Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.
Hi dear reader! Trauma the Body Remembers – Survival Strategies & Self-Healing
Thank you for being here.
Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.
Trauma är påverkan – inte händelsen
Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.
Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid.
Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där.
Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp.
Traumat är inte du. Det är en del av din historia.
När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma.
Det är kroppen som ropar:
“Här har det gjort ont förut.”
Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.
Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.
Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?
- Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen
(Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score) - Kroppen minns genom kamp–flykt–frys
(Polyvagal Theory – Stephen Porges) - Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering
(National Institute of Mental Health) - Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet
(Judith Herman – Trauma and Recovery)
Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.
Trauma kroppen minns – även när vi glömmer
Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.
Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning:
The body keeps the score.
Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.
Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt.
Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls.
Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv.
Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.
Och minnen kan vara så olika.
Du ser sorg och grådaskighet.
Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present.
Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.
Kroppen försöker inte ställa till det för oss.
Den försöker skydda oss.
Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder
Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:
- Att bli duktig, tyst och skötsam
- Att ta hand om andra istället för sig själv
- Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
- Att göra sig liten för att inte ta plats som stör
Det kan visa sig i kroppen också:
Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge.
Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer.
Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös.
Som att du måste prestera för att få existera.
Det är inte svaghet.
Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.
När strategierna blir hinder
Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt.
Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.
Plötsligt:
- säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
- drar vi oss undan när någon kommer för nära
- tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
- biter vi ihop och ler även när det gör ont
- försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest
Det som en gång kändes levande, dör.
Inget känns riktigt viktigt längre.
Och kroppen protesterar:
pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän,
magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare.
Kroppen säger ifrån.
Sanningen är att den har försökt prata länge.
Men nu skriker den:
“Lyssna på mig. Ta hand om mig.”
“Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”
Det är inte tecken på svaghet.
Det är tecken på att du är redo för något nytt.
Min reflektion – från överlevnad till att leva
Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det.
Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla,
att jag alltid skulle behöva vara stark,
att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.
Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig.
Jag vill förstå vad kroppen försöker säga,
istället för att tysta den.
Jag ställer mig frågan:
“Vad behöver jag just nu?”
Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?
Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör.
Gör för att man ska, för att inte stanna upp.
Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad.
Där kylan värmer själen till stillhet.
Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget.
Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.
Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.
När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar:
“Hurra! Du sa nej!”
Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:
Ja — till Stellas Lekland förra veckan.
Ja — till att hämta Alfred efter träningen.
Ja — till sjön idag.
Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.
Och ett extra ja:
Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete
för allt jag inte gör under tiden.
För det här är viktigt.
Jag är viktig.
Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.
Det går att läka
Trauma är inte det som hände —
utan det som fortfarande lever kvar i oss.
Men det betyder också att läkning är möjlig.
För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.
När vi:
- får vara trygga
- blir lyssnade på
- vågar sakta ner
- säger nej när kroppen protesterar
- väljer ja som vi kan stå i
… då händer det något.
Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.
Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning.
Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning.
Att spegla mig själv och viska:
“Hej lilla du, du lever nu.
Du håller rodret.”
Det är självläkning.
Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”,
och låta mina ord få finnas först —
också självläkning.
När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus,
där jag bara minns tomrum —
och jag accepterar:
“Ja, det var då.
Inte nu.”
Då hedrar jag den jag var.
Det är självläkning på riktigt.
När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.
Kroppen som minns
är också kroppen som kan läka.
Det får ta tid.
Men varje andetag av självmedkänsla
är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.
Här kan du prenumerera på nya inlägg
Mellan raderna – modet att leva
Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva.
Och vi får behålla tacksamheten för det.
Men vi får också varsamt fråga:
“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”
Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen.
Det är faktiskt precis nu det sker.
Inget är för sent.
Så länge det finns liv — finns det hopp.
Man säger att hoppet är det sista som ger upp.
Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.
Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans.
Den chansen tar slut först när andetaget tar slut.
Så är det — en andra chans finns alltid.
Gick det inte denna gången?
Prova igen.
Och igen.
Och lär dig något på vägen.
Du överlevde.
Nu får du leva.
Fråga till dig som läser
Vilken strategi tror du en gång hjälpte dig att överleva – och hur kan du idag börja leva i stället?
“Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.”
Stöd gärna mitt skrivande
Prenumerera
Läs gärna också: Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam och ansvar
