Malix.se

Etikett: ADHD

  • Klipska klipp Också Jenny förstås…..

    Käraste vännen ringde mig, pharmacy då blir jag alltid glad. Hon på något konstigt sätt kvittar fram sina budskap.  Idag lyckades hon med något som hon  inte lyckats med under många år.  Hon lyckades mig att inse att jag har ett namn. Att det namnet inte är Malix. Vilket är ett namn som jag annars tycker om.

    Vi pratar kanske inte så ofta som  vanliga vänner gör, shop eller som vänner gör. Men vi pratar på vårt vis, så som vi gör på vårt vänskaps-vis.  Redan första gången jag såg henne föreläsa tyckte jag om henne, där hon gick och visade på sånt som lika gärna kunde vart min dotter.  Olika strumpor på fötterna. Där är jag och Jenny olika, för jag är så noga att jag måste ha vänsterstrumpan på vänsterfoten.  Men nu skriver jag om sånt jag inte skulle skriva om.

    2.-Comfort-Focus-Miniatyrbild

     

    För jag hade tänkt tipsa om hennes små klipp om klipska små saker som kan hjälpa till i vardagen.  Hennes tips är ju inte bara till för mig som har ADHD eller Asperger.

    Nej jag tänker att alla, oavsett om du har a eller ö i dina tillgångar. Smarta små tips som får vardagen att bli enklare, är till  för alla.

    Du behöver inte ha ADHD för att behöva förutsättningar Förutsättningar det behöver vi alla.  Därför tänker jag att klipska klipp kan vara bra att titta till ibland. Pennan som hon visade för ett tag sedan är grym.  jag har en hemma och en som jag har på jobbet. Den underlättar massvis för mig, Det blir så mycket enklare för mig när det är möten.

    Sedan kan ju det vara så att jag har mera nytta av det än någon som inte har mina små kryddigheter.

    Comfort fokus  Klipska klipp

  • Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

    En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig.  I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade.  Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

    Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

    Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det.  Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade.  Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste.  Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

    Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak  väldigt allvarlig. A saker gör man.

    Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

    Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

    Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

    Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

    Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

    Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

    Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

    Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

    Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

    Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

    Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

    Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

    När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

    Vissa dagar kunde jag  nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

    Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

    Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

    Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

    förhållningsätt………….

    IMAG0216

  • Compassen Föräldrahelg jo det behövs ibland.

    Det har varit en dag i Compassens regi. Redan igår tjuvstartade vi men på ett ärligt sätt.  Vi åkte ner en dag innan för det hade blivit på tok för tidigt, click om vi skulle kommit i tid som idag när det startade. Det är många nya medlemmar. Som var här i år. Men även många som varit med år efter år. Just den här helgen är det föräldra helg, clinic Vi är på hotell Fregatten i Varberg. 

    Under dagen har vi pratat NPF, buy haft olika grupper där vi diskuterat olika ämnen.  En reflektion som jag gjort så här i stunden är hur mycket kraft det bor i sammanhanget.  Det finns sådan styrka och kraft. Jag har mött människor idag som kämpar sig igenom dagarna i kampen om sina barns rättigheter som strävar med att få vardagen att gå ihop. Få det gå runt. Nu tänker jag att det inte handlar om barnen i sig. Även om det är ett annorlunda liv när man pratar NPF. Idag är det ännu likadant som det var igår upptäckte jag. Jag vet Rom byggdes inte på en dag. Men det borde ju finnas mera Rom idag än det var igår.

    Tyvärr så känner jag just nu att det inte är många stenar som är mera tillrätta lagda idag än det var för några år sedan när mina barn var mindre. Det är liksom samma kamp som föräldrar kämpar med idag som det var då.  Oavsett så ger det mig hopp, för det bor en sådan styrka och kraft i föräldrarna som är med i sammanhanget här i helgen. 

    IMAG0215

    Samtidigt tänker jag på hur allt hade varit mycket enklare om vårt samhälle hade sett lite annorlunda ut.

    Tänk om det hade funnits mera förståelse, då hade kampen inte behövt vara sådan kamp. Tänk om vi mera hade sett till individen och till tillgångar.

