Min meter av liv är ett sätt att se på tiden, ansvar och värde. När jag tänker på livet som en meter blir varje centimeter viktig – inte för vad andra tycker, utan för hur jag väljer att fylla den med acceptans, tacksamhet och ansvar.
Och till dig som läser – en god fortsättning på detta nya år 2026, som bara är några timmar gammalt.
Centimeter för centimeter.
Read this text in English->My Meter of Life
När jag tänker på min meter av liv blir det tydligt hur viktigt det är att ta ansvar för det som är kvar, inte fastna i det som varit.
Ett nytt år börjar inte med ett tomt blad.
Det börjar mitt i livet.
Det är där vi står nu, när 2026 tar sin början.
Jag har ofta tänkt på livet som en meter.
Inte längre. Inte kortare.
En meter.
När vi är unga känns den oändlig.
Vi springer på den, slösar med den, tänker knappt på att den finns.
Men någonstans längre fram i livet börjar man se den tydligare.
Man ser hur mycket som redan är levt – och hur mycket som är kvar.
Varje centimeter är viktig.
Även de som gjorde ont.
Även de som fylldes av sådant vi i dag önskar att vi hade gjort annorlunda.
Men de där första centimetrarna är historia.
De går inte att göra ogjorda.
De går inte att ändra.
Det som går att ta ansvar för är resten.
🌱Min meter av liv – ansvar framåt, inte skuld bakåt
Jag brukade säga till ungdomar jag mötte i mitt arbete:
Du har kanske levt 17 eller 20 centimeter av din meter.
Du har 60, kanske 80 centimeter kvar.
Det är där ansvaret finns.
Vill du fylla dem med mer destruktivitet, mer självförakt, mer utnyttjande?
Eller vill du fylla dem med något annat – med tanken att du duger, att du har värde, att du är mer än det som hänt dig?
Det var aldrig sagt som en dom.
Utan som en möjlighet.
De där första centimetrarna är historia.
Men resten – de kan du ta ansvar för.
Min meter av liv – att fylla sina centimeter med acceptans🌿
Att fylla sina centimeter med kärlek till livet i sig själv kan handla om acceptans.
Om förståelse för sig själv.
Om att använda mjuka ord – inte bara till andra, utan också inåt.
Det kan vara att våga säga till sig själv:
Ja, det där gjorde jag inte så bra.
Det kunde jag ha gjort bättre om jag hade gjort det i dag.
Men också:
Just då kunde jag inte bättre.
Jag visste inte mer.
Jag hade inte tillgång till det jag har nu.
Ibland glömde jag att jag hade ansvar.
Ibland glömde jag att visa det bästa av mig.
Ibland blev det inte så som jag önskat.
Inte för att jag var dålig.
Utan för att jag var människa.
Att acceptera det är också att fylla sina centimeter med liv.
När tacksamheten smyger sig in🌿
Att fylla metern med tacksamhet är ofta inget man gör i början av livet.
Då har man fullt upp med att bli någon.
Att passa in, stå ut, överleva, hitta en identitet.
Ibland släpar identiteten efter.
Ibland gömmer den sig helt.
Och då finns det sällan plats för tacksamhet.
Tacksamhet kräver något som ofta kommer senare:
att man får syn på sig själv som någon som redan är.
När man har levt ett stycke av metern börjar tacksamheten smyga sig in.
Inte som stora ord.
Inte som ständig lycka.
Utan som något stillsamt.
Den kan finnas i en kopp te.
I ett samtal.
I några ord på ett block.
Eller i rader som skrivs på en dator.
Tacksamhet är inte att allt blev bra.
Det är att se att något fortfarande är.
✨Min meter av liv – inte en scen, utan ett liv✨
När alla de där delarna får finnas samtidigt –
ansvar, acceptans, tacksamhet, mildhet –
då händer något.
Då känns det som att man lever på riktigt.
Inte som om man står på en scen.
Inte som om man spelar en roll.
Utan som om man faktiskt är den man är.
I det läget spelar det mindre roll vad andra tycker.
Inte för att deras röster tystnar,
utan för att de inte längre avgör värdet.
Om någon tycker att jag är fel, eller inte okej,
så gör det inte lika ont.
För då är jag okej för mig själv.
Och när jag är okej för mig själv –
då duger jag som jag är.
🌱Att inte ge historien makten
För mig är det avgörande att komma ihåg detta:
det är jag själv som har ansvaret.
Tar jag inte det ansvaret börjar jag lägga skuld på andra människor.
Då ger jag historien rätt.
Då låter jag det som varit styra det som är kvar.
Och då kan jag inte utvecklas.
Då blir jag någon som ligger kvar och väntar på att metern ska ta slut.
Ofta som ett offer.
Bitter.
Med ånger över sådant som gjordes – eller inte gjordes.
Det livet vill jag inte leva.
Här vill jag vara en ansvarstagande vuxen.
Inte perfekt.
Inte felfri.
Men ärlig.
Jag vill kunna säga till mig själv:
Jag gjorde det jag kunde just då.
Med den kunskap jag hade.
Med den kraft som fanns.
Och det räcker.
Kanske är det också så man fyller sin meter:
inte genom att bli någon annan,
utan genom att stå kvar i sig själv
och ta ansvar för det liv som fortfarande finns.
Centimeter för centimeter.
🌿 Vill du läsa vidare?
Om du känner igen dig i tanken om att livet inte handlar om att bli någon annan, utan om att landa i sig själv, kan du läsa vidare här på bloggen:
- Vardag ADHD och närvaro – om att leva med uppmärksamhet, ansvar och mildhet
- Att komma närmare sig själv – om att sluta spela roller och börja leva sant
- Längtan efter vardagen – när det enkla räcker – om tacksamhet i det lilla
- Simning och kallbad – när kroppen får vara med i besluten – om att lyssna på kroppen som en del av livet
Och för dig som vill läsa fler som skriver om livet, ansvar och närvaro i samma anda:
- Pema Chödrön – om acceptans och att möta livet som det är
https://pemachodronfoundation.org - Tara Brach – om självvärde och radikal acceptans
https://tarabrach.com - Mark Nepo – poetiska texter om att leva sitt enda liv
https://marknepo.com - Zen Habits (Leo Babauta) – om enkelhet, närvaro och mänsklighet
https://zenhabits.net
Det finns många sätt att skriva om livet.
Det här är några röster som, liksom jag, inte försöker ge svar – utan utrymme.
💬 En fråga till dig som läser
Om du tänker på ditt liv som en meter –
hur vill du fylla de centimeter som är kvar?
Med vad andra tycker att du borde vara?
Eller med det som gör att du kan vara okej med dig själv?
Du behöver inte svara högt.
Ibland räcker det att stanna upp och känna efter.
✨ När tankarna behöver få ta plats
Ibland räcker det att skriva för sig själv.
Ibland att läsa någon annans ord.
Och ibland behöver tankarna få ta plats i ett samtal.
Om du står och väger i din egen meter av liv,
om du bär frågor om ansvar, riktning eller hur du vill leva vidare,
så finns också möjligheten till samtal.
Jag erbjuder lugna, reflekterande samtal för dig som vill stanna upp, sortera och hitta ditt eget nästa steg – utan färdiga svar, utan pekpinnar.
👉 Närvaro & Samtal – boka samtal
Det är inget man måste.
Bara något som finns, när det känns rätt.
Om du vill stödja mitt skrivande och göra det möjligt för mig att fortsätta skriva fritt och närvarande, kan du göra det här:
👉https://www.paypal.com/paypalme/malixse971
Det är frivilligt. Och det räcker lika mycket att bara läsa.
Vill du få nya texter direkt när de publiceras kan du prenumerera på bloggen.
Inga krav. Bara ord, när de kommer.
Metern fortsätter.
De centimeter – eller decimeter – vi redan har levt kan vi inte göra något åt.
Men vi kan lära oss av dem.
De framtida centimetrarna vet vi inget om.
De finns ännu inte.
Men just nu –
det är här livet händer.
Det är här vi andas.
Det är här vi lär.
Här.
Nu.
Det är livet.
Fler att läsa om reflektion och livsperspektiv
- ☆ Radical Acceptance – Tara Brach
- ☆ The Wisdom of No Escape – Pema Chödrön
- ☆ Zen Habits – Leo Babauta
- ☆ Mark Nepo – The One Life We’re Given
Lämna ett svar