Att förlora hoppet

artikeln är  några dagar gammal, sovaldi men bara fyra dagar.  När jag läste den så kom jag att tänka på hur det var när jag gick i skolan.  Hur vi var några stycken som inte passade in.

Sedan hittade åren då min son gick i låg och mellanstadiet fram, alla de där gånger som jag fick ta hand om en pojke som grät. Alla de gånger när jag som mamma ringde till skolan i ren frustration.  Alla de gånger när jag försökte få lärarna att förstå. Särskilt minns jag den gången jag gick till skolan och visade upp ett stort rött märke med rivsår i som min son hade på ryggen.

Det var den gången då jag tappade bort allt hopp,  all tro på att läraren skulle klara av att hantera situationen och hjälpa min son.  Då när allt hopp liksom försvann, av lärarens klumpiga kommentarer.  Då när läraren förklarade att han minsann hade tagit tag i konflikten. Han hade sagt till min son och försökt få honom att fatta, att han inte skulle vara där som de där pojkarna var. Det var då av dom orden mitt hopp och min tro på att läraren var en vuxen ansvarstagande vuxen försvann.

Han ville och hade alltså ambitionen att lära min son att hålla sig undan, genom att bli osynlig och vara rädd för de dumma pojkarna. Istället för att lära de dumma pojkarna att vara rädd om min son.

Av en sådan situation vad lär sig barnen då?  Vad lärde man min son?

Så som jag ser det så lärde man min son att vara rädd, acceptera att det är okej att vissa människor har faktiskt rätten att slå dig om du är där, där de slående människorna är.  Man ifrån tog honom rätten, att inte bli slagen.

Mobbning finns, och jag beundrar Clas  Jenninger i hans arbete mot mobbning. Han gör ett fantastiskt jobb, han fortsätter kampen att det är varje unges rätt att känna trygghet i skolan.

 

Inkompetens är farligt…

Ja vad säger man? Just nu är jag ganska så besviken men även lättad. Nu slipper jag se hur inkompetenta människor hanterar vår son. Stöd och resurs är stöd och resurs för barn som inte ställer till det. Dom behöver mjuka hanterbara barn, shop barn som inte ställer till som gör det man säger till dom. Gör inte barn det dom vill man ska göra, så tackar dom för sig och lägger skulden på barnet.

De har också gjort allt dom kan har vi fått höra när vår son pratar mobbning. När personalen var hemma i helgen så förklarade jag för honom att om de gjort allt de kan så hade inte sonen känt sig mobbad. Då hade han inte haft upplevelsen av att vara mobbad på kortisverksamheten.  Men nu sitter vi här med kvittot i handen, de saknar kompetens. Men skyller det på att vår son är svår att hantera.

Hade han varit mera formbar så hade dom klarat av honom enligt verksamhetsledaren.  Hade han varit mera formbar så hade vi inte ansett att vi hade behövt avlastning, enligt mig. Fast kortis vistelsen har egentligen inte varit för att vi ska få avlastning. För mig har det varit att han ska få möjligheten att göra roliga saker, vara fri från oss och vårt tjat.  Få prova på saker som vi inte provar på. Få vara i ett annat socialt sammanhang än bara med oss.

Han är farlig säger dom, jo visst är han. Vuxna människor säger att vår son är farlig, Han väger 53 kg. Du kan nästan blåsa omkull honom om du vill, verktyget som behövs för vår son är tid. Tid med stora bokstäver och förutsägbarhet, samt en massa tålamod. Men just det kortis vi har haft saknar just de där underverks orden förutsägbarhet, tålamod, och tid.

Nej han är inte farlig, men han kan bli arg. Arg blir han när han upplever det som att man trampar honom på tårna, eller om det finns orättvisa, eller då han inte förstår. Nej även om jag är besviken så är jag lättad, glad till och med. Besvikelsen handlar om att vuxna människor som anser sig ha kompetens och kunnande för de där speciella barnen, väljer bort vår son. Att de utan att blinka väljer bort någon som är behov av.

Bortvald, på grund av att han är annorlunda han passar inte in i mallen för barnen på kortis.

