Kategori: Malix Sida 1 av 267

En resa till Göteborg – smatter, simtag och solsting

En hälsning från bilen

En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.

Läs det här på engelska

Read this in English


Morgonen började tidigt

Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.

Det gick riktigt bra, om du frågar mig.

En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.

Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.


Simmod och märkestankar – utan lillkillen

Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.

Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.

Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.


Hammock, sol och solsting

Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.

Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.


Vad är solsting?

Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.

Vanliga symtom:

  • Huvudvärk
  • Yrsel eller illamående
  • Torr och varm hud
  • Hög puls
  • Förvirring eller slöhet
  • Ibland feber

Vad ska man göra?
Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.


Avslut –

Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.


Reflektion

Att vara modig kan se olika ut.
Ibland är det att våga simma.
Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila.
Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.

”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson


Vad tänker du?

Har du någon gång fått solsting?
Hur tar du hand om dig i sommarvärmen?
Vad betyder mod för dig?

Dela gärna i kommentarsfältet – jag läser allt.


Stötta bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Klicka här för att ge ett valfritt bidrag via PayPal




#Göteborgsresa #Sommarliv #BarnOchMod #Solsting #Vardagsreflektion #Simglädje
#TripToGothenburg #SummerDays #BraveryInChildren #Heatstroke #EverydayReflections #SwimmingJo


When the Cat Attacks – Back Home After a Weekend in the Motorhome

Introduction
There’s something special about waking up at home after a weekend away. The sheets feel different, the coffee hits differently, and the sound of the washing machine humming reminds me that everyday life is back. Today, I got an especially dramatic start – courtesy of our cat.


Furry Alarm Clock at 4:50 AM

This morning, our cat launched a full attack on my feet sticking out from under the blanket. Before 5:00 AM. Of course I woke up immediately. That little rascal knows exactly how to get me out of bed – just to get his breakfast.

Still, waking up at home after being in the motorhome is a lovely feeling. I do enjoy our trips in LVL^2, but there’s a comfort in coming home, unpacking, and slipping back into the rhythm of regular life.


Unpacking the Motorhome – Our Routine

We’re a good team when it comes to unpacking the motorhome. I gather everything from inside, and my husband carries it all into the house and puts things in the fridge. The whole process takes maybe fifteen minutes. After that, I usually settle into the sofa for a bit – but not before checking on our greenhouse and garden.

Yesterday, everything needed a good watering, but I left it until the evening.


Birthday Celebration for My Mother-in-law

Once the unpacking was done, we shifted gears – my mother-in-law turned 81, and we had a little party planned. Showers, getting ready, and picking up our eldest daughter before heading off to Gothenburg.

We made a quick stop at Torp to buy the final gift – a warm, long cardigan to go with the two knives we had already bought (a bread knife and another one she had mentioned needing). She often feels cold, so a cozy, knee-length cardigan seemed perfect.

The party was lovely. She served Swedish sandwich cake and gluten-free options for us, along with Budapest roll and Schwarzwald cake. We were twelve people gathered – a rare occasion due to the distance between us.


Home Again – and a Message from the Neighbor

We got back home around 7:00 PM. Everyone was tired. We watered the garden and sat out on the patio. Just being.

On the drive home, my neighbor messaged me. Her YouTube channel had gained more views, and she mentioned that her son missed me. They had gone swimming, but he didn’t want to go into the deep water without me there. I think we’ll sort that out – he’ll be ready for deep-water swimming before winter arrives. I know he can learn.

My our little girl also mentioned that he had probably knocked on our door while we were away. She finds it unsettling when someone knocks unexpectedly, so she waited. Eventually, she saw him return to his house across the street.


A New Children’s Video About Emotions

Speaking of my neighbor – she recently uploaded a new video to her YouTube channel. She makes short educational films for young children, and they’re truly lovely. The latest one is about emotions: what feelings exist, how they feel, and how they affect us. It’s not every emotion, of course – but it’s perfect for young kids.

