Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
🇬🇧 Read this post in English:
👉 Social Responsibility and Generational History – From the Welfare State to Today
När jag ser tillbaka på min familjs historia ser jag inte enskilda livsöden.
Jag ser samhällsstrukturer som går igen, från generation till generation.
Det är en berättelse som börjar långt före mig.
Och som fortsätter i mig.
Och kanske är det just därför den oroar mig idag.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
Från barnhus och fattigvård till ett individualistiskt nu
Mormor och morfar – början på en generationshistoria
Min mormor föddes 1912.
Hon bar tidigt erfarenheten av att stå utanför. Hon fick sitt första barn utanför äktenskapet – något som då inte bara var ett privat faktum, utan en social dom.
Min morfar var barnhusbarn.
Han växte upp utan självklar tillhörighet, i ett system där omsorg ofta var villkorad och beroende av insyn.
En gång fick han en kostym av sina familjehemsföräldrar.
Fattigvården tyckte det var fint av dem att ge den.
Morfar sa bara:
”Men jag får ju bara använda den när ni är på besök.”
Det säger något om tiden.
Och om hur tidigt ett barn kunde förstå skillnaden mellan att få något – och att få höra till.
Morfar var politiskt intresserad. Han följde samhället, tänkte, hade åsikter.
Som ung arbetade han som bergsprängare – ett tungt och farligt arbete.
Senare i livet bar han ut tidningar. Arbetslivet slutade inte i status, utan i det arbete som fanns.
De fick periodvis hjälp av socialtjänsten.
Inte som ett misslyckande – utan som en del av livet för människor som aldrig haft tryggheten med sig från början.
Morfar var runt tjugo år äldre än mormor.
Hon ung. Han sliten.
På bilderna ser man det: hans stängdhet, hennes ungdom.
Morfar dog när jag föddes, 1965.
Jag fick aldrig lära känna honom själv.
Men mamma sa alltid samma sak om honom:
att han var snäll, men rättvis.
Hård – men samtidigt mjuk.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
Min mammas tid – hemmafru i folkhemmets skugga
Ett liv mitt i folkhemmets löften – och dess villkor.
Min mamma föddes 1945.
Kriget var slut. Folkhemmet tog form. Det talades om trygghet, framtid och möjligheter.
Men tryggheten hade villkor.
Folkhemmets modell byggde på mannen som försörjare och kvinnan som ansvarig för hem och barn.
Att bli hemmafru sågs inte som ett val – utan som det självklara.
Min mamma blev mamma vid nitton års ålder.
Hur är man mamma då?
Är man mogen? Redo?
Jag tror inte det handlade om mognad.
Jag tror det handlade om ansvar som kom före egen utveckling.
Hon levde med en man som drack alkohol.
När han inte kom hem i tid blev hon orolig.
Inte arg först – utan rädd.
Hade det hänt något?
Var han full?
Skulle han komma hem alls?
Den oron satte sig i kroppen.
Som ett ständigt beredskapsläge.
Hon kände ofta skam för pappas drickande.
Och i efterhand ser jag det så tydligt:
det var inte hennes skam.
Det var hans.
Men hon tog den och bar den.
När jag själv senare blev mobbad i skolan märkte jag hur sådana erfarenheter också kan vandra mellan generationer.
När jag själv blev mobbad i skolan sa min mamma ofta:
“Man får stå ut. Jag blev också mobbad.”
Min mamma hade eksem som barn.
Hon blev kallad spetälsk av andra barn.
Det satte spår i henne.
Idag kan jag förstå vad hon försökte säga.
Hon hade lärt sig att överleva genom att härda ut.
Att inte göra för stor sak av det som gjorde ont.
Men som barn hjälpte det mig inte.
Det jag egentligen hade behövt höra var något annat:
Att det som hände mig inte var rätt.
Att det inte var mitt fel.
Att orden som sades om mig inte var sanna.
När jag ser tillbaka förstår jag att min mamma gav mig det språk hon själv hade fått.
Hon lärde mig uthållighet.
Men först senare i livet har jag förstått att barn också behöver något mer än uthållighet.
De behöver vuxna som säger:
Det där är fel.
Och vi ska försöka göra något åt det.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
Pengar, beroende och osynligt arbete
Min mamma tog inte plats.
Inte i samhället.
Inte i ekonomin.
Inte i besluten.
Hon tog körkort sent.
Hon lagade mat med det som fanns.
Hon bakade bullar och bröd.
Och när kvällen kom hade hon alltid varm choklad redo – det var vår kvällsmat.
