Det här är en text om självkänsla och om den där viskningen som säger: du är mer än trams, även när du inte vågar tro på det själv.
🇬🇧 Read in English: You Are More Than Nonsense – When the Mirror Shows Something That Isn’t True
🌿 Inledning
Ibland hamnar man i samtal som börjar lätt.
Lite skoj, lite ord som kastas fram och tillbaka.
Ett sådant samtal hade jag häromdagen.
En människa beskrev sina texter som trams.
Som ord som bara rann ur utan mening.
Som något man kunde skratta bort innan någon hann ta det på allvar.
Men när jag läste dem såg jag något annat.
Bilder. Känslor. Tankar som snubblade fram men ändå bar liv.
Jag skrev det.
Att orden inte var trams.
Och där, någonstans i mellanrummet efteråt, blev det tyst.
🌱 Du är mer än trams – när trams blir en skyddsplats
Jag tänker att det är så mycket skönare att luta sig mot trams.
Att få gömma det sköra under något som låter obetydligt.
För om det bara är trams – då riskerar man inte att bli sedd.
Men när någon skrapar lite försiktigt på den där ytan man gömt sig under,
då gör det ont.
På de ställen där det faktiskt ska göra ont.
Och det är just det som är så märkligt.
För i det onda bor också något annat.
Något som bubblar.
Små ringar som sakta rör sig uppåt.
En gnutta av självkänsla.
En tanke om att kanske, bara kanske, det man bär inte är trams.
Utan något levande.
Och kanske är det just där det börjar – i tanken att du är mer än trams.
🌙 Det som landar efteråt – när du tror dig vara trams
Jag vet inte vad som landade i det där samtalet.
Kanske inget alls.
Kanske en liten rörelse som inte syns ännu.
Men jag vet vad jag själv bär med mig:
Att må dåligt ibland inte gör oss till dåliga människor.
Att det sköra inte är fel.
Och att det ibland räcker att någon en gång sagt:
du är mer än det du kallar trams.
✨ Det gör ont när trams är ens självbild
Kanske är det så att de ord som gör lite ont inte alltid är de som sårar.
Ibland är det de ord som träffar.
De som landar där något skört redan finns.
De som rör vid en plats man själv inte riktigt vågat gå till.
Och när det händer kan man vilja dra sig undan.
Skämta bort det.
Kalla det trams.
Men om du någon gång känner att något någon säger gör ont –
och du inte riktigt vågar eller vill tro på det –
så ska du veta att det kanske är just där något viktigt bor.
En liten smula av ord.
En tanke som försiktigt knackar.
Kanske är det inte ett bevis på att du är för mycket.
Utan ett tecken på att du är mer än du själv vågat tro.
Och om du vågar stanna en stund i den känslan,
om du låter de små ringarna bubbla upp,
så kan de en dag bära något annat.
En gnutta självkänsla.
En viskning av tillit.
Och kanske, bara kanske, en insikt:
att du är allt annat än trams.
🌾 Att vara allvarlig i en värld som skämtar bort det sköra
Kanske är jag någon som tar livet och samtal på för stort allvar.
Kanske borde jag skratta bort mer, låta orden flyta utan att stanna kvar i dem.
Men just det här känns viktigt för mig.
För jag tror att det där tramset, det där skämtandet och gömmandet bakom ironi,
ofta är en plats där någon försöker skydda något skört.
Någon gömmer sig.
Någon tror sig vara fejk.
Någon tänker att det de känner eller skapar inte räknas.
Och jag undrar ibland:
vem av oss är egentligen fejk?
Ingen.
Vi lever våra liv.
Och den person vi är i våra liv – mitt i allt det sneda, snurriga och ofärdiga –
är allt annat än fejk.
Livet gör ont ibland.
Livet går inte rakt.
Och vi gör saker vi inte förstår, säger ord vi önskar vi kunde ta tillbaka och bär känslor som inte alltid får plats.
Men hur det än snurrar, vad du än gjort eller tänkt,
så finns det en väg tillbaka.
Och den vägen börjar där du börjar.
I det lilla ögonblicket när du vågar tro att du inte är fejk.
Att du inte är trams.
Att du är något levande.
För sanningen är enkel, även om den är svår att tro: du är mer än trams.
🌾 Reflektion
Ibland säger vi “det är bara trams” för att skydda det sköra inom oss.
Men när någon ser något mer kan det både värma och göra ont.
Kanske är det just där – i den lilla smärtan – som hoppet börjar röra sig.
💭 Mellan raderna – min röst
Den här texten handlar inte om ett samtal.
Den handlar om sårbarhet.
Om hur lätt det är att förminska sig själv.
Och hur svårt det är att ta emot tanken att man är värdefull även när man mår dåligt.
✨ AHA – mellan raderna
Smärtan i att bli sedd är inte ett tecken på att något är fel.
Ibland är det ett tecken på att något är sant.
❓ Fråga till dig som läser
Har du någon gång kallat något du skapat eller känt för trams – fast det egentligen betydde mer?
👉
Ibland handlar det inte bara om att sluta kalla sig trams, utan om att sakta hitta tillbaka till sitt värde. Jag skrev en gång om just den vandringen här:
Att sätta värde på sig själv – när tvivlet viskar
👉
När självkänslan sviktar kan den kännas som en spegel av skärvor. Den tanken finns i en annan text jag burit länge:
Självförtroende, det kan vara skärvor av glas…
💛 Stöd bloggen
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det här:
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen:
Prenumerera här
Lämna ett svar