Personlig utveckling & tankar-arkiv - Sida 2 av 4

Gratitude and healing reflected in the morning mist over the lake.

This text is about gratitude and healing — not as an idea, but as a feeling that lives in the body.
It grows quietly in the space between nature, words, and those small everyday moments when I find myself again.
It is one of many steps I’ve taken on my way to becoming whole — to becoming my own friend.

Read this post in Swedish → Tacksamhet och självläkning – när tacksamheten hittar hem

Gratitude that Follows Me

This week I’ve been thinking a lot about how gratitude seems to live in almost everything that moves through me.
How nature has stayed close — side by side with the lectures I’ve listened to and the cold morning swims I’ve done.
From rain and wind to a morning when the sun mirrored itself in the water.
The cold embracing me, the steps out of the lake, and that wonderful moment when chill turns into warmth.

Gratitude for the feelings that live inside my body, and deep gratitude for the many talks from Flow Summit Sweden – Day 6.
They brought new thoughts and insights — encounters with others’ perspectives that later landed in me, shaping new thoughts of my own.

When Words Land Inside Me

I’ve spent time putting my words into the blog, and it has felt alive in me while I write.
I write from the inside out, letting the words find their own way.
When I finish a post, I feel finished in a different way. The day’s words have somehow landed.

In that moment, there is always gratitude.
The day can begin only once the post is shared.
Then I start listening to new lectures, taking in new words that are delivered to me — letting them settle within me, the same way my own words might settle within someone else.

When Feelings Find Their Home

I have traced the feelings in my body back to the moments they were born.
I’ve placed them where they belong, and found new ways to feel gratitude for what once kept me safe — feelings that were right for their time.
They helped me then, but I can see now that they no longer help me grow.

That insight has become my quiet aha.
A thank you to what once protected me:
Thank you for helping me then — but I don’t need you anymore.

Now I can see how certain feelings have turned from helpers into barriers.
They make me smaller, hold me back, and keep me from growing.
Seeing that — and thanking them before letting them go — has become a silent form of freedom.

When I Land in Myself

When the inner ceremony happens — one that only takes a few seconds — I feel closer to myself, to my own being.
I feel gratitude that I no longer react in the same ways, and that I’ve found a key to being more whole, more honest in how I express myself to me.
I land inside myself.

My thoughts become clearer.
I realize it was never about protecting my identity — it was about taking, and keeping, the place that is mine to hold.

Through life we experience things. We see, feel, and act in ways meant to protect us, to create a sense of safety.
Sometimes we silence ourselves when we want to scream.
We let the song inside us fade because those around us needed quiet — and less of us.

When We Become Less Ourselves

We grow smaller, sometimes because the world around us demands it.
In that smallness, we find a kind of false safety — one that may have helped us once, in that specific moment.

But deep inside, something keeps bubbling.
Like thick syrup or toffee that simmers — until it hardens.
And when it finally sets, the small child within us has become what the world expected us to be.

That’s not me.
And it’s not you.
It’s a self made from others’ expectations.

We become stiff, held back, and quiet.
That’s when we need to soften again — to fill that hardened space with water, the same way we soak a pan after boiling sugar.
We do it by tracing our feelings back to their source, to understand the small tricks they still play on us.

Just like I wrote in my post Blogging in Two Languages – We’re Two Who Dare — it wasn’t really about her.
It was about me.
All the way through.
And I’m grateful I found that.

When Ice Melts and Warmth Returns

When I begin to soften that hardened space inside me, something powerful happens in silence.
It’s as if I can finally breathe again.
The place that once felt cold and rigid begins to move — warmth spreads where stillness used to live.

I notice that the warmth doesn’t come from outside, but from within.
It’s my own warmth.
My voice returning, my strength coming home.

Sometimes it feels unfamiliar, almost too big.
But it’s deeply liberating.
Because when I allow myself to be me, the world around me begins to shift too.
It’s no longer as narrow.
I’m no longer as small.
I take up space — and it no longer scares me.
It just feels true.

Small Changes – Same Tree, Same Place

Every morning I’ve stood by the same tree, beside the same lake.
I’ve taken the same photo — but it never turned out the same.
The water changed from blue to grey, from calm to rippled.
The light shifted, the sky spoke different languages.

Gratitude and healing by the lake – still Saturday morning with mist and reflections.

Gratitude and healing in Sunday light – sunlight mirrored across the water.

Those small changes reminded me that life keeps moving, even when it looks still.
Just like the tree stands steady and silent, I’ve been standing in my own stillness, watching something shift inside me.
It’s in the small things — the shades, the quiet changes — where life truly happens.
That’s where gratitude and healing become visible without having to prove themselves.

Becoming My Own Friend

Maybe this isn’t all about this week alone.
But it’s one of many steps that have brought me here — to the place where I am me, and where I truly am my own friend.

I am a beautiful, kind person — within myself.
And I was that even as a child — that little one who didn’t yet know how the world worked, but who believed in magic and saw flowers growing inside her.

Back then, I didn’t pull the weeds from my garden.
Because I didn’t see weeds — I saw flowers.
As an adult, I’ve removed some of them and called them unwanted.
But now I see that everything that’s grown in me has its place.
Every flower, every thorn, every color — all of it is me.

Gratitude That Always Remains

Looking back, I can see that gratitude has always followed me.
Like a quiet stream beneath everything else.
It has lived in my morning swims, in my words, in the lectures, in the silences that came after.

It’s been there when I found old feelings, thanked them, and let them go.
When I dared to write, to see, to feel.
When I softened what was rigid and allowed myself to take space.

Gratitude is no longer something I search for.
It lives in me now — as a soft warmth whispering:
You’re here. You’re whole. You belong.

Reflection – from within myself

When I look back at these words, I can feel how I’ve become a little more whole.
I’ve met the parts of me that once protected me, and I’ve thanked them.
Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice — the one that waited patiently to be heard.
It feels as if I’m finally living in rhythm with myself, not against.
Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice more clearly.

Between the Lines – My Voice

Between the lines, something calm is breathing:
a woman who no longer fights to be understood — she understands herself.
She stands in her own warmth, even when the wind is cold.
She no longer apologizes for her sensitivity — she sees it as her greatest strength.

AHA – Between the Lines

What was once a defense has become a teacher.
I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been.
And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new.
What was once a defense has become a teacher.
I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been.
And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new.
I realize that gratitude and healing aren’t an ending — they’re the beginning of something new.

Question to You

When was the last time you felt gratitude for something small — something no one else noticed, but that changed your day?

Support My Writing

If you enjoy my words and want to support my work, you can do so here:
Support via PayPal

Or subscribe to get the next post directly in your inbox:
Subscribe here

Closing Words

Yesterday has already found its rest in history.
Tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.

