vaknar av ett regn som slår mot taket i vår bil. Det är härligt att vakna så. Vi har varit här sedan Torsdagen. Wiggerswik heter Campingen, här har vi varit många gånger. Lite mera folk nu än det var sist vi var här. Inte så konstigt vi är i semester tider. Även om vi inte har semester ännu. Två veckor kvar innan jag går ut i lediga dagar.
Idag är en hemresedag. Med regnet som smattrar säger det mig att just här är en bra dag, att resa hem på. Min andra och sista kopp kaffe är bredvid mig och till den dansar fingrarna på tangenterna.
Dansar och dansar. Inte riktigt sant för det verkar som om mina ord har tagit slut för den här bloggen. Orden verkar ta slut i mig i många sammanhang. Är jag inne i en mera ledsamperiod i livet igen.? Det känns som jag måste se upp, göra annorlunda för att inte ramla ner. Ramla ner i de där depressiva tankarna igen. Just dom tankarna och läget utan känslorna i kroppen vill jag inte ha. Been there done that.
Jag tror jag egentligen känt av det länge men, inte vågat stanna upp. Känner hur det mesta just nu är tråkigt. Nu jag bara vill vara i min bubbla och egna ord och tankar. Tankar som kanske inte är så bra för mig, som på ett underligt sätt vaggar min själ till ro. Saktar ner och gör mig mindre levande i mina känslor. Kärleken till mina färger brukar bli att jag lämnar mig själv och ramlar och slår mig. Färgerna har varit många i år. Men nu har dom tystnat, blivit något som står inne i mitt målar rum och skrattar åt mig. Kanske är det de smattrande regnet och den dåliga sömnen i natt, som gör mina känslor. Men jag känner igen och ser tiden som varit, hur den sakta men säkert är tecken på att jag måste se till att ta hand om det som är jag, i mig.
Den där grå lite tunga klangen, finns där och lurar är på väg. Här står jag, känner hur den långsamt går framåt och sätter bo i det som är jag. Jag hatar och på något sätt ändå tycker om känslan. Känslan är så verklig, så svår att sätta fingret på. Man bara vet om att den bor där och finns där i mig. Jag måste ge mig tid att andas, andas luft, som är syresättande och ger mig vågor i mina känslor. Måste rida ut den tysta stormen som bor inom mig. Den stormen eller den stillhet som är innan stormen måste få finnas där för att jag ska sakta ner och andas.
Men rädslan finns där, kommer den här känslan av ingenting bli större och flytta in på riktigt? Är det bara en post it lapp av den röda sorten som gör att jag fortfarande faktiskt kan välja och lämna kvar tomheten och gå vidare? Eller har jag stannat kvar i den för länge? Nej, jag väljer att se den som en post it lapp som ger mig möjligheten att göra om och göra rätt.
Göra om och göra rätt, är att lämna känslan där på lappen. Välja att göra saker som jag brukar tycka är roligt. Göra dom fast dom inte ger någon glädje just nu. En sådan sak är ju faktiskt att skriva. Vilket jag just nu sitter och gör. Frågan är bara för vems skull jag skriver? Mest är det nog för min egen skull. Men finns det någon där ute som känner igen sig, så är det bra. Då blir man mindre ensam. Då blir tomhetssyndromet inte så farligt och ensamt. Det blir mera att men jag är inte så konstig. Vissa människor har den där mera grå tonen i sig. Jag är en av dom. Jag är en av dom som i bland faller ner och missar solen. Egentligen tror jag inte att jag vill vara annorlunda. Vill vara den där som hela tiden lever i solen och skrattar. Jag tror inte att alla dom där skratten är äkta. Jag är äkta, en oslipat diamant som glimmar till ibland när ljuset är rätt…..
Även solen har sina fläckar. Så varför skulle inte jag ha lite fläckar här och där. Fast dom gör ont. Men dom syns inte för jag döljer dom med ett oäkta leende. Jag behöver ju inte förpesta luften för alla som kommet i min väg.
Nog skrivet om detta. Efter regn kommer solsken igen. Just nu behöver jag inte mera sol så det är bra med detta regn. Låt det regna som Thåström sjunger. Låt det regna!