När man pratar om vår son så behöver han lite mera stöd än vanliga barn. Han behöver viss hjälp med att förstå att när man hoppar över lunchen så hoppar man inte bildligt över den utan man utesluter den.  Om du kastar ett öga på något, så tar du inte ut ögat och kastar det på något,  utan du ser på något.

Nej tack, men massvis med nej tack. Just deras kompetens passar inte in i vår familj, vår son kräver lite mera sofistikerad kunskap. Där vuxna människor kan se till att han inte upplever att han är mobbad. Där vuxna människor kan ligga steget före, och undanröjer hinder.  Nej tack, besvikelsen handlar om att vi litade på att dom kunde sitt arbete. Besvikelsen handlar om mig, att jag trodde på de fagra orden, svalde dom och bortsåg från min egna magkänsla, om att det inte stod rätt till på stället.  Att jag försökte förklara bort sånt, som jag kände, just där ligger besvikelsen.  Nej tack! Dom erbjöd sig att trotts att de saknade kompetens, kunde lösa kortis veckan. Den vecka som de hade lägerverksamhet. Så att vi skulle kunna göra det vi planerat. Men nej, tack, aldrig att jag skulle lämna bort mitt barn, till någon som redan innan förklarat för mig att de inte kommer kunna hantera situationen. Det skulle i mina ögon, göra mig till en väldigt dålig förälder.

Vi måste nog vara mera sparsmakade med ordet mobbning!

idag är det en ledig dag.  Morgonen är inte så tidigt som den brukar. Vaknade med huvudvärk som sitter i på ena sidan, sovaldi vilket säger mig att det kommer att vara en sådan dag idag. Den som ropar högst var ord som jag fick till mig idag när jag vaknade.

Igår när jag skrev om föreningen stopp, site när jag länkat till dom och tittade på sidan så har dom skrivit om att dom utsatts för en nät mobbningskampanj. Jag har även fått ett brev av dom att jag deltagit i denna.

Skulle det  vara så att jag skulle utsätta dom för en sådan kampanj? Jag själv?  Är det verkligen Nät mobbning när jag kommer med kritik? Då tror jag att man är ute och cyklar.  Jag har innan skrivit bra om föreningen då jag trodde att dom gjorde ett bra arbete.

Nu börjar jag bli mörkrädd för hur vi genast så fort vi får kritik kastar ur oss mobbning. Är det verkligen mobbning så fort vi säger eller skriver något mera negativ om någon eller något?

Är inte kritik något som gör att jag har möjlighet att göra om och göra rätt?

Nej, malady redan då jag fick mailet förra veckan så kände jag att de har helt fel angående mitt inlägg.  Även om jag skriver två inlägg så är det fortfarande inte mobbning, Mobbning är när man skadar någon längst där inne som kvinna som ringde mig.

Nej, vi är ute och cyklar om vi viftar med mobbningsflaggan så fort vi får kritik. Ett inlägg, med kritik är inte mobbning! Jag tror vi får vara mera noga med hur vi använder oss av ordet mobbning. För kritik är något jag kan lära mig av, något jag kan göra om och göra rätt av.

Rätta mig gärna om jag har fel…

Kritik är inte Mobbning!

När jag söker på Google om föreningen så är det ju inte så att jag heller hittar massa dumt skrivet om föreningen utan de inlägg jag hittar är inlägg jag har skrivit, och deras egna samt något enstaka från tidningar. Det kallar inte jag mobbning!

Lev idag just nu ska jag bota huvudvärk!

 

Här är de inlägg jag skrivit om föreningen: De där jag faktiskt tror på föreningen där det är positiva och uppmuntrade inlägg:

 https://www.malix.se/2011/03/30/forelasning-av-vikt/

https://www.malix.se/2011/03/31/pa-lordag-ska-ja-ba/

https://www.malix.se/2011/04/02/mobbning-krankning-samt-sa-manga-kunskaper%E2%80%A6%E2%80%A6/

https://www.malix.se/2011/06/27/foreningen-stopp/

https://www.malix.se/2011/08/27/freningen-stopp/

https://www.malix.se/2012/10/11/socialsekreterare-tog-sitt-liv-p-grund-av-mobbning/ 

Här är de två inlägg där jag ger föreningen kritik.

