Inkompetens är farligt…

Ja vad säger man? Just nu är jag ganska så besviken men även lättad. Nu slipper jag se hur inkompetenta människor hanterar vår son. Stöd och resurs är stöd och resurs för barn som inte ställer till det. Dom behöver mjuka hanterbara barn, shop barn som inte ställer till som gör det man säger till dom. Gör inte barn det dom vill man ska göra, så tackar dom för sig och lägger skulden på barnet.

De har också gjort allt dom kan har vi fått höra när vår son pratar mobbning. När personalen var hemma i helgen så förklarade jag för honom att om de gjort allt de kan så hade inte sonen känt sig mobbad. Då hade han inte haft upplevelsen av att vara mobbad på kortisverksamheten.  Men nu sitter vi här med kvittot i handen, de saknar kompetens. Men skyller det på att vår son är svår att hantera.

Hade han varit mera formbar så hade dom klarat av honom enligt verksamhetsledaren.  Hade han varit mera formbar så hade vi inte ansett att vi hade behövt avlastning, enligt mig. Fast kortis vistelsen har egentligen inte varit för att vi ska få avlastning. För mig har det varit att han ska få möjligheten att göra roliga saker, vara fri från oss och vårt tjat.  Få prova på saker som vi inte provar på. Få vara i ett annat socialt sammanhang än bara med oss.

Han är farlig säger dom, jo visst är han. Vuxna människor säger att vår son är farlig, Han väger 53 kg. Du kan nästan blåsa omkull honom om du vill, verktyget som behövs för vår son är tid. Tid med stora bokstäver och förutsägbarhet, samt en massa tålamod. Men just det kortis vi har haft saknar just de där underverks orden förutsägbarhet, tålamod, och tid.

Nej han är inte farlig, men han kan bli arg. Arg blir han när han upplever det som att man trampar honom på tårna, eller om det finns orättvisa, eller då han inte förstår. Nej även om jag är besviken så är jag lättad, glad till och med. Besvikelsen handlar om att vuxna människor som anser sig ha kompetens och kunnande för de där speciella barnen, väljer bort vår son. Att de utan att blinka väljer bort någon som är behov av.

Bortvald, på grund av att han är annorlunda han passar inte in i mallen för barnen på kortis.

När man pratar om vår son så behöver han lite mera stöd än vanliga barn. Han behöver viss hjälp med att förstå att när man hoppar över lunchen så hoppar man inte bildligt över den utan man utesluter den.  Om du kastar ett öga på något, så tar du inte ut ögat och kastar det på något,  utan du ser på något.

Nej tack, men massvis med nej tack. Just deras kompetens passar inte in i vår familj, vår son kräver lite mera sofistikerad kunskap. Där vuxna människor kan se till att han inte upplever att han är mobbad. Där vuxna människor kan ligga steget före, och undanröjer hinder.  Nej tack, besvikelsen handlar om att vi litade på att dom kunde sitt arbete. Besvikelsen handlar om mig, att jag trodde på de fagra orden, svalde dom och bortsåg från min egna magkänsla, om att det inte stod rätt till på stället.  Att jag försökte förklara bort sånt, som jag kände, just där ligger besvikelsen.  Nej tack! Dom erbjöd sig att trotts att de saknade kompetens, kunde lösa kortis veckan. Den vecka som de hade lägerverksamhet. Så att vi skulle kunna göra det vi planerat. Men nej, tack, aldrig att jag skulle lämna bort mitt barn, till någon som redan innan förklarat för mig att de inte kommer kunna hantera situationen. Det skulle i mina ögon, göra mig till en väldigt dålig förälder.

Tid är knepigt

borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden. Det är en mulen morgon, purchase men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken. Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte.  Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet.

Att leva ett liv i 42 år utan att veta, tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slaviglatointerligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dumihuvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida.

Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just oförmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra  som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan.  Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar.  Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där oumgåsdagar.  Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.

För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar  flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid. Då får jag möjlighet att vila mig från otillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid.

Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa. Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid.  och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig.

Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina otillgångar,  det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.  Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir.  Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar.

Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid.  Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm, Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina otilllgångar.

 

Till sist dela med dig av det vackra i livet, ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.  Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.

Hur olika får man vara? Magnolian Kungälvs sjukhus.

