Röda gröna blå cirkeln har hjälpt mig att förstå hur vi människor rör oss mellan trygghet, larm och utforskande. Det här inlägget handlar om närvaro och samtal, om att bli lyssnad på utan att bli lagad, och om hur vi kan hitta tillbaka till oss själva.
🇬🇧 Read this post in English: The Red, Green and Blue Circle – finding your way back to yourself
Och vem sitter i soffan i vardagsrummet och skriver?
Vem lämnade in de sista uppgifterna i utbildningen förra veckan – och vem står nu här, färdig, med ett avslutat kapitel bakom sig?
Ja, det kan jag stolt svara på: det var jag.
Jag är klar nu.
Jag trodde att det skulle bli svårt, men inser nu att jag redan hade mycket av det här inom mig. Kanske är det inte så konstigt. Jag har arbetat med människor hela mitt liv och alltid varit intresserad av just samtalet.
För det är i samtalet saker händer.
Det är i samtalet jag hör mig själv säga sådant som jag sedan kan börja ifrågasätta.
Och om jag nu flyttar tanken från mig till dig, så tror jag att du förstår vad jag menar.
Alla de där orden vi säger till oss själva, de som ibland blir våra sanningar, det är där man kan börja arbeta. Det är där utvecklingen blir till.
Röda gröna blå cirkeln och gamla faror
För när vi börjar ifrågasätta våra inre samtal med oss själva, då kan vi också behöva någon att prata med. Om vi bara har samtalen med oss själva händer ofta inte så mycket. Då befäster vi mest det vi redan tidigare har sagt till oss själva.
Vår gamla hjärna älskar det där.
Den älskar att skydda oss.
Den älskar att reagera snabbt på sådant som känns farligt.
Det är som om något i oss fortfarande springer runt på savannen och letar efter lejon. Kroppen och hjärnan vill rädda oss, även när faran inte längre finns här och nu. De vill hålla kvar gamla trosuppfattningar om oss själva, gamla skydd, gamla sätt att överleva.
Och så flyttar jag tanken från savannen till den lilla du.
Du som var liten och behövde stöd och riktning från dina föräldrar, men kanske inte alltid fick det.
Du som hittade strategier för att klara dig, långt innan du hade ord för det.
Du som ville ha mammas eller pappas uppmärksamhet och kanske ibland mötte en frånvarande blick.
Det är då något i oss lär sig.
Här är en fara.
Här kan du bli utesluten.
Det är bäst att du passar in.
Inte gör för mycket väsen av dig.
Skyddar dig.
Röda gröna blå cirkeln – när larmet går
När den gamla hjärnan slår till och reptilen sätter in, då hamnar vi i det röda. Där finns stressen, rädslan och impulsen att skydda sig. Där reagerar vi snabbare än vi hinner tänka. Kroppen tror att den måste rädda oss, trots att det som väcks ofta hör ihop med något gammalt.
Men det här inlägget handlar egentligen inte om att stanna i det röda.
Det handlar mer om att nosa på det röda, förstå att larmet gick, och sedan hitta tillbaka.
Tillbaka till grönt i röda gröna blå cirkeln
Till det gröna.
Till tryggheten.
Till lugnet.
Till den plats där kroppen inte längre står i full alarmberedskap.
Det blå – där vi kan förstå
Och när vi kommer tillbaka till det gröna, då kan vi också lättare hitta vidare till det blå. Där kan vi tänka, fundera och försöka förstå vad det egentligen var som hände.
Då kan vi börja säga till oss själva:
Oj, nu blev det rött. Det kändes farligt. Men kanske var det en gammal fara som gjorde sig påmind. Kanske handlade det inte alls om just det som hände nu, utan om något äldre som väcktes till liv i mig.
Och när vi kan se det, då öppnas också nya frågor:
Hur skulle jag kunna tänka lite mjukare om mig själv?
Vågar jag säga att det där kanske blev fel?
Vad behöver jag just nu?