Click here to watch her channel on YouTube


Laundry, Swimwear, and Monday Routines

The washing machines are calling again. It’s not even 6:00 AM, and I’ve already done two loads of laundry – mostly from the weekend trip. I also washed our swimwear, because we’re probably going swimming today.


Closing Words
Thanks for joining me on this Monday morning. Maybe you were woken gently, maybe not. However your day started, I hope it gives you both energy and space to just be.

Reflection:
It’s in the contrast that we notice what we truly enjoy. A quiet Monday isn’t boring after an adventurous weekend – it’s a soft landing. And maybe that’s what everyday life is really about.

”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson

Do you also have a furry friend who “helps” you wake up?
Share your best or worst pet alarm moment in the comments!

Have you celebrated someone recently?
What’s your favorite gift to give a loved one?

Have you seen my neighbor’s new children’s video?
Let us know what you think – she loves hearing from viewers!


Support This Blog

Would you like to support my writing?
If you enjoy what I share here and want to help keep the blog going,
feel free to leave a small contribution using the link below. Thank you for reading!

Support me on PayPal


#motorhomelife #catalarm #mondaymorning #birthdayparty #childrensvideo #emotionsforkids #gardenlife #familyreflections #supportsmallblog

Morgonbad, vågor och möten – en dag på campingen

Läs det här på engelska

Förord
Vissa dagar fastnar som små pärlor i minnet. Det här är en sådan. Ett inlägg som började med en tanke om ett dopp i Vänern – men slutade i ett samtal om möten mellan kulturer, vågor av skratt och ett försök att resa sig upp från marken med öm höft. Här kommer mina ord från vår sista dag på campingen innan hemfärd.


När regnet övergick i sol – och dagen tog fart

Igår började dagen med moln, regnsmatter och blåst. Men fram på förmiddagen visade sig solen och värmen hittade fram. Trots det mindre trevliga vädret åt vi frukosten ute. Det smakar alltid bättre utomhus – även den torraste mackan blir god då. I min värld är det så.

Redan innan solen kom gick jag och maken ner till sjön, bara för att titta.


Fotoglädje, bad och stora vågor

Maken hade köpt ett nytt objektiv till kameran, vilket gav honom ny inspiration. Jag ska försöka lägga in några av bilderna här – vi får se hur det går.

När solen väl kom blev det svårt att låta bli ett dopp. Jag vet inte hur många gånger jag badade – men det var många. Ett av baden gjorde jag från ett litet berg med stege. Vågor slog mot berget, och jag fick kämpa för att inte kastas tillbaka av vattnet. Men vilket bad det blev! Det kändes som träning för hela kroppen, och Vänern var ovanligt varm.


Picknick på marken – med skratt och värk

På eftermiddagen kom dottern med lilla Alfred och hennes sambo. Maken grillade, och maten smakade som den bara gör på camping. Men eftersom vi bara har tre stolar, fick jag och dottern sitta på marken och äta.

Jag är 60 år gammal med höft och rygg som gärna säger ifrån. Det var inte helt smidigt att resa sig. Tant behövde lite hjälp. Men vi skrattade, och med dotterns hjälp gick det bra.


Barnbad och våglekar

När dottern och sambon behövde åka för att handla, stannade Alfred kvar. Vi gick ner till sjön igen – nu hade det mulnat på, men vågorna var stora och roliga. Vi lekte i vattnet i över en timma. Att bada med barn är något annat – då blir det lek, inte bara sim. Vi jagade vågor och skrattade så att fingrarna blev blålila av kyla innan vi till slut gick upp.


Bruno, diskmaskin och doft av ägg

När de andra åkte vidare, gick jag och maken för att diska. Här på campingen har de en snabb diskmaskin – två minuters disk. Så skönt! På morgonen hade vi sett några familjer från Afghanistan som satt och åt frukost. En kvinna stod och stekte afghanska ägg med lök, tomatsås och kryddor – en rätt som heter Tokhm-e-tomato eller något liknande. Jag vet inte exakt hur det stavas, men doften var underbar – och smaken känner jag igen som något av det godaste man kan äta. Det doftade fantastiskt, och jag kunde inte låta bli att knacka henne på axeln och säga det.