I går packade jag väskan för att ge mig ut på äventyr idag. Vägen till äventyret var till Kungälv. Närmare bestämt Magnolian som är hörsalen på Kungälvs sjukhus. Klockan 11 var den utsatta tiden som var noga att hålla.

Jag är specialist på att komma i tid, decease om det är så att man ska vara på utsatt plast en timma innan man måste vara i tid. Då är jag hel-specialist för redan klockan tio var jag på den bestämda platsen.

Idag hände det även något så ofattbart som att jag på icke bestämd plats kände igen en kvinna som vart en del i att jag fick delta i lunchföreläsningen. Ofta har jag svårt för det där när ett bekant ansikte dyker upp på en plats där jag inte innan träffat människan.

Många tänker antagligen att jag är högfärdig eftersom jag så sällan hälsar när jag möter någon på ett ställe där jag inte brukar träffa denna någon.

För mig är det så att lärare som jag träffar i skolan får hålla sig till skolan för att jag ska känna igen dom.

Men idag när jag stod utanför i korridoren på sjukhuset var det ett bekant ansikte. Kvinnan träffade jag för första gången på Ågrenska när jag föreläste där en gång för några år sedan. Träffade henne även när jag var i Borås i våras och även när jag var på Sahlgrenska. Idag fick jag syn på henne och kände igen.
Det är lite stort för att vara mig.

Jag pratade på som vanligt idag men tiden var knapp så allt som skulle sägas hanns inte med.

Fast jag inte hann med allt som jag tänkt mig så känner jag mig nöjd med min insatts.

De andra föreläsarna var intressanta att lyssna till och tänk att jag lärde mig massvis idag med.

Så är det ju vi lär oss alltid något nytt varje dag vissa lärdomar gör ont andra är bra behagliga och nyttiga.
Idag var det nyttigheter som var den största källan i kunskaper, känner stor tacksamhet här dagar.

Dyslexi hindrar inte mig att skriva.

det tar bara lite längre tid för mig att skriva.  Jag har dyslexi, stuff vilket betyder att jag har svårt med att veta var bokstäverna ska vara, för att vara på rätt plats. Jag har svårt att veta när det ska vara två av samma sort samt när jag läser så läser jag väldigt långsamt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet, fast där var inte hela sanningen. För jag trodde det enda fram tills den dagen jag fick min diagnos, vilket jag fick för ganska så många år sedan nu. Jag tror jag var 41 år, kanske var jag 42 har inte riktigt koll på det. Idag är jag 47 år.

Idag vet jag att min dum i huvudet var en feldiagnostisering av mig. Idag har jag rätt namn på mina små egenheter. ADHD är den rätta beteckningen och det är hur konstigt det än låter, en diagnos som jag är rätt tillfreds med. Även om vissa saker och sammanhang är lite jobbiga, så har jag idag en förklaring för varför det ibland är lite krångligt.

En annan sak som visar sig i det här inlägget är just ADHD, för jag hade här tänkt skriva om hur det är när jag skriver. Vilka hjälpmedel och hur mycket tid jag behöver för att få till en text. Men verkar som om jag är för ofokuserad, tankarna flyger och far i olika riktningar. Från dyslexi blev det dum i huvudet diagnos till sedan en mera nära sanningen diagnos. Inser redan nu att jag kommer skriva ett långt inlägg, Min medvetenhet om alla mina ord säger mig att jag kanske borde sluta för inlägget kommer att bli långt. Ungefär som långa tåg av väntan som Herr T sjunger om.

Dyslexi nu ska jag samla ihop mig. Ska försöka förklara hur det är för mig när jag skriver. Redan nu ser ni att det blir många ord när jag skriver, det är en del i det. Dyslexi gör att jag kastar om bokstäver. Hade jag inte haft word programmet till hjälp, så hade inte någon kunnat tyda det jag skriver. Inte ens jag själv efter några månader. Till min hjälp har jag även ett annat program. Det är ett program som heter Claroread plus V5,7. Detta program  bokstaverar det jag skriver och läser upp meningarna. Så att jag själv hör att meningen är på tok för lång, på tok för få komman i texten. Just det programmet hjälper mig liksom att få in andnings pauser i texten.  När jag sedan skrivit klart min text, får jag sitta och lyssna när programmet läser upp mening för mening. Efter varje mening får jag rätta felen, som är i orden. Jag får även till komman och punkter. Där efter får jag byta ut små bokstäver till stora. När meningen är rättad så får jag lyssna en gång till.  Därefter hör jag nästkommande mening i programmet, så att den hänger ihop med den föregående meningen.