Hon var hemmafru, som så många andra kvinnor då.
Lagade mat. Städade. Drack kaffe med de andra fruarna.
Men hon fick också ständigt veta var hon stod.
Det var pappas pengar.
Jobbar man inte, så är det inte du som äter först.
Orden kom från farmor – som själv var hemmafru.
Min mamma var alltid den fattiga i sin familj och i sina sammanhang.
Inte nödvändigtvis för att det saknades pengar i hushållet –
utan för att pengarna aldrig var hennes.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
När samhället förändrades – men för sent
Det tog lång tid innan systemen började förändras.
Först 1971 infördes särbeskattningen.
Innan dess beskattades makar tillsammans, vilket gjorde det ekonomiskt meningslöst för kvinnor att arbeta.
Det förklarar varför min mamma började jobba först när jag var i tonåren.
Inte för att hon inte ville –
utan för att systemet höll henne kvar.
1974 kom föräldraförsäkringen, med ambitionen att dela ansvar mellan föräldrar.
Men även den kom för sent för henne.
Den gynnade nästa generation.
Folkhemmet bar mycket – men inte alla, och inte i tid.
Min mamma hann aldrig få del av det som sades vara trygghet.
Hon var en av dem som bar övergången – men aldrig fick vila i den.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
Kvinnor som bar varandra – ett samhällsansvar
Mamma levde separerad från pappa periodvis.
Men hon återvände.
Gång på gång.
Och det var tur att hon hade sin mamma.
Min mormor.
Som alltid ställde upp i vått och torrt.
Ofta var det kvinnorna som bar varandra.
Inte systemen.
Inte samhället.
Utan en annan kvinna som fanns kvar.
Fattigdomen då – och nu – samhällsansvar och generationshistoria
Innan andra världskriget var fattigdomen synlig.
Det hade varit hungerskravaller.
Man hämtade sig från brödskåp.
Barn skickades bort för att äta sig mätta.
Det var ur den erfarenheten som folkhemmets löfte växte fram:
aldrig mer ska barn svälta i ett rikt land.
Idag ser fattigdomen annorlunda ut – men den är lika verklig.
Barn kommer hungriga till skolan efter helgerna.
Föräldrar jagar matpriser.
Vi lär oss nya ord: inflation, krympflation, arbetslöshet.
Inflationen kan sjunka på pappret.
Men fattigdomen består.
Skillnaderna i samhället har ökat.
Ett vi och ett dom har vuxit fram igen.
När tryggheten minskar och skillnaderna växer, händer något som alltid har hänt i historien.
Människor börjar leta efter någon att skylla på.
Det här är en text om samhällsansvar och generationshistoria, sett genom min egen familj.
Syndabockar – då och nu
När samhället blir otryggt händer något som alltid har hänt.
Människor börjar leta efter någon att skylla på.
När fattigdomen ökade förr, när människor trängdes undan och makten inte tog ansvar, pekades syndabockar ut.
Det judiska folket fick bära skulden.
Inte för vad de gjort – utan för att de gick att peka ut.
Det var aldrig sanningen.
Men det var bekvämt.
Idag ser jag samma mönster igen.
Skillnaderna i samhället ökar.
Tryggheten minskar.
Och återigen riktas blicken nedåt.
Idag är det invandrare som pekas ut.
Det talas om bidrag.
Om kulturkrockar.
Om att de kostar för mycket, tar för mycket plats, är problemet.
Men om man stannar upp och faktiskt tittar –
vem är det som bär samhället idag?
Vem jobbar i hemtjänsten, ofta på obekväma tider och för låg lön?
Vem håller äldre vid liv när systemen inte räcker till?
Vem städar, kör bussar, arbetar i vården, i omsorgen, i de yrken som sliter mest på kroppen?
Ofta är det människor med invandrarbakgrund.
De gör grovjobben.
De tar passen som andra inte vill ha.
De håller vardagen fungerande.
Och samtidigt är det de som pekas ut när något inte fungerar.
Det är ett mönster jag känner igen från min familjs historia.
När resurserna var små bar kvinnor skammen.
När barn inte passade in bar de skulden.
När fattigdomen ökade letade man efter någon att peka på.
Det har aldrig handlat om vilka människor som funnits i samhället.
Det har alltid handlat om hur makten valt att fördela ansvar.
Syndabockstänkande uppstår inte av slump.
Det uppstår när de som har makt inte vill – eller vågar – ta ansvar uppåt.