Detta skrev jag och fick till mig brevledes att jag skulle vara delaktig i en nät mobbningskampanj.

https://www.malix.se/2013/04/03/foreningen-stopp-lever-som-den-historiskt-lart-sig/

Igår skrev jag om hur en kvinna som var medlem i föreningen ring mig och bett om stöd.

https://www.malix.se/2013/04/23/freningen-stopp-har-lgt-till-tak/

Föreningen Stopp har lågt till tak.

Jag börjar bli fundersam, for sale på hur det står till i den där föreningen Stopp. Jag har skrivit om föreningen stopp innan, help oftast bra saker men mitt förra inlägg var det mindre bra saker som jag tog upp. Då handlade det om mobbning, kränkningar. Någon i föreningen lämnade en kommentar om att jag smutskastar. Vilket han har sig rätt i att tycka. Själv har jag inte varit så aktiv i själva föreningen, men känt att det varit en viktig förening. Då den ska vara med och påverka mot kränkande särbehandling och mobbning. Jag har gladeligen gett mitt bidrag för att dom i föreningen ska göra det viktiga arbetet. Nu känner jag att jag inte längre är glad och mitt bidrag ska dom inte ha längre, för jag stödjer inte en förening som inte lever som den lär. 

Igår ringde en helt okänd kvinna till mig, hon frågade om jag ska gå på årsmötet som är på söndag. Hon ville att jag skulle vara där så jag fick lyssna på hur det förhöll sig, hon behövde stöd då hon själv har tänkt sig gå dit.
Tyvärr så jobbar jag på söndag men dessutom har jag även Mail-ledes avsagt mig mitt medlemskap. Kvinnan gav information om att det i föreningen inte var särskilt högt till tak, du fick inte yttra dina åsikter och ifrågasätta för då blev du utesluten ur gemenskapen. Till och med så drastiskt att du blev utesluten och inte medlem i föreningen. I Sverige har vi demokrati, vi har yttrande frihet och vi får faktiskt ha åsikter. Vi är ett fritt land som i och för sig skulle kunna ha mera åsikter utan att för den skull rucka på vår neutralitet. I föreningen stopp får du inte ha åsikter! Kanske är det tur att jag inte varit så aktiv i den föreningen, För jag är ju så full av åsikter om det mesta.

Jag tar starkt avstånd till all form av mobbning. För mobbning gör ont, långt inne i. Sätter sår i själen som värker till i olika sammanhang och tar död på allt vad egenvärde är.  Just en av anledningarna till mitt f.d., medlemskap i föreningen Stopp. Kvinnan som ringde mig bad om hjälp igår, hon hade varit utsatt för kränkningar och uteslutningar inom föreningen, det gör ont i mig att jag inte kunde göra något att jag är upptagen.

Samtidigt som jag blir arg och frustrerad över hur styrelsen i föreningen har behandlat henne så tycker jag synd om själva styrelsemedlemmarna. Det är rädda människor rädda människor som är rädda om sitt skinn. Värnar om det lilla i dom, För det är lite det mobbning går ut på. Rädda människor som inte vågar stå för sina åsikter om de inte är mera än en. De går ihop i grupp och slår på den som är svagare än dom ihop.  Jag tycker synd om rädda svaga människor som inte tror sig ha ett eget värde, som tror att dom blir bättre om jag är sämre. Jag tycker synd om människor som måste förminska mig för att bli större själva.

Varför tycker jag synd om dom? Jo, för dom vet inte bättre, dom har inte förmågan att sätta sig in i den utsattas situation. Dom är rädda om sitt eget skinn, skor sig på andras utsatthet.  Rädda människor som utnyttjar negativa påtryckningar i former av mobbning av andra. De är så förtvivlat rädda för att själva bli utsatta, vilket jag tror är drivet i att de utsätter andra människor för deras största rädsla. Detta i former av kränkningar, slå på enskilda, förminska och förlöjliga. Skrapar man lite på deras yta så kommer nakenheten fram och då visar dom sitt ansikte, visar att dom tror på den stora lögnen om att dom egentligen inte är något värda.