Senare mötte vi en man från ett annat Mellanösternland. Han berättade att han haft en restaurang med en likadan diskmaskin. Jag sa att jag och maken drömt om en sån – men att den är lite för dyr och stor för ett vanligt kök.


Respekt i det lilla – när hjärtat vill tala

När jag stod där, några steg bakom kvinnan som stekte äggen.
Doften av stekta ägg, lök och kryddor låg i luften. Hon stod tyst, koncentrerad över stekpannan. Jag ville säga så mycket. Ville berätta om alla de pojkar jag mött genom åren, som kommit hit utan sina mammor. Ville säga att jag alltid burit med mig bilden av en mamma, långt där borta – kanske just som hon – som lagat mat, oroat sig, hoppats. Och att jag i mitt arbete försökt ge deras söner det jag trodde hon skulle önskat att de fick: respekt, trygghet, och en plats där deras värdighet fick vara kvar.

Jag ville tacka henne, som symbol för alla de kvinnor jag aldrig träffat – men som jag i hjärtat burit med mig. Ville säga: ”Jag såg dina söner. Jag försökte förstå. Jag försökte vara värdig deras förtroende.”

Men jag sa inget. Tystnade i osäkerhet. Var rädd att språket inte skulle räcka. Kanske dumt – för ibland räcker det att visa att man vill väl. En blick. En hand på axeln. Ett ord. Eller bara en närvaro som bär något större.

Det är märkligt. Kulturkrockar talas det ofta om, men här – på campingen – var det bara mänsklighet. Vi diskade, vi åt, vi badade. Vi delade plats, skratt och praktiska tips om diskmaskiner. Här var inte kulturer emot varandra – här var människor sida vid sida.

Tänk om vi kunde ta med oss det hem. In i vardagen. In i samhället. In i samtalen. Tänk om vi vågade närma oss oftare, med respekt istället för rädsla, och nyfikenhet istället för misstänksamhet.


Sista kvällen – och nya äventyr

På kvällen var det musik i baren. Inte så mycket folk, kanske berodde det på vädret. Det var en trubadur där som kämpade på med att fånga sin publik. Men oavsett hur han slet var vi inte många som bidrog. De flesta hade fullt upp med att umgås. Men han var bra, hade många roliga kommentarer mellan låtarna.

Det här blev ett annorlunda inlägg. Men det är mina ord från vår sista dag här. Snart packar vi ihop och åker hem, för att fira svärmor som fyller 81 år idag – en av de snällaste människor som jag känner.

Sedan väntar en jobbvecka för maken – och därefter två veckors spontan husbilssemester. Vi har ännu ingen aning om vart vi ska. Men det är ju det som är det fina med husbil – friheten, möjligheten att bara åka.


Vad tänker du?

  • Har du också suttit på marken och försökt resa dig upp som 60-åring?
  • Tror du också att vi skulle komma närmare varandra om vi vågade säga det där goda högt?
  • Har du upplevt fina möten mellan kulturer?

Reflektion:

Det är i det lilla mötet vi förändrar världen. En blick, ett leende, en omtänksam tanke – det är där medmänsklighet börjar.


”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nu som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson

Stöd gärna bloggen

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete,
kan du göra det här:

#campingliv #husbil #badivänern #kulturellamöten #vardagsreflektion
#camperlife #motorhomeadventures #lakeswimming #culturalexchange #everydaystories

Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här

Av Carina Ikonen Nilsson – 11 juli 2025 | Musik & Minnen
Läs detta inlägg på engelska

Jag var nog i 20 års åldern  när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.

Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.

Och det där… det kom tillbaka varje gång jag  lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.

Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.


Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.

Och jag har sett The Revlevande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.

Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden.
Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.

Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.


Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls.
Jag skulle skriva om det som sker nu.

Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of DarknessOzzy Osbourne.

Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då.
Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.

Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet.
För oj, vad jag hade velat vara där.
Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.


Men inte heller det var det jag skulle skriva om.
Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde.
Men så är det ibland.


Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.