Det här tar tid massvis med tid, men tid är det enda vi alla har gott om. Visst låter det tyket? Men lite så är det att det enda vi har är tiden.  När ett stycke är rättat och format med komman och punkter, så lyssnar jag av det igen. Denna gång om jag är nöjd, så låter jag det stycket vara klart. Är jag inte nöjd, så gör jag om hela proceduren igen.

När hela texten sedan är så som jag vill ha den, så är jag tyrann och tvingar min make att lyssna och rätta till det som kan vara fel i det jag skrivit, innan jag publicerar texten. Hela jobbet tar säkerligen mellan 1 till fyra timmar. Beroende på om jag får sitta ostört, med det jag jobbar. Får jag inte det, så får jag även börja om från början med mitt arbete. Förutom att jag inte behöver skriva alla ord igen, eftersom de redan är där på skärmen.

Man kan ju fråga sig varför jag i hela friden lägger ner sådan tid på att skriva. Svaret är att, jag gillar att skriva, det är avkoppling för mig. Fast det är en procedur att göra, så är glädjen till själva skrivandet, större än vad ansträngningen är.

När Är Sedan, När är vi Tar det sen, hur lång tid är det till sen.

Tänker idag ställa en fråga som jag funderat på ett tag. Om det är så att man via mail oavsett det är jobb eller annat skriver ett mail som  jag sedan skickar i väg.  Kan man inte då förvänta sig att den jag adresserade brevet till, prostate skickar ett svar som en bekräftelse?

Vi säger att jag skrivet ett mail där det ställs en fråga som till ex.  Har varorna beställt än eller är det i framtiden. Kan jag inte då förvänta mig ett svar?  Måste jag vara övertydlig liksom  Mera skriva så som : har du beställt varorna eller  ligger det på framtidskontot?  Vill att du svarar på mailet så att jag slipper fundera på om du sett det.

Jag menar  ska jag skriva att jag vill ha ett svar?   Har under ett tag skrivit minst tre mail där det varit med frågor, capsule som jag inte under dessa 3- 4 veckor inte fått nått svar.  När jag sedan träffar vederbörande så får jag till mig att vi tar det sedan.

Inom mig  bubblar det  sedan frågor som:

När är sedan?  Hur lång tid är sedan?   det jag  eller i alla fall fått erfara att  är att sedan i alla fall är Över en vecka.  Om jag ställt frågan är det då så att  jag  igen ska  ta upp det med vederbörande och fråga  när menar du  vilken tid är sedan  och hur länge ska jag vänta? 

Jag inbillar mig att Jag inte behöver ha ADHD för  att känna mig olustig i situationen.  Tror inte att  normalstörda människor utan ADHD  liksom bara nöjer sig och tänker att ja ja vi tar det sedan och liksom vet  per automatik att sedan det är då. Eller finns det någon magisk tid då sedan är?

Sen för mig är sen en annan gång som i mig tenderar att bli aldrig om inte någon leder mig framåt så att jag liksom blir hjälpt fram till målet.   Men så kan det väl inte vara i den normalstördes värld då vet man kanske att  Sedan  liksom blir av ett klockslag som slår vid en viss tidpunkt.? eller????

Nej, prostate inte är det väl så att man  utförligt ska skriva att jag skulle vilja att du svarar på detta mail som jag nu skickar dig.  För det blir liksom en bekräftelse på att du sett och läst mailet!  Vilket gör att det skapas trygghet  i mig så jag slipper att sitta och fundera på om i fall och att.  

Känner just nu hur barn kan känna det när de får höra vi tar det sedan.  När fan är sen????

Ska man behöva uppfostra människor i vett och etikett?  Och i så fall är det  min uppgift?

Jag  känner att jag redan har tillräckligt på min talrik.