**Today, I got to be the temperature keeper.**
The water danced between **9.4° and 9.1°C** – a quiet reminder that change always begins in the smallest of degrees.

The Journey Continues

The journey isn’t over.
But I believe I’ve boarded the right train, from the right platform.
The road ahead is longer than I can see — and that’s okay.
Because I’m in the right carriage, with myself as company.

And if I get to wake up tomorrow,
the journey will continue — the one we call life.

Woman standing on a jetty before a cold morning swim, symbolizing strength and not feeling alone in emotions.

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

Jag har ofta känt mig ensam i mina känslor. Därför skriver jag. Jag vill att andra ska veta att känslor inte är farliga. De ska få finnas, förstås och få plats i livet. När vi lämnas ensamma med dem blir de svåra att bära.

Engelska versionen

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Ensam i sina känslor, När orden hittar mig

Jag skriver inte när jag måste, utan när orden söker upp mig. De kommer till mig när jag går ner till sjön, vid köksbordet, i bilen eller när jag ska sova och hjärnan bestämmer sig för att nu är tiden rätt. Orden är min andning, och andningen är en förutsättning för livet. Skrivandet hjälper mig att fortsätta förstå mig själv, och världen omkring mig.

Ensam i sina känslor – men inte ensam om dem

Nu när jag studerar igen landar allt jag skriver på ett nytt sätt. Orden får luta sig mot kunskap jag samlat genom åren – i möten, i erfarenheter och i teorier som nu fått en hemvist i mig. Det jag tidigare kämpade för att förstå har fått sammanhang. Teorierna blir inte längre bara ord på ett papper, de blir en del av min verklighet, mitt liv och mitt arbete.

Att möta ungdomar – och mig själv

I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta bär känslor som ingen fått syn på. De har lärt sig hålla ihop, eller att gå sönder så högt att någon ska reagera. När jag skriver försöker jag förstå mina egna skyddsmekanismer lika mycket som jag försöker förstå deras. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv.

Barn ska få vara barn – ansvar, anknytning och vardagens trygghet

Morgondoppet – och modet att vara kvar

Och kanske är det därför morgondoppen blivit en så viktig del av mitt liv. I det kalla vattnet finns inga fasader. Första steget är alltid motstånd, kroppen ropar att den vill vända. Men när jag stannar kvar, andas, låter vattnet bära mig – då händer samma sak som när jag skriver. Jag ser att jag överlever också det som känns obekvämt. Jag blir starkare för varje dopp.

Morgondopp vid dimmig sjö, badsystrar och känslan av sammanhang i naturen.

Badsystrar och KASAM

Ingen ska behöva känna sig ensam i sina känslor, inte i det förflutna och inte i nuet.

Det är inte bara själva doppet som betyder något. Det är att vi gör det tillsammans. Där bor även ett KASAM – en känsla av sammanhang. Vi badsystrar möts i gryningen, innan världen riktigt vaknat. Vi pratar ibland, är tysta ibland – men vi är alltid i våra jag, i samma upplevelse. Vi badar oavsett väder eller vind. I den stunden är vi fullt närvarande, i en bubbla där ingen behöver förklara vem hon är. Det gör något med oss. Det stärker oss. Det binder oss samman.

Himlen är här – natur, kärlek och compassion

När texten hittar andra, Ensam i sina känslor

Det har funnits perioder i mitt liv där jag varit omgiven av människor men ändå varit ensam i det jag känt. Den ensamheten vill jag bryta genom att skriva. Och varje gång någon läser och känner igen sig – då blir vi två som bär. Då blir känslan mindre tung.

Bloggstatistiken har blivit ett oväntat kvitto på att orden når fram. Klick och siffror är inga svar i sig, men de visar att någon har hittat hit. Någon i Sverige. Någon i USA. Någon jag aldrig kommer möta – men som kanske behövde just de här orden. Det säger mig att vi aldrig är ensamma om det vi känner, även om det kan kännas så.

Fika efter kallbad, värme och gemenskap efter modet att möta känslor.

Varför jag skriver, Ensam i sina känslor

Jag skriver för att orden finns och för att jag behöver dem. Men jag skriver också för att någon annan kanske behöver dem lika mycket. Känslor är inte farliga. De hjälper oss att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De känslor som en gång räddade mig kan idag hindra mig från att leva fullt ut. Därför fortsätter jag skriva – för att våga växa, våga leva och dela den resan med andra.

Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Frågor till dig som läser
Känner du igen dig i känslan av att vara ensam i dina känslor?
Vad hjälper dig att stanna kvar när något känns svårt?
Har du ett eget sätt att hitta sammanhang — som badet, skrivandet eller samtalet?

Reflektion

När vi delar det vi känner blir livet mindre ensamt att leva. Jag vet idag att vi aldrig är ensamma i våra känslor, även när vi tror det.

Mellan raderna – min röst

Mellan orden finns stillhet.
Jag skriver inte längre för att förstå, utan för att dela det jag redan lärt mig.
Här får känslorna vila utan kamp – och jag med dem.

Stöd bloggen

Prenumerera

Carina Ikonen Nilsson

Igår kan bära känslor som hör till då, men ibland hittar de fram i nuet.
En del av dem behövde vi en gång, för att överleva eller orka vidare.
Men idag kan samma känslor mest ställa till med oreda och hålla oss tillbaka.

Det är just när de dyker upp i nuet som vi får möjlighet att jobba med dem.
Då kan vi släppa gamla strategier och ge plats för det liv vi vill leva imorgon.

Därför gäller just nu — även i våra känslor.

Engelska versionen

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Lake landscape representing Carina’s healing journey while blogging in two languages about life, trauma, and emotional growth.

Blogga på två språk – Vi är två som vågar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

När jag hittade en annan bloggare som också ville blogga på två språk, blev jag först alldeles liten. Jämförelsen slog till. Men med trauma-kunskap, compassion och humor valde jag stolthet. För världen är stor nog för oss båda.

Read this post in English -> Blogging in Two Languages – We Are Both Brave

Carina skriver och bloggar på två språk om livet, känslor och trauma kroppen minns.

Jag hittade henne idag.
Den andra kvinnan som skriver på svenska och engelska.
Och direkt väcktes något i mig:

”Men hallå! Det där är ju min grej.
Vem är du?
Och hoppas du inte tror att jag härmar dig?”

Det var som att mitt inre barn hoppade upp på en stol och skrek:
”Copycat-alarm! Rädda dig själv.”

Samtidigt höll kroppen med.
Trauma är snabb — den reagerar innan tanken hunnit ta på sig byxorna.
Och då slog den röda cirkeln igång:

”Gör dig liten. Akta dig. Någon annan tar din plats.”

Blogga på två språk

Vi gör ju helt olika saker

Hon skriver om odling, trädgård och ekologiska drömmar.
Fjärilsrabatter, frön, Bokashi och allt det där gröna.

