När barn växer upp i konflikter eller starka känslor mellan vuxna kan ansvar och skuld hamna där det aldrig ska ligga – på barnets axlar. Det här är min berättelse om att ta vuxnas ansvar som barn, om otrygg anknytning och om den vuxna rösten som till sist växer fram.
Read this post in English->Children Should Be Allowed to Be Children
Barn ska få vara barn.
Barn ska få vara barn.
Inte bära vuxnas konflikter eller oro. Det är egentligen så enkelt.
När ett barn upplever att något är fel, när rösterna höjs eller känslor fyller rummet, tror barnet ofta att det är deras uppgift att fixa allt. Om de bara säger rätt, gör rätt eller tystar sig själva – då blir allt bra igen.
Barns hjärtan hittar enkla lösningar:
- “Om jag bara är duktig…”
- “Om jag bara är tyst…”
- “Om jag bara räddar de vuxna…”
Men det är aldrig barnets ansvar.
Läs också:
Barn gör när dom kan bemötande – smärta, skam och ansvar
När jag var liten och tyst för trygghetens skull
Jag hade en mamma som ofta gapade och skrek. Rösten satte sig i min kropp som en signal: Håll dig tyst. Gör dig liten.
Än idag kan samma känsla skölja över mig när någon höjer rösten. På en sekund är jag tillbaka i barndomen.
Jag minns en gång när mamma och pappa bråkade över en diskbänk pappa hade gett mig. Jag var vuxen och hade egna barn. Ändå stod jag där som ett litet barn igen. Tyst. Lät mammas röst fylla rummet.
Jag önskar att jag då hade haft rösten jag har idag.
Att jag hade kunnat säga:
“Det här skadar mig.
Det skadar mina barn.
Och jag accepterar inte det.”
Men barnet i mig trodde att tystnad var trygghet. trygghet.
När barnet lever kvar i kroppen
Det följer med. Konflikter är fortfarande svåra.
När två människor bråkar vet jag inte vem jag ska stötta. Jag försöker medla, förstå, jämna ut – som om det fortfarande vore mitt ansvar att hålla världen mjuk.
Jag säger saker som:
- “Kanske mår den andra inte så bra…”
- “Det finns säkert en gräns här någonstans…”
Jag glömmer mig själv.
I stundens hetta vet jag inte alltid vad jag behöver. Kroppen agerar först – rösten kommer sen.
Anknytningen – den strategi jag lärde mig
Jag gjorde det barnet gör:
jag räddade relationen, även när det kostade mig själv.
Det blev en otrygg-undvikande anknytning:
“Om jag bara inte är i vägen så blir allt lugnt.”
Och en blidkande strategi:
“Om jag får alla att må bra, så är jag trygg.”
Det var min barndoms bästa strategi – och den följde med in i vuxenlivet.
Om jag hade fått en trygg anknytning
Om jag hade haft trygg anknytning som barn, då hade de vuxna tagit ansvar för sina känslor. Jag hade kunnat tänka:
“Mamma är arg – men jag är trygg.”
Jag hade sluppit bära skuld som inte var min.
Jag hade fått vara barn och ändå veta att bandet håller.
Skillnaden – visuellt tydligt (tabell)
| Trygg anknytning | Otrygg anknytning (undvikande/blidkande) |
|---|---|
| Barnet känner sig trygg även när en vuxen är arg | Barnet blir rädd och tystnar för att undvika fara |
| Barn får fortsätta vara barn i konflikter | Barn försöker lösa vuxnas problem |
| Känslor är tillåtna och välkomna | Barn lär sig dölja eller stänga av känslor |
| Jag är viktig och mina behov räknas | Jag ska inte vara till besvär |
| Vuxna tar ansvar för sina känslor | Barn tar ansvar för vuxnas känslor |
Hur vi vuxna kan ge barnen trygghet
Jag vill att vi vuxna stannar upp och ser barnens verklighet.
Att vi tar ansvar för det som är vårt – inte det som är deras.
Därför behöver vi:
- Säga: “Det här handlar inte om dig.”
- Visa: “Jag tar ansvar för mina känslor.”
- Bekräfta: “Du får känna så.”
- Hålla fast vid kärleken även när det stormar
Och när vi tappar kontrollen – be om förlåt. För barn ska inte rädda vuxna.
Idag är jag den vuxna i mitt liv
Jag övar på att säga:
“Vad behöver jag?”
Jag övar på att sätta gränser.
På att låta barnet i mig vila.
På att vara vuxen i min egen kropp.
Och varje gång jag lyckas – läker något.
Alla barn behöver trygghet.
Och så gör även det inre barnet i mig.
Min sanning nu barn ska vara barn
Trygga barn är viktigt.
Jag måste vara vuxen.
Jag kan inte ändra hur det var.
Men jag kan välja hur jag gör nu.
Jag kan reparera bakåt genom att göra annorlunda framåt.
Barn ska få leka.
Skratta.
Vara trygga utan att vara räddare än de vuxna.
Det är vi vuxna som måste se till det.
Slutcitat
Igår är historia, det är i nuet vi kan göra något åt historien så att morgondagen blir ett resultat i att bli mera ansvarstagande vuxen och hela det lilla barnet.
– Carina Ikonen Nilsson
Reflektion – Mellan raderna
Vad händer i dig när du tänker på ditt inre barn?
Fråga till dig som läser
Minns du något tillfälle när du bar ansvar som barn?
Skriv gärna i kommentarsfältet.
PayPal – stöd mitt skrivande
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971
Prenumerera på bloggen
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
Den här texten är skriven av mig som själv burit för mycket som barn, och som idag skriver för att ge andra barn – och vuxna med barnhjärtan – tryggare plats att stå på.