🇸🇪Thor Ivar Lindberg från Göteborg föddes den 8 maj 1891 i Haga. Han var min morfar och hans liv kom att spegla ett Sverige i stor förändring.
🇸🇪 Svenska
🇬🇧 Read this post in English → Thor Ivar Lindberg – From Child Auction to Life in Changing Sweden
Det här är berättelsen om min morfar.
En pojke som blev föräldralös, utauktionerad som barn och som senare arbetade som bergsprängare i ett Sverige som höll på att förändras.
Det är också en liten bit svensk socialhistoria – och kanske en förklaring till varför jag själv har ägnat mitt liv åt att arbeta med barn som behöver en trygg plats.
Thor Ivar Lindberg
Min morfar Thor Ivar Lindberg föddes den 8 maj 1891 i Haga i Göteborg. Det var en tid då Sverige fortfarande var ett fattigt land och där livet för många arbetarfamiljer var hårt och osäkert.
Han var son till Josef Oskar Olsson Lindberg, timmerman, och Anna Maria Nilsdotter Lindberg. Familjen bodde i de täta arbetarkvarteren i Göteborg där människor levde nära varandra och där arbetet ofta handlade om att bygga staden med sina händer.
Men barndomen blev kort.
När Thor bara var fem år gammal dog hans far, och året därpå förlorade han även sin mor. I slutet av 1800-talet fanns inga sociala skyddsnät på det sätt vi känner dem idag. Barn som förlorade sina föräldrar fick ofta klara sig hos släktingar eller i fosterfamiljer, ibland långt från staden där de fötts.
I många delar av Sverige skedde detta genom det som kallades barnauktioner eller fattigauktioner. Kommunen eller socknen samlade då människor som kunde ta emot barnet, och barnet placerades hos den familj som lovade att ta hand om det för minst ersättning från fattigvården.
Det berättas i familjen att min morfar som liten blev utauktionerad och placerad i ett fosterhem. Så började hans liv – som ett barn utan föräldrar i ett Sverige där trygghetssystemen ännu inte fanns.
Min mamma brukade också berätta att morfar ibland sa till henne när hon var liten:
– Min pappa hette Josef och han hittade sin Maria. Och jag var Jesusbarnet.
Det var sagt med ett slags glimt i ögat, men kanske också som ett sätt att berätta sin egen historia.
En gång ska socialtanten dessutom ha sagt till honom att han borde vara tacksam eftersom han hade fått en kostym.
Men morfar svarade:
– Den får jag ju bara använda när hon kommer på besök.
I de orden finns ett helt barnliv. Ett barn som tidigt förstod skillnaden mellan det som visades upp för myndigheterna och det som faktiskt var hans verklighet.
Ett Sverige i förändring
Thor Ivar Lindberg från Göteborg växte upp under en tid då Sverige förändrades snabbt.
Industrialiseringen tog fart, arbetarrörelsen började växa och människor började organisera sig för bättre villkor. Samtidigt levde många fortfarande i fattigdom och osäkerhet.
Som vuxen arbetade Thor som bergsprängare, ett av de hårdaste och farligaste arbeten man kunde ha. Det var människor som honom som byggde vägar, järnvägar och stenbrott – arbetare som bokstavligen sprängde fram den infrastruktur som Sverige fortfarande vilar på.
Thor Ivar Lindberg från Göteborg och hans Första familj.
År 1914 gifte han sig med Agnes Natalia Berg Karlsson i Timmersdala.
Det var samma år som första världskriget bröt ut i Europa. Sverige stod utanför kriget, men oron och bristen på mat och arbete märktes även här.
Tillsammans fick de barn. Men livet slog återigen hårt mot familjen.
År 1920 dog Agnes, bara 32 år gammal. Thor stod då ensam med barn i ett land som fortfarande saknade de sociala trygghetssystem som senare skulle byggas upp.
Ett nytt äktenskap i en orolig värld
År 1939 gifte Thor om sig med Gunborg Viola Viktoria Eriksson. Det var samma år som andra världskriget bröt ut. Sverige höll sig återigen utanför kriget, men världen runt omkring stod i brand.
Tre år senare föddes deras dotter Gunhild Viola Margareta.
Innan dottern kom hade de redan fått två söner. Den ene blev senare egenföretagare, den andre arbetade hela sitt yrkesliv vid järnvägen men vandrade ofta till fjälls.
Min mamma kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg – om hennes liv, kvinnofällan och slitlivet under 1970-talet.
Totalt fick Thor Ivar Lindberg sju barn i sina två äktenskap..
Min mormor och folkhemmet – ett sekel av ansvar
På det här fotografiet sitter min morfar Thor Ivar Lindberg tillsammans med min mormor Gunborg och deras fyra barn.
Det är ett enkelt vardagsrum, ett kaffebord, en radio i bakgrunden – och en familj samlad.
Bilder som denna säger ibland mer än många ord om hur livet faktiskt såg ut.
Ett familjefoto från Göteborg där vardagslivet i folkhemmets tid speglas i ett enkelt vardagsrum med radio, kaffebord och familjen samlad.
Ett politiskt engagemang
I familjen berättas det också att morfar var politiskt engagerad och ibland reste till Stockholm i politiska ärenden.
Det var inte ovanligt bland arbetare i Göteborg under den tiden. Många engagerade sig i arbetarrörelsen och i kampen för bättre arbetsvillkor och demokratiska rättigheter.
👉 Här kan du läsa mer om den tiden i mitt inlägg:
Min morfar kämpade för rösträtten – därför går jag och röstar
Thor Ivar Lindberg i Göteborg – ett liv som formades av arbete
Thor arbetade större delen av sitt liv som bergsprängare. Det var ett tungt och farligt arbete som ofta innebar att man reste runt i landet för att arbeta vid sprängningar, vägbyggen och andra stora arbeten.
Arbetet gjorde honom så småningom hörselskadad, något som inte var ovanligt bland människor som arbetade med sprängningar under den tiden.
Men även när han blev äldre fortsatte han att arbeta.
På sin höst bar han ut morgontidningar i Göteborg, ett arbete som innebar tidiga morgnar och långa promenader genom stadens gator. För många i hans generation var arbete inte bara ett sätt att försörja sig – det var också en självklar del av livet..
Familjen som växte vidare
Med min mormor fick han två söner och två döttrar. Min mamma var den yngsta.
Min mamma har berättat att morfar var en sträng men rättvis pappa. Det var nog inte ovanligt för människor i hans generation. Många som vuxit upp under svåra förhållanden bar med sig en stark känsla för ansvar, arbete och ordning i livet.
När man ser tillbaka på familjen finns det också något som fortsätter genom generationerna.
Min moster kom senare att arbeta med och ta hand om barn som av olika anledningar inte kunde bo tillsammans med sina egna familjer. Barn som behövde en trygg plats när livet inte blev som det var tänkt.
På ett sätt är det svårt att inte tänka på morfars egen barndom då – ett barn som själv blev föräldralöst och placerat i ett nytt hem.
Och jag själv – som är morfars barnbarn – har på olika sätt ägnat hela mitt liv åt att arbeta bland barn och unga som inte kan bo tillsammans med sina föräldrar.
Jag och min make har under många år varit familjehem, och jag har också arbetat på behandlingshem för ungdomar.
Om det på något sätt hänger ihop med att morfar själv en gång blev utauktionerad som barn vet jag inte.
Men ibland kan man undra.
Kanske går sådant i arv.
Inte själva sorgen – men förmågan att förstå.
Kanske är det därför jag alltid har hamnat just där –
i sammanhang där barn behöver en vuxen som stannar kvar.
Livets slut
Den 9 juni 1965 dog Thor Ivar Lindberg i Göteborg, 71 år gammal.
Hans liv sträckte sig över en epok där Sverige förändrades i grunden:
• från fattigsamhälle till välfärdsstat
• från begränsad rösträtt till demokrati
• från ett land där arbetare kämpade för överlevnad till ett land där sociala reformer började ta form
Han var inte en politiker eller en makthavare. Han var en av de många arbetare vars liv sällan hamnar i historieböckerna – men som bar upp samhället med sitt arbete.
Ibland tänker vi att historien formas av stora ledare och politiska beslut.
Men lika mycket formas den av människor som Thor – arbetare, föräldrar och människor som trots motgångar fortsatte framåt.
Och ibland börjar den största historien just där –
i en enkel rad i en kyrkbok.
Mellan raderna – min röst
När jag läser om morfars liv ser jag mer än bara en släkthistoria.
Jag ser ett barn som förlorade sina föräldrar, ett barn som blev placerat hos andra och som fick lära sig tidigt hur världen kunde vara.
Kanske är det därför hans liv fortsatte att röra sig kring ansvar, arbete och familj.
Och kanske är det också därför jag själv alltid har hamnat i sammanhang där barn behöver en trygg vuxen.
Ibland går inte erfarenheter i arv som ord.
De går i arv som förståelse.
AHA – mellan raderna
När jag ser tillbaka på tre generationer i min egen familj slår en tanke mig.
Min morfar växte upp utan trygghet.
Min moster arbetade senare med barn som behövde hjälp.
Och jag själv har ägnat mitt liv åt familjehem och arbete med ungdomar.
Kanske går inte livet i arv.
Men ibland gör förmågan att se ett barn det.
Reflektion till läsaren
Har du någon berättelse i din egen familj som säger något om hur livet har förändrats mellan generationer?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Prenumerera på bloggen
Vill du läsa fler berättelser om vardag, historia och livet mellan generationer?
Prenumerera gärna på bloggen så får du nya inlägg direkt.
PayPal-stöd
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stödja bloggen kan du göra det här:
Tack för att du läser.
Lämna ett svar