Tänk OM Jag Skulle VÅGA

Känner mig ifrån-tagen en identitet, drug fotfästet, prescription alla gamla vanliga saker bor i landet ingenstans. Just nu, funderingar klurigheter bor och bor inte inom mig. Hur ska jag tänka, hur ska jag inte tänka? Så många tankar och så mycket som jag inte styr över, fast, egentligen styr jag över det i yttersta livsvalet! Jag kan foga mig och låta kanske ev att dom som vet bäst enligt andra bestämma, och bara flyta med. Eller så kan jag välja att hoppa av ge mig ut ifrån all form av trygghet och tappa fotfästet och bli av med alla former av trygghetsnormer. För jag är enligt mig ytterst ansvarig över allt som händer och sker med mig. Så tänker jag, visst jag kan bli sjuk få en obotlig sjukdom där kanske jag inte kan styra kanske har jag inte möjlighet att heller styra hur eller om jag kommer levande ifrån det. Men oavsett så har jag ansvar och möjlighet att välja hur jag skall göra , känna och må trotts mitt tillstånd. Jag kan gräva ner mig inte gå upp ur sängen, känna hur hela livet är dumt emot mig, ta bort allt eget ansvar, över att må, trotts allt. Jag har ju valet att välja vad kan jag göra i stället. Vad kan jag göra trotts mitt tillstånd? Vad kan jag göra fast jag är så pass sjuk eller vad det nu är. Jag själv bär ansvaret hur jag skall hantera mitt liv, jag själv väljer om jag ska må bra, trotts situation, sjukdomar, yttre påverkan. Klokheter är det jag skriver om, ändå så känner jag mig tvivlande eller osäker. Rädd, inte veta, vad, och riktigt spöklikt. Känns lite som att hoppa från tuva till tuva och inte veta vad som bär och inte bär, om jag hoppar dit, sjunker jag då? Håller det? Vad händer om det inte håller? Jag bär yttersta ansvaret över mitt liv, jag själv, är ansvarig över mitt liv. OH HOO OO HOooo!!!! Magen gungar och känner just nu att jag behöver hjälp av någon kunnig som kanske varit där jag är idag, eller så behöver jag inte det, utan gör utifrån mig, mitt egna min känsla i magen . Det djävliga här är att just det med reflektion, och intuition, lita på, fullt ut, våga! Råtta tror i hell vete i en skål…….
Att jag börjar utveckla eftertänksamhet i stora mått. Eller är det bara feghet, är jag feg är det, det som gör att jag känner hur saker inte riktigt ligger på plats.
Tror trotts allt att detta är utvecklande tror att detta just denna situation gör att jag växer, utvecklas och tänk snart kanske jag gör det.
Tänk, vågor i magen av tanken, tänk om jag verkligen gör det. Hoppar ut i framtiden, utan någon som helst aning om vart det landar. Sitter här och blir yr, bubblig och nyfiken, vilken spännande känsla det bor i mig just nu. Tänk, om ett tag, vet jag. Då står jag där med facit i handen, vet om jag vågade………

Hela havet stormar känner jag. Hellman : jag sett stora Havet idag jag förstod hur stort det var…..
Just den låten har en alldeles egen innebörd och är betydelse full för mig.

Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

ADHD och tidsuppfattning

Har bott i bilen i dag. Lillgrabben har varit på äventyr maken har åter igen fått ett arbete inom sin kompetens.  Min make är elektriker, patient för några år sedan var han ute och var en av dem som bytte ut alla elmätare.  Ett av elföretagen slutade investera i Sverige, en hel avdelning blev ett minne blott. Av dessa män som ger oss strömmen mellan våra skogar.  Avdelningen lades ner och min och andra med honom fick gå hem.  Ännu är det svårt att hitta jobb som linjemontör,

men nu verkar det som att de ny-bytta elmätarna behöver service.

Jippi!!!

Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb.  Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el.  Träffa andra pojkar, umgås så som män och pojkar umgås med varandra. Alltså inte något kafferep där vi pratar om dom, som inte kom. Jag inbillar mig att män här är mycket rakare, än kvinnor.  De är lite mera rakt på, utan krusiduller.  Kanske just därför jag har lättare för att umgås med det motsatta könet. Är mera bekväm i dessa sammanhang. Man ska inte vända ut och in på sig inte heller gnälls det om allt och inget.  Utan det är mera raka rör.

Men min makes arbete ger mig lite oro.  För under denna tid då han har varit hemma, har jag:

hunnit,

kommit på

och vetat om när

och vad även vart jag ska åka.

Hela Tids TIDEN  har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av.   Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen.  Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar.  Herre min skapare hur ska det gå?