När rädslan får ord
Kanske vågar vi till och med säga det som ligger under allt det andra:
Jag blev rädd för att du skulle tycka illa om mig.
Och när den tanken får komma fram blir också resten lättare att förstå.
Kanske gör du och gör, inte bara för att du vill, utan för att du tror att det är så du duger.
Kanske fixar du, ordnar, håller ihop och tar ansvar för att du innerst inne tror att det är så du får vara kvar.
Så du inte blir för mycket.
Så du inte blir bortvald.
Så du inte blir utesluten.
Och kanske händer det ibland att du till och med hinner utesluta dig själv först, bara för att slippa stå kvar i känslan av att någon annan skulle kunna göra det.
Kanske tänker du:
Det är bäst att jag gör det själv, annars blir det fel.
Men blir det verkligen fel?
Eller blir det bara inte gjort på ditt sätt?
Om resultatet i slutänden blir bra, fast någon annan gjorde på sitt sätt, vad är det då som känns så svårt?
Kanske är det inte själva situationen.
Kanske är det den gamla rädslan som vaknar.
Och just där finns något viktigt att öva på.
Att lita lite mer på andra.
Att våga stå kvar en stund till.
Att inte alltid behöva skydda sig först.
Att inte alltid behöva ta över, backa undan eller stänga dörren innan någon annan hinner göra det.
För ibland är det inte världen som vill stänga oss ute.
Ibland är det gamla erfarenheter i oss som viskar att vi måste skydda oss innan något händer.
Men idag kanske vi får välja annorlunda.
Det är där samtalet betyder så mycket.
För i samtalet kan vi börja höra vad vi säger till oss själva.
Vi kan börja förstå var orden kommer ifrån.
Vi kan börja se att det röda inte alltid handlar om nuet.
Och vi kan så småningom välja om vi verkligen vill fortsätta tro på allt det där som en gång blev våra sanningar.
Kanske är det också där utvecklingen finns.
Inte i att döma oss själva för att vi reagerade, utan i att förstå varför vi gjorde det och vad vi behöver för att hitta tillbaka.
Först till grönt.
Sedan till blått.
Och därifrån kanske till ett lite mjukare sätt att vara människa.
Det är när du sitter fast som samtalet kan behövas.
När du känner dig ensam, inte lyssnad på, eller märker att du bara gör och gör utan att hitta till ett slut.
Då kan det behövas någon som hjälper dig att stanna upp, sortera och förstå.
Jag har nu avslutat min utbildning inom compassionfokuserad terapi (CFT) — i hur vi med mer trygghet, värme och förståelse kan möta det som gör ont.
För det är när du hittar tillbaka till nuet som du också kan börja hitta tillbaka till dig själv.
Och kanske är det där du kan bli mer hel igen.
Jag är klar nu. Men min utbildning.
Och det känns inte som ett slut – utan som en början.
Närvaro, samtal och vägen tillbaka till sig själv
Läs också mitt första inlägg om cirklarna här: Trygga cirklar i livet
Och här kan du läsa mer om den gröna cirkeln: Den gröna cirkeln – att stanna i trygghet Just cirklar och livet har jag skrivit mycket om.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget berättar inte bara om cirklar och reglering. Det berättar också om en människa som har börjat se sina egna reaktioner med mindre skam och mer förståelse. Om modet att stanna kvar, lyssna inåt och välja mjukare tankar istället för gamla domar.
Reflektion
Vi behöver ibland nudda vid det röda för att förstå att något i oss blev rädd. Men vi ska inte bo där. Vi behöver tillbaka till det gröna, till tryggheten, och därifrån vidare till det blå, där nyfikenheten och förståelsen kan få plats.
Lev idag, just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar längre fram. Just nu är det som gäller.
Stöd & följ bloggen
Om du vill stödja mitt skrivande kan du göra det här:
Stöd via PayPal
Och om du vill följa bloggen och få veta när nya inlägg kommer ut kan du prenumerera här:
Prenumerera på Malix.se
Tack för att du läser, följer och finns med här inne.
Lämna ett svar