Morgon med hotellkänsla på Coop

Ett senare inlägg idag – men oj vilken dag det varit! Full rulle från morgon till kväll. Redan innan klockan hunnit slå åtta var jag och lillgrabben på väg ut genom dörren.

Först på schemat: frukost på Coop. Där känns det nästan som att man kliver in på ett hotell – äggröra, bacon, köttbullar, stekt potatis, plättar, grönsaker, sill, röror och dignande brödkorgar. Själv höll jag mig till äggröra och ett glutenfritt knäckebröd med lite räkröra. Lillgrabben däremot? Han gick all in – plättar med Nutella, färska frallor och ett stort leende. Det är så fint att kunna skämma bort honom ibland.

---

Aktielektion och klädshopping

Efter frukosten blev det en liten rundvandring i köpcentret. Medan vi väntade på att butikerna skulle öppna, hann vi med en spontan lektion i aktier. Jag försökte förklara hur pengar kan växa, och att kunskap kan spara honom många av de misstag jag själv gjort.

När dörrarna öppnades hittade vi kläder till honom, och jag lyckades hitta både linnebyxor och blusar. Vi köpte också en skjorta till maken innan det bar vidare till IKEA.

---

IKEA, ljusslingor och inflyttningspresent

På IKEA blev det shopping till lillgrabbens nya hem i Göteborg – han flyttar ju ihop med sin tjej! 1 Inflyttningspresent, det blev även ätpinnar till vår nudelsoppa, doftljus (som lilltösen noga luktade på när vi kom hem), och en ljusslinga till husbilen fick följa med.

Sista stoppet blev Citygross. Trötta men nöjda tog vi det vi behövde och styrde bilen hemåt.

---

En tröja, ett skratt och en kycklinggryta

Väl hemma ville lillgrabben direkt prova sina nya kläder. En tröja jag valt till honom blev först ett frågetecken – så jag skämtade och hotade med att jag skulle dyka upp i skolan och ta på honom den om han inte gjorde det själv. Skrattet vi delade där, det var värt hela dagen.

Till middag bjöd jag familjen på kycklinggryta med afghanskt ris. Det blev en succé! När någon tar om maten vet man att man gjort något rätt – och det gjorde mig varm i hjärtat.

---

En lugn morgondag och en efterlängtad vän

Imorgon blir en lugnare dag, med ett besök hos en vän på eftermiddagen. Det var så länge sedan vi sågs. Jag ser fram emot våra samtal – och att äntligen få ge henne presenten som legat här hemma ett bra tag.

---

Trött men tacksam

Det har varit en dag fylld av både allt och inget. Sådana dagar tar energi – men de ger också så mycket. Nu väntar kudden. Trött är mitt förnamn ikväll.

Hur har din dag varit?
Hoppas du haft en fin tisdag – och att kvällen blir lugn och skön.

Sov gott!

Ps. Vill du läsa mer? Här är ett inlägg om en tidigare tur i shoppingens anda och fynd vi gjorde där – och ett annat där jag delar recept på nudelsoppan som vi ska ha våra ätpinnar till.

#vardagsliv #familjetid #shoppingdag #coopsfrukost #ikeafynd #kycklinggryta #barnbarn #tacksamhet #mammasliv #malixblogg

Att planera sin dag är en fin idé. Men med en ADHD-hjärna är det ofta dagsformen och vädret som bestämmer. Idag var en sån dag. Gråvädret utanför styrde in oss till stan för att fylla på med frukt, grönsaker och lite trädgårdsredskap. Och som vanligt blev det både mer och mindre än tänkt. Det är liksom så det funkar i min hjärna. En sväng till affären kan bli ett äventyr. Ett försök att skriva ut ett stickmönster kan kännas som att lösa ett mysterium. Men oj vad jag älskar det där virrvarret också.

En liten shoppingrunda – som blev lite större

Idag åkte vi en sväng till stan. Första stoppet var Orienthallen där vi fyllde på med grönsaker och frukt. Därefter blev det Citygross – och till sist handlade vi lite nytt till trädgården: nya handskar, en ogrässkrapa och annat smått och gott.

Eftersom vädret var grått i morse kändes det rätt att passa på och köpa sånt vi pratade om igår – sådant som gått sönder eller bara försvunnit i glömskans djungel. I en ADHD-hjärna händer det lätt att man glömmer att ta in trädgårdsgrejer innan vintern. Och ja, ibland får man helt enkelt uppdatera efter vad huvudet inte riktigt mindes…

Fruktsallad för lilla grabben – och jordgubbar till lilltjejen

Väl hemma blev det fullt upp med att packa upp allt. Men efter det fick jag en liten stund i köket – och där hackade jag ihop en rejäl fruktsallad. Lillgrabben älskar verkligen fruktsallad, och det var längesedan vi gjorde det, så nu var det dags!

Skålen står nu i bastun och väntar – på oss alla, men allra mest på honom. Jag sparade lite jordgubbar också, för lilltjejen tycker mest om just det. Hon får välja själv vad hon vill ha. Det är viktigt.

Snitselmiddag med sardeller och kapris – mums!

Min matlagning tog slut vid fruktsalladen – resten fixar maken idag. Han har planerat en av sina specialare: snitsel med sardeller, kapris och gröna ärtor. Bara tanken får det att vattnas i munnen! Finns det egentligen något godare till snitsel än just sardeller och kapris?

Stickningens mysterier och teknikkrångel

Trädgården får vänta – för idag ska jag vara inne och mysa med min stickning. Jag har börjat flera gånger på det här projektet, men nu tror jag att jag äntligen fått till det. Det är patentstickning – något helt nytt för mig.

Mönstret har jag i mobilen, men det känns krångligt att läsa därifrån. Jag ville skriva ut det – och började genast med det. Men nej… så enkelt var det inte. Jag fick i alla fall en instruktion utskriven om hur man skriver ut från mobilen. Det var bara det att det blev för mycket text – så jag gav upp innan jag riktigt börjat.

Fast… det går ju inte att släppa! ADHD-tanken har hakat upp sig. Så fort jag är klar med det här inlägget ska jag ta upp kampen med tekniken igen. För något säger mig att det här ska gå. Någon gång. Kanske. Vi får se.

Slutord:

Det är så det är med en ADHD-hjärna – energin går i vågor, tankarna snurrar, och ibland fastnar man på de mest oväntade detaljerna. Men det gör också livet lite roligare, lite varmare, lite mer levande.

Vill du läsa mer om hur det är att leva med ADHD i vardagen? Då kan du kika in den här texten om mig och min diagnos – Bilduppdraget. Tack för att du läser min blogg och är med mig i både smått och stort. Ha en fin söndag – nu ska jag ge mig på skrivaren igen. Önska mig lycka till!

#ADHDivardagen #Stickning #Fruktsallad #Snitselmiddag #Söndagsmys #VardagmedADHD #malixse

Lördag. Solen skiner, himlen är klarblå och luften är fylld av vår. En sån där dag när man inte riktigt kan låta bli att gå ut, fast man först tänkt ta det lugnt. Vi hamnade i trädgården – bland slänt, jord och små projekt. Det blev en dag med lagom mycket fix, tid tillsammans, och små ögonblick av glädje som fastnar kvar längre än man tror.

Sol trädgård och tid tillsammans

Idag har vi varit ute i trädgården och grejat i vår lilla slänt. Maken var noga med att poängtera att det bara skulle bli en kort stund – inte något heldagsprojekt. Och det blev det också. Halva slänten hann vi med, och det kändes alldeles lagom. Solen lös hela tiden från en klarblå himmel, och det där typiska vårpirret satt i kroppen.

Lilltjejen kom ut hon med. Det händer inte varje dag, men just idag ville hon vara med. Hon fick ett uppdrag – att plantera solrosor. Det kändes som att hon blev riktigt stolt över sitt arbete. Hon berättade att hon aldrig hade planterat något förut, och det där lilla ögonblicket av nyfikenhet och stolthet… ja, det värmde.

Vi börjar få mer tid tillsammans. Hon är ju annars ofta på sitt rum, men på sistone känns det som att hon gärna hänger med oss – om än i korta stunder. Det har liksom blivit lite mer umgås-tid, och det tycker jag är så fint. Jag hoppas att solrosorna tar sig ordentligt. Och rosorna också. Hon kan vara stolt över att det är hennes blommor som kommer att blomma i vår trädgård.

Tröja till Hugo och en skvätt Baileys

Just nu när jag sitter här och skriver har jag ett glas Baileys med is bredvid mig. Det är mitt lilla avslut på dagen. Även jag är nöjd med min insats i trädgården – kanske allra mest för att vi höll det kort. Kroppen och ryggen tackar mig för det.

I morse kom Felix med sin familj på besök. Stora Hugo, som han själv vill att man säger, fick sin tröja som jag stickat. Igår fäste jag alla trådar, och idag fick han prova den. Eller ja, prova är nog fel ord – han hade den på sig hela tiden! Den passade perfekt, vilket ju betyder att jag redan nu borde börja på en ny. Barn växer fort!

Men först ska jag faktiskt sticka något till mig själv – en kofta i patentstickning. Det har jag bara gjort en gång tidigare, så det känns både spännande och lite nervkittlande att ge sig på det igen.

Tacos på altanen och vila i hängmattan.

Idag var det maken som lagade maten. Han hade bestämt att det skulle bli tacos – en riktig favorit. Vi satt ute på altanen och åt, hela familjen, och det var så härligt att känna att utesäsongen är igång. Även igår var det maken som stod för maten, eller grillen snarare. Och då satt vi också ute.

Efter maten la jag mig en stund i hängmattan. Precis som igår. Solen värmde skönt, och det där stilla gungandet i takt med fågelkvitter och vind är något alldeles speciellt.

Försmak av sommaren.

Det går egentligen inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar just den här tiden på året. När ljuset är tillbaka, när solen värmer kinderna och när man liksom anar att sommaren står där och knackar på dörren. Det vi har nu, det är bara en försmak av det som snart ska bli vår vardag. Och det känns så himla fint.

Avslutning:

Nu sitter jag här, med ett glas Baileys och ett trädgårdstrött leende. Kroppen är nöjd, ryggen mår bra, och hjärtat är fullt av sol, blommor och små stunder av gemenskap. Det är just såna här dagar jag samlar på – dagar som doftar jord, smakar tacos på altanen och känns som början på något fint.

#trädgårdsliv #vårkänslor #solrosor #stickning #hängmatta #baileysochvila #familjetid #tacospåaltanen #solighelg #livetpålandet

”Det är inte alltid vi behöver stå på scenen för att känna något starkt. Ibland räcker det att vara i publiken – och känna hjärtat slå av stolthet för någon annan.”

Soppa, stolthet och att glädjas med andra

Igår blev det inget skrivet. Hela eftermiddagen gick i ett, fullt upp med att laga mat till familjen. Soppa brukar vara enkelt, men igår ville jag göra det lite extra. Det blev nybakat bröd till, en len fetaostkräm med yoghurt, och som avslutning – våfflor till efterrätt. Det var lite mycket under några timmar, men också så himla härligt.

Vi hade också besök av lillkillen och hans flickvän. De var kvar till efter nio på kvällen – vilket är långt efter vår vanliga läggtid. När de åkte hem gick vi raka vägen i säng, nöjda och trötta. Jag tycker det är så mysigt när de kommer, men snart flyttar de till stan. För mig betyder det Göteborg, och det känns lite långt bort. Nästa gång ses vi hos dem, i deras nya lägenhet. Jag ser fram emot att se hur de har det.

En känsla av stolthet – utan att vara i centrum

I morse vaknade jag med en ovanlig känsla i kroppen. Någon i min närhet – kanske inte så nära att vi ses ofta, men ändå inom mina cirklar – har under en tid gjort något väldigt modigt. Hen kämpar varje dag mot sina inre monster, trots olust, rädsla och motstånd. Ändå fortsätter hen, envist och starkt, att göra just det som är mest skrämmande.

Jag är inte där. Har inget med hens kamp att göra. Påverkas inte direkt av hens mod. Och ändå – känner jag en enorm stolthet. En nästan överväldigande glädje, som om det var mitt eget steg framåt. Det känns nästan märkligt, att känna så starkt för någon annans framgång. Men kanske är det just det som gör oss mänskliga?

Vad är empati?

Empati är det där märkliga och vackra i att kunna känna med någon annan. Inte att tycka synd om – det är något annat – utan att verkligen känna med. Att förstå en annan människas upplevelse, på djupet. Ibland handlar det om att känna någon annans smärta, men lika ofta kan det vara att känna deras glädje, som om den vore vår egen.

Empati bygger broar mellan människor. Den låter oss se bakom fasader och in i varandras världar. Det är inte alltid vi kan göra något – men att känna, att bekräfta, att glädjas eller sörja tillsammans – det räcker ofta långt.

Och ibland, som idag, kan empatin komma som en varm våg av stolthet för någon annans skull. En känsla som säger: jag ser dig, jag gläds för dig – och det rör mig.

Att glädjas åt andra stärker också oss

Inom psykologin kallas det jag kände i morse för empatisk glädje – en slags positiv medkänsla. Den gör oss inte bara mer mänskliga, utan också mer levande. Den stärker våra relationer och ger oss en känsla av meningsfullhet. Det är som att vi delar på lyckan – och då blir den större.

Det är något väldigt vackert. Man kan känna sådan stolthet över någon annans steg. Ibland är det mer än över sina egna. Kanske är det det som livet handlar om ibland. Att inte bara vara med i sin egen berättelse, utan också känna med i andras. Glädjas över vågade beslut, över små segrar och stora kliv – även om vi inte står på scenen själva.

Det är inte alltid vi behöver vara huvudpersonen för att känna något starkt. Ibland räcker det att vara i publiken, och känna hjärtat slå lite snabbare av ren och skär medmänsklig stolthet.

Har du också känt så någon gång – att du känt stark glädje för någon annans skull?

“Kanske är det så – att just i mellanrummen mellan soppa och våfflor, så händer det viktigaste av allt: vi känner med varandra.”

#Empati #EmpatiskGlädje #Stolthet #Vardagslycka #Medmänsklighet #malixblogg

Vill du läsa mer om vardagsglädje, bad och den där lilla stillheten som fyller på insidan? Här finns ett tidigare inlägg:

morgondopp och självkärlek

Ett besök hos vårdcentralen jag hade kunnat vara utan.

Jaha, då sitter jag här igen och knackar ner några rader. Vad har hänt idag då? Inte mycket egentligen. Förutom att jag varit på vårdcentralen – igen – med min envisa fot.

Den har varit svullen länge, men nu har den också blivit röd och varm. Så pass att jag igår ringde Kry, som tyckte jag borde gå till en vårdcentral där de faktiskt kan se foten. De nämnde ordet rosfeber, vilket ju låter ganska allvarligt.

Ett märkligt möte med läkaren

Så idag var jag där. Det blev ett väldigt konstigt besök. Jag fick komma in på ett kontor, inte ett vanligt undersökningsrum. Läkaren tittade snabbt på min fot – men inte på den andra för jämförelsens skull. Han kände lite, men sa inte mycket.

Sedan satt han där. Tyst. Tittade i sin dator.
Efter ett tag fick han upp ett brev – på svenska – som han tydligen behövde hjälp att förstå. Han fotograferade brevet. I en kvart satt jag tyst medan han läste på skärmen. Som om han googlade symtomer eller översatte sitt brev han fick mitt under mitt besök.

Vi sa knappt ett ord till varandra. Det kändes väldigt märkligt och inte särskilt tryggt.

Till slut fick jag ta en snabbsänka. När provet kom tillbaka fick jag rådet:
Ät Ipren. Vila foten.

Jag frågade hur många dagar det gällde. Han svarade svävande:
”En, två, tre… en vecka… fjorton dagar…”
Det var alltså fritt att välja hur länge man skulle vila.

Inga svar, inga frågor

Jag gick därifrån med fler frågor än svar.
Inte ett ord om varför foten är röd och varm. Ingen kommentar om eventuell infektion eller rosfeber.

Han frågade inte ens om jag har diabetes – vilket läkaren på Kry tyckte var viktigt att kolla. Jag berättade att jag äter blodtrycksmedicin, men eftersom jag inte kom ihåg namnet på den så var det tydligen oviktigt.

Det kändes… otryggt. Faktiskt så otryggt att jag på allvar funderar på att byta vårdcentral.

Förlåt, men när en läkare sitter och stirrar på sin datorskärm i en kvart– då känner jag större förtroende för en veterinär.

Jag gick därifrån helt tilt i huvudet.

En gnutta sol och långkok

När jag kom hem gjorde jag något mer jordnära – jag lagade mat. En klassisk köttfärssås fick stå och puttra i flera timmar. Under tiden lade jag mig i hammocken för att sola lite.

Eller… ja, jag skulle sola. Men jag somnade och vaknade först när maken kom smygande hem från jobbet.

Så, nej – det har inte hänt så mycket mer än så idag. Det här blev kanske ett lite gnälligt inlägg, men ibland behöver man bara skriva av sig.

Har du också varit med om ett märkligt läkarbesök?

Dela gärna – det är alltid skönt att veta att man inte är ensam.

Ha en fin kväll där ute

Jag lutar mig tillbaka en stund till. Vilar foten. Vilar huvudet. Och kanske tar paus från vårdcentraler ett tag framöver. Håller mig till min struktur om att besöka dessa centraler så lite som möjligt. Jag kan googla själv och sålla bort det som känns för farligt som sjukdom. Nu ska jag vila foten i högläge. Herr dr sa inte detta. Det är något som jag läst mig till via Google.

#rosfeber #vårdcentralen #märkligtläkarbesök #egenvård #köttfärssås #vardagsliv #malixblogg #hälsa

När kroppen säger ifrån

---

Idag har det varit en sån där dag där varje minut kändes lite för viktig. Vi hade ett möte i Uddevalla, ett bra möte – men oj vad det tar på mig att behöva passa tider. Min hjärna, som lever med ADHD, har ett alldeles eget förhållande till tid.

Jag visste att vi skulle åka senast 9.15, men redan vid åtta var stressen där. Tiden blev som ett eko i huvudet. Istället för att kunna vila eller fokusera på något annat, försökte jag hela tiden vara steget före. Göra saker lite för tidigt, för att hinna. Det slutade med att vi faktiskt kom iväg redan innan nio – kanske lika bra, för parkeringen var inte det enklaste.

Men det där med att passa en tid kostar. Inte bara energi utan också fokus och närvaro. Det är som att allt annat ställs på paus när en tid måste hållas. Det är svårt att förklara för någon som inte upplever det, men för mig är det som om hela systemet går upp i varv.

Hemma igen – med rökelse och reflektion

När vi väl var hemma igen blev det kaffe och en stund i soffan. Jag tände till och med en rökelse för att varva ner och hitta tillbaka till ett lugnare tempo. Jag var helt slut – och då slog det mig: om jag är så här trött, hur trött var inte min resekamrat? För det var ju inte ens mig mötet handlade om.

Jag fick landa med datorn i knät, medan hen fick återgå till sina åtaganden direkt. Och nu sitter jag här med en känsla av ånger. Jag borde ha sagt hur mycket det tog på krafterna. Den insikten ska jag försöka bära med mig till nästa gång.

En liten trädgårdsutflykt och en rygg som sa ifrån

Igår råkade jag hitta ut i trädgården. Jag sådde salladslök, sallad och morötter – kändes så härligt i stunden. Sedan fick jag ett ryck och gick bort till komposthögarna. Tänkte att jag skulle börja vända på komposten och kanske sprida ut lite av det som redan är färdigt.

Det blev en skottkärra full med kompost innan ryggen satte ner foten. Inatt sov jag knappt alls – så idag påminner kroppen mig om att jag kanske inte ska gräva i komposten. I alla fall inte mer än en halvtimma. Eller så ska det få vara just en halvtimma – och inget mer.

Is i magen – och aktier som smälter

Ja, man lär så länge man lever. Dagens kroppsliga lärdom ackompanjeras fint av gårdagens ekonomiska: jag har lärt mig att inte lyssna så mycket på maken när vi köper aktier.

Han säger att man ska ha is i magen. Men hans is smälter för fort. Han borde inse att när isen smälter, blir det vatten. Vatten är faktiskt inte det sämsta. Nedgångar blir uppgångar, så länge man har en liten buffert att köpa med när det är som lägst.

Slutord: små steg, stora lärdomar

Små vardagshändelser kan ge oväntat stora insikter. Det kan vara ett möte, en stund i trädgården, eller en aktie som tappar värde. Jag samlar dem som små frön för framtiden. Precis som i trädgården hoppas jag att de en dag blommar.

Och det här med tid och ADHD – det får fortsätta vara ett område där jag övar på snällhet mot mig själv. Det kostar ibland, men det är också en del av den jag är.

#adhdliv #vardagsreflektioner #stresshantering #kompostliv #trädgårdsliv #egeninsikt #malixblogg

Här kan du läsa mera om ADHD

---

Inledning – en känsla av frustration och orättvisa

Hur trött är inte världen på Trump? Hur trött är inte jag? Fast egentligen – jag är inte så beroende av honom som det amerikanska folket är. Men ändå finns han där, som en störig skugga i nyhetsflödet. Häromdagen såg jag en video på TikTok. En amerikansk kvinna grät – för att babymat och mjölkersättning låses in bakom glas. Grät, för att vinsten blivit viktigare än barnens överlevnad. Och jag kände… hur blev det så här?

När vinst går före barn – babymat under lås och nyckel

@jessica.mcdonald005

#fyp #speakup #wethepeople #goloveyourneighbor #fypシ #amoreperfectunion #prolife

♬ original sound – Jessica McDonald

I USA har det blivit vanligt att butiker låser in basvaror som mjölkersättning, tandkräm och blöjor – inte för att de är lyxvaror, utan för att de stjäls. Inte av girighet, utan av desperation. Miljontals människor har inte råd med det mest grundläggande. Feeding America rapporterade att 44 miljoner amerikaner levde i matosäkerhet under 2023.

Hur kan det ens hända i världens rikaste land?

---

Men vi då? Sverige är inte immunt

Vi kanske tror att vi är förskonade här hemma i Sverige, men det stämmer inte. Enligt Rädda Barnen lever över 200 000 barn i vårt land i ekonomisk utsatthet. Föräldrar som inte kan äta sig mätta, för annars räcker inte maten till barnen. Och samtidigt ser vi andra som vaskar champagne. Jag själv kan åka iväg med husbilen lite när jag vill. Handla vad jag behöver. Men andra kanske knappt har råd att ta sig till jobbet.

Läs gärna tidigare inlägg om friheten med husbil
Vår husbil ger mig frihet

---

Vi är en del av systemet – men vi kan också påverka det

Det handlar inte bara om politiska beslut – det handlar också om oss som konsumenter. Om vi slutar stödja företag som bara vill ha våra pengar men inte tar ansvar – då gör vi skillnad. Bojkotten av ICA och vissa andra företag här hemma är viktig. Men kanske behöver vi också våga titta bortom Sveriges gränser.

Att sluta handla amerikanska varumärken som inte tar ansvar – Nike, Nestlé, Amazon, Walmart – det är också en väg. Istället välja närproducerat från Europa. Eller varför inte lokalt från småskaliga aktörer i vår närhet?

---

Ekonomisk resistens – det nya motståndet

I USA växer en rörelse. Folk börjar förstå att solidaritet är viktigare än konsumtion. De organiserar sig. Ekonomisk resistens – alltså att medvetet välja bort det som förtrycker och istället stödja det som bygger upp – är ett motgift. Här är en aktiv kille på Tiktok som har många kloka ord att sprida. Det borde vi också börja praktisera mer här. Det finns andelsjordbruk, lokala matkooperativ, bytesgrupper. Och vi kan välja att stå över vissa inköp – för att stå upp för något större.

Jag hängde på bojkotten av Amazon – trots att jag ändå inte handlar där ofta. Det kändes bra. Nu pågår bojkott mot Nestlé. Och Walmart. Jag hakar på.Walmart kanske är svårt att haka på men Nestlé funkar ju att utesluta.

---

Tillsammans har vi makt – men bara om vi använder den

Till sist är det vi – folket – som har makten. Om vi går samman, organiserar oss och säger ifrån, då måste politikerna lyssna. Då måste företag anpassa sig. Då blir vi inte bara konsumenter – vi blir medmänniskor.

Det är inte lätt, det går inte fort – men det går. Tillsammans. Tillsammans sprider vi ringar.

---

“Frihet för mig – men vad betyder frihet för andra?”

Avslutning – en tanke i allt brus

Ibland känns det övermäktigt. Men varje gång vi väljer med hjärtat istället för plånboken, varje gång vi säger ifrån – då gör vi skillnad. Och kanske, kanske kan vi börja bygga en värld där babymat inte låses in. Där ingen behöver gå hungrig. Där solidaritet blir viktigare än profit.

#Trump #BabymatBakomLås #Solidaritet #EkonomiskResistens #BojkottNestlé #AmazonBojkott #Barnfattigdom #ICAbojkott #Medmänsklighet #Närproducerat