Nu vet jag att jag fixade det innan och jag kommer att fixa det igen.  Men start sträckan kommer att vara kantad med: missa tiders-tillfällen.  Hoppla inser att det är nu, jag behöver min vän Jenny och hennes tidstillgångstankar.

VillaVital och tidshjälpmedels strategier. Fast jag har redan en plan B.

En plan B som jag fått som en plan av henne, då jag var hos henne för några veckor sedan. Den heter Google, Google is your friend , Sicken tur efter som jag har så få vänner. Att det finns Google och Comviq kompis.

Ojdå, glömde ju Jenny fast hon finns ju på riktigt. Och nej då Jenny är ingen man glömmer i alla fall inte jag för hon har gjort intryck på mig. Dessutom har hon lite mera ADHD än mig säger jag inte hon för nu kan jag tänka mig att hon pratar högt för sig själv griper tag i  mobilen för att ringa och dementera.

PåRiktigt är en blogg som nu kanske inte är som Jenny, men helbra ändå.

Hoppla vad mycket adhd det blev nu tillbaka till… fokusera…. och pladdra på…..

Tillbaka till TIDEN-Tankarna igen…..

Det skulle ju kunna funka mycket bättre nu när jag måste själv.  När jag inte kan luta mig emot min make som är min tid. Min tid kommer att bli min igen. Jag kommer att på riktigt sakna min makes tjat om att:

nu ska du…

Nu är det dags att …

Men ett stort men, Jag kommer Inte observera, Inte att sakna min irritations-ilska som ibland blommar upp, då jag inser att min tidkännedom inte finns på riktigt.

Tänka sig trotts min oro så hittade jag nu en positivitet, i att jag åter igen kommer att få lära mig träna på tiden.  Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning haft ett litet semesteruppehåll bara……..

Lev idag, just nu

Just nu ska jag koka en stor kanna med rött Earl Grey tea.

ADHD svårt med tid

då sitter jag hemma och skriver igen. Kan säga att det var skönt att vakna upp i egen säng igen. Alla sover som vanligt i den här familjen. Kaffet står bredvid mig idag blev det pulverkaffe orkade inte fixa till perkulatorn.  Den mulna morgonen gör det lite svårt att vakna till.  Det pulveriserade kaffe hjälper inte heller till med den processen. Morgonrocken är för skön att ha på men inser att snart måste jag ge mig iväg.  gillar ju morgonmöten då  slipper jag sitta och vänta in tiden, hospital vänta in tider är tider då jag inte vågar göra något för risken finns då att jag glömmer av tiden jag måste passa. Vid tidpassar tillfällen är ADHD lite jobbigt, därför är morgontider bäst, då är det bara lite ADHDjobbigt.

KBT, Planera,prioritera, och mera

Jag misstänker att det är KBT, pills som gör susen.

Från att nästan flytt från livet, here börjar jag känna en ny tillförlitlighet och stolthet över mig själv. Nio år av nikotin tuggummi, till att tugga lite ingefära och vanliga tuggummi, de första dagarna tre fyra paket extra. Redan efter nu två veckor ser jag en förändring. Inte lika många tuggummin.

Från att få panik över tanken för några månader sen, över allmäntoaletter, till att bara få en lite tanke om att nej, stå ut!

Nöj dig med att tvätta händerna, skura inte hela den allmänna toaletten och försäkra inte med lager av toa papper. Idag kan jag gå på en allmäntoalett utan att det tar 10-20 minuter att städa rent den,innan jag använder den. Idag sväljer jag ner ångesten, tänker tanken om att det är bara fantasier, alla  min tankar om bakterier.

Inte lägger jag ner massvis med kraft och tid, på att ha massa exter för mig hemma, inte toaknappsrengöringar och inte heller några dagliga handtagstorkningar. Utan skulle det mot förmodan bli en gest eller tanke om att jag borde torka av, byter jag ut den emot nej! Exponering!!!!

Strukturella strukturer börjar även ta plats, det börjar även formas en form av schema in i detalj, där det ligger  prioritet A B även C. För varje tid som flyttar in på mitt schema, känner jag frihet, hittar nästan till trygghet. Frihet över att få det överskådligt och tydligt.