Vi ska lyfta fram styrkor och förmågor hos människor, men det jobbet börjar alltid hos än själv. Jag måste inse själv att jag är och har ett värde. Jag måste inse själv att jag inte blir större av att göra andra mindre. Jag växer när jag tillåter människor i min närhet växa.

När jag vågar visa mig själv, vågar jag också  låta andra ta plats. Tror att föreningen Stopp behöver en kurs i att utveckla sin tro på sig själva och inte använda sig avförminskningsaktiviteter.

Tanken som föreningen visade mig från början var vacker, Jag gillade den men, De som styr och ställer i denna förening har gjort Värdet de stod för solkigt, grumligt fult och illa luktande.

Jag ska tänka på kvinnan som ringde igår, på söndag, jag hoppas hon får stöd av andra medlemmar som går dit. För inte hjälper det henne, att jag tänker på henne.

Håll huvudet högt, låt ingen trampa på dig.

Det gäller att stå på dig, annars står andra på dig.

Lev idag, just nu, är det långt fram till söndagen .

Du är värdefull.

Ett lagbrott det där med mobbning…….

Alla barn ska ha samma rättigheter, thumb det är vi väl alla överens om att det är så det ska vara i vårt lilla land Sverige? Jag tror vi alla är överens om det att vi alla ska få plats och vi ska alla ha samma rättigheter?  Att alla barn ska ha samma rättigheter är mera en självklart för mig. Unicef har gjort en film som idag är aktuell om utanförskap och att det inte är så att alla får plats om olika livsöden. Jag har fått ta del av en liten del av filmen. Snutten jag såg gjorde att jag blev intresserad och vill se allt i den.

Läs mer här om filmen. 

 

Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, case ingen ska behöva stå på utsidan och titta in.  

 

Samtidigt som jag skriver orden, sick så egentligen är självklara så flimrar det förbi minnen och bilder i mina tankar om barn som jag mött, barn som till och med är så nära mig att jag har förmånen att få vara mamma åt.

 

Visserligen är det några år sedan nu men ändå så färska i minnet när jag en gång var hemma och ledig från jobbet.

Jag höll på i köket i radhuset jag och mina barn bodde i när jag hörde hur ett litet barn grät på utsidan. Gråten var hjärtskärande gråt, jag tyckte det lät som min son. Men tjugo minuter innan hade jag sagt hejdå till honom, då han och hans lilla syster gått till skolan.  Gråten gjorde ont att höra och jag var liksom tvungen att se vem, denna gråt kom ifrån. Kanske var det så att jag ville försäkra mig om att det inte var min son, som tårarna kom ifrån. När jag öppnade dörren så satt min lille son där tårarna rinnande ner för kinderna och ögonen var röda av alla ledsna tårar.

Han hade gått hem från skolan redan innan första timmen hade börjat. Flickorna i hans klass hade betett sig vidrigt emot honom.  Han ville inte visa mig sin utsatthet så han hade satt sig på utsidan för att liksom gråta klart innan han kom in. Dessutom var han rädd för att jag skulle bli arg, på honom för att han hade gått hem från skolan innan den ens började.

Min älskade unge satt där på marken och var ledsen och rädd för att jag skulle bli arg för att han flytt sina plågoandar.  Visst blev jag arg, men absolut inte på honom.  Det jag blev arg på var att skolan inte hade mera koll. Att ingen hade ringt mig, förvarnat mig om att min son gått hem. Det blev många tankar som snurrade på om denna episod.

När sonen lugnat ner sig och förklarat vad som hänt, ringde jag till rektorn på skolan och förklarade med ganska ilskna ord vilket inte var till min fördel.  Efter samtalet ringde sonens lärare upp mig,  skällde om att jag ringt rektorn istället för henne.  Jag förklarade då att jag var rätt trött på henne och hennes åtgärder vad beträffar mobbningen i klassen.

