ADHD och nyfikenhet har följt mig hela livet.
Det började långt innan jag visste vad ADHD var. Det började med frågor. Med skruvmejslar. Med badkar. Och ja — med datorspel som Travian.
(Read this post in English below)
ADHD och nyfikenhet i vuxen ålder
Det är morgon.
Alla barnen sover och huset är tyst. Bara datorn surrar.
Jag gick upp tidigt. Inte för att jag måste.
Utan för att mitt Travian måste skötas.
Travian heter spelet.
Bygga. Samla. Vänta. Planera. Kriga lite.
Ett fruktansvärt spel egentligen.
För det tvingar mig att slå på datorn det första jag gör.
Men den här gången är jag med i spelet.
Förra rundan var ett skämt.
Jag läser aldrig regler. Aldrig innehållsförteckningar som är längre än tre stolpar.
Jag provar mig fram. Testar. Misslyckas. Lär mig.
Det tar längre tid.
Men tack vare min minsting – som älskar krigsspel – fick jag veta vilka armégubbar jag skulle bygga.
Och plötsligt låg jag bra till.
🤔 44 år och strateg i ett krigsspel?
Jag var 44 när jag skrev det här.
Tänkte:
”Borde inte jag göra något annat?”
”Borde kvinnor sitta och smida planer i ett krigsspel?”
Men jag gjorde det.
Med kaffekoppen bredvid.
Och jag roas lätt.
🔧 ADHD och nyfikenhet som barn
När jag var liten funderade jag på:
- Vad händer om jag kopplar den här till den där?
- Hur ser bandspelaren ut under skalet?
- Smälter plast på en spisplatta?
Jag lärde mig:
- Dammsug inte vatten i ett badkar.
- Kanelbullar fastnar i brödrostar.
- Oboj i garderober jäser inte till något bättre.
Jag lärde mig genom att prova.
Inte genom att läsa instruktioner.
När ADHD och nyfikenhet går i arv
Min pappa var likadan.
Min farmor städade efter oss.
Nu är jag mamman.
Och mina barn har ärvt samma ADHD och nyfikenhet.
I min sons rum kan man hitta experiment som pågått i månader.
Inte alltid lyckade.
Men alltid lärorika.
🧒 Mina barn är likadana
Min lille kille kan gömma saker i månader.
Vetenskapliga experiment, skulle man kunna kalla det.
Vi lär oss här hemma genom att prova.
Det luktar ibland.
Men vi lär oss.
Mellan raderna – min röst
Det här är inte en text om ett spel.
Det är en text om:
- Nyfikenhet
- Impulsivitet
- Skam som blivit humor
- Att sluta försöka vara någon annan
Det är en mamma som inte längre skäller på barnet hon en gång var.
Och det är stort.
Reflektion
Vad i ditt liv har du kallat ”fel” –
som egentligen bara var din inlärningsstil?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar där borta.
Men just nu – det är här livet händer.
🇬🇧 English Version
🎮 Travian, Vacuuming the Bathtub and a Life of Experiments
The house is quiet.
All the children are asleep.
Only my computer is humming.
I had to wake up early today. Not because I had to go anywhere —
but because my Travian village needed attention.
Travian is the name of the game.
Build. Build. Build.
Collect. Collect. Collect.
And in between, move armies and fight other alliances.
It’s a terrible game, really.
Because it forces me to turn on the computer before I’ve even properly woken up.
But this time I’m actually playing it seriously.
Last round was a joke.
I never read instructions.
Never read rules longer than three columns of text.
I experiment instead. I try. I fail. I try again.
It takes longer that way.
But thanks to my youngest son — who loves war games and probably knows the difference between cavalry and infantry better than I ever will — I now know which army units to build in my villages.
Thanks to him, I’m actually doing well.
44 years old and planning digital wars
I was 44 when I wrote this.
And I remember thinking:
“Shouldn’t I be doing something else?”
“Should women sit with their morning coffee moving armies around on a digital map?”
Probably not.
But I did.
With my coffee beside me.
Strategizing. Expanding. Reinforcing.
I amuse myself easily.
ADHD in its purest form
When I was a child, I wondered:
- What happens if I remove this?
- What if I connect this to that?
- What does the inside of a tape recorder look like?
- Does plastic melt on a stove plate?
(Spoiler: it does.)
I learned important life lessons early:
- It is not smart to vacuum water out of a bathtub.
- Cinnamon buns should not be toasted in old toasters.
- Things hidden under a bed do not magically improve over six months.
One day I vacuumed a bathtub full of water.
There was a beautiful spark — almost like a little sun — coming out of the wall.
My parents were not impressed.
The vacuum cleaner did not survive.
The science of hidden O’boy
Under my little boy’s bed you can find the most fascinating things.
Once, a glass of chocolate drink mix was hidden in a wardrobe for half a year.
It was no longer liquid.
It had grown a green-grey, soft mass on top.
Adding water did not fix it.
It released a sharp, burning smell that stayed in the room for days.
We learn by experimenting in this house.
Sometimes it smells.
But we learn.
Generations of curious minds
My father had as much ADHD as I do — probably more.
He loved gadgets. Loved taking things apart.
My grandmother had ADHD too — but hers expressed itself in cleaning and organizing.
She used to come and restore order in my chaotic little world.
My children don’t have that grandmother.
They have me.
And luckily for them, I graduated from my grandmother’s school.
Because my children are just as curious.
Just as experimental.
Just as research-hungry as I was.
And instead of scolding curiosity, we try to guide it.
What this text is really about
This isn’t about a game.
It’s about:
- Curiosity without shame
- Learning through mistakes
- Inherited restlessness
- Forgiving the child you once were
And maybe also forgiving yourself for still being her.
Your Voice – Between the Lines
You were never “too much.”
You were investigative.
You were never careless.
You were experimental.
And maybe the world needs more people who dare to ask:
“What happens if I try this?”
Reflection
What have you called a flaw —
that was actually your way of learning?
Support my writing
If my words mean something to you, you can support my work here:
PayPal Me
Subscribe to Malix
Follow future posts here:
Subscribe
Lämna ett svar