Mobbning i skolan är något vi säger att vi aldrig accepterar.
Alla barn ska ha samma rättigheter.
Det är vi väl överens om i vårt lilla land Sverige?
🇬🇧 English version further down in this post ↓
Jag tror att de flesta av oss säger ja.
Att alla ska få plats.
Att alla barn har rätt till trygghet, respekt och en bra skola.
För mig är det en självklarhet.
När det plötsligt är ens eget
Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, ingen ska behöva stå på utsidan och titta in. 
Målning som jag gjorde för länge sedan, av ett fönster sett utifrån, där någon står på utsidan och tittar in – symbol för utanförskap och mobbning i skolan.
När det plötsligt är ens eget barn
Samtidigt som jag skriver de där självklara orden flimrar minnen förbi.
Barn jag mött.
Barn jag arbetat med.
Och barn så nära att jag har förmånen att kalla mig mamma.
Det är några år sedan nu, men minnet är fortfarande skarpt.
Jag stod i köket i vårt radhus när jag hörde ett barn gråta utanför.
En hjärtskärande gråt.
Det lät som min son.
Men tjugo minuter tidigare hade jag sagt hejdå till honom och hans syster när de gick till skolan.
Gråten gjorde ont i kroppen.
Jag var tvungen att öppna dörren.
Där satt han.
Min lille pojke.
Med tårarna rinnande och röda ögon.
Han hade gått hem från skolan innan första lektionen ens börjat. Flickorna i klassen hade betett sig vidrigt mot honom. Han ville inte visa mig hur ledsen han var, så han satt utanför för att gråta klart först.
Och han var rädd.
Rädd för att jag skulle bli arg för att han gått hem.
Vem är det vi blir arga på?
Ja, jag blev arg.
Men inte på honom.
Jag blev arg på att skolan inte hade koll.
Arg på att ingen ringt mig när han lämnat skolan.
Arg på att ansvaret så ofta landade på honom.
När han lugnat sig ringde jag rektorn. Jag var inte mild i tonen. Det var kanske inte till min fördel. Kort därefter ringde hans lärare och skällde för att jag gått till rektorn istället för henne.
Jag förklarade att jag var trött.
Trött på åtgärder som inte fungerade.
För gång på gång slutade det med att de som gjort fel bad om ursäkt.
Och min son fick höra att han kanske också hade en del i det.
Vi satt där som försvarsadvokater.
Och jag tänkte:
Hur är det de dagar jag inte är med?
Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de mobbande barnen bad om förlåtelse. Men min son var tvungen till att lyssna på att han nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?
Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där. Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?
En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.
Han sa något som:
Mamma, det är inte slagen, eller orden som gör ondast. Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer.
Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.
Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.
När vuxna vet – men inte står där
Han fick höra att han skulle undvika dem.
Välja en annan toalett.
Gå en annan väg.
Men om lärarna visste var problemen uppstod – varför stod inga vuxna där?
Varför är det barnet som ska flytta på sig?
Några år senare, när mobbningen var historia, sa han något jag aldrig glömmer:
”Mamma, det är inte slagen eller orden som gör ondast.
Det som gör mest ont är när de vuxna ser – men låtsas som att de inte ser.”
Det gör ont när andra barn står bredvid och är tysta.
När någon nyper lite bara för att själv slippa bli utsatt.
Det är där det brister.
I tystnaden.
Varför vågar vi inte se?
Jag hade inte tänkt skriva om mobbning idag.
Men det blev så.
För ämnet är alltid aktuellt.
Varför blundar vi?
Vad är det som gör att vuxna inte ingriper fullt ut?
Varför nöjer vi oss med halvhjärtade lösningar?
De sår som uppstår av mobbning går djupt.
De blir ärr som följer med genom livet.
Och jag undrar fortfarande:
Varför vågar vi inte se?
💭 Mellan raderna – min röst
Det här handlar inte bara om mobbning.
Det handlar om den där känslan i magen när ens barn sitter utanför dörren och gråter – och är mer rädd för att göra dig besviken än för dem som sårat honom.
Det handlar om maktlösheten i att veta att vuxna ser.
Men inte alltid står kvar.
Det handlar om att som mamma bära både barnets smärta och sin egen vrede – och ändå försöka vara den trygga.
Det handlar om att jag fortfarande undrar:
Hur många barn sitter just nu och lär sig att deras gråt inte är värd att tas på allvar?
Och kanske handlar det också om mod.
Modet att inte titta bort.
Modet att stanna kvar när det skaver.
Modet att vara den vuxna som faktiskt står där faran finns.
För barn minns inte alltid orden.
Men de minns vilka vuxna som såg dem.
Reflektion
Det finns texter som jag skriver för att de måste ut.
Inte för att de är lätta.
Inte för att de ger snabba lösningar.
Utan för att tystnaden annars blir för tung.
Jag vet att jag inte kan förändra allt.
Men jag vet att vi kan förändra något – genom att våga se, våga stanna kvar, våga agera.
Kanske börjar det inte i skolans styrdokument.
Kanske börjar det i ett enda vuxet par ögon som inte viker undan.
Om du läser detta och känner igen dig – i barnet, i föräldern eller i den vuxne som tvekat – så är du inte ensam.
Vi kan göra bättre.
Vi måste göra bättre.
Och det börjar med att vi ser.
Den här texten hör också ihop med Oskar-serien – om barn, skola och NPF.
👉 https://malix.se/oskar-serien-npf-skola/
🤍 Vill du stötta mitt skrivande?
Om mina texter betyder något för dig och du vill stötta mitt arbete kan du göra det här:
📩 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
✍️ Carina Ikonen Nilsson
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
All Children Have the Same Rights – But Do We Really Dare to See?
All children have the same rights.
At least that’s what we agree on here in our small country, Sweden.
I believe most of us would say yes.
That everyone deserves a place.
That every child has the right to safety, respect, and a good school.
To me, that is self-evident.
No one should be left out.
No child should have to stand on the outside looking in.
When It Suddenly Is Your Own Child
As I write these obvious words, memories begin to flicker.
Children I have met.
Children I have worked with.
And children so close to me that I have the privilege of being called their mother.
It was years ago now, but the memory is still sharp.
I was in the kitchen of our townhouse when I heard a child crying outside.
A heart-wrenching cry.
It sounded like my son.
But twenty minutes earlier, I had said goodbye to him and his little sister as they walked to school.
The crying hurt in my body.
I had to open the door.
There he was.
My little boy.
Tears streaming down his cheeks, eyes red from crying.
He had walked home from school before the first lesson had even begun. The girls in his class had treated him horribly. He didn’t want to show me how hurt he was, so he sat outside to cry it out before coming in.
And he was afraid.
Afraid that I would be angry because he had left school.
Who Do We Actually Get Angry At?
Yes, I was angry.
But not at him.
I was angry that the school had no control.
Angry that no one had called me when he left.
Angry that responsibility so often seemed to land on him.
After he calmed down, I called the principal. I was not gentle in my tone. That may not have worked in my favor. Shortly after, his teacher called me, upset that I had contacted the principal instead of her.
I explained that I was tired.
Tired of measures that did not work.
Again and again, situations were “resolved” by the children who had behaved badly apologizing.
And my son was told that he probably also had a part in what had happened.
We sat there like defense attorneys.
And I kept thinking:
What happens on the days I’m not there?
When Adults Know – But Do Not Stand There
He was often told to stay away from them.
To choose another restroom.
To walk another way.
But if the teachers knew where the problems occurred – why were no adults standing there?
Why is it the child who must move?
A few years later, when the bullying was history, he said something I will never forget:
“Mom, it’s not the blows or the words that hurt the most.
What hurts the most is when the adults see what’s happening – but pretend they don’t.”
It hurts when other children just stand there in silence.
Or pinch a little too, just to seem tough.
That is where it breaks.
In the silence.
Why Don’t We Dare to See?
I had not planned to write about bullying today.
But it turned out this way.
Because the subject is always relevant.
Why do we look away?
What makes adults fail to intervene fully?
Why do we settle for half-hearted solutions?
The wounds caused by bullying go deep.
They become scars that follow a person through life.
And I still wonder:
Why don’t we dare to see?
💭 Between the Lines – my voice
This is not only about bullying.
It is about that feeling in your stomach when your child sits outside the door crying – and is more afraid of disappointing you than of the ones who hurt him.
It is about the helplessness of knowing that adults see.
But do not always remain present.
It is about carrying both your child’s pain and your own anger as a mother – and still trying to be the safe one.
It is about wondering how many children, right now, are learning that their tears are not important enough to be taken seriously.
And maybe it is also about courage.
The courage not to look away.
The courage to stay when it becomes uncomfortable.
The courage to be the adult who stands where the danger is.
Because children may not remember the exact words.
But they remember which adults truly saw them.
🇬🇧 Reflection
Some texts are written because they have to be.
Not because they are easy.
Not because they offer quick solutions.
But because silence would otherwise become too heavy.
I know I cannot change everything.
But I know we can change something — by daring to see, daring to stay, daring to act.
Maybe change does not begin in policy documents.
Maybe it begins in a single adult pair of eyes that refuses to look away.
If you are reading this and recognize yourself — in the child, in the parent, or in the adult who once hesitated — you are not alone.
We can do better.
We must do better.
And it starts by seeing.
🤍 Support My Writing
If my words matter to you and you would like to support my work, you can do so here:
👉 https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
📩 Subscribe to the Blog
Want to receive new posts as soon as they are published?
Subscribe here:
👉 https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
✍️ Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.
Lämna ett svar