 

Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de dumma barnen bad om förlåtelse. Men  min son  var tvungen till att lyssna på att han  nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?

Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där.  Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?

En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.

Han sa något som:

Mamma, det är inte slagen, eller orden  som  gör ondast.  Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer. 

Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.

Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.

Ämnet är alltid aktuellt och på något sätt, något vi inte vågar prata om, eller vågar se när det sker.  Varför vet jag inte, vad är det som gör att vi blundar när mobbning och ute-stängning sker?

Varför, vad är det som händer, varför tillåter vi vuxna att barn mobbas?

Varför vågar vi inte se?

Varför gör vi bara halvhjärtade saker?

De sår som blir till av mobbning går djupt in, blir fula ärr som följer individen genom livet.

Socialsekreterare tog sitt liv på grund av Mobbning.

Eftersom jag varit lite off de senaste dagarna så missade jag en jätte viktig artikel.

En vuxen man blir mobbad av  sin lill chef. Att högre chefer håller om ryggen och facket inte ger uppbackning är vidrigare än vidrig.  Att facket sedan inte står upp och hjälper den utsatta är helt oförstånd för mig. Dom är väl till för sina medlemmar?

 

När jag läste fick jag ont i magen, see känner igen. Dessutom blir jag rädd, rx rädd för hur hård och kall vår värld, vårt samhälle är.

Hur ska vi någonsin få ungar att sluta mobba i skolan, när vi vuxna kan begå sådana brott? Där till utan att ens orka stå till svars efteråt. Mannen i artikeln tog sitt liv, p g a småchefer rädsla, någon våga inte vara vuxen. Denne någon vågade inte titta på vad  sitt och andras handlande orsakat.

 

När vi blir irriterade och får agg emot andra människor, har det egentligen inte med den andra människan att göra. Den andra, den vi känner agg emot, väcker något i oss själva. Något som vi inte vågar plocka fram och känna på. Något som vi känner skam emot, inom oss. Den människa som vi känner motstånd emot, är på något sätt ett hot emot vår egna person.

 

Min fråga är hur kan någon vara så rädd för att möta det hotfulla, som väck  i han av den andra människan?  Så att den agerar så illa, att han får den andra Mobbade människan, att  känna det som ett alternativ att slutligen sluta andas.

 

Det är allvarligt, mobbning är inte under några omständigheter något som får förekomma.  Vuxna människor borde veta bättre!

 

Hur ska vi annars kunna lära våra barn att inte mobbas?

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.

Föreningen Stopp är till för att stödja människor om de är utsatta av sin arbetsplats, jag är medlem där.

Ju fler vi blir, ju mera går det att göra något åt denna vidriga mobbning.

Tillsammans blir vi starka.

Tillsammans sprider vi som alltid ringar.

Läs hela artikeln och kommentarer från artikeln.

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

 

Sommarlovet gjorde att cementklumpen tog semester men snart går den på sitt skift igen. Barnarbete är väl förbjudet?

Snart börjar alla skolpliktiga barn i skolan igen.  För vissa barn är det 9 års plikt i att befinna sig i utanförskap. 9 år där andra barn och vuxna ser till att just det barnen får smaka på karameller som är bittra, cialis sura och allmänt beska.  De barnen som alltid får smaka på den beska karamellen, har nu haft andrum.

Det barnet har fått andas frisk luft i två månader.  Den första månaden gjorde dom allt för att bli av med eftersmaken, av mobbningens eftersmak. Då kunde  de efter några dagar vakna upp, utan att ha ont i magen. Efter någon vecka kanske de till och med slutade, att göra ont. De hade en hel vecka utan hårda knuffar, fula ord och en och en annan spott-loska.  Varje dag morgon kunde dessa barn vakna upp och tänka: Yes, jag är ledig, ingen skola, jag slipper gå dit.  De slipper även att smyga runt och de slipper gömma sig, behöver inte  göra sig osynliga. De behöver inte heller stå ut med knuffar, fällben, eller glåpord.  De kan vakna upp, gå upp ur  sängen, äta frukost utan tankar på vad för dumt som kommer att hända idag.

Tänk dessa barn har sluppit stå ut med mobbning i två månader, dom har kurerat sig under detta LJUVLIGA  SOMMARLOV.
Men tänk snart är ljuvligheterna slut igen, snart är dom igen där i den tunnel av glåpord, knuffar. Nu snart måste dom igen ta i hand, ta sitt ansvar över att andra människor inte fått lära, känna bygga in vad ordet Respekt betyder.  Snart är dom igen, den där som inte finns. Snart lär dom igen få in ta rollen som sin egna försvarsadvokat, när vuxna och barn säger till dom att: om du inte gjort, om du bara , men det är ditt egna fel …………

Det flyttar in sorg i mitt hjärta, för jag tänker att nu börjar magen göra ont på dessa underverksbarn igen. Dom som  andas bara på sommaren. Dom barn som får vara underverksbarn bara när skolan är stängd.  Det gör ont i mig, när jag tänker på hur dessa barn nu bygger upp murar, för att skydda den lilla del av dom, som är det där dom för länge sedan glömt av att dom är.

Det är en konstig värld en hård värld, för vissa barn.  Dessa barn som ständigt får klart för sig att dom är i denna världen, för att andra människor ska vara dumma emot dom.

Jag skänker även tankar till de barnens mammor  och pappor. För tänk jag vet att det finns dom mammor och pappor, som även dom får ont i magen nu, även om det flyttat in en overklig gnutta hopp i dom. Hopp om att detta år, då är allt förändrat. Detta året, kommer ingen vara dum emot Lisa, detta år kommer allt bli bra.

Ännu är det sommarlov.

Ännu  finns det tid kvar för dessa människor att bo i solen och skimret. Av hela mitt hjärta önskar jag och vill jag, att deras gnutta hopp, ska bli dagens sanning. Av hela mitt hjärta. min själ och mera där till, vill jag att det ska bli så som deras vackraste drömmar är.

Men tyvärr så vet jag, tyvärr så känner jag igen, vet att deras  egentligen helt vardagliga krav på att deras lilla dotter eller son ska få vara, det underverk han hon är.  Är en illusion. Tyvärr så vet jag att det redan första dagen efter sommarlovet, finns de barn som kommer hem från skolan redan då har en stor cement klump i magen.  Den cement klumpen tog bara sommarlov den med, cement klumpen i magen berättar för cementklumpsinnehavaren igen, kommer att ha ett helt år av helvete där inte helgen kommer att räcka till för  att klumpen i magen ska flytta ut.

Nio år av skolplikt, är för vissa barn Nio År AV vanmakt och  cementklumpsrädsla, där dom  innan dom fyllt 15 år, fått lära sig att världen är en grymhet! Människor  finns där ute, för att göra livet surt för dom.

Jag vill ha en förändring, jag vill att varje barn, varje människa där ute att vi alla, får uppleva och känna att vi duger.

Vi måste verkligen göra något åt all denna MOBBNING!

Hur gör vi det?

 

Face Book och en liten illa behandling av ett pappers ark……

Den dök upp där på FB två sekunder tog det sen delade jag. Nu delas den till andra och åter igen andra.

Mobbing, discount MOBBNING och återigen mobbning.  Denna gången var det en liknelse med ett papper och just den liknelsen gillade jag. Vilken visualiserandeeffekt, look   tror övningen skulle kunna göras i alla skolor och ger varje elev en inblick i vad deras tråkningar gör.  Det skrynkliga smutsiga pappret står för hur illa ställt det blir för den som blir utsatt.

Tänk dig det lilla lilla pappret och sen de som ändå inte ser. Ändå väljer att se åt ett annat håll. Ändå inte vågar se, vågar göra nått. Nått så att den utsatta inte blir mera utsatt.  Någon som ändå trots sin utsatthet ändå måste bli sin egna försvarsadvokat och försöka rättfärdiga sin egna identitet. 