Jag?
Jag skriver om trauma som kroppen minns, om kalla bad och om det inre livet som kräver både mod och kaffe.

Hon har händerna i jordens mylla.
Jag har fötterna i iskallt vatten.

Kallbad som självläkning medan jag bloggar på två språk om trauma, mod och förändring.

Hon odlar blommor.
Jag odlar mod.

Hon får det att grönska utanför oss.
Jag får det att växa inuti oss.

Och ändå blev jag rädd.

Anknytningen sa: ”Du duger nog inte”

Det är den där delen i mig som bär gamla minnen:
att jag måste prestera för att få finnas
och att jag måste vara unik för att ta plats.

Men vet du…
viskade den ansvarstagande vuxna i mig:

”Du har bloggat sedan 2009.
närmare 4000 inlägg.
Dina ord har burit dig i årtionden.”

Jag är inte ny här.
Jag är ingen kopia.

Blogga på två språk

Att blogga på två språk – och ändå vara sig själv

När jag såg att hon började skriva på engelska i september,
för att hon har engelska läsare som vill följa med —

då satt jag här och skrattade åt mig själv.

”Just det. Världen kretsar varken kring mig eller min blogg.”

Logiken gjorde sin entré och sa vänligt:

”Det här handlar inte om dig, lilla hjärtat.”

Och känslan backade lite
och gjorde plats för något mjukt och fint inom mig.

Grön cirkel – jag väljer känslan aktivt

Compassion klev fram och viskade:

”Det är okej att känna så här. Jag är här med dig.”

Och jag sa till kroppen:

”Tack för att du vill skydda mig.
Men idag väljer jag något annat.”

Jag väljer stolthet.
Jag väljer glädje.
Jag väljer oss båda.

För tänk om det blev något fint av det här?

Jag är en växthus-nybörjare.
Hon verkar vara proffs på odling.
Jag körde trial-and-error-terapi på tomaterna i somras.

Tänk om hon har tips jag kan lära mig av.
Och tänk om hon kan inspirera mig.

Och tänk om jag
har inspirerat henne
att våga skriva på engelska.

Alla dessa tänk om
gör något gott inom mig.

Win-win-win

En ny följare ska hon få.
Och hon får mig:

En badande känslonörd
med trauma-kunskap och själsligt driv
som älskar att växa
både i själen och i växthuset.

Slutord – jag äger min plats, min röst, min historia

Jag växer inte av att förminska mig själv.
Och inte av att krympa någon annan.

Min plats blir inte mindre.
Den blir större
när jag låter både henne och mig vara modiga.

Vi får vara bra samtidigt.
Vi får inspirera varandra.
Vi får vara olika – och ändå lika modiga.

Hon gräver i jorden.
Jag gräver i hjärtats själ.

Och tillsammans gör vi världen lite mer levande.
På varsitt sätt.
Med ordens kraft.

Fråga till dig som läser

Har du också blivit liten en stund
för att sedan upptäcka
att världen blev större
när du lät känslan bada färdigt?

Dela gärna.
Vi växer när vi vågar synas.

Vill du också inspireras av trädgård, fjärilsbäddar och grönt liv?
Ta gärna en titt på hennes blogg:
https://levnadskonst.com/

P.S. Bloggvärlden blir så mycket vackrare när vi hittar varandra.

Stöd & prenumeration

Prenumerera på bloggen här
Stöd mitt skrivande via PayPal

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Här finns mera att läsa….

-> Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning
-> Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam och ansvar

Ny här? Välkommen att läsa mer om mig och varför jag skriver på två språk: → Välkommen till malix.se

Blogging in Two Languages – We Are Both Brave

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

When I discovered another blogger who was also blogging in two languages, I suddenly felt very small. Comparison stepped in. But with trauma-knowledge, compassion, and a bit of humor, I chose pride instead. There is enough room in this world for both of us.

Read this post in Swedish ->Blogga på två språk – Vi är två som vågar

Carina blogging in two languages about life, emotions, and the trauma the body remembers.

I found her today.
Another woman writing in both Swedish and English.
And immediately something was triggered in me:

“Hey, that’s my thing.
Who are you?
And please don’t think I’m copying you.”

It was as if my inner child jumped onto a chair shouting:
“Copycat alert. Protect yourself.”

My body agreed.
Trauma works fast — it reacts long before the mind has time to understand what is happening.
The red circle lit up:

“Make yourself small. Be careful. Someone is taking your place.”

Blogging in two languages

We are doing completely different things

She writes about gardening, soil, and ecological dreams.
Butterfly beds, seeds, Bokashi — a whole green universe.

Me?
I write about trauma the body remembers.
I write about cold-water dips and the inner life that demands both courage and coffee.

She has her hands in the earth.
I have my feet in freezing water.

Cold water swimming as self-healing while blogging in two languages about trauma, courage, and change.

She grows flowers.
I grow courage.

She helps the outside world bloom.
I help the inside world breathe.

And still, I felt fear.

Attachment whispered: “You are not good enough”

That is the part of me that carries old memories:
that I must perform well to be allowed to exist,
that I must be unique to be worthy.

But then the responsible adult in me whispered:

“You have been blogging since 2009.
nearly 4000 posts.
Your words have carried you for decades.”

I am not new here.
I am not a copy.

Blogging in two languages – and still being yourself

When I saw she started writing in English in September,
because she has English-speaking readers who want to follow along —

I sat here laughing at myself.

“Oh right. The world does not revolve around me or my blog.”

Logic stepped in and said gently:

“This is not about you, dear heart.”

My feelings stepped back a little
and made space for something soft and good.

Green circle – I choose my emotion actively

Compassion stepped closer and whispered:

“It is okay to feel this way. I am here with you.”

And I told my body:

“Thank you for trying to protect me.
But today I choose something different.”

I choose pride.
I choose joy.
I choose both of us.

What if something beautiful grows from this?

I am a greenhouse beginner.
She seems like a professional in gardening.
I used trial-and-error therapy on my tomatoes last summer.

What if she has tips I could learn from.
What if she can inspire me.

And what if I
have inspired her
to dare writing in English.

All these what-ifs
create something warm inside me.

Win-win-win.

A new follower she will get.
And she will get me:

A cold-water-swimming feelings-nerd,
with trauma knowledge and a soul-driven pen,
growing on the inside and in the greenhouse.

Final words – I own my place, my voice, my story

I do not grow by shrinking myself.
Nor by shrinking anyone else.

My place does not get smaller.
It grows
when I allow both her and myself to be brave.

We can both be good.
We can inspire each other.
We can be different — and still equally courageous.

She digs in the soil.
I dig in the heart.

And together we make the world a little more alive.
In our own ways.
Through the power of words.