Nu behöver bara tydligheten flytta in till människor, runt mig så att de på riktigt förstår och inser att när jag säger ja! Jo men det kan jag allt fixa! Så är det lite av en lögn och en duktighetssyndrome av förr, som tömmer mig. Dränerar och sedimenterar oförstånd till glapp och nederlag.

Idag klack det till i hjärtat för mig.

Min KBT-Terapeut gav mig klokheten och bomull i magen. Vi skulle boka in en tid, jag i min vanliga vardagsrutin säger i min ADHD-glömska att helt ok tror inte jag har något den dagen det ringer inga klockor när du säger det så den tiden kan vi ta.

Hon är en bestämd,klok underbarhetskvinna detta underverk för hon tar ansvar över det jag inte har integrerat i mig.

– Nej, säger hon jag ringer dig i morgon istället, för jag vill att du skall titta i din kalender och planera in det mötet så det inte blir en massa dubbelbokningar, jag vill att du skall lära dig att använda dig av din kalender.

Just de orden,  gör henne till  klokheter ut över vanligheter, Känner kärlek,värme och ljus, hopp över att jag, till och med jag skall få till konstkunskaperna i planering,prioritering och genom A B C prioritering skall jag tillslut hitta till ett mera behagligt och harmoniskt sätt att passa tider. Kunna åka iväg utan att bli stressad, slippa  känna ångest över att tiden, inte är något jag har förmåga att klura ut.

Här blir tacksamheter, tack för en underbar dag, tack för alla underverk till människor jag fått förmånen att träffa idag.

Tack för att det finns människor som vet att jag gör mitt bästa, att det inte alltid räcker enda fram, i planeringstillfällen.  Men känner att prioritering håller att flytta in i min kropp, kanske kommer jag också kunna uppnå kunskaper i att planera …..


Nästa vecka skall jag bli intervjuad, av två från lärarhögskolan. De skall göra en uppsatts om ADHD, skola föräldrar.

Spännande vi lever just nu i en tid, där vi genom attitydförändringar, kommer att göra samhället mera humant för oss, som ibland har karusellerande tankar i hastigheter. Våra barn kommer säkerligen att slippa uppleva den historian, vi upplevde då jag gick i skolan.

Det är fantastiskt, här vilar även min tacksamhet……..

Morgonens tankar ska jag göra något åt men inte idag

Livet efter melodifestival, story Livet fanns innan med.  Jag tycker det har blivit för mycket! Melodifestival hade varit mera festligt om den sändes som den gjorde förr. En gång om året, doctor och sedan den stora tävlingen i maj. Nu ska jag inte säga att jag slaviskt suttit vid tvn varje vecka, sickness nej inte ens igår.

Jag jobbade igår för första gången på ganska länge, inte ett helt pass det hade jag inte orkat. Efter en timma där var det som jag inte varit borta från det. När jag gick hem var det som vanligt. 1000 tankar, känslan av ha 1000 saker kvar och förbereda. Kontroll! kontroll hela min kropp skrek just efter kontroll.

Nu har jag sovit, distans mellan klockan 20.00 och nu gör att kroppen inte skriker längre. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att en trevligare känsla ska flytta in då jag slutar jobbet, Här behöver jag hjälp, men jag vet inte vad för hjälp som behövs.

Tankarna blir så konstiga, när jag var yngre jobbade jag dygnet runt nästan. Nätterna gick åt till att skriva listor på det som skulle göras dagen efter. Trötthet och orkeslöshet fanns inte. Idag ett halvt pass och jag känner att jag har oroskänslor och känner mig jagad.

Men ge upp nej tänker inte göra det, tänker även skapa nya mönster. Genom att inte göra annat, inte hitta på annat utan stanna upp se vad som ställer till. Inte fly in i något nytt spännande för att slippa lära mig vad som är fel. Här ska felet, rättas till av mig. Men med hjälp av andra.

Dags att kavla upp ärmarna……

av mig, fast det känns som om de ärmarna just nu inte finns.

Ärmarna får vara hjälpen utanför, den hjälpen som andra människor kan ge mig. Jag måste bara lära mig att be om rätt hjälp.

Kartläggning, jops, vet bara inte vilken karta, kragen som jag ska ta mig i är inte här tror inte att den någonsin varit här hos mig. Skärpet räcker just nu inte runt, tror jag behöver skala av något som gör att skärpet klarar av att skärpa mig…..

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: