När två kejsare blir sjuka samtidigt, både katten Findus och den större kejsaren i sängen, då går hovet på knäna. Här hemma har vi haft fullt hovarbete: mediciner, isglassar, täckebyten och kattlådor som borde utlösa larm. Livet fortsätter ändå – ofta kaotiskt, ibland komiskt, men alltid med värme.
Read this post in English ->Two emperors ill
När två kejsare blir sjuka – och hovet går på knäna
Det här inlägget skrev jag dagarna två innan, mitt i sjukdom, kattmediciner och vardagskaos. För det är något särskilt som händer när två kejsare blir sjuka på samma gång. Jag sparade det till idag – och låter det nu stå precis som det var när livet var fullt och jag sprang mellan två små riken.
Kejsare Findus och hovet i full tjänst
Vi har en sjuk liten kejsare här hemma. Findus har legat på sjukhus som den lille aristokrat han är. Hem kommer han, inte med krona på huvudet, men med probiotika – som han hatar av hela sitt pälsbeklädda väsen.
Salmonella i katten.
Jodå.
Och här går vi som små hovtjänare, böjda i ryggen och redo med mediciner, öronklet och mat som majestätet ratar med en kränkt blick.
Och när kejsaren går på sin toalett…
Ja, då är det fara å färde.
Vi byter lådan fortare än tanken, men doften ligger kvar som en påminnelse om att hovet kanske borde få lönetillägg.
Nu är vi i alla fall smartare än förr.
Vi har köpt påsar till kattlådan — sådana man bara lyfter upp och poff! borta.
Bästa uppfinningen sen dammsugaren.
Kejsaren som vill ut – men absolut inte får
Findus vill ut. In. Ut igen.
Han går runt som en missnöjd regent som tycker att hovet jobbar för långsamt.
Men doktorn var tydlig:
- Ingen utevistelse
- Ingen fågeljakt
- Ingen tass utanför dörren
- Ingen frihet över huvud taget
Men försök förklara det för en kejsare.
Han ställer sig vid dörren och jamar i falsett:
”Öppna dörren, kvinna. Jag beordrar det.”
Jag säger nej.
Igen.
Och igen.
Med kärlek, men också med det där djupa suckandet som bara kattföräldrar förstår.
Köket – där matlagningen blir ett sidospår
Mitt i allt lagar jag mat.
Och så slår det mig:
Jag är så trött på att se vad folk lagar för mat.
I alla fall jag själv.
Men där står jag ändå med min köttgrotta av lök, morötter, spenat och köttfärs, medan katten låtsas vilja gå ut — men egentligen bara försöker förhandla till sig något från kastrullen.
Det viktiga händer ju ändå runt maten:
Doften av lök i stekpanna.
Kattens missnöjda jamande.
Kokande potatis.
Tankar som sakta landar.
Livet i mellanrummen.
När två kejsare blir sjuka – den större kejsaren tar vid
Och just när två kejsare blir sjuka inser man hur mycket man springer mellan täcken, mediciner och termometrar.
När vi kom hem med Findus låg den större kejsaren i sängen.
Liten, trots storleken.
Kokhet.
Blekt ansikte.
Den där tunna rösten barn får när febern äter energi:
”Carina… jag fryser.”
Jag hann knappt ta av mig jackan.
Örontemp: 39,5
Mediciner fram.
Vatten.
Täcka om.
Trösta.
Pizzan han fick orkade han inte äta, men när febern gav med sig lite kom aptiten tillbaka och pizzabitar i sängen blev fullt rimligt.
Och under dagen blev det några isglassar också.
För isglass är en sorts medicin i barnvärlden. Universellt.
Morgonen efter:
Glass till frukost.
Kolsyrat vatten med citron.
Te med honung.
Och jag som sprang maraton mellan kattlådan, diskbänken och sovrummet.
Innan vi la oss ville han byta täcke.
Som om han behövde ett nytt omslag till natten.
Och det hjälpte — febern sjönk, ögonen blev klarare.
Men hemma får han vara ändå.
Kroppen behöver tid innan skolan kallar.
När kejsaren somnade
När lillkejsaren till slut somnade stod jag i dörröppningen och tittade på honom.
Inte bredvid — men nära nog för att känna oron, den där stilla, mjuka tråden som drar genom kroppen när barn inte är helt bra.
Igår var febern borta men huvudvärken och stelheten kom.
Jag förklarade att det blir så när man ligger en hel dag i sängen med huvudet i konstig vinkel.
Han nickade långsamt.
Accepterade fakta som en kung värdig information.
Och så fortsatte dagen:
Två kejsare.
Ett hov.
Och ett hem där livet bara… är.
Reflektion
Ibland är livet små kungadömen som rasar lite i kanterna.
Man springer, torkar, tröstar, matar, rensar lådor, byter täcken och säger nej till en katt som tror att han styr världen.
Men mitt i allt det där finns kärnan:
Att få vara någons trygghet.
Att få vara den som håller ihop två små riken tills stormen blåst över.
Det säger något om livet: när två kejsare blir sjuka, stannar allt upp och ändå fortsätter allt som vanligt
Mellan raderna – AHA
Det här är inte en text om sjukdom.
Det är en text om ansvar, humor och kärlek.
Om att orka fast man är trött.
Om att skratta fast allt luktar kattlåda.
Om att vara vuxen — på riktigt — i det lilla.
Prenumerera på bloggen
Få mina inlägg direkt till din mejl
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta bloggen?
Här finns länken: PayPal Me
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Här kan du läsa om den lilla kattens resa denna gången. Helg av oro och värme
Lämna ett svar