    Tänk om vi inte hade behövt leta reda på all hjälp själv.

    Tänk om någon hade kunnat vara en orienterings administratör som hjälpte familjen från dag ett till dag klart, som hjälpte till med ansökningar och allt sånt där som vi idag får luska ut själva när det handlar om diagnos. 

    Eller tänk om men nu är det en helt omöjlig o- uppnåelig önskan tänker jag.

    Tänk om Vi hade sluppit allt lidande innan det blev diagnos.

    Tänk om man då man redan första gången upptäckte att det skulle kunna tänkas vara lite speciella behov, tillgodosågs med en gång.

    Tänk om det inte var köer och lotteri när det handlar om vem som ska få utredning? 

    Tänk om du, du har fått din diagnos slapp att bli ifrågasatt och hade sluppit höjda ögonbryn och blickar om att du är lat, eller bara loj.

    Eller tänk om, Tänk om det var helt okey att vi alla fick vara precis så som vi är.

    Tänk om det fanns mera acceptans.

    Tänk om, tänk om det verkligen var så att det fanns plats för alla människor. Att vi hade sådan stort utrymme så att ingen stod utanför och tittade in.

      Ja, jo  jag lovar jag ska sluta drömma nu, eller nej det tänker jag inte göra. För det ger mig kraft, hopp om att vi alla i hela samhället. En dag kommer att få plats, utan att dölja eller gömma en del av det som bor inom oss.

    IMAG0104

  • Svenny Kopp

    Jag fick nys om något spännande, cialis Svenny Kopp har en föreläsning om Flickor och ADHD.  I andra filmen i början tar hon upp utdrag från min bok.  Jag blev alldeles tår ögd och full med känslor av hennes ord. Så full av känslor Just nu vill jag bara visa på länken för hur konstigt det än låter så försvann orden.  Orden som jag brukar ha närhet till och just nu i stunden försvunnit av lycka och kärlek. Tänk att hon tycker det finns viktigheter i min bok.

    Filmen hittar du här. 

  • Okunniga människor diagnos befriar så gärna

    Q gruppen. I måndags efter jobbet så tog jag en tripp ner till GBG. Närmare bestämt till Kruthusgatan, decease 6 våningen till familjestödsenheten.  Det var så att Kvinnor med eller utan Diagnoserna ADHD, here Asperger träffades.

    Jag har haft förmånen om att veta om dessa träffar i flera år nu. I dessa sammanhang hämtar jag kraft. Jag får förmånen att sitta och lyssna på andras erfarenheter av sina till och otill. Tips om hur andra har gjort och ibland har även jag en del att komma med.

    Denna gången hade jag med en tjej som inte visste vad det var för grupp. Hon har fått utlåtande om att hon har ADD. Men många som hon träffat henne har säkerligen i all välmening försäkrat henne om att hon minsann inte har ADHD.  Hon är ju så lugn, sitter ju still och lyssnar. Myndigheters människor som hon träffat på försäkringskassan mm. Har lämnat påståenden till henne som gjort att hon började misstänka att hon blivit botad. Ler 

     

    På familjestödsenheten innan mötet  fick hon läsa igenom fyra fem papper om information om ADHD.  Hon skulle sätta kryss på det som hon kände igen sig i.

    När hon läst igenom, visade det sig vara kryss på ganska många ställen.

     

    Vad är det jag vill få ut med orden idag?

    Jo, Jag tycker det är dumt av myndigheter att slänga ur sig kommentarer som de inte har en aning om.

     

    Om nu tjejen är utredd av läkare och sedan efter utredningen, fått till sig av läkaren att det var Diagnosen ADHD. Jag tänker att människor som inte har den utbildning, ska sluta ifrågasätta om man har eller inte har.

    Alla ifrågasättande för just denna tjej, har gjort henne sårbar, hon börjat misströsta på att få hjälp. Känt sig dum, inte vågat be om hjälp, för hon har börjat tro på alla dom där dumma kommentarerna om att:

    • men så är det för alla människor,
    • så blir det för mig med,
    • du som är så lugn kan ju inte ha sådana svårigheter.

     

    Hur kan dom veta det?

    Hur kan dessa personer som träffar tjejen någon gång ibland, någon timma hit eller  dit, veta något om henne och hennes situation?

    Hur kan dom utan kunskaper om NPF, vara så säkra på att hon inte har just sådana svårigheter.

    Hur kan Dom veta att hennes upplevelser är precis så  som det är för alla andra människor.

    Hur kan dom veta att tjejens upplevelser är precis liknande som de själva har?

    För mig tolkar jag just sådana påståenden som att de säger:

     

    Men lilla vän du behöver bara ta och skärpa till dig och sluta klaga!

     

    Nu vet jag att just symtom som är liknande mina även helt vanliga människor kan uppleva ibland. Men det är skillnad på ibland och alltid. 

    Den situation som kanske skapar symtom för vanliga människor är sådant som för mig är nästan alltid. Och är alltid utan medicin!

    Vilket jag helt nyligen fått erfara för under en period var jag utan medicinen Concerta efter som den gett mig så många biverkningar i slutet.

     

    Det är skillnad på att bli lite rörig i stressiga stunder ibland. Emot att ständigt nästan alltid uppleva stress och alltid vara rörig och glömsk.

    Det är mera svårt att vara koncentrerad om man saknar förmågan, än om man bara i stunden är okoncentrerad.

    Det är ett hinder om jag har ett sämre arbetsminne alltid än om jag i stunden bara har lösa trådar.  För det är till och med så att ibland om jag ska tänka i flera led till och med har ont när jag tänker. Det är frustrerande när tankarna hoppar från tuva till tuva om de inte ska göra det.

     

    Nej jag tycker att människor utan kunskap ska sluta upp med att diagnosbefria människor vilket då dom gör det, leder till att vi bara är allmänt lata, dumma.  Enligt dessa Okunskapsdiagnosställare menar de till sist bara att:

    Vi bara behöver skärpa till oss, ta oss i kragen och sluta klaga.

    Jag klagar inte men i vissa situationer ber jag om hjälp! 

    Oftast handlar det om sådan enkel hjälp, som att de ska vilja förstå, visa acceptans,  lägga sina fördomar åt sidan en stund och lyssna känna och se.

    Låt mig vara som jag är, låt mig lysa i mina tillgångar.

    Det är då du kommer att se min storhet, det som är vackert i mig. Det är även då du kommer vara i din storhet. Det är då jag ser det vackra i dig.

    IMAG0219

  • Nyfikenhet är något som måste till i mötet med andra…

    Att gå i skolan kan göra ont för vissa.

    Jag brukar säga som så att : det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även som förälder.  Det handlar  om att man från skolans håll ser o-tillgångarna oftare än tillgångarna. Här handlar det även om vems ögon som ser, för vissa lärare tittar bortanför hindren.  Letar sig ut på små stigar där dom möter eleven på sina egna villkor.

    Min son hade två sådana där stig-letar lärare när han gick i högstadiet.  2 av kanske tio.

    Den ena läraren var en So lärare som lyckades fånga min son på stigarna där sonen fick glänsa i sina tillgångar. Den andra läraren var specialpedagog som hjälpte sonen att vara på banan.  Specialpedagogen visste hur det var med att hitta sidospår, som min son så ofta råkade hitta.

    Dessa två lärare är än idag min sons hjältar. När han pratar om dom får han ett ljus i ögonen, blir mildare i rösten och får en glädje i sin klang.

    Vad var det som gjorde att det blev så?

    Vad va det som gjorde att dessa lärare aldrig hade problem med sonen?

    Jo, dom såg honom.  Så som han var!

    Dom tränade inte honom att bli av med o-tillgångar. Dom såg honom när han var i sina tillgångar, det var då dom bekräftade honom.  Nu var det säkerligen inte så att min son slutade upp att ha ADHD, när han hade dessa lärare.  Så är det inte men, jag tror dom såg min son och hjälpte sonen förbi hindren, var ett stöd i dom stunder som min son behövde stöd.

    Vem av dom vill du se ? Det beror på vem du matar. Är ord som hittar  till mig just nu.

    Dessa två lärare, dom matade tillgångarna. Krävde aldrig att sonen skulle sitta still för långa stunder, men krävde att han skulle vara i sina tillgångar. Även om han ibland inte  hade lust, så lyckades dom på något sätt att få han att glimma, även när han glimmade mindre.

    Aldrig fick jag höra av just dessa två lärare att sonen var okoncentrerad, att han pratade rätt ut och att han aldrig  kunde sitta still.

    Men däremot berättade dom att sonen var otroligt allmänbildad, att det var så kul att se när sonen var uppslukade av andra världskriget. Eller att han alltid deltog i diskussioner på samhällskunskap timmarna. Att han var så engagerad när dom pratade religion.

    Jag önskar att alla barn ska ha just sådana här stig-letar lärare, som hittar till tillgångar och förbiser hinder.

    Då hade många till och med alla barn, vågat tro på sin egna förmåga.  Dom hade fått uppleva den där vackerheten, som bor i varje unge.  Vi får starta upp stig-letar utbildningar där vi letar efter sånt som gör att människor lyckas och bor i sina tillgångar.

    Jag tänker att det börjar med Nyfikenhet, att du i mötet med en annan människa är nyfiken på den du möter.

  • Skimrande dagar av Energi

    Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell.  Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, pharmacy även om det kan bli intensivt.  Vi har ju  ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna än hon. Men helt överens om det är vi nog inte fast egentligen spelar det ingen roll. Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel  i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.

    Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på.  Men ack vad jag bedrog mig.  För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är.  Men mera tänker jag att det handlar om att jag  tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS  nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den  shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev.  Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi  skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig. 

    Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det  blir som det blir. Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer.  Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt det för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva.  Kvällen blev till sov dax och vi sa god natt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar.  Eftersom jag har morgondamp och  stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig. En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där.

    Just dom här dagarna, ger mig  så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.

    Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång  lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk.  Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt.  Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska.  Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier.en bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till   Carl Rogers och hans teori som jag tyckte väldigt mycket om och gör.  Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still.  Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen.  Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna. Det är ett av mina stora intressen.  Så fast jag har  historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok  kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken.  Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig och en kvinna som jag tycker väldigt mycket om.  Första gången jag träffade henne var i  Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi  var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD.  Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna  där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.

    Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både  Compassen medlemmar.  Men även personal från  Ågrenska och personalen från familjestödenheten, Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i samsung mobilen 🙂

    Nepp nu får det vara bra för idag för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig gladheter  och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang. 

    Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll.

    Vissa dagar är mera skimrande än andra.  Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam.  Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten.  Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂 Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barnrum. 10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barnrum, i alla fall året ut.  10  kronor Per bok som jag säljer. 

    (mer …)

  • ADHD Awareness Week Sweden

    ´Men oj, store oj oj Jag har helt glömt av att det är ADHD Awareness Week  denna veckan.  Har ju bloggat om det varje år men detta år har det fallit i glömska.

    Varför ja det är en  fråga som inte jag kan svara på.

    I alla fall så är det styrkorna som är det viktiga det är  det som vi alla behöver se. Det är i våra styrkor vi växer som människor det är då vi är i det som glimmar.

    Människor som har tillgångar inom NPF är ofta snabbare i tanken och vi tänker mera utan för boxen. Vi är ibland impulsiva på gott och på ont.

    Nu kan jag bara prata om saker utifrån mig själv, cheap och jag gör saker och jag gör saker bara för att jag kan.

    Tänk om vi istället såg det vackra i människor vad många tillgångar vi hade fått se då. Tänk va många människor som hade fått växa glimma i sina tillgångar om vi matade med att  se det vackra.

    Det är Marie Enback som en gång för några år sedan startade just denna vecka där vi ska lyfta fram styrkorna.

    Hon är även med i trion Guldmedaljörer och Entreprenörer

    där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson med dom kommer till gbg förresten och då vill jag se på deras upplägg.

    Kom ihåg att du är ALLTID mycket mera älskad än du tror!

    Bilden ovan har jag lånat av just ADHD awareness week. Även det lilla Komihåget Ler

     

    Lev idag just nu

  • En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.

    Men är det verkligen en viktiga kunskap att lära sig?

    Igår kväll skulle jag hjälpa dottern med en uppgift från skolan. Min dotter går i 2 an på gymnasiet.  Dom pratar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan.

    Lite av sådant som vi kan i den här familjen. Men jag blev mörkrädd när jag fick höra vad dom lärt sig och när jag fick höra hennes anteckningar. När jag läste vad som krävdes för att få E och C i betyget blev jag ännu mera rädd för mörkret. För det som bodde i texten.

    img010 - Kopia

    I C uppgiften var det en kille som hette Oskar, stuff Han var 12 år. Enligt pappret så skulle man hjälpa Oskar in i gemenskapen,dessutom skulle han lära sig knyta skorna, Gympan skulle även vara en aktivitet dom skulle utveckla.

    Hur ska vi få Oskar att komma in i gemenskapen, få kamrater.  Här blir jag helt kallsvettig och känner att det redan mörknat.  Hur i hela friden gör man det, om ungen bäst trivs för sig själv och sina böcker eller va det nu är. Måste vi verkligen ändra på Oskar så att han får kompisar, som han ändå inte vill ha?

    Oskar kan inte heller knyta skorna. Är det verkligen en livsviktig kunskap som man bara måste kunna? Knyta skor?  Det finns ju kardborreband. Just knyta skorna var en sådan sak som jag fick till mig av Tommy Hagman han som är kaninkonstnär, när han föreläste.  Vår son har nu skor som han inte behöver knyta, och har han skor som behövs knyta så gör han så att han stoppar i skosnörena i skon. Det funkar det med, man behöver faktiskt inte en sådan kunskap att träna på varje dag. Det finns viktigare saker att lära sig än att knyta sina skor.

    Det var många saker som Oskar skulle lära sig, men är det verkligen så att vi måste lära Oskar? Är det inte bättre att vi lär omgivningen att bemöta Oskar så att han får vara den blomma han egentligen är? Måste vi göra om honom till en vanliga alldaglig maskros? När han egentligen är en skogsstjärna eller en mera sällsyntblomma. img011

    Varför i hela friden måste vi göra om, skapa likheter i det som är vackert olikt? Olikheterna är det som skapar dynamiken. Om nu Oskar trivs i bibliotekets hyllor, gillar att sitta där på rasterna. Läsa om alla världsrekord som han är intresserad av, varför i hela friden kan han inte få göra det? Kan skolan inte istället dra nytta av hans special kunskaper, låta han glänsa i klassrummet ? Då genom att berätta om världens längta, hösta, mesta, bästa  vad det nu kan vara. 

    En annan ska som gjorde i mörkrädd i deras arbete, var när vi pratade om ämnet så säger min dotter:

    -Nej mamma vi pratar inte om ADHD, touretts, eller något annat än autism och Asperger.

    Det är inte konstigt att skolan fungerar som den gör, säger mig det sista stycket.  För om man nu är lite annorlunda, om man inte är som alla övriga i klassen. Då får man tydligen passa in i mallen autism. 

    Var finns mångfalden?

    Var finns att möta individen på dennes villkor?

    Stöpta i samma form…. Det gör att jag ryser, fryser,  himlen som är oskyldigt blå idag blir mörk av mina funderingar.

    Mitt slut ord kommer blir, Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det, han kan inte rå  för det. Men det är det vi gör när vi ska få honom att passa in, i den där skolformen. Där alla kan knyta skor, vara umgås vänliga-vanliga och ointressanta av spännande krig, datorer och världsrekord.

    Alla barn gillar inte gympa, varför i hela friden ska då alla ha gympa och få betyg i det?  Oskar skulle i stället kunna vara den som  mätte längderna i alla hopp, och föra statistik i längdhoppen och tidtagningstiderna. Han skulle kunna göra utvecklingskurvor för kost och träning. Han skulle kunna få utveckla sina kunskaper från sina intressen. Räkna ut hur lång tid det skulle ta för Kalle att springa en maraton genom tiden på 60 meter.