Ofta är det så att den som blir utsatt för mobbning själv  måste rättfärdiga sin egna personlighet. Ofta får de hör att det är bara för att du ….gör …. säger … säger inte…. inte gör … har ful…. eller inte ful………  Där till det ödesvidriga handslaget och det vidriga förlåtelse stunderna när jag som blir utsatt säger förlåt till den som stampat in odugligheten i mig.  Man vill att vi ska sitta i ring säga förlåt och sen går vi ut på nästa rast igen och då är visan den samma…… I nior år kan just sånt här förekomma i NIO ÅR dag ut och dag in.

Nej mobbning är inte okey. Men det tror jag att ni vet sedan innan att jag inte tycker……

Här är den lilla liknelse som nu är ute och far runt………….den borde göras i varje klass, med varje elev, i varje hem och med varje människa.

Förklaringsmodell Mobbning

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen att ……säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. “Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna.” Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt. Kopiera och sprida ordet om du är mot mobbning.
Det säger också hur viktigt det är med tillräcklig personal även på raster i korridorer och hjälp till självhjälp i klassrummen.

Roland Sennerstam har kunskap om Mobbning och det sociala spelet som sker……

Även idag hittar jag till ämnet MOBBNING.

ROLAND SENNERSTAM docent, check specialist i pediatrik, före detta skolläkare  skriver om ämnet i Svenska Dagbladet, utifrån sin profession. Han visar på den linje, som gör att läraren i klassen är partisk och fel, för att lösa problemet. Han visar hur det regelaktigt naturligt, är en del i utvecklingsfasen. Eleverna klättrar på någon för att komma uppåt i den sociala heraklitiska stege. Evolution är det som kraften kommer ifrån, kraften är att överleva i skolan.

Roland Sennerstam visar på vikten av opartiskhet, i lösningar angående mobbning.  Han menar att man redan i fjärde klass, kan få Elever att själva hitta lösningar inom området.  Då tillsammans med utbildade vuxna ledare, som inte har en lärarledning innan till eleverna. För att nå stegens häftiga gäng, krävs i vissa fall att de klättrar på någon, eller de som är avvikande. För att slippa se sin egna svaghet, trampar dom på de som kanske har svårare att inte visa sina till och o-tillgångar.

När man skuldbelägger mobbningsoffret, som så ofta görs, menar Roland att man inte förstått hur mobbningen är uppbyggd. Skolan måste betona och visa på allas lika värde, och att det sociala spelet inte, behöver ske på bekostnad av andra.

Rolands ord gav mig ljus, texten ingav mig hopp. Tänk om alla lärare inte minst rektorer, kunde ta del av hans kunskaper.  Om de kunde sluta med att hitta på egna hem-lösningar, sluta med att samla ihop saker som från historian, ändå inte har funkat.

Ta in kunskaper från utanför, i samhället, där vi andra lever och lär. Här krävs utbildning, kunskap, mod, klokhet och inte minst vilja!!

Mod att våga vara vuxen!

Mod att våga se, mod att våga stå på sig, mod att våga vara en vuxen lärare som ser det sociala spel som faktiskt kanske pågår.

Jag inser att det kan vara svårt, jag vet själv en gång när det var mobbningsvibbar på mitt jobb för länge sedan. Då en av eleverna var utsatta.  När min kollega helt korrupt ville trycka till med att: men det är bra att det har skett, hon måste se sin egen del.  För mig blev det kaos i huvud, tankar, känslor kaos i hela mitt JAG.

Just då minns jag, hur det bubblade inom mig, över att någon kunde vräka ur sig nått sådant.

För det är fan inte okey, ingen ska behöva stå ut med, eller behöva se sin egna del, i att andra kränker mig, för att bli större själv. För jag har fan ingen egen del, jag gör inget, ingen har rätt att kränka mig eller någon annan för att man är sig själv.  Mig  blev ordet,  den tjej, som råkade ut för behandlingen då. Var en liten osäker tjej som  då i den tiden, visade mig delar av mig själv, från en svunnen tid. Kanske var det min egna upprättelse, som  kollegan sparkade på när han ville köra ner hennes egna del i situationen.

Lev idag just nu är det vi kan påverka……….

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: