Den här fredagen skriver jag en fredagsreflektion om vardag och samtal – en vecka som rört sig genom livet.
Den här fredagen bär jag med mig en hel vecka av vardag, firande, samtal och små ögonblick som stannat i mig. Som alltid vill jag samla ihop allt i ett inlägg, inte för att avsluta veckan, utan för att förstå den….
Det är fredag idag, och jag känner det i hela kroppen.
Veckan har dragit förbi med både fart och långsamhet på samma gång, som om dagarna gått i olika tempo och jag bara försökt hänga med.
Det är i sådana här stunder jag märker hur en fredagsreflektion vardag samtal hjälper mig att landa i det som faktiskt är viktigt
Read this post in English ->Friday reflection everyday conversations
Veckan – en fredagsreflektion om vardag och samtal
Igår var en stor dag här hemma.
Lillkillen fyllde år, och vi fick gå upp tidigare än vanligt.
Maken skulle iväg på julfest med jobbet, så presenten fick delas ut redan på morgonen, innan allt drog igång och vi rusade åt varsitt håll.
Och vilken present det blev.
En stor curved skärm, precis en sådan han gått och drömt om.
När han såg den… det var som att hela han lyste.
Det där ögonblicket när glädjen kommer så direkt, så äkta, så ofiltrerad – det är sådant jag bär med mig länge.
Det är sådana stunder som påminner mig om varför jag älskar vardagen.
Senare på eftermiddagen hämtade jag Alfred.
Han fick också vara med och äta tårta och fira, på sitt sätt.
Det är fint när barn får dela sådana där ögonblick.
Det blir något mjukt i rummet när deras skratt blandas.
Den här veckan har verkligen varit en fredagsreflektion om vardag och samtal, i allt från födelsedag till lugna stunder hemma.
Veckan – de små sakerna som bygger ett hem
Vi har börjat plocka fram julsakerna.
Bara lite.
En stjärna som plötsligt gör ett helt rum mjukare, en ljusslinga som hittar sin plats.
Det förändrar energin, nästan som om ljuset vet exakt vart det ska landa.
Och mitt i allt detta har jag haft samtal.
Sån där tid där jag får prova på känslan av att hålla ett samtalsterapeutiskt rum – lyssna, andas, finnas.
Det är något jag växer in i, sakta men säkert.
Det är nytt, stort, varmt och lite sårbart, men på ett sätt som känns rätt.
En känsla av: ”jaha… det är så här det kan vara.”
Och mitt i allt detta, när vi satt där efter att ha firat lillkillens födelsedag, tittade min dotter runt i vardagsrummet och suckade lite.
”Mamma… får jag plocka bort lite? Det är trångt här. För mycket saker. Ingen luft.”
Jag vet att hon har rätt. Rummet har blivit fullt — tavlor, lampor, minnessaker, hela mitt liv som hängt upp sig på väggar och hyllor. Men det är också sådant som burit mig genom år, sådant jag lagt hjärta i.
”Vad ska jag göra med alla mina tavlor då?” frågade jag.
”Ta ner dem. Släng, ge bort, gör plats”, sa hon.
Rakt. Ärligt. Som bara hon kan vara.
När vi kom till farmors lampor blev det ännu svårare.
”Syskonen kanske vill ha dem?” föreslog hon.
Men ingen av mina syskon ville ha lamporna.
Min bror skojade om pantbanken.
Min syster sa att hon hade en granne som kanske skulle vilja ha dem — så kunde hon njuta av dem när hon såg dem, sa hon.
Men då förstod jag: det var inte jag som skulle få njuta av dem längre.
Det drog ihop sig i bröstet.
Vill jag verkligen att farmors lampor ska bo hos någon annan?
För mig är de mer än lampor.
De är hennes sken, hennes värme, hennes röst i det tysta.
Jag tänder dem varje dag och känner mig nära henne.
Men nu står vi här — tavlorna är borta från väggarna.
Alla mina egna verk står nere i gillestugan och behöver kanske något nytt, något annat, ett nytt sätt att få andas.
Kanske är det så att hemmet ibland måste andas om för att vi ska göra det själva.
Det blev i alla fall luft i vardagsrummet.
Mer plats. Mer andning.
Men också ett tomrum. Rummet känns större, men någonting saknas också, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på ännu.
Och så är det lamporna.
Farmors lampor.
Det är där det fastnar i mig.
Jag tänder dem varje dag.
Det var hon som tände dem innan jag ens fanns.
Och när ljuset faller som det alltid fallit, känns det som om hon står lite närmare, fast hon inte finns längre.
De är inte bara lampor — de är hennes händer, hennes andning, hennes sätt att hålla mig kvar.
Så vad gör jag med dem?
Vad gör man med något som är en sak men samtidigt ett hjärtslag från någon som varit?
Jag vet inte än.
Jag bara vet att jag inte är redo att låta dem flytta.
Inte än.
Kanske inte alls.
Kanske är det okej att vissa saker får stanna, inte som prylar, utan som ljus.
Och kanske behöver jag bara låta det vara så ett tag.
Låta lamporna brinna, låta rummet vara lite tomt, låta mig känna efter innan jag bestämmer något.
För mig är en fredagsreflektion vardag samtal – ett sätt att förstå livet när det rör sig både snabbt och långsamt.
Innan och efter bild tomt på väggarna och lampan jag ännu inte vet vad jag ska göra med
Före och efter – när ett rum ändrar andning
När jag tittar på bilderna från före och efter, ser jag det så tydligt.
Före var väggarna fulla – allt mitt skapande samlat i ett rum som bar både färg, minne och historia.
Lampor, tavlor, gamla ting, farmors sken.
Ett rum med mycket själ, men också mycket av mig. Kanske mer än vad någon annan kunde andas i.
Efteråt…
då kom luften.
Tomheten också, absolut.
Men en sorts lättnad.
Som om väggarna äntligen fick sträcka på sig.
Det var min dotter som sade det först:
“Mamma… får jag plocka bort lite? Det är trångt, för mycket, ingen luft här.”
Och det gjorde ont att höra.
Inte som kritik, utan som en spegel.
Jag lever ju med alla de här sakerna varje dag – de är mitt minne, mitt uttryck, min historia.
Men hon såg något jag själv blivit blind för.
Tavlorna åkte ner.
Mina egna verk står nu nere i gillestugan, lutade mot väggarna, som om de väntar på sin nästa plats.
På ett nytt sätt att få finnas.
Och så är det lamporna.
Farmors lampor.
När min dotter sa att jag kunde “ta bort dem också” drog något ihop sig i mig.
Hur gör man sig av med det sista ljuset från en människa som betytt så mycket?
När min syster föreslog att hennes granne kunde vilja ha dem – hon kunde ju njuta av dem – blev det ännu tydligare:
då skulle det inte längre vara jag som fick njuta av det där skenet.
Jag vet inte än vad jag ska göra.
Men jag vet att lamporna stannar så länge hjärtat vill det.
Några saker är inte saker.
Några ljus får brinna så länge vi behöver dem.
Och rummet?
Det får vara tomt ett tag.
Tomt kan vara början på något.
Stycke – barnens reaktion när de såg rummet
När lillkillen och lilltjejen kom in i rummet – vilket de gjorde flera gånger bara för att kolla igen – blev deras reaktion nästan lika talande som min egen.
Första gången stannade de i dörröppningen och bara stirrade.
“Men… så tomt!” sa de båda två i kör.
“Ångest… är det här du?!” fortsatte lilltjejen och höll dramatiken vid liv som bara hon kan.
Och så skrattade de lite, sådär som barn gör när något är både konstigt och spännande på samma gång.
“Men luft!” ropade lillkillen sen och tog ett stort andetag, som om han skulle testa om rummet verkligen hade mer syre.
Och kanske är det just så det är:
Tomt, ja.
Nästan lite naket.
Men också luftigt.
En plats som känns annorlunda, inte för att något är fel – utan för att något är på väg att förändras.
Deras ord låg kvar i mig långt efter att de gått ut ur rummet igen.
Den där blandningen av “ångest” och “luft” fångade något jag själv inte hade ord för förrän de sa det.
För det är ju så det känns: ett rum som både saknar och andas på samma gång.
Och kanske är det just där förändringen börjar – i det där märkliga mellanläget där något gammalt lämnar och något nytt ännu inte fått sin form.
Helgen – huset som sakta fylls med de jag tycker om
I helgen fortsätter firandet.
Simon kommer hem med sin flickvän.
Hon har handbollsmatch först, och vi ska titta.
Jag tycker om att få se människor i deras element, se hur de lyser där de hör hemma.
Här hemma blir det enkel mat, sådan som gör att man hinner prata mer än man står vid spisen:
- små grillade kycklinglår
- revben
- potatissallad
- och lite annat som passar när huset fylls av folk
Min dotter och hennes sambo kommer också, och Alfred såklart.
Han som alltid kommer med både energi och mjukhet i samma lilla kropp.
När han är här känns det på något vis som att luften blir lättare att andas.
Det kommer bli fullt.
Och jag längtar efter det.
Efter rösterna, värmen, ljudet av fler stolar som dras ut tiden när vi ska äta.
Fredagens egen rytm
Och här sitter jag nu, fredag, och känner efter.
Ni som läser här har nog märkt att jag är en reflekterande människa in i minsta detalj.
Jag lever i reflektion nästan hela tiden.
Kanske är det därför just fredagar betyder så mycket för mig.
Fredag är som en liten låda där allt från veckan får samlas:
det som var bra, det som var svårt, det som ska tas med in i nästa vecka,
och det som ska läggas långt bak i historiens låda, bara för att påminna mig om att jag inte ska upprepa gamla mönster.
Fredagar är min landning.
Min andning.
Min “nu är vi här”-känsla.
Det är då allt sjunker undan och samtidigt blir tydligt.
Och ikväll…
Ikväll ska jag låta allt få vara precis som det är.
Okomplicerat.
Varmt.
Just nu.
När jag skriver ser jag hur mycket en fredagsreflektion om vardag och samtal hjälper mig att landa.
Reflektion – mellan raderna
Det finns något helande i att våga stanna upp en stund innan helgen börjar.
Att låta veckan tala, inte för att döma den, utan för att förstå den.
När jag skriver så här, blir orden som en spegel – jag ser vad som burit mig, vad som tröttat mig, och vad som väntar på att få blomstra vidare.
Reflektion är ingen lyx. Det är en av de tystaste och samtidigt starkaste verktygen vi har för att leva med oss själva utan att gå vilse.
När jag ser tillbaka blir min fredagsreflektion vardag samtal ett sätt att se hur livet faktiskt byggs av allt det lilla
AHA – mellan raderna
Det som slår mig när jag läser igenom min egen vecka är hur mycket liv som ryms i det vanliga.
Ett barn som fyller år.
En skärm som lyser upp ett ansikte.
En ljusslinga som förändrar ett helt rum.
Ett samtal där jag växer lite.
En handbollsmatch.
En stund vid spisen.
Det är inte de stora sakerna som bär mig – det är alla de där små som vill bli sedda.
Den här fredagen, i min fredagsreflektion vardag samtal, blir det ännu tydligare hur mycket orden visar mig vägen.
Hur reflektion hjälper – i vardagen och i arbete med människor
Reflektion gör mig mjukare.
Den hjälper mig att justera, förstå, släppa och börja om.
I vardagen är den som ett ankare – den håller mig stabil när allt rör sig snabbt.
Och i arbetet med människor är den helt avgörande.
Den gör mig lyssnande, närvarande, mindre reaktiv, mer förstående.
Den gör att jag möter människor där de är, inte där jag råkar stå.
En liten intern länk – för dig som är nyfiken på mina samtal
Under veckan har jag haft samtal som fått mig att växa lite till i rollen jag är på väg in i.
Om du vill läsa mer om hur jag arbetar med Närvaro & Samtal, så finns min samtalssida här:
https://malix.se/narvaro-samtal-har-kan-du-boka-samtal/
Ibland skriver jag om just det här – att lyssna på livet, kroppen och sig själv.
Här är ett tidigare inlägg du kanske tycker om:
När kroppen reagerar innan tanken – om de där olustkänslorna som säger mer än vi tror
Support the Blog
If you appreciate my writing and want to support my work, you’re welcome to use my PayPal link:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Subscribe to the Blog
If you want to follow my reflections and stories, you can subscribe here:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
https://www.psykologiguiden.se
När allt nu fått landa, både rummet, tankarna och veckan som gått, finns det en sak till jag vill säga innan jag avslutar. En liten sak, men ändå viktig. En sådan sak som hör hemma just här, i slutet av ett inlägg som handlat om att släppa taget, skapa luft och samtidigt bevara det som betyder något.
Om någon saknar färg på sina väggar
Nu när väggarna här hemma plötsligt blivit så… luftiga.
Om någon där ute råkar sakna något att ha på sina väggar – en färgklick, ett lugn, ett kaos, ett hjärtslag i färg – så har jag nu hur många tavlor som helst som behöver ett hem.
Mina egna verk står nere i gillestugan och väntar på nya väggar att landa på.
Kanske hos någon som blir glad av dem.
Kanske någon som känner att en tom vägg behöver lite själ, lite liv, lite av det som händer när en människa målat sig igenom allt som varit.
Om du vet en plats där en tavla kan få bo, så säg gärna till.
Mina färger vill leva vidare – inte bara stå och vänta.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – här i luften mellan väggarna – är det som livet händer.
Lämna ett svar