A question for you, dear reader

Have you ever felt small for a while,
only to realize that the world grew larger
when you let the feeling finish its swim?

Feel free to share.
We grow when we dare to be seen.

A blog I found inspiring

If you want to learn more about gardening, butterfly beds, and green living:
https://levnadskonst.com/

P.S. The blogging world becomes more beautiful when we find each other.

Support & subscribe

Subscribe to my blog:

Support my writing via PayPal:

Also read:

Trauma the body remembers – coping strategies and self-healing
Children do well if they can – dignity, pain, and responsibility in everyday life

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow is waiting further ahead.
But right now — this is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

A calm lake at sunrise — nature and stillness supporting trauma the body remembers and healing in the present moment.

Trauma the Body Remembers – Survival Strategies & Self-Healing

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Trauma the body remembers isn’t only about what happened.
It’s about how the body keeps reacting — as if the danger is still here.
In this text, I explore how these survival strategies arose to protect us and how we can slowly shift from enduring life to living it.

Translation available / Läs på svenska

Swedish version: Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Trauma is the impact — not the event

Although two people can go through the same experience, their wounds may be very different. What shapes trauma is not the event itself but the degree of fear, loneliness, and powerlessness in the moment.

The body asks:
“Safe or danger?”
Then it keeps the reaction alive as a protective pattern.

Trauma feels permanent.
However — we can soften its grip.
It is part of your story, not your identity.

Scientific insights — what research shows

Trauma lives in the nervous system, not only the memory
(Bessel van der Kolk — The Body Keeps the Score)
The body remembers through fight-flight-freeze
(Polyvagal Theory — Stephen Porges)
Early trauma affects stress regulation and brain development
(NIMH)
Healing is possible through safety and connection
(Judith Herman — Trauma and Recovery)

What could not be processed then —
the body carries now.

Trauma the body remembers — even when our mind forgets

Triggers can appear quietly:

A tone of voice.
A look.
A smell.
A single word.

Suddenly, the mind goes blank.
Or feelings flood in.
The heart races — while you smile as if everything is fine.

The body isn’t sabotaging you.
It’s protecting you.

Survival strategies — brilliant solutions when hope was thin

We often judge ourselves for how we cope. Yet these patterns were wise strategies when we were small or powerless:

Being quiet, polite, never needing anything
Taking care of others to stay safe
Avoiding asking for support to dodge rejection
Becoming invisible so no one would get upset
Perfectionism — worth measured by performance

These strategies are not weakness.
They are evidence of brilliance in a difficult environment.

When protection starts holding us back

Even when life is now safe, the body reacts as if danger remains:

Saying yes when everything inside says no
Pulling away when someone comes close
Taking on everyone’s responsibility
Smiling through pain
Losing your voice when you need it most

Exhaustion becomes constant.
Headaches and stomach issues become companions.
The body speaks louder:

LISTEN. I am ready to heal.

My reflection — from surviving to living

I believed my discomfort was normal.
That I must always push.
Always stay strong.

But healing began when I slowed down.

I started asking:
“What do I need right now?”

Cold-water swims became moments of truth.
The cold warms the soul into stillness.
The body releases its grip.
And for hours afterward — life feels possible.

When I say no, my body celebrates.
When I say yes, it comes from within:

Yes to Stellas Lekland
Yes to picking up Alfred from practice
Yes to the lake
Yes to writing this without guilt

Because I matter.
And my body knows it.

Healing happens in the present

Carina Ikonen Nilsson taking a cold-water swim as part of self-healing — trauma the body remembers and the nervous system calms in nature. — Carina Ikonen Nilsson

Trauma is not what happened —
but what stayed living inside us.

This also means:

What is alive can change.

With:

Safety
Presence
Self-compassion
Healthy boundaries
Honest yes and brave no

… the nervous system learns:
It is now — not then.

Between the lines — courage to live

We thank our survival strategies for protecting us.
And then we ask:

“Do they still serve me — or keep me stuck in yesterday?”

It is never too late to choose yourself.
As long as there is breath —
there is hope.
A second chance always exists.

You survived.
Now you get to live.

Question for you

Which survival strategy once helped you stay safe —
and how could you take one step toward living today?

Comment below — I would love to hear from you

Support my writing

If my words support you, you are welcome to support me:

Subscribe to new posts

Carina Ikonen Nilsson
“Yesterday rests in history.
Tomorrow waits ahead.
But right now — life happens.”

Trauma kroppen minns – sjön som plats för självläkning, närvaro och lugn

Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.

Hi dear reader! Trauma the Body Remembers – Survival Strategies & Self-Healing

Thank you for being here.

Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.

Trauma är påverkan – inte händelsen

Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.

Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid.
Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där.
Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp.
Traumat är inte du. Det är en del av din historia.

När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma.
Det är kroppen som ropar:

“Här har det gjort ont förut.”

Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.

Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.

Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?

Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen
(Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score)
Kroppen minns genom kamp–flykt–frys
(Polyvagal Theory – Stephen Porges)
Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering
(National Institute of Mental Health)
Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet
(Judith Herman – Trauma and Recovery)

Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.

Trauma kroppen minns – även när vi glömmer

Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.

Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning:
The body keeps the score.
Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.

Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt.
Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls.
Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv.
Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.

Och minnen kan vara så olika.
Du ser sorg och grådaskighet.
Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present.
Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.

Kroppen försöker inte ställa till det för oss.
Den försöker skydda oss.

Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder

Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:

Att bli duktig, tyst och skötsam
Att ta hand om andra istället för sig själv
Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
Att göra sig liten för att inte ta plats som stör

Det kan visa sig i kroppen också:
Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge.
Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer.
Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös.
Som att du måste prestera för att få existera.

Det är inte svaghet.
Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.

När strategierna blir hinder

Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt.
Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.

Plötsligt:

säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
drar vi oss undan när någon kommer för nära
tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
biter vi ihop och ler även när det gör ont
försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest

Det som en gång kändes levande, dör.
Inget känns riktigt viktigt längre.

Och kroppen protesterar:
pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän,
magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare.
Kroppen säger ifrån.

Sanningen är att den har försökt prata länge.
Men nu skriker den:

“Lyssna på mig. Ta hand om mig.”
“Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”

Det är inte tecken på svaghet.
Det är tecken på att du är redo för något nytt.

Min reflektion – från överlevnad till att leva

Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det.
Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla,
att jag alltid skulle behöva vara stark,
att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.

Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig.
Jag vill förstå vad kroppen försöker säga,
istället för att tysta den.

Jag ställer mig frågan:
“Vad behöver jag just nu?”
Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?

Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör.
Gör för att man ska, för att inte stanna upp.
Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad.
Där kylan värmer själen till stillhet.
Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget.
Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.

Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.

När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar:
“Hurra! Du sa nej!”
Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:

Ja — till Stellas Lekland förra veckan.
Ja — till att hämta Alfred efter träningen.
Ja — till sjön idag.
Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.

Och ett extra ja:
Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete
för allt jag inte gör under tiden.
För det här är viktigt.
Jag är viktig.

Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.

Det går att läka

Trauma kroppen minns – kallbad som självläkning — Carina Ikonen Nilsson

Trauma är inte det som hände —
utan det som fortfarande lever kvar i oss.

Men det betyder också att läkning är möjlig.
För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.

När vi:

får vara trygga
blir lyssnade på
vågar sakta ner
säger nej när kroppen protesterar
väljer ja som vi kan stå i

… då händer det något.
Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.

Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning.
Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning.
Att spegla mig själv och viska:

“Hej lilla du, du lever nu.
Du håller rodret.”
Det är självläkning.

Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”,
och låta mina ord få finnas först —
också självläkning.

När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus,
där jag bara minns tomrum —
och jag accepterar:

“Ja, det var då.
Inte nu.”
Då hedrar jag den jag var.
Det är självläkning på riktigt.

När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.

Kroppen som minns
är också kroppen som kan läka.

Det får ta tid.
Men varje andetag av självmedkänsla
är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.

Här kan du prenumerera på nya inlägg

Mellan raderna – modet att leva

Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva.
Och vi får behålla tacksamheten för det.
Men vi får också varsamt fråga:

“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”

Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen.
Det är faktiskt precis nu det sker.

Inget är för sent.
Så länge det finns liv — finns det hopp.
Man säger att hoppet är det sista som ger upp.
Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.

Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans.
Den chansen tar slut först när andetaget tar slut.
Så är det — en andra chans finns alltid.

Gick det inte denna gången?
Prova igen.
Och igen.
Och lär dig något på vägen.

Du överlevde.
Nu får du leva.

Fråga till dig som läser

Vilken strategi tror du en gång hjälpte dig att överleva – och hur kan du idag börja leva i stället?

“Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.”

Stöd gärna mitt skrivande

Paypal Me

Prenumerera
Läs gärna också: Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam och ansvar

Himlen är här – kanadagås lyfter sina vingar över vattnet i naturens stilla rytm, symbol för frihet, närvaro och tillhörighet.

Himlen är här – natur, kärlek och compassion

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Tänk om himlen är här. Inte någon plats långt borta, inte när vi gjort allt rätt eller kämpat färdigt. Utan i nuet, i kroppen, i naturens rytm och i den kärlek som bor i oss. Här delar jag mina tankar om Gud som pure love, compassionfokuserad terapi och om hur det faktiskt är i nuet vi lever livet som är meningen – för himlen kanske redan är här.

Read this post in English ->Heaven Is Here – In Nature’s Rhythm and In Us

Himlen kanske är här

Himlen är här – stilla sjölandskap i mjukt morgonljus med skogsklädda öar och dimma, naturens lugn som påminner oss om att vi redan är där vi söker. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Det jag är idag behöver inte vara det jag är imorgon.
Varje gång jag lär mig något nytt om mig själv
hittar jag en ny nyckel inåt.
En ny väg som inte fanns igår.

I går lyssnade jag på en man som talade långsamt.
Så långsamt att jag inte kunde fly från orden.
Jag behövde känna dem.

Han sa:

Vi går på jorden och väntar på himlen.
Men tänk om himlen redan är här?
Tänk om det är NU vi lever livet som är meningen?

Och jag kände hur något i mig skiftade.
Kanske handlar livet inte om att samla poäng för att till slut få komma in i något bättre.
Kanske är det här — precis här — som det stora sker.

Vi jagar så mycket:
större, bättre, mer.
Som om vi närmar oss lyckan med varje steg.
Men samtidigt springer vi ifrån den.

För allt vi egentligen upplever,
det händer i det här andetaget.
I känslan som rör sig i kroppen just nu.
Inte i nästa bil, nästa hus, nästa applåd.

Om Gud är pure love — och finns här

En annan föreläsare sa att Gud kanske inte vill att vi sitter i en kyrka varje dag.
Att Gud kanske inte är en byggnad eller en bok.

Kanske är Gud livet självt.
Kanske är Gud pure love — kärleken utan krav.
Den som finns när vi slutar dölja oss.
Den som bor i oss, men som vi inte alltid vågar stå i.

Och då behöver vi våga ställa de svåra frågorna:

Vem är jag idag?
Vem vill jag vara imorgon?
Var bor mina värderingar — och lever jag i dem?

När jag stannar i nuet kan jag höra svaren.
Men jag måste våga lyssna.

Röd, Blå, Grön — och hur vi rör oss i livet

Himlen är här – diagram i compassionfokuserad terapi som visar röd cirkel, blå cirkel och grön cirkel: hot-system, belöningssystem och trygghetssystem.

I Compassionfokuserad terapi säger man att vi människor har tre system i kroppen som styr hur vi mår:

Röd cirkel – kamp, flykt, försvar
Rädslan vinner över kärleken. Kroppen ropar: Skydda dig!

Blå cirkel – jakt på belöning & tröst
Vi fyller oss: äter, shoppar, jobbar, scrollar – bara för att få en liten stunds lättnad.

Grön cirkel – lugn, kärlek & kontakt
Här bor compassion. Här bor trygghet. Här vet vi att vi hör till.

Vi behöver alla tre systemen.
Men vi fastnar ofta i rött och blått.
Vi springer från obehag istället för att låta det tala:

“Jag är rädd.”
“Jag längtar.”
“Jag behöver höra till.”

Theory of Mind hjälper oss att förstå både vårt eget inre
och andras.
Att du också har en värld inom dig.
Att du också bär något.

Där föds compassion:
När jag ser både mig och dig — samtidigt.

Läs också: Barn gör när dom kan bemötande – smärta, skam och ansvar

Och i detta: Barn ska få vara barn

Himlen är här i naturen – men vi har glömt det

Färgsprakande träd i naturens rytm – en påminnelse om att himlen är här i det enkla och det levande.

Vi är djur.
Vi är natur.
Men vi lever som om vi vore gjorda för ständig sommar.

Naturen pressar inte fram blommor mitt i vintern.
Den vilar för att kunna blomma sedan.
Den släpper taget när det är dags
och låter sig själv vila när tiden är rätt.

Vila → Växt → Blom → Mognad → Avsked → Vila igen

Men vi rusar förbi våra egna årstider
på jakt efter högre, större, mer.
Så vi missar blomman som blommar just idag
vinden som rör sig i träden
och våra egna hjärtslag.

Vi vill göra om verkligheten
så den glänser av guld.

Men guldet bor i oss.
I det vi ger.
I hur vi älskar.
I att vi får vara ett med allt som lever.

Kärleken är egentligen enkel.
Den kräver inget.
När den ges — växer den.
Pure love.
Gudarna inom oss.
Ljuset vi redan bär.

Himlen är inget vi ska förtjäna

När jag vågar stanna
kan jag känna var jag är:

I rött – då får jag trösta mig själv
I blått – då får jag fråga vad jag egentligen saknar
I grönt – då hushåller jag med ljuset i mig

Och någonstans där
i förflyttningen
finns Gud.
Ljuset.
Pure love.

Vi behöver så lite:
Att få äta oss mätta.
Att få höra till.
Att bli hållna.
Att få vara med.

När vi föds ropar vi med vår gråt:
Se mig. Älska mig. Släpp inte taget.
Sedan fortsätter vi hela livet att fråga samma sak
på vuxna sätt.

Och när svaret är ja —
när någon säger:

Du får vara här.
Du är redan en del.

Då händer himlen.
I det lilla.
I det enkla.
I det sanna.

Himlen är redan här.
I oss.
I kärleken som inte kräver något tillbaka.

Frågor till dig som läser

När upplever du att himlen är här i ditt liv?
I vilket system befinner du dig just nu – röd, blå eller grön?
Hur tar naturen hand om dig när du låter den?

Dela gärna i en kommentar

Vidare läsning

Compassionfokuserad terapi – The Compassionate Mind Foundation
https://compassionatemind.co.uk
Flow Summit Sweden
https://flowsummitsweden.com

AHA – mellan raderna

Vad texten egentligen säger

Att jag är liv.
Att jag får finnas.
Att kärlek inom mig inte är ett misstag.
Att jag inte behöver jaga för att vara värdefull.
Och att himlen redan är här
när jag vågar känna den.

Stöd mitt skrivande

PayPal:

Prenumerera:

Gårdagen vilar redan i historien.
Morgondagen kommer av sig själv.
Men just nu – här händer livet.
Här är himlen.

Heaven Is Here – In Nature’s Rhythm and In Us

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Heaven is here.

Not somewhere far away,
not when we’ve done everything right
or fought hard enough.

Heaven is here:
in the present moment,
in the body,
in nature’s rhythm
and in the love we carry within.

Läs det här på Svenska ->Himlen är här – natur, kärlek och compassion

These are my reflections on God as pure love, on compassion-focused therapy, and how life itself might be the place we’re meant to find heaven — because heaven might already be here.

Heaven Is Here

Between mountains and sky — where thoughts and dreams meet in silence.

Who I am today doesn’t have to be who I am tomorrow.
Every time I learn something new about myself,
I find another key inward.
A new path that didn’t exist yesterday.

Yesterday, I listened to a man speaking slowly.
So slowly that I couldn’t run from his words.
I had to feel them.

He said:

We walk on earth waiting for heaven.
But what if heaven is already here?
What if NOW is the life that truly matters?

And something shifted in me.

Maybe life isn’t about collecting points to someday earn something better.
Maybe this is the something.
Right here. Right now.

We chase so much:
bigger, better, more —
as if every step will finally get us there.
But maybe we are running away from the very thing we want.

Everything real happens in this breath.
In the feeling moving through the body.
Not in the next achievement.

If God Is Pure Love — Then God Is Here

Another speaker said that maybe God doesn’t want us to sit in church every day.
Maybe God isn’t a building or a book.

Maybe God is life itself.
Maybe God is pure love — love without conditions.
The love that holds us when we fall.
The love that lives in us, even when we hide from it.

And then we must dare to ask:

Who am I today?
Who do I want to become?
Where do my values live — and am I living in them?

When I dare to stay in the moment,
I can hear the answers.
But I must dare to listen.

Red, Blue and Green — And How We Move Through Life

Heaven is here – compassion focused therapy diagram with red, blue and green systems showing threat, drive and soothing.

Compassion-focused therapy describes three systems in the body:

Red system — fight, flight, protection
Fear shouts louder than love.
The body calls: Protect yourself!

Blue system — the chase for relief & reward
We eat, shop, work, scroll —
just to feel better for a moment.

Green system — connection, love & belonging
Here lives compassion.
Here we know: I belong.

We need all three.
But we often get stuck in red or blue.
We run from discomfort instead of letting it speak:

“I’m scared.”
“I’m longing for something.”
“I need to belong.”

Theory of Mind helps us understand both our inner world
and each other’s.
That you too have a universe inside you.

There — compassion is born.
When I can see both you and me at the same time.

Heaven Is Here in Nature — But We Forgot

Heaven is here – autumn tree in vibrant colors symbolizing nature’s cycle of rest, growth and belonging.

We are animals.
We are nature.
But we live as if we were built for eternal summer.

Nature does not force flowers in winter.
It rests so that it can bloom again.
It lets go when it’s time
and trusts the cycle.

Rest → Growth → Bloom → Maturity → Release → Rest again

But we rush past our own seasons
chasing more, faster, higher —
missing the flower blooming today,
the wind moving through the trees,
our own heartbeat.

We try to make reality shine with gold.

But the gold is inside us:
in what we give,
in how we love,
in knowing we belong to everything that lives.

Love is simple.
It asks for nothing.
When given — it grows.

Pure love.
The gods within us.
The light we already carry.

Heaven Is Not Something We Earn

When I dare to pause
I can feel where I am:

In red — then I can comfort myself
In blue — then I can ask what I’m really longing for
In green — then I protect the light within me

Somewhere in that shift —
God exists.
Light exists.
Pure love exists.

We need so little:
To eat.
To belong.
To be held.
To be included.

When we are born, our cry says:
See me. Love me. Don’t let go.

We continue asking the same thing throughout life
in grown-up ways.

And when the answer is yes —
when someone says:

You can stay here.
You already belong.

That’s when heaven happens.
In the stillness.
In the ordinary.
In what is true.

Heaven is already here.
In us.
In the love that asks for nothing back.

Questions for You

When do you feel that heaven is here in your life?
Which system are you in right now — red, blue or green?
How does nature take care of you when you let it?

Feel welcome to comment

AHA – Between the Lines

What this text really says

That I am life.
That I am allowed to exist.
That the love inside me is not a mistake.
That I don’t have to chase to deserve belonging.
And that heaven is already here
when I allow myself to feel it.

Support My Writing

PayPal

Subscribe

Closing Reflection – My Voice

Yesterday rests in history.
Tomorrow will come on its own.
But right now — this is where life happens.
This is where heaven is.

— Carina Ikonen Nilsson

INFJ Florence Nightingale-typen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 november 2025

i Personlig utveckling & tankar, Utbildning & samtalsterapi

– min väg genom empati och samtalets kraft. Jag är INFJ Florence Nightingale-typen och i den här texten berättar jag om min väg genom empati, psykologisk nyfikenhet, morgonbad och utbildningen till samtalsterapeut.

Read this post in English INFJ Florence Nightingale Personality – My Path of Empathy and Therapeutic Counseling

INFJ Florence Nightingale-typen och Carl Gustav Jungs teorier om personlighet

https://www.harleytherapy.co.uk/counselling/wp-content/uploads/freud-and-jung.jpg

Vad är egentligen ett Jungianskt personlighetstest?

När teorin möter verkligheten

När jag och min arbetsgrupp för många år sedan gjorde ett Jungianskt personlighetstest handlade det om att förstå hur våra olikheter kunde bidra till helheten. Vi ville lära oss hur var och en av oss tillförde något i samarbetet.

Testet bygger på idéer från Carl Gustav Jung, som en gång arbetade nära Sigmund Freud.

Freud	Jung
Förklarar människan bakåt	Förklarar människan framåt
Fokus på det förträngda	Fokus på potentialen
Livshistorien styr	Drömmar, symboler & mening styr

Ur detta formade Jung en teori med fyra psykologiska dimensioner. I testet mäts vad som är mest naturligt för dig:

Dimension	Alternativ	INFJ
Energi	Introversion / Extraversion	I
Informationsstil	Intuition / Sensing	N
Beslut	Feeling / Thinking	F
Livsorganisation	Judging / Perceiving	J

Mitt resultat blev INFJ, även kallad Florence Nightingale-typen.

Det var ingen chock och ingen bekräftelse jag gått och väntat på.
Men jag minns att jag tänkte:

Så här kanske andra ser mig.
Och det var något fint i det.

Florence Nightingale-typen INFJ och den empatiska personligheten

En INFJ i verkligheten

Att se människan bakom beteendet

Jag har alltid varit mer nyfiken på människors insida än utsida.
Var bor tankarna?
Vad håller själen uppe?
Vad får någon att fortsätta även när allt gör ont?

Jag har läst psykologiska böcker som andra läser romaner.
Försökt förstå det som formar oss.

Min farmor såg det tidigt.
Hon var den som lärde mig att en människa alltid bär på tillgångar,
även när det ser trasigt ut på ytan.
Hon såg begåvningarna – inte bristerna.
Det har följt mig i varje möte sedan dess.

Morgonbaden jag fortfarande gör är vårt gemensamma arv.
Hon badade i havet, jag badar i sjön.
Olika vatten – men samma känsla av frihet och liv.

Att följa en inre kompass genom livet

Steg för steg – men alltid åt samma håll

Även om arbetsplatserna skiftat har jag alltid arbetat med människor.

Min moster hade tagit hand om många barn under sitt liv.
Jag såg upp till henne.
Hon gjorde skillnad – när skillnaden fortfarande gick att göra.
Där någonstans började min väg.

Jag började på SiS redan som 24-åring.
Där såg jag att samtalet är mitt viktigaste verktyg.
Inte om regler eller felsteg – utan om människan själv.

Vad händer i dig?
Vem får du vara bakom allt detta?

Efter SiS arbetade jag inom LSS.
Där såg jag hur trygghet och respekt gör att människor blommar
och växer inifrån när någon äntligen ser hela dem.

Sedan med ensamkommande ungdomar.
Trauma och hopp i samma hjärtslag.
Ena dagen lättnaden över trygghet.
Nästa dag rädslan för att allt ska ryckas bort igen.

Till slut återvände jag till SiS.
Trasiga själar, formade av utanförskap och hårda ord.
Men alltid – en gnutta hopp om duglighet.
En dag. Kanske.

När livet knackar på – en gång till

Att välja med hjärtat först

När frågan kom om vi kunde ta emot ett barn till
blev hjärtat större än alla praktiska tankar.

En sista inflytt.
En gång till.

Jag sade upp min tjänst som behandlingspedagog
för att kunna vara där jag behövdes mest:
Här hemma.

Inte som ett arbete.
Utan som en livsstil.

Vi gör plats tillsammans

För här får man landa

Det här är inte bara min resa.
Min familj bär, öppnar, anpassar och finns med.
Vi gör plats i både hemmet och hjärtat.

Här får man landa.
Hitta delar av sitt själv.
Växa i trygghet och våga tro igen.

Konsekvenser är inte straff

Livet är en bättre lärare

Här hemma gäller verklighetens logik:

Du blir trött om du sover för lite
Du blir hungrig om du inte äter
Relationer påverkas om du inte tar hand om dig

Straff handlar om makt.
Konsekvenser handlar om livet.
Och livet lär oss bättre än hot någonsin kan.

https://i0.wp.com/whenwomeninspire.com/wp-content/uploads/2023/11/dbt-nonjudgmental-therapy.jpg?fit=1248%2C702&ssl=1

“INFJ personlighet morgonbad samtalskraft”

Ett steg vidare – samtalets kraft som yrke

Från Jung till soffan här hemma

Nu studerar jag till certifierad samtalsterapeut.
Jag sätter ord och metod på det jag redan levt:
att möta människor där de är.

Jag lär mig:

KBT
MI
ART
Lågaffektivt bemötande
Positiv psykologi & Flow
CFT
Mindfulness

Allt bottnar i samma sak:
Det mänskliga mötet.

När metoderna bor i kroppen

Lågaffektivt förhållningssätt har alltid varit mitt sätt att möta människor.
Att behålla lugnet när någon annan förlorat sitt.
Att känslor smittar – därför ska min känsla vara trygg.

Jag har haft MI som språk, där jag söker fram viljan och det som faktiskt går.
Jag har arbetat kreativt med ART.
Vad finns bakom ilskan?
Vad ville du egentligen säga – men det kom ut fel?

Vi övar på att uttrycka det på ett sätt som fungerar i världen,
med sociala färdigheter som du redan bär inom dig.
Vi tränar på att hitta moralen, värderingarna, det som är du.

Där är relationen alltid vägen framåt.
Och mindfulness har blivit ett sätt att leva – här och nu.

Allra tydligast känner jag det i vattnet, i morgonbaden.
Där blir kroppen, nuet och närvaron en helhet.
Där finns mitt KASAM – känslan av sammanhang:
att vara här, att klara det, att höra hemma.

Vad gör en samtalsterapeut?

En samtalsterapeut

lyssnar utan att döma
hjälper någon att hitta sina egna svar
ger verktyg som fungerar i vardagen
bär hopp när det behövs

Att förstå innan vi förändrar.
Det är där Jung och min kompass möts.

I framtiden

Gratis samtal under min utbildning

Just nu erbjuder jag gratis samtal som del av min utbildning.
Samtal där vi tillsammans undersöker:

Vem styr ditt skepp?
Är kartan fortfarande din?
Pekar kompassen åt rätt håll?

Du är varmt välkommen att höra av dig:
carina@malix.se

Varför just denna väg för en INFJ Florence Nightingale-typ

För att jag alltid följt människan, och för att jag tror på potentialen.
Därför är jag en INFJ Florence Nightingale-typen som följer min kompass.

Det jag alltid varit
får nu bli det jag gör.

Intern länk

Läs gärna också:
Barn gör när de kan – bemötande, smärta, skam och ansvar

Extern länk

https://www.16personalities.com/infj-personality

Reflektion – mellan raderna

Min lampa lyser.
Ibland har lågan fladdrat och varit svagare.
Men nu känner jag att den brinner stilla och ger ljus.
Jag väljer att bära den vidare.

Stöd mitt skrivande

Paypal me

Prenumerera på nya inlägg

https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu är det här livet händer.

blog statistics malix.se reflected in a calm lake view on an autumn day in Dalsland, where words continue to wander

Talk Therapy in Sweden – When Darkness Comes with Its Light

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 oktober 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

In pace with the darkness settling over autumn

As the darkness settles over autumn, I find stillness in the soft mornings.
It is also now that I want to invite you to talk therapy in Sweden – an opportunity to meet yourself with warmth, respect, and presence.
In our conversations, you will have time to pause, feel, and let your words become a light in the dark.

Read this post in Swedish →Samtalsterapi i Sverige – när mörkret kommer med sitt ljus

When Darkness Comes with Its Light

Morning again. Wintertime is here, and we’ve returned to our ordinary rhythm.
It will be lighter in the mornings, but the afternoons will darken earlier.
Welcome, little winter, and your quiet season of darkness.

You are here again, surrounding us in your calm shadows – where we light candles, not to curse the dark, but to soften it.
Or do we?

I light candles because they make me feel softer.
Because the little girl inside me enjoys watching the flickering beams.
I don’t think I’ve ever cursed the dark; it’s nothing I can control – it simply is.
Every moment holds its own beauty, and even darkness carries rest, a pause from everything that dazzles.

Candlelight in the dark – a symbol of inner warmth, reflection, and talk therapy in Sweden.

A light in the dark. Sometimes, that’s all it takes to meet yourself – with stillness and warmth.

Soon, we’ll move closer to the light again.
In just a couple of months, I’ll be sowing my seeds and planning the greenhouse once more.
By then, we’ll have celebrated Lucia, birthdays, Christmas, and New Year’s.

No, I don’t curse the darkness. I live with it.
I feel how the moments grow softer, how the warmth of the house feels more tangible.
The contrasts to summer are simply that – contrasts – and they are meant to be lived.

The words wanted to go there, though it wasn’t what I planned to write about.
They just arrived, as they often do when the heart leads the way.

Talk Therapy in Sweden – Looking for Clients

In the middle of this dark and quiet time, I want to invite you to something that also has to do with light.
I am currently training to become a certified talk therapist and am now looking for practice clients.

Sessions are free of charge during my education period and are primarily held via Teams, but phone sessions are also possible.
This offer applies to those who live in Sweden or speak Swedish – so that we can truly understand one another.

This is an opportunity to speak, in peace and safety, about what matters to you – stress, relationships, grief, life choices, or simply a longing for change.

What I Offer in Talk Therapy in Sweden

Talk therapy in Sweden gives you the chance to see new perspectives and meet yourself more deeply.
I offer personally tailored sessions based on your life situation, your emotions, and what you wish to explore.
I listen without judgment and without ready-made solutions – but with presence, warmth, and respect.
Through our conversations, you can begin to understand yourself more clearly and find your own way forward.

Entering talk therapy can be a beautiful investment in yourself – an opportunity to meet yourself gently, at your own pace.
It gives you space to land, to grow, and to reconnect with your own center.

I work with several therapeutic approaches that I have used throughout my career and am now deepening through my education:
a client-centered approach built on respect, trust, and genuine listening, where every meeting takes its own shape.

Motivational Interviewing (MI) – strengthening your own motivation for change
Cognitive Behavioral-inspired methods (CBT) – understanding the links between thoughts, feelings, and behavior
Low-Affective Approach – creating calm and safety in communication
Mindfulness and Self-Compassion – finding peace in the moment and becoming a friend to yourself

Why Talk Therapy in Sweden with Me

I have spent many years working with people in difficult life situations and with young individuals who have struggled to find their way.
I know how important it is to be seen – not for what you do, but for who you are.

I don’t claim to always listen perfectly, but I always strive to listen deeply.
For me, it’s not about giving advice but about giving space.
It’s about daring to stay with what feels difficult without rushing toward a solution.
When I listen, I try to understand – not to respond, but so that you can truly be heard.

I believe in the power of conversation – that it can heal, change, and offer new hope.

Would You Like to Be My Practice Client?

You are warmly welcome to reach out via email: carina@malix.se
Sessions are scheduled individually and are held in confidence.

A Thought for Nature

When we grow on the inside, it can feel meaningful to let something grow outside too.
That’s why today I encourage you to support Vi Agroforestry (Vi-skogen) – an organization that plants trees and strengthens both the climate and people’s livelihoods.
Together, we can help create more greenery, oxygen, and hope for the future.

Learn more or donate here: https://viskogen.se

Misty morning by the lake with still water and distant trees – nature’s calm and reflection, connected to Vi Agroforestry and talk therapy in Sweden.

Nature reminds us of the connection between growth, stillness, and care. When we let something grow out there, something grows within us too.

Support My Writing

If you wish to support my ongoing work on this blog, you can contribute here:
PayPal – malix.se

Subscribe to new posts:

Between the Lines

In darkness, I often find the quiet, the raw, and the honest.
It’s there I realize how much light truly lives in the conversation, in the meeting, in the presence.
To face yourself isn’t always easy – but that’s where growth begins.

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – this is where life happens.

AHA – Between the Lines

As I write about darkness and light, I realize it’s the same as in talk therapy.
It’s about daring to stay with what is, without rushing toward something new.
That’s where the light truly lives – not beyond the dark, but within it.

Reflection

Just like in talk therapy in Sweden, understanding grows in the silence between words.
When someone truly listens, something within us begins to breathe more freely.
It’s in those moments that I’m reminded why I do what I do.

A Question for You

How do you meet yourself in the darker season – do you flee from it, or do you let it show you something new?

Frequently Asked Questions about Talk Therapy

What does it cost to be a practice client?
The sessions are completely free during my training period.

How are the sessions conducted?
Sessions within talk therapy in Sweden take place via Teams or by phone. You decide what you want to talk about, and the space is calm and safe.

How long does a session last?
Each session lasts about 50 minutes. Together, we plan how many sessions feel right for you.

Who can participate?
The offer is open to those who live in Sweden or speak Swedish – so that we can truly understand each other.

Do I need to have a specific problem to book?
No. Conversations can also be a way to get to know yourself, reflect on life, or discover new perspectives.