alltid har så förgjordat bråttom så jag håller i tio samtidigt. Det är som att säga till någon som är färgblind att hitta den röda tråden. Då han kanske ser allt i grått. Fast där har jag ju inte riktigt koll.

Så det får bli en parantes.

För några månader sedan, fick till mig att jag i mitt föredrag, lyckades ge en annan människa ett gott skratt, denna till och med kom fram och tackade mig för att jag på något sätt lyckades lysa sol över hennes pappa genom att jag berättade om min kära far.

Hm… ser att det blev lite sorg och massvis med annat även här ….. så är det när trådarna liksom är lite flera än en. Då blir det lite mera ut svävande.

Men vad jag vill säga är att det är helt okey att man känner sorg men ett råd är att du ska tillåta dig att sörja och det är bra om du på något sätt sörjer klart.

För en dag står du där och då lyser solen igen.

Kan man köpa motivation glädje?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 november 2009

i Malix, Skola

Motivation

Idag lyser i alla fall solen. För några timmar sen försökte jag få till en lite förändring här hemma, find när vi nästan planerat klar ringde telefonen.

Det var skolan som ringde, capsule vi åkte dit för att ännu en gång ta del av incidenter som hänt. Jag tycker vi löste det bra, remedy de gör verkligen ett jätte jobb i skolan. För ibland händer det saker som inte ska hända. Dessutom var det svinvaccinering igår, vilket redan igår blev lite krångel, för då finns det en anledning till att slippa skolan. Vi vet och kan de här incidenterna, alla till tänkta saker som skulle kunna hända, så att man slapp skolan används i detta hus. Fröken var inte lika säker på vad som är sant och inte, så hon trodde att sprutan hade gjort sitt.

Nu var det inte riktigt så, utan ett bråk och lite annat gjorde att man kanske skulle kunna få gå hem. I stället blev vi bjudna på god mat, situationen reddes ut på bästa sätt tror och hoppas jag. Det är svårt, det gör ont att vara kall, jag vet och kan det utan och innan, våran lilla kille gillar verkligen inte skolan. Varje liten chans till att slippa varje halmstrå som finns att ta till tas till.

Men vi måste, vi måste visa, att det inte går att välja bort. Hade jag kunnat, hade det funnits allternativ som gjorde att han inte behövde gå. Så hade jag gladerligen låtit han vara hemma. Tyvärr så finns det ju ett liv efter skoltiden, då är det viktigt att ha skolbetyg, utbildning för att klara av vuxen livet. Våran skola har gjort allt man kan tänka sig, byggt om och verkligen försökt att få till det lilla extra, för att det ska bli bra.

Ändå så lyckas vi inte motivera och stötta våran lilla kille, till att känna glädje över att vara i skolan. Tre lärare, tre klassrum, 5 barn och inga läxor. Vad mera kan göras. Hur ska vi kunna trolla till mera, så att det blir roligt.

Jag vill inte att min lilla kille ska få samma upplevelser av skolan, som liknar min historia.

Nej det får inte bli så.

Men tydligen spelar det ingen roll. Jag kan inte påverka mera. Jag nästan bara flyter med.

Ett samtal, ett besök som faktiskt var ett bra besök. Ändå kommer yrseln, ångesten tröttheten över mig. Skulle vilja bara gå ut ta en lång promenad. När jag kom hem skulle jag vilja att allt var annorlunda. Mitt hjärta gråter, men ögonen är torra. Vad eller hur ska jag tänka, hur ska jag göra för att få denna situation till att funka. Känns tröstlöst, tankar om framtiden är så mörka inom mig just nu. Behöver någon som leder mig ut ur tunneln, eller i alla fall tar bort något så att jag hittar mera kraft till att orka.

Skulle vilja vara med min kille i skolan varje dag, kanske skulle det funka bättre då. Men så är det inte man gör. Hur eller vad är det som skall till för att vi ska kunna känna trygghet, Vad ska jag mera göra? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre?

Vad ska jag ta till så att min lilla kille hittar glädje och lär sig att samspela mera.