Och varje gång vi går med på det,
varje gång vi accepterar att skulden flyttas från system till människor,
så tar vi ett steg bort från det samhälle som en gång byggdes för att ingen skulle lämnas utanför.
När viljan hördes – och när den tystnade
Det fanns en tid då ilska inte behövde riktas nedåt.
När människor organiserade sig tillsammans och krävde förändring uppåt.
På 1970-talet fanns en stark vilja att förändra samhället.
Människor gick ihop.
Man hade åsikter.
Man tog plats.
Det var demonstrationer.
Sånger om tjejer som skulle höja sina röster för att höras.
Om älgar som demonstrerade.
Om miljö, fred och rättvisa.
Människor åkte ut till bostadsområden och spelade teater för att påverka.
Kulturen var politisk.
Samhörigheten var verklig.
Idag demonstreras det också.
Men protester ses ofta som störningar.
Som förstörelse.
Och jag kan förstå dilemmat.
Det är dumt att sätta sig på vägar så att ambulanser inte kommer fram.
Samhället måste fungera.
Samtidigt ser jag något annat:
människor som upplever att makten inte lyssnar.
Viljan finns kvar.
Men samhörigheten har tystnat.
När allt blev individuellt
Idag lever vi i ett individualistiskt samhälle.
Du ska tänka på dig själv.
Du ska klättra.
Du ska lyckas.
Du ska inte berätta vad du tjänar.
Lön är privat.
Skillnader ska helst döljas.
Vi har influencers som förundras över att Olof Palme sköts på Olof Palmes gata –
utan att förstå att gatan fick sitt namn efter mordet.
Historien löses upp till yta och klick.
Idag är influencer ett yrke.
Du behöver inte kunna något.
Du behöver inte bidra med något.
Du behöver bara synas.
Till vilket pris som helst.
Synlighet har blivit viktigare än innehåll.
Uppmärksamhet viktigare än ansvar.
Det är legitimt att fjäska för chefen.
Att anpassa sig uppåt.
Att bli “en av dem”.
Och ibland undrar jag vad som händer då.
När den egna klättringen blir viktigare än viljan att förändra.
När framåtviljan tystnar för att man inte vill riskera sin plats.
Skolan – där samhällets sprickor blir synliga
Skolan är ofta den plats där samhällets brister först visar sig.
Det är där barnens hunger märks.
Det är där oron sätter sig i kroppen.
Det är där skillnader i resurser inte längre går att dölja.
Idag har vi barn som är sjukskrivna.
Inte för att de är svaga –
utan för att de inte får rätt stöd.
Barn som inte får hjälp i tid.
Barn med neuropsykiatriska svårigheter som möts av för stora klasser och för få vuxna.
Barn som förväntas anpassa sig till ett system som inte är byggt för dem.
Vi har friskolor som konkurrerar med generösa betyg.
Betyg som ger sken av att allt fungerar –
men som lämnar elever utan den kunskap de behöver längre fram.
Vi har skolor som sparar in på maten, på stödet, på vuxennärvaron –
för att ägarens plånbok ska bli tyngre.
När barn inte orkar skolan är det inte de som har gått sönder.
Det är vuxenvärlden som har svikit sitt uppdrag.
Skolan är idag en av de platser där samhällsansvar och generationshistoria möts i praktiken.
Våra äldre – samhällsansvar när cirkeln sluts
Och så våra äldre.
Människor som arbetat hela sina liv.
Som byggt upp det samhälle vi lever i.
Många lever idag på pensioner som knappt räcker.
Räknar kronor i mataffären.
Avstår från tandvård.
Drar ner på värmen.
De hör att de kostar.
Att de borde vara tacksamma.
Det är som om ett helt arbetsliv till slut reduceras till en allmosa.
Äldreomsorgen går ofta på knäna.
Personalen springer mellan larm.
Tiden för samtal, närvaro och värdighet krymper.
De som bar samhället får till sist lära sig att inte ta för mycket plats i det.
Och idag – ett annat liv, en annan brist
Idag är familjer arbetande.
Barnen är på skola och fritids.
Föräldrarna är trötta.
Det finns oftast mat på bordet.
Men tiden saknas.
Närvaron saknas.
När jag ser tillbaka kan jag hålla en sanning:
jag hade en mamma hemma.
En mamma som fanns där.
Det var ett liv som kostade henne mycket.
Men det gav oss något som är svårare att få idag.
Det betyder inte att det var bättre då.
Och inte att det är sämre nu.
Det betyder att varje tid har sina brister – och sina gåvor.
Min plats i berättelsen – samhällsansvar och generationshistoria
Jag skriver detta som vuxen.
Som behandlingspedagog.
Som familjehemsmamma.
Med ett tryggt liv.
Och kanske är det just därför jag ser mönstren så tydligt.
Hur ansvar flyttats från samhälle till individ.
Hur skam hamnat fel.
Hur barn fortfarande anpassar sig när vuxenvärlden inte räcker till.
Det här är för mig samhällsansvar och generationshistoria i praktiken.
Reflektion
Det här är en tragisk berättelse.
Inte för att den saknar kärlek –
utan för att den visar hur skör trygghet är.
Vi har gått framåt.
Men när samhället hårdnar, när ansvar individualiseras och samhörighet försvinner,
kan vi snabbt vara där igen.
Kanske är det just därför samhällsansvar och generationshistoria behöver berättas – om och om igen.
Varför jag röstar
För mig handlar det här inte bara om historia.
Det handlar om min historia.
Det handlar om kvinnor som gick före mig.
Om rättigheter som inte alltid har funnits – och som inte alltid är självklara.
Jag röstar för att kvinnor fortfarande ska stå sida vid sida med män.
För att vi ska ha rätten till våra egna kroppar.
För att våra nej ska vara nej.
Och våra ja ska vara ja.
Jag röstar för att minska klyftorna i samhället.
För att fler ska känna att de hör till.
Att de räknas.
Och jag röstar för min mamma.
För att hon inte bara ska bli en av de där kvinnorna som bar allt –
men som aldrig riktigt syntes.
Aldrig riktigt fick sin plats.
De röster som inte får plats längre
Det finns röster som inte längre ryms i den politiska samtiden.
Inte för att de är extrema, utan för att de är långsamma.
Röster som behöver sammanhang, som vill minnas bakåt för att förstå framåt, och som vägrar göra människor till slagord.
Det är ofta de rösterna som minns varför systemen byggdes från början.
Som vet hur fattigdom ser ut när den inte är ett begrepp.
Som vet vad det kostar när ansvar flyttas nedåt och makt uppåt.
När sådana röster trängs undan ersätts de lätt av förenklingar.
Av ilska utan riktning.
Av lösningar utan historia.
Av syndabockar där det egentligen borde finnas ansvar.
Kanske är det där vår tid prövas.
Inte i hur högt vi ropar, utan i vilka röster vi fortfarande orkar lyssna till.
Mellan raderna – min röst
Jag dömer inte dem som levde före mig.
De gjorde det bästa de kunde i sina tider.
Men jag vägrar glömma villkoren.
För ett samhälle prövas inte i sin framgång,
utan i hur det bär dem som har minst makt.
Och det ansvaret
avgörs alltid här och nu.
För mig handlar samhällsansvar och generationshistoria inte om nostalgi, utan om ansvar här och nu.
Vill du vara med och påverka
För mig stannar det inte vid att rösta vart fjärde år.
Det handlar också om att vara delaktig i det samhälle vi faktiskt lever i – här och nu.
Jag har valt att engagera mig i Socialdemokraterna,
just för att jag tror på ett samhälle där vi tar ansvar tillsammans.
Där vi minskar klyftor, stärker välfärden och ser människan – inte bara individen, utan också sammanhanget.
Om du också känner att du vill vara med och påverka,
så finns möjligheten att bli medlem här:
Man behöver inte kunna allt.
Man behöver inte ha alla svar.
Det räcker att vilja vara en del av något som försöker göra samhället lite mer hållbart – för fler än sig själv.
Om du vill
Om du vill bidra till att det här skrivandet får fortsätta – i samma tempo, med samma närvaro –
finns möjligheten att stödja mig här:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Och om du vill följa med vidare,
kan du prenumerera och få nya texter när de publiceras:
Lev idag, just nu.
Det som bars före oss vilar i historien,
och det som kommer formas av hur vi tar ansvar – här och nu.
Länkar som kan läsas
Jag har skrivit mer om min mormor och hennes liv i ett tidigare inlägg, som fördjupar den här delen av berättelsen.
Min mormor och folkhemmet – ett sekel av ansvar
Barnfattigdom är väl dokumenterade samhällsproblem
En Ny Verklighet – Rädda Barnens barnfattigdomsrapport Sverige (2025)
Ny rapport: Barnfattigdomen i Sverige ökar
Många elever upplever stress i skolan
Betydande förändringar under 1900-talet som har format världen
Lämna ett svar