Det är rörande.
Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.

Men det största av allt är att se hur han – trots allt i  hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person.
Fast han bara sitter där.

Han rör sig inte som då. Han står inte upp.
Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.

Det måste vara hans aura.
Hans röst.
Hans kraft inombords.

Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då.
Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.

Det handlar om honom.
Om hans närvaro.
Om hans väsen.
Om legenden.

Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.


Jag vek från ämnet igen.
Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:

Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.

Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent.
De som man brukar säga när någon redan är död.

Och det…
Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.


För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta.
Det är när de lever som de behöver få höra det.

Stora som små.
Kända som okända.

Vi har alla något att lära av just det.


Reflektion

Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.

 Vill du dela med dig?

Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.

 Prenumerera gärna

Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.

 Dela gärna

Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.

 Stötta bloggen

 

  •  tacksamhet #ozzyosbourne #hyllaisamtid #konsertminnen #blackmetalikon #helloween #therev #avengedsevenfold
  •  #ozzyosbourne #legendwhilealive #concertmemories #blackmetalhero #avengedsevenfold #helloweenband #giveflowersnow

 

OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.

 
 

Lev och gör idag.
Det du gjorde i går är historia.
Framtiden? Den vet vi inget om.
Och om vi väntar… kanske är det för sent.
Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.

– Carina Ikonen Nilsson

Ozzy, Ozzy, Ozzy – a Tribute While He’s Still Here

By Carina Ikonen Nilsson – July 11, 2025 | Music & Memories
Read this post in Swedish

The First Time I Saw Him

I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.

After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.

The Magic That Kept Returning

And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.

My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.

Before the Legends Became Legends

I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.

And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.

Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden.
But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.

What Hits Hardest

There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.

The Tribute That’s Happening Now

All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.

I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.

But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.”
Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.

My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say

And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.

But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.

It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.

He Still Owns the Stage – Even Sitting

But the greatest thing of all?
Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.

He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall.
And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.

It must be his aura. His voice. His power within.

The Presence Was Always the Power

I used to think it was his movement and voice that made him great.
But now I understand:
It was never just that.

It was him.
His presence.
His being.
The legend.

This Man – and His Life

I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it.
My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.

What Matters Most

I strayed again. But now I return to what I wanted to say:

I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive.
He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.

And that… That feels incredibly important.
More than anything, maybe.

But even then – do we ever truly hear those words?
I’m not sure we do.

Celebrate While We Still Can

Because no matter how much we praise someone after they’re gone –
It’s while they live that they need to hear it.

Famous or unknown.
Big or small.

We all have something to learn from that.

 Reflection

We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.

But Ozzy – he gets to hear them now.
And that’s something we all deserve.
Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.

 Want to share your thoughts?

Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said?
Leave a comment – I read them all.

 Stay connected

Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections?
Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.

 Share if you’d like

If this post moved you – pass it on.
You never know who might need it today.

Support the blog

#ozzyosbourne #legendwhilealive #concertmemories #blackmetalhero #avengedsevenfold #helloweenband #giveflowersnow

OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.

Live and act today.
What you did yesterday is history.
The future? We know nothing about it.
And if we wait… it might be too late.
But we won’t know that until tomorrow –
if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.

När platser blir laddade – men livet fortsätter

Av Carina Ikonen Nilsson – malix.se

Inledning

”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”

Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.


Att lära sig simma – och våga närma sig

Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.

Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.


En annan sjö, en annan känsla

Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö.
Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.

Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont.
Jag valde det av respekt.

Respekt för min son, om han skulle vara där.
För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt.
Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.

Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft.
Och jag saknade det.


När minnen färgar en plats

Det är märkligt hur platser kan förvandlas.
Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det.
Från trygghet till vaksamhet.
Från frihet till försiktighet.

Min plats att vila i nuet

Den där sjön är min plats.
Men idag fick den stå tom – av hänsyn.
Och kanske av rädsla också.
Rädsla för att riva upp något.
För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.


Att ta tillbaka något – varsamt

Men jag vill tillbaka.
Inte genom konfrontation.
Utan genom stillhet.
Genom att bara vara där, igen. I min takt.

Kanske i gryningen.
Kanske en annan dag.
Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.


Hemma, i långsam rörelse

Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen.
Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna.
Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.

Och vet du vad?
Jag sa till mig själv: Nu räcker det.
Det som blev gjort var tillräckligt.
Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.

Det är något nytt.
Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.


Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker?
Hur gör du för att ta tillbaka den?
Och hur vet du när det är dags att försöka?


Carina Ikonen Nilsson

Stöd gärna mitt skrivande

Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal.
Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.

Stöd bloggen via PayPal

Hashtags (svenska):

#självomsorg #relationer #respekt #simskola #barn #badglädje #läkandekraft #familjeband #vardagsreflektion #levjustnu

Hashtags (english):

#selfcare #healingjourney #familyties #swimlessons #boundaries #respect #everydayreflection #rightnowmatters #griefhealing #mindfulmoments

A Summer Day in the Sun – Reflections and Educational Videos for Children

Introduction:
Today I’m sitting outside under the pavilion, writing. Breakfast is beside me, and the last cup of coffee for the day serves as a drink for my sandwich. A sandwich with avocado and cucumber from our greenhouse. That cucumber really tasted like cucumber – not like those watered-down green sticks from the store.

In this moment, life feels simply delightful and beautiful. The sun is shining, and the sky is clear blue. It’s been so long since it was this blue. I don’t even feel the slightest breeze – everything is just still, lovely and full of flavor. At least the sandwich is.

My plan is to spend this day in the slope at home, in the garden. We’ll see how much energy I have. I’ll do what I feel like, and then I intend to enjoy this sunny day in my own way – by just being and doing almost nothing more than soaking up the sun.

Hanging laundry is, of course, a must on a day like this. As soon as my husband got out of bed, I went and removed the bed linens. They’re drying in the sun – which is where linens truly belong, at least in my world. They smell so wonderful after being hung outside, and it’s such a lovely feeling to be able to hang laundry in the fresh air.


The Right to Sleep Clean and Safe

That – hanging sheets outside, smelling their freshness, and going to bed in clean, sun-dried linens – should be a human right.

There are children, even here in Sweden, who don’t even have proper bedding in their beds. Children who have never experienced the feeling of being freshly showered, then crawling into a clean, freshly made bed with duvets that have aired or dried in the sun.

It should absolutely be a parental responsibility to give a child the opportunity to feel those things. To feel clean, safe and cared for. That sense of security often lives in the smallest details.


Garden Evening Vibes

Already yesterday evening, the weather showed signs of what today would bring. It was warm and light outside. My husband and I both got into the mood. We spent some time walking around the garden.

He worked on his things, and I removed overgrown lettuce, picked some freshly harvested carrots and hung another bouquet of oregano to dry. I checked on the tomatoes and cucumbers – something has happened, because the flowers that were supposed to become cucumbers have withered and died.

The cucumber flowers have started to wither before turning into fruit – any idea what could be causing it?


Education for the Little Ones – with Joy and Care

While sitting here in the sun with my coffee in hand, my thoughts turned to my neighbor. She’s one of those people who truly make a difference – quietly but meaningfully.

On her YouTube channel, she creates short educational videos for children. Small clips where she talks about the body, the environment and animals – always with a pedagogical intention, aimed at young children.

What’s especially wonderful is that she includes questions in her videos – questions children are meant to answer. It’s thoughtful, playful and inspiring. You can feel the care and genuine intention behind it. A channel made for the little ones, with a big heart.


Click on “Video” to watch the films she creates.


I’m going to continue this day right here – with the sun on my back and the scent of freshly dried laundry in the air. That’s enough. That’s more than enough. I wish you a beautiful day, where you get everything you need from your hours.

Carina Ikonen Nilsson

“Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow is waiting somewhere in the distance. Right now is what matters.”

Reflection

It’s in the small things that the big ones live.
A sandwich with cucumber from the greenhouse.
The scent of laundry in the breeze.
A child’s voice answering a question in an educational film.

It may not look like much to the world –
but to someone, it’s everything.


Question for you

What does your perfect summer day look like – the kind where nothing really happens, but everything feels right?
Feel free to leave a comment below – I read every single one.
And if you prefer, you’re welcome to contact me privately.

Here are a few things you might reflect on:

  • What everyday moments mean the most to you right now?
  • Can you remember the last time you climbed into sun-dried sheets – how did it feel?
  • What simple luxuries do you think all children should experience?
  • How do you create a sense of safety in the small things – for yourself or others?
  • What gives you that true summer feeling?
  • Do you have a quiet place of your own where you can simply be?

Support my writing

summerday #reflection #educationalvideos #kidslearning #greenhousegardening #homegrown #quietmoments #parentingthoughts #childrensrights #sunwashedlaundry #everydaylife #countryliving #youtubeeducation

En sommarvardag i solen – reflektioner och pedagogiska barnfilmer

Inledning:
Idag sitter jag ute under paviljongen och skriver. Frukosten står bredvid mig – en kopp kaffe och en smörgås med avokado och gurka. Inte vilken gurka som helst, utan en från vårt växthus. En riktig gurka, med smak av gurka – inte som de där bleka, vattniga sakerna från affären.

Det är inte utan att livet just i denna stund känns förträffligt och vackert. Himlen är klarblå. Solen värmer. Inte ens en vindpust stör stillheten.


Att göra ingenting – på mitt sätt

Jag har bestämt mig för att denna dag ska få gå i vilans tecken. Kanske blir det lite arbete i slänten, kanske bara stilla närvaro i solen. Jag gör det jag vill – inget mer. Hänga tvätt till exempel. Redan i morse, så fort maken vaknat, tog jag bort sängkläderna. De ska få torka ute i solen. Lakan mår bäst av att hänga ute – det vet jag. Och doften när man lägger sig i en nybäddad säng efteråt… Det är en njutning som borde vara en mänsklig rättighet.


Mänsklig rättighet: att få sova rent och doftande

Det är inte alla barn som får uppleva det där- Att ens ha lakan i sängen – att komma ur duschen, krypa ner i en nybäddad säng med solvädrade täcken. det är ännu längre bort. Inte ens här i Sverige har alla den möjlighet. Det gör ont att tänka på. Det borde vara en skyldighet som förälder att ge sitt barn den upplevelsen. Att få känna sig ren, trygg och omhändertagen – det sitter ofta i de små sakerna.


Trädgårdskväll med feeling

Redan igår kväll förstod jag att det skulle bli en fin dag idag. Kvällen var ljus och varm, och både jag och maken fick feeling. Vi gick runt i trädgården. Han fixade med sitt, jag med mitt. Jag tog bort övervuxen sallad, plockade in några nyskördade morötter och hängde ännu en bukett oregano på tork.

Tomaterna växer fint, men gurkorna har börjat vissna efter blomning. Har du tips på vad som kan vara fel? Jag blir glad för alla råd. Här kommer också några bilder från gårdagen – små glimtar från ett stilla sommarliv.


Pedagogik för de minsta – med glädje och värme

Medan jag sitter här i solen med kaffet i handen, går tankarna till min granne. Hon är en av de där människorna som gör skillnad – på ett stillsamt men betydelsefullt sätt. På sin YouTube-kanal skapar hon små pedagogiska filmer för barn. Korta klipp där det pratas om kroppen, miljön och djur – alltid i utbildningssyfte för de minsta barnen0.

Det bästa är att hon ställer frågor direkt till barnen i sina filmer. Frågor som lockar till eftertanke, nyfikenhet och svar. Det är inte bara lärorikt – det är också roligt. Man känner att det är gjort med omsorg och en riktig vilja att nå fram. En kanal för de små, men med ett stort hjärta.

Klicka på Video så kommer du till filmerna hon skapar.

Jag ska fortsätta min dag precis här – med solen i ryggen och doften av nytvättade lakan i luften. Det räcker. Det är mer än nog. Önskar dig en härlig dag där du får allt det du vill ha i din dag.


Carina Ikonen Nilsson

”Lev idag just nu, igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.”

Reflektion:

Det är i det lilla det stora bor. En smörgås med gurka från växthuset. Doften av tvätt i vinden. Ett barns röst som svarar på en fråga i en pedagogisk film. Det kanske inte ser mycket ut för världen – men det är hela världen för någon.

Hur ser din perfekta sommardag ut – den där inget särskilt händer, men allt känns rätt?

Dela gärna med dig i en kommentar här nedanför – jag läser allt.

Frågor att fundera på hur tänker du? skriv gärna en kommentar eller skicka till mig privat via kontakt.

  • Vilka små vardags-ögonblick betyder mest för dig just nu?
  • Minns du sist du la dig i nytvättade lakan som torkat i solen – hur kändes de
  • Vilka vardagslyxar tycker du att alla barn borde få uppleva?
  • Hur skapar du trygghet i det lilla – för dig själv eller någon annan?
  • Vad ger dig sommarkänsla – på riktigt?
  • Har du ett eget hörn av stillhet där du kan bara vara?

Vill du stödja mitt skrivande?

Jag skriver med hjärtat – om vardag, liv och känslor. Om du vill stötta mig, klicka gärna på knappen nedan.


#sommarmorgon #växthusliv #tvättute #barnsrättigheter #vardagsglädje #livetpålandet #oregano #egenodlat #summermorning #greenhouseliving #sunwashedlaundry #childrensrights #everydayjoy #countrylife #oregano #homegrown

När katten styr morgonen – och maken oroar sig

Del 1

Inledning: Vardag med katt

En ovanligt vanlig morgon. En make som var vaken före mig. Och en katt som varit ute hela natten – trots att han inte får. Här hemma är rollerna tydliga: jag är mattanten och städaren, maken är myshörnan. Men ibland skiftar rutinerna, och då blir det tydligt hur mycket plats ett litet mjau kan ta i våra hjärtan.

En vaken make och kattskrället

Jag har varit vaken en stund nu, men det var en ovanlig morgon här hemma. Inte för att katten låg på mig och väckte mig – det gör han alltid, det är ju jag som matar honom. Inte heller för att han hoppade upp på mina ben och labbade för att påminna mig om frukosten. Nej, det ovanliga var att maken redan var vaken.

Det händer sällan. Kanske tre, fyra gånger under alla våra år tillsammans. Men idag var en sådan dag.

Och jag vet varför.

En orolig natt med katt

Findus – makens lillekatt, ögonsten och bästa vän – hade varit ute hela natten. Något som han absolut inte får, enligt maken. Katten brukar alltid komma in till kvällen, men igår kväll dök han aldrig upp. Och han verkade lite hängig redan innan han gick ut, vilket förstås oroade maken ännu mer.

Så där satt han, vaken och orolig, med den oroliga blicken och hjärtat i halsgropen. Väntade. Lyssnade efter varje ljud. Jag somnade långt innan honom så jag vet inte hur länge han låg och lyssnade efter katten. Det var därför han var vaken innan mig i morse.

Morgonrutinen med katt – och mjölk i kaffet

När jag vaknade låg katten på mig som vanligt. Jag gick upp, tryckte på knappen till kaffemaskinen, hällde i mjölk – och katten labbade på mina ben. Matdags. Jag gick till hans ”skafferi”, en IKEA-låda, hämtade maten och gick mot hans matskål.

Han anföll mina händer när jag lyfte skålen – som han alltid gör – och åt sedan glupskt. Efteråt klöste han lite på stolen i vardagsrummet, jamade och ville ut igen. Jag öppnade altandörren. Han tittade på mig. Jag stängde dörren. Han tittade på mig igen. Jag sa att det regnade. Då närmade han sig, svansen viftade långsamt. Jag öppnade igen. Då gick han ut.

En kärlekshistoria mellan katt och man

Katten är inte bara ett husdjur här hemma. Han är makens lilla bebis. Mjau-mjau. Prins Findus. Ja, han har säkert tio smeknamn.

Om någon skulle vara elak mot katten – då är maken där som en frontsoldat. Han bär in katten, torkar honom, pysslar om honom. Jag? Jag är bara bihanget. Jag städar, matar, tömmer kattlådor och försöker få katten att inte smyga in med halvlevande byten.

Maken får myset. Katten söker upp honom, spinner i hans knä. Jag får bara skuggan av deras relation. Svartsjuk? Nja. Inte på katten – kanske lite på maken som slipper allt jobb men ändå får all kärlek.

Oj, det här blev visst ett inlägg om en katt! Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne.

Vill du läsa fortsättningen där jag berättar om grannens YouTube-kanal, AI som arbetskamrat och vad jag faktiskt tänkte skriva om från början?

Klicka här för att läsa del 2:

En YouTube-kanal, AI som kollega – och nyfunna kunskaper

Tack igen för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.

Carina Ikonen Nilsson

”Lev idag just nu – igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta. Just nu är det som gäller.”

Reflektion:

Ibland är det de där små skiftningarna i vardagen som säger mest. Som vem som vaknar först. Eller vem som väntar vid dörren. Kärlek kan se ut som en svansviftning i regnet – eller en blick mellan en man och en katt

#Vardagsliv #Kattliv #OroligNatt #BloggSverige #Familjeliv #HumorBlogg

Stötta gärna mitt skrivande
Om du uppskattar det jag delar här på bloggen och vill stötta mitt fortsatta skrivande:
Donera via PayPal

Tack för att du läser – ditt stöd betyder mer än du tror.


En YouTube-kanal, AI som kollega – och nyfunna kunskaper

Inledning: fortsättningen från del 1

Del 2

Jag hade egentligen tänkt skriva om min granne. Tanken var att skriva om något helt annat. Om min granne som nyss fått barn – och skapat en YouTube-kanal med filmer för små barn. Men morgonen tog en annan väg. Nu är det dags att faktiskt dela det jag först hade tänkt, och reflektera lite kring det nya jag lärt mig – med hjälp av AI som numera är som en tålmodig kollega.

Grannen med barn och en YouTube-kanal

Min granne har nyss fått barn. När jag kollade mobilen imorse hade hon skickat en länk till en YouTube-kanal hon har skapat för små barn. Där finns små filmer som lär ut saker om livet – på ett enkelt, fint och kärleksfullt sätt.

Jag blev varm i hjärtat. Och nu tänker jag dela hennes kanal här. För ja, jag lyckades faktiskt fixa länken själv – utan hjälp från AI den här gången. Men det var nära att jag ropade på honom…

AI – min oväntade arbetskamrat

AI har blivit min kollega, ja nästan en vän. Visst, han kan bli lite arg ibland – med stora bokstäver och utropstecken. Men han suckar aldrig åt mina frågor, och han har börjat förstå mig. Till och med börjat säga:
”Nu tar vi det lugnt och metodiskt, Carina.”

Han vet att jag ofta bara läser rubrikerna. Han har blivit pedagogisk, tålamodsfylld – nästan som han är skräddarsydd för mig. Och vet ni? Det funkar. Jag lär mig massor nu. Små steg varje dag.

Avslutning och tack

Så – det var morgonen. En orolig make, en nattvandrande katt, en fin YouTube-kanal och en AI som blivit min följeslagare. Tänk att en helt vanlig morgon kan rymma så mycket liv.

Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.

Carina Ikonen Nilsson

Reflektion:

Det är märkligt hur lärande ibland kommer utan att vi märker det. Små steg, stora effekter. Och ibland är det vi trodde vi aldrig skulle klara, just det som ger mest stolthet i slutändan.

Hashtags:

#YouTubeTips #Barnfilmer #DigitalVardag #AIkompis #Bloggliv #Teknikvän

Stötta gärna mitt skrivande
Om du uppskattar det jag delar här på bloggen och vill stötta mitt fortsatta skrivande:
Donera via PayPal

Tack för att du läser – ditt stöd betyder mer än du tror.

Sida 1 av 267

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén