Mist-covered lake at sunrise with a frosty pier – symbolizing how jealousy quietly creates distance and changes the space between people

Avundsjukan är en känsla få vill kännas vid, men som ändå rör sig mellan människor som en osynlig vindpust. Den skaver tyst, förändrar stämningar och skapar avstånd utan att någon riktigt förstår varför. I den här texten försöker jag närma mig avundsjukan – inte för att döma, utan för att förstå vad den gör med oss och relationerna vi lever i.

Read this post in English->Jealousy – the feeling no one wants to admit but everyone carries

Avundsjukan som smyger sig in när vi minst anar det

Avundsjukan är en sådan känsla som inte gärna visar sig öppet, den smyger sig istället in mellan meningar och blickar och sätt att tala, och det märkliga är att den sällan handlar om det vi tror att den handlar om, för oftast ligger den inte i bilen, i huset, i lönen eller i den där resan som någon annan fått till, utan i känslan av att vilja höra till, av att inte vilja vara den som står utanför, och trots att vi ogärna pratar om det är avundsjukan en av de mest mänskliga känslorna vi bär på.

Varför avundsjukan egentligen uppstår i oss

Avundsjukan bottnar ofta i något mjukt, något skört, något som ligger långt bakom det vi ser på ytan, och när den kommer är det sällan för att vi missunnar någon något, utan för att det väcks en viskning inom oss som säger “varför inte jag?” och den viskningen är inte ful, den är bara mänsklig. Den handlar om rädslan att inte duga, om längtan att få vara lika viktig, om oron att stå utanför något som kanske betyder mer än vi vågar erkänna, och ibland kommer den så snabbt att vi inte hinner tänka innan kroppen redan har reagerat.

Vad avundsjukan gör med den som känner den

När avundsjukan får plats i oss, även om vi inte vill att den ska det, så drar den ihop något inombords, man blir tystare, lite mindre, lite mer tveksam på sitt eget värde, som om någon utifrån plötsligt bestämmer hur mycket vi får vara, och det är märkligt hur snabbt vi börjar jämföra oss med någon som egentligen bara lever sitt liv. Avundsjukan kan få oss att ifrågasätta oss själva helt i onödan, som om någon annans val skulle säga något om vårt värde, fast det aldrig gjorde det.

Vad avundsjukan gör med den som får den riktad mot sig

Och när avundsjukan riktas mot oss, då händer något annat, lika tydligt men på ett annat sätt, för det lägger sig som ett osynligt avstånd i luften, en kyla som inte fanns där innan, och fast ingen säger något högt så känns det i kroppen direkt, hur man krymper sig lite, väger sina ord, går lite mjukare för att inte dra till sig mer av den där känslan som inte är ens egen. Det är tungt att bära något man inte bett om, särskilt när avundsjukan kommer i form av skämt som inte är skämt eller pikar som kläs ut till omtanke.

När avundsjukan blir ilska, missunnsamhet och förvrängda sanningar

Och om avundsjukan får ligga kvar inne i någon för länge, om den inte får namn, om ingen vågar säga vad som faktiskt händer, då kan den förvandlas till ilska, inte alltid synlig, men sådan som ligger precis under hudytan och gör att den som känner den börjar se fel där det inte finns något fel, förstorar saker som inte är stora, och ibland går det så långt att man berättar om den man är avundsjuk på för en tredje person som inte alls var med, någon som plötsligt får bära en bild som inte är sanning utan bara en spegling av en känsla som blivit för trång.

Och då sitter vi tre personer där i en känsla som egentligen bara tillhörde en, och relationen förvrids, blir skev, blir tyngre än den behöver vara, inte för att någon är elak utan för att avundsjukan försöker hitta en plats att landa på när vi inte vill erkänna den som vår. Det är då den gör som mest skada – inte genom vare sig ord eller handlingar, utan genom de små förskjutningarna som får människor att dra sig undan, misstolka, misstänka eller jämföra sig sönder inifrån.

Avundsjukan som skaver – en känsla som smyger in och skapar avstånd i relationer — **När avundsjukan får fäste i en relation slutar dörren vara öppen. Den stängs inte med en smäll — den stängs långsamt. Det är det som gör det så farligt.**

Avundsjukan i relationer – det som knappt syns men känns direkt

Avundsjukan gör något med relationer, även när ingen pratar om den.
Den skapar avstånd, stänger till, gör att man börjar väga sina ord, kanske undviker att dela glädje, kanske tonar ner det som egentligen borde få vara stort. Det blir ett slags osynligt filter mellan två människor, och fast ingen menar något illa blir båda tystare och mer rädda för den där känslan som ingen vill äga men båda känner.

När avundsjukan visar vägen till våra egna drömmar

Men mitt i allt det där finns något viktigt som vi ofta glömmer bort, för avundsjukan visar också något som hör till våra egna drömmar, något som ligger i ögonvrån där vi inte riktigt vågar titta. När grannen köper en ny bil eller någon bygger ut sitt hus eller reser någonstans som vi själva tänkt att vi en dag skulle vilja åka till, då är det egentligen inte ett hot, det är ett bevis på att det går, att världen inte är stängd för oss, att möjligheten finns och att deras väg kanske kan bli en karta över något vi också skulle kunna göra, om vi vill, om vi orkar, om vi vågar.

Och ibland är det just där avundsjukan försöker peka, inte på deras grejer utan på vår egen längtan. Inte på deras val utan på det inom oss som fortfarande lever, som fortfarande vill, som fortfarande sträcker sig framåt.

Att förstå avundsjukan utan att skämmas

Avundsjukan gör den som känner den mjukare när man vågar titta på den, den gör den som får den riktad mot sig friare när man låter den landa där den hör hemma, och relationer blir lättare när ingen behöver låtsas. Avundsjukan är inte ful, inte elak, inte konstig – den är bara mänsklig. Och när vi förstår vad den egentligen försöker säga, då blir den inte längre ett hot utan en väg tillbaka till oss själva.

MELLAN RADERNA – AHA

Det jag inser när jag skriver allt det här är hur snabbt avundsjukan kan sätta sig mellan människor utan att någon av oss egentligen tänkte att det skulle bli så, hur en enda händelse kan få kroppen att stanna upp lite dagen efter, hur man vaknar med en känsla som inte fanns där innan, en sorts skav som inte kommer från mig men som ändå bor i mig nu, och jag tänker på gårdagen och den där kommentaren eller tonen eller blicken som egentligen inte borde betyda något men som ändå gjorde det, för någonstans i det där lilla låg en avundsjuka som inte var min men som nu rörde något i mig på ett sätt jag inte riktigt räknat med.

Det är märkligt hur tydligt det blir när man väl ser det, hur känslan inte längre går att oskärpa, hur den lägger sig som en tunn hinna över relationen och gör den sprödare, skörare, nästan lite oärlig innan den ens hunnit börja, och jag märker hur något i mig drar sig tillbaka, inte som en flykt men som ett skydd, ett sätt att säga: “Så här vill jag inte ha det.” Och jag vet att avståndet redan är där, inte som en mur men som en spricka, och jag vet också att sprickor sällan försvinner helt, för något i mig slutade lita just där, och även om jag kan förstå och förlåta så kan jag inte gå tillbaka till en relation som i grunden vilar på avund eller på ord som inte var sanna.

Och kanske är det det som är den största AHA-känslan i allt det här:
att avundsjukan inte bara säger något om den som bär den,
utan också något om mig,
om mina gränser,
om vad jag väljer att ha nära,
och vad jag väljer bort för att skydda mitt hjärta.

Frågor till dig som läser:

• Har du någon gång känt hur en liten kommentar eller blick förändrat något i dig?
• Vad händer i dig när avundsjukan visar sig — hos dig själv eller hos någon annan?
• Finns det relationer där en tyst skavkänsla fått dig att dra dig tillbaka utan att du riktigt förstod varför?

PayPal-länk

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Prenumerationslänk:

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Lev idag och våga känna. Det som skavde igår är det du kan arbeta med idag – så att morgondagen inte gör lika ont.

Läs också:

Svartsjukan som tar död på kärleken
När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna
Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Mind.se – Att hantera svåra känslor
Känslor väcker känslor

Jealousy – the feeling no one wants to admit but everyone carries

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 november 2025

i Känslor & Relationer, Mänskligt skav, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Jealousy rarely arrives loudly. It slips into the space between people, changing the light without anyone noticing at first. In this text, I explore jealousy not as something shameful, but as a deeply human feeling that shapes our bodies, our reactions, and the distance between us.

Read this post in Swedish ->Avundsjukan – känslan som ingen vill vidkännas men alla bär

In Swedish we use two different words for this feeling — “avundsjuka” for envy and “svartsjuka” for jealousy.
In English the word “jealousy” holds both meanings.
This text belongs to the Swedish “avundsjuka,” the quiet ache of wanting to belong, not the fear of losing someone.

When jealousy slips in when we least expect it

Jealousy is one of those feelings that rarely shows itself openly; instead it slips into the space between words, glances, and the tone people use, and the strange thing is that it almost never comes from what we think it comes from. It’s rarely about the car, the house, the salary, or the trip someone else managed to take. It comes from the feeling of wanting to belong, of not wanting to be the one standing on the outside, and even though we rarely talk about it, jealousy is one of the most human feelings we have.

Why jealousy actually arises within us

Jealousy often comes from something soft, something fragile, something that lives far behind what we see on the surface. And when it arrives, it’s rarely because we truly begrudge someone their success or happiness — it’s because something in us whispers “why not me?” And that whisper isn’t ugly; it’s just human. It speaks of the fear of not being enough, the longing to be equally important, the worry of standing outside something that perhaps matters more to us than we dare admit. And sometimes it comes so quickly that the body reacts long before the mind can catch up.

What jealousy does to the one who feels it

When jealousy takes up space inside us — even if we don’t want it there — something contracts on the inside. You become quieter, a little smaller, a bit more unsure of your own worth, as if someone else suddenly gets to decide how much space you’re allowed to take up. And it’s strange how quickly we start comparing ourselves to someone who is simply living their life. Jealousy can make us doubt ourselves completely unnecessarily, as if someone else’s choices could ever say something about our own value — when they never did.

What jealousy does to the one who receives it

And when jealousy is directed at us, something else happens — just as clear, but in another way. An invisible distance settles in the air, a coolness that wasn’t there before. Even if no one says a single word, the body feels it instantly — how you shrink yourself a little, weigh your words, soften your steps so you won’t be the target of more of a feeling that wasn’t yours to begin with. It’s heavy to carry something you didn’t ask for, especially when jealousy comes disguised as a joke that isn’t funny or as “kindness” wrapped in a sting.

When jealousy turns into anger, resentment, and distorted truths

And if jealousy is left inside someone for too long, if it never gets a name and no one dares say what’s actually going on, it can shift into something else — anger, not necessarily visible, but resting just under the surface. Then the person begins to see faults where there are none, magnifies things that aren’t big at all, and sometimes even tells someone else about the person they’re jealous of — someone who wasn’t even there — and suddenly a third person is carrying a picture that isn’t reality, but only an echo of a feeling that became too tight.

And then there are three people caught in a feeling that originally belonged to one. The relationship becomes twisted, heavier than it needs to be — not because anyone is cruel, but because jealousy is trying to find a place to land when no one wants to admit it’s theirs. That’s when it does its worst damage — not through loud words or clear actions, but through those tiny shifts that make people pull away, mistrust, misinterpret, or compare themselves until something inside them breaks down.

When jealousy takes hold in a relationship, the door stops being open

An open door in soft morning light, symbolizing how jealousy quietly begins to close what once felt open between two people.

It doesn’t slam shut — it closes slowly.
And that’s what makes it so dangerous.

Jealousy in relationships – the quiet shift you can feel before you understand it

Jealousy changes relationships even when no one speaks about it.
It creates distance, closes things off, makes you weigh your words.
Maybe you avoid sharing joy, maybe you tone down things that truly should be allowed to be big.
It becomes a silent filter between two people, and even if no one means harm, both become quieter and more careful — afraid of a feeling neither wants to own, but both can feel.

When jealousy points toward our own dreams

But in the middle of all this, there is something important that we often forget: jealousy also shows us something about our own dreams — something hiding in the corner of our vision, where we rarely dare to look. When the neighbor buys a new car, when someone builds an extension, when someone travels to a place we once hoped to visit — it is not a threat. It’s proof that things are possible. That the world is not closed to us. That opportunities exist. And that their path may be a map toward something we also could do, if we want, if we can, if we dare.

And sometimes that is exactly where jealousy is pointing — not at their possessions, but at our own longing. Not at their choices, but at the part of us that is still alive, still wanting, still reaching forward.

Understanding jealousy without shame

Jealousy softens the one who feels it when we dare look at it.
It frees the one who receives it when we let it land where it belongs.
And relationships become easier when no one has to pretend.

Jealousy isn’t ugly, or evil, or strange — it’s simply human.
And when we understand what it’s trying to say, it stops being a threat and becomes a way back to ourselves.

BETWEEN THE LINES – AHA

Yesterday something happened — small, not dramatic, not even loud — but inside me it became a small stone.
Today it’s still there.
A feeling that wasn’t mine from the beginning, but one that still landed in my body and made something shift.

And now, when I see it clearly, I can’t unsee it.
Something in me steps back — not out of anger, but out of clarity.
A boundary that says:
“Not like this.”

Distance is already there — not as a wall, but as a crack.
And even when I understand and forgive, I can’t return to a relationship built on jealousy or on words that weren’t true.

And maybe that’s the true AHA:
that jealousy doesn’t only reveal the other person —
it reveals me.
My boundaries.
What I choose to keep close.
And what I choose to walk away from to protect my heart.

Questions for you who read:

• Have you ever noticed how one small comment or look can change something inside you?
• What happens in you when jealousy shows up — in yourself or in someone close to you?
• Are there relationships where a quiet feeling made you step back before you even fully understood why?

PayPal link:

https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE

Subscription link:

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Live today and dare to feel. What hurt yesterday is what you can work with today — so that tomorrow will hurt a little less.

External link

https://www.mind.org.uk/ – Coping with Difficult Emotions

How jealousy destroys love and creates distance

Svartsjukan som tar död på kärleken

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Svartsjukan som tar död på kärleken är en känsla många misstar för omtanke, men som i själva verket springer ur rädsla. När svartsjukan får ta plats i en relation förändras allt: tonen, tilliten, vardagen och till sist själva kärnan av det som skulle vara varmt och fritt.
Här utforskar jag vad svartsjuka är, varför den uppstår, varför vissa aldrig känner den – och hur både du som upplever svartsjuka och du som lever med en svartsjuk partner kan förstå och bryta dess grepp.
Jag väver in personlig reflektion, konkreta exempel, aktuell forskning, strategier som fungerar och frågor som hjälper dig att känna igen dig själv på vägen.

Read this post in English. ->Jealousy That Kills Love

När svartsjukan börjar ta död på kärleken – rädslan som ofta misstas för kärlek

Svartsjuka framställs ofta som något romantiskt. Som om det vore ett kvitto på att man älskar mer när man blir rädd.
Men svartsjukan är aldrig ett uttryck för kärlek.
Den är ett uttryck för rädsla.

Rädsla för att inte räcka.
Rädsla för att bli ersatt.
Rädsla för att inte vara så värdefull som man hoppas att man är i någon annans värld.

Ofta kläs svartsjukan i omtankens språk:
”Jag vill bara veta.”
”Jag vill bara förstå.”
”Jag bryr mig.”

Men under ytan ligger det alltid en sårbarhet – en kropp som larmar, ett nervsystem som försöker skydda.

Det är därför svartsjukan så snabbt letar en yttre plats att landa på.
Det är enklare att bli arg än att bli ärlig.

Det är just därför som svartsjukan som tar död på kärleken ofta börjar som en liten känsla som växer i tysthet.

Fråga till dig som läser:
När i ditt liv har en liten oro blivit större än situationen egentligen var? Hur hade någon annan reagerat?

Min viktiga tråd – trygghet i praktiken

Jag tänker på den där kvällen när vi var på väg hem, och en kvinna stannade oss.
Hon pratade med min man på ett sätt som människor kan göra när de fått lite innanför västen – rakt, vant och utan filter.

Plötsligt säger hon till honom att han borde stanna kvar.
Som om jag inte fanns i världen.

Min man svarade lugnt och självklart:
“Jag är gift, och min fru kommer här.”

Kvinnan tittade på mig och säger:
“Man kan strunta i frun.”

Och då svarade han, lika självklart som han andas:
“Det kommer aldrig på fråga.”

Det gick rakt in i mig –
inte som svartsjuka,
inte som oro,
utan som ren trygghet.

Som ett kvitto på något större än ord:
att vi vet vart vi står, även när någon annan testar gränser eller försöker ta plats.

Jag behövde inte bli arg.
Jag behövde inte känna mig hotad.
Det blev bara varmt.
För det där var kärlek i handling.
Trygghet i praktiken.

Och där blev det så tydligt:
När kärleken är trygg behöver man inte bevaka den. Den bär sig själv.

Dessutom blev jag stolt.
Det där är min make — han som älskar mig.
Andra ser, även de, det fina med min make.

När svartsjukan börjar ta död på kärleken. Hur hade någon annan reagerat?

Föreställ dig att någon säger till dig:
“Det där var svartsjuka.”

Vart går känslan då?

Mot den som sa det?
Mot partnern?
Eller inåt – till den där platsen du sällan vill titta på?

Svartsjuka lägger sig gärna utanför en själv.
Det är sällan någon säger:
“Jag är rädd att inte duga.”

Oftare blir det:
“Varför pratade du med honom?”
“Varför skrattade du sådär med henne?”

Men känslan börjar alltid på insidan.

När jag ser hur svartsjukan som tar död på kärleken påverkar människor, blir det så tydligt hur mycket av den som egentligen handlar om rädsla.

Varför svartsjuka uppstår – lager för lager

Otrygghet i självkänslan

När man inte tror att man räcker letar man efter tecken på att man kan bli utbytt. Minsta blick eller kommentar kan kännas som ett hot.

Tidigare svek

Kroppen minns även när huvudet glömt. Har man blivit sviken förr kan rädslan väckas automatiskt, även i en trygg relation.

Normer och inlärt beteende

Har man vuxit upp där kärlek blandats med kontroll blir svartsjukan normaliserad, även när den skadar.

Rädsla för förlust

Ibland handlar svartsjukan inte om relationen man är i – utan om paniken att bli ensam.

Aktuell forskning – invävd och begriplig

✔ Svartsjuka hänger ihop med självkänsla och anknytning

Frontiers in Psychology (2022) beskriver att låg självkänsla, stresskänslighet och otrygg anknytning är tydliga riskfaktorer för svartsjuka.

✔ Trygg anknytning är den största skyddsfaktorn

Forskare vid Karolinska Institutet betonar att tryggt anknutna personer reagerar mindre på potentiella hot.

✔ Svartsjuka triggar kontrollbeteenden

Studier visar att svartsjuka – både emotionell, kognitiv och beteendemässig – ofta leder till bevakning, misstänkliggörande och undvikanden.

✔ Det saknas kliniska metoder

Karolinska skriver att det finns “nästan total brist” på psykologiska behandlingar riktade mot svartsjuka.

Det betyder:
Vi pratar för lite om detta.
För lite om känslorna som ligger under.

Konkreta exempel – hur svartsjuka kan kännas i vardagen

• Någon ger din partner en komplimang. Det hugger till i magen, inte i hjärtat.
• Din partner skrattar tillsammans med någon annan – kroppen hör hot, inte glädje.
• Ett sms plingar till. Du tolkar tonen, tiden och orden samtidigt.

Fråga:
Vad är det första som händer i dig – är det tankarna, kroppen eller oron?

Fallberättelse – när rädslan blir synlig

En kvinna berättade att hon ofta drog sig undan när hennes partner fick uppskattning av andra.
När hon började skriva ner situationerna såg hon mönstret:

Hon var inte rädd att förlora honom.
Hon var rädd att inte vara lika värdefull som hon trodde att han såg henne som.

När hon vågade säga det högt för sig själv förändrades allt.
Svartsjukan försvann inte – men dramat gjorde det.

Hon började fråga sig:
“Vad försöker den här känslan visa mig?”

Varför vissa aldrig känner svartsjuka

Det finns människor som aldrig reagerar med svartsjuka.
Det betyder inte att de är likgiltiga.
Det betyder att de är trygga.

De tänker:
“Om någon väljer bort mig säger det inget om mitt värde.”

Deras nervsystem tolkar inte andras uppskattning som ett hot.

Fråga:
Hur ser trygghet ut för dig i relationer?

När svartsjukan får styra – då kvävs kärleken

När svartsjukan tar död på kärleken i vardagen

Det farliga är inte känslan.
Det farliga är när den får styra.

När frågor blir förhör.
När oro blir kontroll.
När närhet blir bevakning.
När frihet blir misstanke.

Kärleken orkar inte andas där.

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

När svartsjukan kommer – vad du kan göra som person

1. Stanna i kroppen (tre andetag-metoden)

– Andas in djupt
– Andas ut långsamt
– Lägg handen på bröstet
Fråga:
“Vad är jag rädd att förlora just nu?”

2. Skriv ner situationen

Du får distans och kan se vad som var verkligt – och vad som var rädsla.

3. Vän-testet

Vad skulle du säga till en vän i samma situation?
Ge dig själv samma värme.

4. Äg känslan – anklaga inte

Inte:
“Du får mig att…”
Utan:
“Jag känner osäkerhet och försöker förstå varför.”

5. Jobba med självvärdet

Det är i självkänslan svartsjukan löser upp sig.

Om du lever med en svartsjuk partner

1. Sätt gränser tidigt

“Jag pratar om känslorna, men jag accepterar inte kontroll.”

2. Bekräfta känslan – inte beteendet

“Jag hör din oro.”
Men inte:
“Jag anpassar mig för att du ska slippa känna så.”

3. Fortsätt vara du

Att krympa dig själv skapar aldrig trygghet.

4. Se skillnaden mellan rädsla och makt

Svartsjuka = rädsla.
Kontroll = makt.
Det ena kan man jobba med.
Det andra behöver man lämna.

5. Sök hjälp tillsammans

Det är mod, inte svaghet.

Frågor till dig som läser

• Har du upplevt svartsjuka i dig själv eller från någon annan?
• Vad tror du svartsjukan egentligen handlade om?
• Vad är det du är rädd att förlora när känslan kommer?
• Vilken situation i ditt liv väcker mest osäkerhet?
• Hur skulle relationer se ut för dig om tillit fick leda mer än oro?
• Var i dig bor tryggheten – och var bor rädslan?

Mellan raderna – min röst

Det här handlar inte om att döma.
Det handlar om det sköra, det mänskliga – där rädslan är stark och längtan större än orden.
Om hur liten man kan känna sig när någon annan ser det fina hos den man älskar.
Men också om den styrka som finns i att våga stanna kvar i sig själv.

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

AHA – mellan raderna

Trygghet kommer inte från kontroll.
Den kommer från självvärde.
När man står i sitt eget värde behöver man inte bevaka kärleken.
Man kan dela den.

Tacksamhet fungerar ofta som ett ankare, något jag skrev mer om i Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem.

Call-to-action – i din ton

Vill du prata mer om det här?
Skriv gärna i kommentarsfältet.
Dina ord kanske hjälper någon annan som sitter och skäms för en känsla de inte vet hur de ska hantera.
Vi är fler som bär det här än vi vågar säga högt.

Avslutning – din signaturton

Gårdagen har lagt sig till ro i historien och morgondagen väntar där borta någonstans.
Men just nu – i det här ögonblicket – finns chansen att förstå både sig själv och den man älskar lite bättre.
Det är här, i nuet, som kärleken får luft igen.

Det är sorgligt hur ofta det är svartsjukan som tar död på kärleken som får styra, när det som egentligen behövs är trygghet och självvärde.

När kärleken tystnar blir bänken tom.

Prenumerera:

Stötta mitt skrivande:

En varm och inbjudande samtalsfåtölj som symboliserar tryggheten i att vi bara är ett samtal bort.

Samtidigt som jag skriver här håller jag på att forma min samtalsterapisida.
Jag tar emot ett litet antal klienter just nu, i lugn takt, så att varje samtal får plats och andrum.
Känner du att du vill prata vidare — då finns jag här.

Vi är ett samtal bort, du och jag.

Jealousy That Kills Love

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Relationer & Kärlek

The jealousy that kills love is often mistaken for care, when in truth it grows out of fear. When jealousy is allowed to take place in a relationship, everything shifts: the tone, the trust, the everyday moments, and eventually the very core of what was meant to be warm and free.
Here, I explore what jealousy really is, why it arises, why some people never feel it – and how both the person who experiences jealousy and the one who lives with a jealous partner can understand it and break its grip.
I weave in personal reflection, concrete examples, current research, strategies that actually work, and questions that help you recognize yourself along the way.

Read this post in Swedish ->Svartsjukan som tar död på kärleken

When jealousy begins to kill love – fear disguised as love

Jealousy is often portrayed as something romantic, as if it were proof that you love more when you become afraid.
But jealousy is never an expression of love.
It is an expression of fear.

Fear of not being enough.
Fear of being replaced.
Fear of not being as valuable as you hope you are in someone else’s world.

Jealousy often dresses itself in the language of concern:
“I just want to know.”
“I just want to understand.”
“I care.”

But beneath the surface there is always vulnerability – a body sounding the alarm, a nervous system trying to protect.

This is why jealousy so quickly finds a place outside itself to land.
It is easier to get angry than to be honest.

That is precisely why the jealousy that kills love so often begins as a small feeling that grows in silence.

Symbolic image of the jealousy that kills love – two people drifting apart as fear replaces connection.

Reflection on the jealousy that kills love – when fear replaces safety

A question for you, the reader:

When in your life has a small worry grown larger than the situation itself?
How would someone else have reacted?

My important thread – safety in practice

I think of that evening when we were on our way home, and a woman stopped us.
She spoke to my husband in that way people sometimes do after a few drinks – direct, confident, without filters.

Suddenly she told him he should stay with her.
As if I didn’t exist.

My husband responded calmly and naturally:
“I’m married, and my wife is right here.”

The woman looked at me and said:
“You can ignore the wife.”

And he replied, just as naturally as breathing:
“That will never happen.”

It went straight into me –
not as jealousy,
not as worry,
but as pure safety.

A confirmation of something larger than words:
that we know where we stand, even when someone else tests boundaries or tries to take space.

I didn’t need to get angry.
I didn’t need to feel threatened.
It just became warm.
Because that was love in action.
Safety in practice.

And that’s when it became so clear:
When love is safe, you don’t have to guard it. It carries itself.

I also felt proud.
That is my husband — the man who loves me.
Others see it too, the beauty in who he is.

When jealousy begins to kill love – how would someone else react?

Imagine someone saying to you:
“That was jealousy.”

Where does the feeling go then?

Toward the person who said it?
Toward your partner?
Or inward – to the place you rarely want to look?

Jealousy often places itself outside the self.
It is rare that someone says:
“I’m afraid I’m not enough.”

More often it becomes:
“Why did you talk to him?”
“Why did you laugh like that with her?”

But the feeling always begins inside.

When I see how the jealousy that kills love affects people, it becomes so clear how much of it actually springs from fear.

Why jealousy arises – layer by layer

Insecurity in self-worth

When you don’t believe you are enough, you look for signs that you can be replaced.
The smallest glance or comment can feel like a threat.

Past betrayals

The body remembers even when the mind forgets.
If you’ve been betrayed before, fear can awaken automatically, even in a safe relationship.

Norms and learned behaviour

If you grew up where love was mixed with control, jealousy becomes normalized, even when it harms.

Fear of loss

Sometimes jealousy isn’t about the relationship at all – but the panic of being alone.

Current research – woven in and understandable

✔ Jealousy is linked to self-esteem and attachment
Frontiers in Psychology (2022) describes low self-esteem, sensitivity to stress, and insecure attachment as clear risk factors.

✔ Secure attachment is the greatest protective factor
Researchers at Karolinska Institutet show that securely attached people react less to perceived threats.

✔ Jealousy triggers controlling behaviours
Studies show that emotional, cognitive, and behavioural jealousy often lead to monitoring, suspicion, and withdrawal.

✔ There is a lack of clinical methods
Karolinska notes that there is “almost a total absence” of treatments specifically targeting jealousy.

It tells us something important:
We talk too little about this.
Too little about the feelings beneath it.

Everyday examples – how jealousy can feel

• Someone compliments your partner. Your stomach tightens, not your heart.
• Your partner laughs with someone else – your body hears threat, not joy.
• A text message pings. You interpret tone, timing, and intention all at once.

Question:
What happens first in you – the thoughts, the body, or the worry?

A case story – when fear becomes visible

A woman told me she often withdrew when her partner received attention from others.
When she began writing down the situations, she saw a pattern:

She wasn’t afraid of losing him.
She was afraid she wasn’t as valuable as she thought he saw her.

When she dared to say it out loud to herself, everything changed.
The jealousy didn’t disappear – but the drama did.

She began asking:
“What is this feeling trying to show me?”

Why some people never feel jealousy

Some people simply don’t react with jealousy.
It doesn’t mean they don’t care.
It means they are secure.

They think:
“If someone chooses someone else over me, it says nothing about my worth.”

Their nervous system doesn’t interpret others’ appreciation as a threat.

Question:
What does safety look like for you in relationships?

When jealousy takes over – love can’t breathe

When the jealousy that kills love takes over everyday life

The dangerous part isn’t the feeling.
The dangerous part is when the feeling takes control.

When questions become interrogations.
When worry becomes control.
When closeness becomes monitoring.
When freedom becomes suspicion.

Love can’t breathe there.

How the jealousy that kills love creates distance where closeness should exist – two hands losing contact.

When jealousy comes – what you can do

Stay in your body (the three-breath method)
Write the situation down
The friend test – what would you say to a friend?
Own the feeling – don’t accuse
Work on self-worth

If you live with a jealous partner

Set boundaries early
Acknowledge the feeling – not the behaviour
Keep being you
See the difference between fear and power
Seek help together

Questions for you

• Have you experienced jealousy in yourself or from someone else?
• What do you think the jealousy was really about?
• What are you afraid of losing when the feeling comes?
• Which situation in your life triggers the most insecurity?
• How would your relationships look if trust led more than fear?
• Where in you lives safety – and where does fear live?

Between the lines – my voice

This isn’t about judging.
It’s about the fragile, the human – where fear is strong and longing is larger than words.
About how small you can feel when someone else sees the beauty in the one you love.
But also about the strength in staying with yourself.

AHA – Between the lines

Safety doesn’t come from control.
It comes from self-worth.
When you stand in your own worth, you don’t need to guard love.
You can share it.

Gratitude often works as an anchor, something I wrote more about in Gratitude and Self-Healing – When Gratitude Finds Its Way Home.

Call-to-action – in your tone

If you want to talk more about this,
feel free to leave a comment.
Your words might help someone who sits with a feeling they don’t know how to handle.
There are more of us carrying this than we dare to say out loud.

Closing – your signature tone

Yesterday has already settled into history,
and tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – in this moment –
you have the chance to understand yourself
and the one you love,
a little better.
It is here, in the now, that love can breathe again.

Carina Ikonen Nilsson

It is painful how often it is the jealousy that kills love that takes over, when what is really needed is safety and self-worth.

A quiet bench representing the jealousy that kills love – the silence left when trust fades

When love falls silent, the bench becomes empty.

Subscribe:

Support my writing:

And finally – your therapy line

As I write this, I am also shaping my therapy page.
I am taking on a small number of clients right now, at a gentle pace, so each session has room to breathe.
If you feel you want to continue the conversation — I am here.

You and I — we are only one conversation away.

A quiet morning scene representing the reflection Who am I if I don’t write – when the body says no and the words fall silent.

Vem är jag om jag inte skriver?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.

Read this post in English->Who am I if I don’t write?

När kroppen säger ifrån

I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?

Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?

Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.

En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde

När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.

Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.

Små steg tillbaka till mig själv

När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.

När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.

Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.

Reflektion

När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.

Fråga till dig som läser

Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?

Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.

Stöd bloggen & prenumerera

Stöd gärna mitt skrivande:

Prenumerera på bloggen:

Who am I if I don’t write?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Who am I if I don’t write?
This question followed me throughout yesterday – when my body said no and the words no longer carried their usual ease. In this post I explore what happens when writing falls silent, when SEO and technique take over, and how an ordinary, tired morning can open up a deeper understanding of myself. I also link to earlier posts like When the Body Reacts Before the Thought and When Feelings Get Stuck in the Body – because they belong to the same journey I’m on.

Read this in Swedish ->Vem är jag om jag inte skriver?

When the Body Says No

Yesterday morning I felt unwell. I had been freezing during the night and was still cold as I sat here writing the post that was supposed to go up. Afterward, a strange feeling came over me – as if something wasn’t quite right. It was like the words I had written were no longer mine, as if something inside me had grown tired. It became too much SEO and too little of myself, and that stirred a question I couldn’t shake off: who am I if I don’t write?

Who Am I If I Don’t Write – When the Words Fall Silent?

It’s really a question I don’t even want to ask, but that I feel I have to explore.
Because what do I do when I’m not writing?
Well – I clean, cook, take care of my family. I browse the internet, drink tea, withdraw into myself. But none of that is the whole of me. It’s not the part that is curious, eager to learn, fascinated by people and psychology – the part that can’t be touched but still steers so much. Exactly what I wrote about in The Body Remembers – Survival Strategies and Self-Healing.

A Slow Morning That Taught Me More Than I Expected

When the uneasiness washed over me yesterday, I chose something different.
A quiet morning.

I made the bed slowly, walked around in my robe, felt low. My morning swims had been skipped for several days, and today I chose not to push through either. The feverish feeling and the tiredness got to decide, and I listened.

After a while at the computer, I picked up my study book again, read a little and reflected. But when it was enough, I knew I needed air. I drove down into town, went to the pharmacy and bought the little things that help me feel better. Small things – but important ones. It felt like every small action carried me a little bit.

Small Steps Back to Myself

When the items were in the car, I walked to the hairdresser.
It wasn’t really planned – my steps just took me there.

I have long hair, always in a ponytail, heavy to wash and brush, and I don’t like when it falls into my face. But I’ve just endured it. Yesterday it was time for a change. I booked a time – and today I’m going.

I don’t know yet how short it will be. I’ll feel it when I sit there.
Maybe the change begins right here, in the small things.

When I came home, something felt different. Not like everything was fine, but like something had shifted. As if I had taken a small step toward myself. Small everyday actions became small reminders that I still exist even when the words go quiet.

Maybe the answer to the question “who am I if I don’t write?” isn’t a word at all – but this:
I am still me, even then.
I live in the in-between spaces too.
I am not only my texts.

And to understand all of this a bit better, I also read a section about recovery and rest on 1177.se (external link), just to remind myself that sometimes the body needs more time than the mind wants to admit.

Reflection

Looking back at yesterday, I see how easy it is to lose yourself in everything you think you have to do. SEO, meta, structure and tech are good tools – but they must not become my boundaries.

My body showed me that I needed to rest, slow down, and make space for myself.
I am not less Carina just because I write less on a given day.
I am still me, even in the quiet.

Between the Lines – My Voice

This isn’t really about a blog post or a bad day.
It’s about identity.

About how I sometimes forget that I am a human being first and a writer second.
I need my words – but I also need the silence.

I don’t exist in the boxes that are meant to turn green.
I exist in the feelings, in the steps toward the pharmacy, in the rest, in the decision to book a haircut.
That’s where my voice lives.

A Question for You Who Read

What happens to you when a part of you falls silent for a while – and how do you find your way back?

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday is already resting in history. Tomorrow will come when it does.
Right now is what matters.
This is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

Support the Blog & Subscribe

Support my writing:
PayPal:

Subscribe to the blog:

När kroppen reagerar drar den sig inåt långt innan tankarna hunnit förstå varför.

När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

När kroppen reagerar innan tanken kan det kännas både förvirrande och överväldigande. Ibland kommer en olust smygande som sätter bo i kroppen långt innan hjärnan förstått vad som händer. Den gnager, trycker och tar plats — utan att ge ord eller förklaringar. I det här inlägget skriver jag om varför kroppen reagerar så snabbt, vad det betyder och hur man kan möta känslorna innan de växer sig för stora.

Read this post in English. ->When the Body Reacts – Before the Mind Catches Up

När kroppen går före — känns det igen?

Ett tryck över bröstet.
En klump i magen.
En värmevåg som rusar genom kroppen.
Axlar som åker upp utan att du märker det.
En blick som skärps fast inget hänt.
Eller en stilla olust som sätter bo och ligger kvar, gnagande i timmar.

Kroppen reagerar innan du ens hunnit tänka en enda tanke.
Det är inte konstigt.
Och det är inte farligt.
Det är biologi.

När kroppen reagerar innan tanken – en målning av en kvinna som sitter på en sten, omgiven av vatten, träd och bergens ögon som ser henne, medan hon döljer ansiktet. — En kropp som reagerar innan tanken hinner ikapp.
En kvinna som bär både vatten och historia.
Det här är mitt inre landskap – där känslor talar först och orden kommer senare.

När kroppen reagerar innan tanken – vad det egentligen betyder

Det kan gnaga inom mig, streta emot och nästan krama åt i bröstet. Andningen hamnar högt upp i halsen, som om kroppen inte vill släppa fram luft eller ord. Det är som att något vill fram, men språket står still och ekar tomt. Kroppen kramar om hjärtat och ger mig känslor som jag inte alltid förstår. Ofta brukar badet hjälpa — det kalla vattnet som får allt att sjunka ner en stund. Men ibland bor känslan kvar ändå, som om den bestämt sig för att stanna en stund till.

Ibland är det en dröm som spökat under natten, något gammalt som dykt upp utan att jag bett om det. Kanske har jag tolkat ett ögonkast som något hotfullt eller nonchalant, eller hört ett tonläge som kastat mig tillbaka till en annan tid. Det är sådana små händelser som kan få kroppen att prata högre, i form av känslor som inte hinner få ord. Förr kunde det ofta komma när jag åkte hem från jobbet — de där dagarna när bemötandet inte blev bra, eller när en kollega med sitt kroppsspråk fick mig att tro att jag varit flat, fel eller för mycket. Då reagerade kroppen långt innan jag ens försökte förstå varför.

När kroppen går före tanken – psykologin bakom

Det märkliga är att kroppen aldrig ljuger. Den reagerar på sådant jag inte alltid hinner uppfatta med huvudet, och ibland känns det nästan som om den försöker skydda mig från något som inte längre är farligt. Nervsystemet gör bara sitt jobb, även om det ibland känns överdrivet eller jobbigt.

Axlarna spänns, och hur jag än försöker går det inte att slappna av. Det är som att gå på glödande kol eller spikar, och vågorna i magen kommer som de alltid gjort – samma gamla känsla som genom hela historien visat att jag “gjort fel”. Just nu när jag skriver känner jag både axlarna och vågorna, inte för att något hänt idag, utan kanske för att själva skrivandet väcker det som funnits där så länge. Det säger mig att jag är inne på ett spår som är viktigt.

Ofta är det här känslor från urminnes tider, sådant jag burit med mig utan att förstå det. Och här måste jag hitta ett sätt att lugna mig själv: andas stilla, låta känslan få bo i kroppen en stund och stå ut med den. Bekräfta den. Säga tyst: “Du får vara här, men du är så gammal nu att du borde ha lugnat dig.” Jag vill inte bära skammen i kroppen för känslor som spökar från förr. Det är saker jag måste ta hand om, inte fly ifrån.

Vad gör man då – när känslorna kommer innan orden?

När känslan väl sitter där, när kroppen redan hunnit reagera, måste jag hitta sätt som lugnar mig istället för att låta reaktionen styra. Det handlar inte om att trycka bort något, utan om att hålla mig själv genom det.

Nu är tiden inne för att andas långsamt, verkligen smaka på andetagen och låta hjärtat sakta ner. Jag andas in genom näsan, håller kvar en liten stund, och släpper sedan ut luften långsamt tills det inte finns något mer att släppa taget om. Samtidigt försöker jag reda ut var känslan kommer ifrån. Ofta hittar jag min lilla flicka inom mig – hon som ser ledsen ut och fortfarande bär på allt det gamla.

Jag ber henne sätta sig hos mig. I tanken lägger jag armen om henne och säger lugnande: “Det där var länge sedan. Du är trygg nu. Jag skyddar dig.” Ibland bjuder jag oss båda på en kopp te i tanken, bara för att skapa stillhet och omsorg. De dagar jag har badat brukar känslan vara mindre kännbar, för vattnet har ett sätt att stanna världen, lugna ner och skapa plats att andas.

Tankar dyker upp, som till exempel: “Vad är det värsta som kan hända?” Och bara den tanken gör något med kroppen. Den lugnar ner sig, mjuknar, som om något släpper taget inuti. Ofta är det ju historien som gör sig påmind i nutiden, och då får jag klura ut vad det var då och vad som faktiskt är situationen idag. De behöver inte ens likna varandra. När jag ser det, brukar känslan långsamt simma ut och lugnet får bo kvar igen.

En öppning inför veckan

När jag ser allt det här lite tydligare – hur kroppen reagerar, varför den gör det och hur jag kan möta den – märker jag också hur det påverkar mina relationer. För när jag förstår mig själv på insidan, blir jag också lugnare på utsidan. Reaktionerna blir mjukare, orden renare och jag står stadigare.
Och kanske är det där det börjar: i det som känns innan tanken hunnit tänka klart.

Fråga till dig som läser

Känner du igen det där?
Att kroppen reagerar långt innan du själv förstått varför?

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna handlar den här texten om något mer än kroppens signaler.
Det handlar om modet att stanna kvar i sig själv, även när det känns obehagligt.
Om att våga möta det som viskar från förr, utan att skamma sig eller fly.

Och det handlar om mildhet.
Mot den där lilla flickan inom mig som fortfarande försöker förstå världen.
Mot den vuxna jag som ibland blir trött på att historien fortfarande känns i kroppen.

Mellan raderna är det här en text om att ta tillbaka makten, inte genom att vara hård — utan genom att vara varsam.

Reflektion – från mig till mig

När jag läser mina egna ord känner jag hur mycket av mitt liv som levts i tyst kroppskunskap.
Hur många gånger jag reagerat innan jag förstått varför, och hur ofta jag dömt mig själv för det.

Men nu ser jag något annat.
Att kroppen inte är i vägen.
Att den inte överdriver.
Att den inte är ett problem som ska lösas bort.

Kroppen är en berättare.
Och kanske är det just därför den talar först —
för att jag äntligen är någon som lyssnar.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, med allt det gamla som ibland följer med in i dagens kropp. Morgondagen väntar längre fram och får vara som den blir. Men just nu — i det här ögonblicket — får jag lyssna på kroppen, låta den tala först och möta den med lugnare steg.
Det är här livet händer. I känslan som sakta mjuknar. I andetaget som landar.

Vill du följa min blogg?
Prenumerera här:
Stötta mitt skrivande

När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Polyvagal Theory – The Polyvagal Institute
Länk: https://www.polyvagalinstitute.org/

2. APA – American Psychological Association: Somatic Symptoms
Länk: https://www.apa.org/topics/somatic-symptoms

When the Body Reacts – Before the Mind Catches Up

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

When the body reacts before the mind, it can feel both confusing and overwhelming. Sometimes a heaviness or unease settles in the body long before the brain understands what is happening. It gnaws, pushes, and takes space — without giving words or explanations.
In this post, I write about why the body reacts so quickly, what it means, and how we can meet these sensations before they grow too big.

Read this post in Swedish. ->När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror

When the body goes first — does this feel familiar?

When the body reacts before thought, it can show up in many ways:

A pressure in the chest.
A knot in the stomach.
A sudden wave of heat rushing through the body.
Shoulders lifting without you noticing.
A sharpened gaze even though nothing happened.
Or a quiet discomfort that settles in and stays for hours.

The body reacts before you’ve had a single conscious thought.
It isn’t strange.
And it isn’t dangerous.
It’s biology.

A woman carrying both water and history.
This is my inner landscape — where emotions speak first and words come later.

When the body reacts — what it really means

It can gnaw inside me, resist, and almost tighten around my chest. My breathing rises high into my throat, as if my body refuses to let air or words pass through. Something wants to come forward, but the language stands still and echoes empty. The body tightens around the heart and gives me feelings I don’t always understand.

Cold-water swimming usually helps — the icy stillness that brings everything down into the body again. But sometimes the feeling stays anyway, as if it has decided to remain a little longer.

Sometimes it’s a dream that has lingered from the night before. Sometimes something old rises to the surface without being invited.
Maybe I misread a person’s glance as something threatening or dismissive, or heard a tone that pulled me back in time.
These tiny moments can make the body speak louder — feelings without words.

Before, this often happened on my way home from work.
Those days when interactions didn’t go well, or when a colleague’s body language made me think I had been weak, wrong, or “too much.”
The body reacted long before I tried to understand why.

When the body goes before thought — the psychology behind it

The strange thing is that the body never lies.
It reacts to things I don’t consciously register. Sometimes it even tries to protect me from something that is no longer dangerous. The nervous system is simply doing its job — even when it feels exaggerated or uncomfortable.

If you want to understand more about the nervous system, this is a helpful resource:
Polyvagal Institute – https://www.polyvagalinstitute.org/

My shoulders tense, and no matter how I try, they won’t relax. It’s like walking on glowing coals or tiny sharp points.
The waves in my stomach come the way they always have — the same old signal that historically meant: You did something wrong.

Even right now, as I write this, I feel my shoulders and stomach.
Not because something happened today, but because writing awakens what has been there for so long.

It tells me I’m on a path that matters.

If you want to read more about somatic reactions, this overview is also good:
APA – Somatic Symptoms – https://www.apa.org/topics/somatic-symptoms

So what do you do — when the feelings come before the words?

When the feeling has already arrived, when the body has reacted before I’ve even had time to think, I need ways to calm myself instead of letting the reaction take over. It isn’t about pushing anything away — it’s about holding myself through it.

This is when I start breathing slowly.
Really tasting the breath and letting my heartbeat slow down.
I breathe in through the nose, hold gently, and let the air leave my body slowly, until nothing more can be released.

While I breathe, I try to understand where the feeling comes from.
Often I find my little girl inside — the one who still carries old memories and old fears.

I ask her to sit beside me.
In my mind I put an arm around her and whisper:

“That was long ago. You are safe now. I’m here. I protect you.”

Sometimes I even offer us a cup of tea — in my imagination — just to soften the moment.
On days when I’ve been swimming, the feeling is usually lighter. The water has a way of slowing down the world and giving space to breathe.

Then come the thoughts, like:
“What’s the worst that could happen?”
And strangely enough, that question calms the body.
The tightness softens.
Something inside lets go.

Often it’s just history reminding me of itself in the present moment.
Then I have to sort through it:
What was then?
What is now?
They rarely match.
Once I see that, the feeling almost always drifts away again.

A doorway into the week

Seeing all of this more clearly — how the body reacts, why it does, and how I can meet it — helps me understand how it shapes my relationships too.
Because when I understand myself on the inside, I am calmer on the outside.
My reactions soften.
My words become cleaner.
I stand steadier.

Maybe that’s where it all begins:
in what we feel before the mind has caught up.

A question for you

Do you recognize this?
When your body reacts long before your thoughts understand why?

Between the Lines – My Voice

Between the lines, this text is about more than bodily signals.
It’s about the courage to stay with yourself, even when it feels uncomfortable.
About daring to meet what whispers from the past — without shame or escape.

It’s about gentleness too.
Towards the small girl inside me who still tries to understand the world.
And toward the adult me who sometimes grows tired of how the past continues to echo in the body.

Between the lines, this is a text about reclaiming power — not through hardness, but through tenderness.

Reflection – From Me to Me

Reading my own words, I realize how much of my life I’ve lived in quiet body-knowledge.
How many times I’ve reacted before I understood the why, and how often I’ve judged myself for it.

But now I see something else.
The body isn’t the problem.
It isn’t exaggerating.
It isn’t something to be fixed.

The body is a storyteller.
And maybe it speaks first
because I finally am someone who listens.

Closing Words

Yesterday has already settled into history, with all the old echoes that sometimes follow into today’s body.
Tomorrow waits further ahead.

But right now — in this moment — I choose to listen to my body, let it speak first, and meet it with softer steps.

This is where life happens.
In the feeling that loosens its grip.
In the breath that lands.

Subscribe & Support

Want to follow my blog?
Subscribe here:
Support my writing:

When Feelings Get Stuck in the Body

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Gratitude and Healing That Always Remain

When feelings get stuck in the body and create tension – the body speaking before the mind.

English Version – When Feelings Get Stuck in the Body

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

When feelings get stuck in the body, they can create reactions long before the mind has time to understand what’s happening. In this post, I write about what happens when feelings stay in the body, why it happens, and how I try to understand those feelings instead of pushing them away.

Read this post in Swedish ->När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna

When the Body Remembers What the Mind Has Forgotten

When feelings get stuck in the body, I often react physically before I react mentally. A tightness in the chest, tense shoulders, or a sense of the breath stopping halfway. These are the bodily signals that tell me something old is waking up, not something that actually belongs to the moment I’m in.

As a child, I had feelings I didn’t have words for. The body took what I couldn’t express. It held together what no one else saw. So it’s not strange that these old reactions still show up—the body continues until I show that I am ready to take over.

When I pause and listen, I often realize the feeling does not belong to today. It’s an old reaction, an old memory the body shows me because I can handle it now. That’s when I can say:

“I hear you. This is old. You protected me then. I can take care of myself now.”

And that in itself is a part of the healing process.

Fight, Flight, or Staying With Myself – My Choice Today

Before, I mostly reacted through either flight or fight.
Flight could be the bed, music, silence, or shutting down my feelings.
Fight could be anger, irritation, or defensiveness.
Those were my ways of surviving.

Today I try something different:
I stay.

It doesn’t mean I always manage, but it means I try. When I stay with myself, I see that the feelings aren’t threats—they’re information. They show where it once hurt, and why today’s reaction becomes strong even when the situation is small.

I don’t need to perform, defend myself, or shrink.
I only need to ask:

“Does this reaction belong to today—or does it belong to history?”

When I do that, the drama falls away.
And I find my calm again.

Listening to the Body – Without Judgment

When feelings get stuck in the body, it’s easy to judge myself.
To think I should be over something.
But feelings don’t work that way.
The body reacts before logic does.

When my shoulders rise, my stomach tightens, and my breath gets stuck, I know an old feeling is active. I don’t try to push it away. I try to understand what it’s really saying:

Is it loneliness?
Smallness?
Sorrow?
Fear of not being enough?

The feeling needs time.
And words.
When I find the words, the feeling loses some of its intensity.

Sometimes I quietly say:

“I’m sorry you had to scream. I’m listening now.”

It calms me.
And it calms the body.

When Old Feelings Appear in Everyday Moments

The strongest reactions rarely come during big events.
They come when something small reminds the body of something old—a tone of voice, a look, a single word.

Then the body can say:

“You’re about to be exposed.”
“You’ll be small again.”

This is often about old shame and old stories from a time when I didn’t have words or safety.

It also shows up when I stand in my bigger self—when I’m grounded, honest, clear.
That’s often when someone else, who feels insecure, reacts.
Not to push me down, but because my steadiness touches something in them.

But today I know I shouldn’t shrink.
I shouldn’t go down to someone else’s level.
I shouldn’t abandon myself so someone else can feel bigger.

When I stay with myself, both I and the relationship become safer.

The Healing That Comes From Understanding Myself

When I understand why I react the way I do, I no longer need to fight myself.
I don’t need to hide, perform, or explain myself away.
Self-love becomes a natural consequence of understanding.

Then the questions become:

“What do I need right now?”
“Can this wait until I have grounded myself?”

Today, I choose the thoughts that give me calm instead of the automatic ones that pull me down.

They are small shifts.
But they make a big difference.

Small Steps – Big Changes

The real change happens in the small steps.
When I pause and ask:

“Do I need to continue like this?”
“Is there a better path?”

When I notice the small things that work—when I feel gratitude for waking up, writing, feeling—then something shifts in me.

And she is there too:
the little girl inside me who needed more than she received.

I cannot change her history.
But I can give her the care now.

It makes a difference.
For her.
And for me.

Between the Lines – My Voice

What I see between the lines is that everything I feel has a reason. It’s not strange, it’s old. And when I can see it for what it is, it becomes easier to meet myself with respect instead of demands. It makes me calmer, because then I know I don’t have to change everything at once—I only need to understand what is happening inside me.

Aha – My Insight

My aha here is that healing isn’t about removing feelings, but understanding them. When I understand why something feels big, the pressure in my body softens on its own. I don’t need to fight myself anymore. I need to listen, not perform.

Reflection – My Thought Today

My reflection is that I’m beginning to trust myself in a new way. It feels unfamiliar but right. At the same time, I know I will never be “finished.” No one is. Development has to stay alive. If I fall asleep in my own process, the old truths sneak back again. That’s why I keep writing and understanding—it keeps me awake in myself.

Quote

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens.

Carina Ikonen Nilsson

Support my blog:

PayPal link

Subscribe to the blog:

subscription

Gratitude and healing reflected in the morning mist over the lake.

Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 november 2025

i Personlig utveckling & tankar

Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen.
En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat.
Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.

Read this post in English ->Gratitude and Healing That Always Remain

Tacksamheten som följt mig

Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där

Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig.
Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort.
Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet.
Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.

Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan.
De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.

När orden landar i mig

Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit.
Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut.
När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.

I den stunden har det bott mycket tacksamhet.
Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat.
Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.

När känslorna hittar hem

När tacksamheten helar

Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt.
Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden.
De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.

Känslan har blivit ett aha.
Ett tack till det som en gång skyddade mig:
Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.

Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande.
De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa.
Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.

När jag landar i mig själv

När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag.
Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv.
Jag landar i mig själv.

Tankarna blir klarare.
Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.

Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet.
Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika.
Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.

När vi blir mindre oss själva

Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande.
Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.

Men långt där inne i oss bubblar något.
Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar.
Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.

Det är inte jag.
Och det är inte du.
Det är ett jag byggt av andras förväntningar.

Vi blir stela, återhållsamma och tysta.
Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.

Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland.
Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne.
Det handlade om mig.
Hela vägen.
Och jag är så tacksam över att jag hittade det.

När isen smälter och värmen återvänder

När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt.
Det är som att jag långsamt börjar andas igen.
Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.

Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån.
Det är min egen värme.
Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.

Ibland känns det ovant. Nästan för stort.
Men det är också djupt befriande.
För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras.
Den blir inte lika trång.
Jag blir inte lika liten.
Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande.
Det är bara sant.

När modet växer i det lilla

Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant.
Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare.
Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.

Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg.
Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga:
Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.

Det är i de små stegen som modet växer.
I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar.
Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.

Små förändringar – samma träd, samma plats

Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö.
Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan.
Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat.
Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.

En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.

lördag morgon – disigt ljus, vattnet stilla. Tacksamhet i tystnad.

Söndag morgon vinden vänder, vattnet rör sig. Självläkning i rörelse.

De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut.
Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig.
Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer.
Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.

Att bli en god vän till mig själv

Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan.
Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.

Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv.
Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.

Då rensade jag inte trädgården från blommorna.
För jag såg dem för vad de var – blommor.
Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs.
Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats.
Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.

Tacksamheten som alltid finns där

När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig.
Som en stilla ström under allt det andra.
Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.

Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget.
När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna.
När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.

Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter.
Den bor i mig nu – som en mild värme som säger:
Du är här. Du är hel. Du får ta plats.

Reflektion – ur mitt jag

När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel.
Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem.
Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala.
Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv.
Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt.
Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.

AHA – mellan raderna

Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare.
Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit.
Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.

Fråga till dig som läser

När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?

Slutord – Resan fortsätter

Resan är inte klar.
Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong.
Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget.
För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.

Och om jag får uppleva att vakna i morgon,
då börjar nästa del av resan.
Den som kallas livet.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg:
Prenumerera här

Avslutande ord

Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu