Den här texten handlar om mobbning, hat och mänskliga möten – och om hur smärta ibland formar berättelser om vi och dom. Jag trodde att jag skulle skriva om politik. Men när jag började skriva insåg jag att jag egentligen skrev om människor.
🇬🇧 English Bullying, Hate and Human Encounters
Mobbning, hat och mänskliga möten – vad väckte tanken
Tv-debatten jag såg på Skavlan väckte tankar i mig.
Där satt en person från SD, ett parti jag aldrig riktigt intresserat mig för. Jag minns inte ens hans namn. Men bara jag ser representanter därifrån kan det knyta sig i magen på mig.
Jag tänker på hur Jimmy pratar om karensdagen och rädslan för att människor ska vara måndagssjuka och utnyttja systemet. Samtidigt tänker jag att vi alla bär våra egna berättelser och rädslor, och ibland säger de mer om oss själva än om andra.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om.
Det jag fastnade för var killen som satt där och berättade att det kunde vara rimligt att en 18-åring skulle lämna landet när han fyllt år. En ung människa som kom hit med sin familj och plötsligt står ensam i sin asylprocess.
Hur tänker man då?
Är inte det ganska orimligt – att ett barn blir vuxet över en natt i systemets ögon, men fortfarande är ett barn i livet?
Fast inte heller det var det som skavde mest.
🌱 När mobbning, hat och mänskliga möten blir berättelser om vi och dom
Det som stannade kvar i mig var när samtalet handlade om invandrare och han sa:
“Jag har upplevt kränkningar från invandrare.”
Och jag tänker – ja, det är sorgligt att du fick med dig en sådan upplevelse. Den borde du ha sluppit. Du var ett barn och vuxna runt omkring dig borde ha fångat upp det. De borde ha stått upp för dig, ringt hem, markerat att så gör vi inte mot varandra.
Jag tror att de flesta föräldrar, oavsett bakgrund, hade sagt samma sak till sitt barn:
Det där är inte okej.
Jag blev också utsatt som barn och fick uppleva mobbning.
Några av mina barn har fått känna på samma sak. Och det är aldrig okej.
Men i mitt fall var det inte invandrarbarn som mobbade.
Det var svenska barn. Helt vanliga barn med svenska som modersmål, som firade jul och levde sina liv precis som alla andra. Vissa var duktiga i skolan, andra inte. Och även de kunde vara stygga.
Det gör ont att bli utsatt. Man blir ledsen och rädd.
Och ja – man kan hata det som görs mot en.
Men inte människan bakom handlingen.
Mobbning, hat och mänskliga möten hänger ofta ihop på ett sätt vi inte alltid ser förrän långt senare.
Man kan hata handlingen.
Men inte människan.
Hata det som gjordes hata orden som gjorde ont.
Man kan hata det som gjordes.
Man kan hata orden som sårade och det som gjorde ont.
Men människan bakom handlingen är något annat.
Och här tänker jag att mycket av det börjar hemma.
Vad fick du med dig när något svårt hände i skolan?
Vad sa dina föräldrar när du kom hem ledsen?
Sa de att det var den andres fel – att “sådana barn är så”?
Eller stannade de upp en stund och funderade längre?
Kanske var barnet som mobbade också ett barn som bar på något svårt.
En osäker liten kille eller tjej som inte hade tryggheten hemma.
Ett barn som saknade ord för sin oro och i stället lät den komma ut som hårda ord eller handlingar.
Och kanske hade det barnet behövt att någon såg bakom beteendet.
Inte för att ursäkta – men för att förstå.
Inte för att ta bort ansvar – men för att se smärtan.
Jag tänker att vi som vuxna ibland behöver reagera med oro snarare än med hat.
Oro för barnet som sårar.
Oro för vad som finns bakom.
Hur hade hon det hemma?
Var fanns de vuxna som skulle hålla henne?
Vem såg honom när ingen annan gjorde det?
För det vi får med oss hemifrån formar inte bara hur vi ser på andra – utan också hur vi ser på oss själva.
🌱 Hur smärta blir berättelser om “vi och dom”
Här kan du utforska hur en sårande upplevelse kan forma en världsbild – oavsett vem som gjorde det.
Svenne eller blatte, det gjorde ont. Där är vi överens.
Men hatet du sprider idag visar inte att du inte accepterade mobbningen.
Snarare tvärtom.
Det visar att du, som sårad, har tagit till dig av hatet – att det är rätt att hata.
Det visar att du inte riktigt har tagit hand om din egen smärta.
Ditt hat mot människor visar att du på något sätt tycker att det är okej att bete sig illa – men bara mot en viss grupp människor.
Vi människor försöker ofta förstå vår smärta genom att hitta förklaringar.
Du har förklarat din smärta genom att vara offer.
Du hatar människor från andra nationaliteter.
Din smärta säger mig att du är rädd för det som inte är som du.
Och vet du vad – jag, som också blivit utsatt för smärta, är rädd för dig.
Inte för dig som person.
Men för ditt hat.
För hatet gör dig blind.
Det gör dig enögd och lägger alla ägg i samma korg.
Det gör dig till offer.
Du tittar bara åt ett håll.
Du vill inte ha lösningar – du vill ha en syndabock.
Du vill att det ska vara alla andras fel, och särskilt invandrarnas.
Men det skapar inga lösningar.
Det skapar inte fred, kärlek eller frihet.
Det skapar mer rädsla.
Mer hat.
Jag tror att vi människor ofta försöker förstå vår smärta genom att placera den någonstans.
När jag tänker på mobbning, hat och mänskliga möten landar jag alltid i vad barn egentligen behöver.
När jag läste en debattartikel om hur rädsla och polarisering kan påverka demokratin började jag fundera ännu mer på vad vi bär med oss från barndomen och hur det formar våra möten med andra.
Jag ser något som oroar mig – och jag märker att fler ser det, fast från andra perspektiv
👉 Här kan du läsa artikeln:
Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin – en psykologisk betraktelse
Att läsa andras perspektiv gör inte alltid tankarna klarare – men ibland djupare.
🤍 Vad barn egentligen behöver
Vad du hade behövt som barn var vuxna som lyssnade på dig.
Vuxna som validerade dina känslor.
Vuxna som rättade dig när du gjorde fel.
Vuxna som var vuxna och såg handling i stället för skuld.
Vuxna som stod upp för dig då – och inte letade syndabockar.
Inte sa: “Det är bara för att han kommer från ett annat land.”
Jag vet vad jag pratar om.
När jag var liten tyckte min pappa inte om invandrare. Han sa ofta:
“Akta dig för dem.”
Men samtidigt gick han gärna ner till den italienska pizzerian, drack öl och åt pizza.
Det var där jag sedan fick mitt första riktiga jobb.
Och vet du vad?
När jag jobbade där blev jag någon.
Jag var någon som, när andra hade ungdomsjobb, hade fast jobb och uppsägningstid.
Det var juggar som hade pizzerian.
Jag fick lön, gemenskap och en plats.
Och jag kan nästan höra invändningen:
“Ja, men de kom ju från Europa.”
När jag sedan hade ett eget gatukök fanns det en turkisk familj i Bergsjön med en grönsakshandel.
De hade de finaste grönsakerna och var så trevliga.
Ibland kom han förbi och lämnade sallad bara för att den var så fin.
Senare i livet har jag jobbat med araber. Jag vet inte exakt varifrån alla kom.
Men jag kan lova dig att jag sällan mött så omtänksamma, trygga och varma människor.
Vi var ett team.
Vi stod upp för varandra och för ungdomarna vi jobbade med.
Vi var som en familj – kanske en lite galen familj – men med sammanhållning, respekt och omtanke som ledord.
🌿 Möten istället för hat
Så kanske handlar det inte om var människor kommer ifrån.
Utan om vilka möten vi tillåter oss att ha.
För varje gång vi möter någon på riktigt spricker berättelsen lite.
Den där enkla berättelsen om vi och dom.
Jag säger inte att allt är enkelt.
Jag säger inte att människor inte kan göra varandra illa.
Det vet jag att de kan. Jag har själv upplevt det.
Men jag tänker att det finns ett val i vad vi gör med det.
Om vi låter smärtan bli hat.
Eller om vi låter den bli förståelse.
För barnet som blev sårat förtjänar att bli taget på allvar.
Men det barnet förtjänar också att få läka – inte att bära hatet vidare.
Och kanske är det där vuxenlivet börjar.
Inte när vi slutar ha ont.
Utan när vi slutar göra vår smärta till någon annans skuld.
Jag vet inte vem du var som barn.
Men jag vet att du inte förtjänade att bli kränkt.
Och jag vet att världen inte blir mjukare av att vi fortsätter slå.
Inte med ord.
Inte med hat.
Inte med rädsla.
Kanske behöver vi våga något annat.
Våga se människan bakom berättelsen.
Våga skilja på det som hände – och de människor vi möter idag.
För hat bygger murar.
Men möten bygger något annat.
Man kan hata handlingen.
Men människan behöver vi möta.
❓ Frågor till läsaren
• Har du någon gång märkt hur en smärtsam upplevelse färgat hur du ser på människor?
• Vad hade du behövt höra som barn när något gjorde ont?
• Finns det möten i ditt liv som förändrat din bild av “vi och dom”?
• Vad tror du händer när vi vågar möta människan bakom berättelsen?
🌿 Reflektion
Den här texten bär en stilla sorg över hur smärta kan bli till hat – men också en varm tro på mötets kraft. Den visar att erfarenheter kan forma oss, men inte måste definiera oss. Att vuxenlivet kanske inte handlar om att slippa bli sårad, utan om vad vi gör med våra sår. Och att det barn vi en gång var fortfarande längtar efter att bli förstått.
Kanske är det just i mötet som mobbning, hat och mänskliga möten kan få en annan riktning.
🌾 AHA – mellan raderna
Mellan raderna finns en berättelse om ansvar.
Inte skuld – men ansvar.
Ansvar för hur vi bär våra erfarenheter.
Ansvar för att inte låta smärta bli murar.
Ansvar för att se människan, även när vi blivit sårade.
Texten säger inte att hat är oförståeligt.
Den säger att hat inte behöver bli slutpunkten.
Och kanske är det där hoppet bor –
i mötet, inte i rädslan.
“Man kan hata handlingen. Men människan behöver vi möta.”
Jag trodde att jag skulle skriva om politik. Men när jag började skriva insåg jag att jag egentligen skrev om människor.
☕ Stöd bloggen
Om du vill stötta mitt skrivande och hjälpa bloggen att fortsätta leva får du gärna bidra med en liten gåva.
Det är helt frivilligt – men betyder mycket.
📩 Prenumerera
Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsnära tankar om livet, relationer och mänskliga möten?
Då får du gärna prenumerera så du inte missar nya inlägg.
🌿 Avslutande ord
Tack för att du läste.
Kanske väckte texten en tanke, ett minne eller en känsla.
Kanske inte. Och det är också okej.
Men om den gjorde det – ta hand om den varsamt
Lev idag, just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
“Läs också”
Läs också:
• Juholt – hans fantastiska tal
• Du är mer än trams – om att bli sedd när det gör ont
• Onsdagens bibliotek – när gamla texter fortfarande bär
Lämna ett svar