    Ska vi inte ta tillvara på tillgångarna i människor?  Tillgångar är det vi är bra på och alla är inte bra på att knyta skor, gympa och baskunskaper vissa av oss har mera spetsiga spetts kunskaper.

    Det är då vi alla blir vackra även för oss själva när vi får vara så som vi är.

    img009

  • ADHD, skola och morgonen som ibland blir mindre bra.

    Det inte o-ofta som jag råkar fastna vid texter om läxor, treat skolor. Till och med idag, order i morse läste jag en uppdatering på FB om en flicka som hade gått upp ur sängen. Gjort sig i ordning för att ge sig av till skolan. Som sedan åter intagit sängläge.

    Här i vårt lilla hus, viagra var det krig idag. Kriget började egentligen med att hela vår familj sov längre än vanligt.

    Pratar vi ADHD, så är just sådant katastrof.

    Det blir liksom att man dampar loss rejält när det är i sista minuten, bussen har redan åkt iväg. Vi bor ju i ett litet samhälle tre mil från Uddevalla. I Uddevalla bor alla gymnasium, tre mil leder till buss varje morgon, varje morgon åker bussen halv åtta till den större staden.

    Idag vaknade vi klockan halv åtta. Det blev panik. Där till en flicka som skulle ta skolfoto idag, vilket kräver mera tid för flickor i en viss ålder, att stå framför spegeln. Idag blev allt fel, redan innan jag kom upp till köket insåg jag att det var tå-trippar- tid. Tå trippar tid här är att inte göra så mycket väsen av sig. Där till erbjöd jag mig att vi snabbt kan ta bilen till staden, så att det hinns i tid. Mascaran som skulle göra ögon fina var borta, ett illvrål hördes. Sen var det byxor som var håriga och dammiga, håret var tvunget att plattas, där framför spegeln.

    Ett rejält utbrott blev till, näst intill ett världskrig i dotterns rum. Jag började själv känna hur det nu började bli svårt att inte känna av den stress, som bodde i stunden. Ett utbrott till blev till, men jag svalde och tänkte att jag skulle ta det lugnt.

    När kaffet jag hade vid mig vid bordet var urdrucket, blev det ett utbrott till. Då glömde jag bort att jag inte skulle haka på. När man har lite ADHD, så blir man ibland lite arg, det är riktigt dumt att skriva så, som jag just skrivit.

    Därför skriver jag i stället att eftersom jag har ADHD och i min ADHD, bor det ibland ilska. Jag blev vilket jag nu i efterhand skäms för, heligt förbannad. Gick till motangrepp med min röststyrka vilket gjorde att den i ordning görande dottern blev ännu argare. Detta resulterade i att hunden vi har öppnade ytterdörren och gick ut. Han gjorde ett aktivt val att låta oss bråka utan hans medverkan. Det gjorde att jag tog min mobil med mig ut, tog hunden ut på promenad. Innan jag gick, sa jag att vi måste skynda på, annars hinner jag inte till jobbet i tid.

    En rask promenad med frisk luft städade ut ilskan som hade flyttat in innan utgången. Väl hemma igen hade jag återfått det mera goda humöret. Eller i alla fall var jag åter medveten om att inte ramla in i åskmolnet dottern hade, utan återigen hade jag det mera lugna lugnet i behåll. När jag frågade om jag skulle köra henne till skolan ännu en gång. Så var dottern inte klar, nu var tårarna nära att besöka dottern som hade målat sina ögon.

    Jag frågade om det inte var bättre om hon stannade hemma idag och gjorde nya försök imorgon. Dagen skulle säkerligen ändå bli än värre än den var. Men nej då, det skulle hon inte. Tiden gick och tiden blev för mycket, för att jag skulle hinna tillbaka hem, så att jag hann till jobbet. Om jag hade kört henne till sin skola, så hade jag kommit försent. Därför fick dottern ta bussen. Så att jag skulle kunna hinna till jobbet i tid.

    Reflektion i eftermiddag blev. Men oj vi var där igen, men oj fast hon blivit så gammal, fast det var så länge sedan sist, som vi hade sådan där ”dampmorgon”. Så gick det på bara några sekunder att ramla dit, i det vanliga gamla otrevliga gräslighets humöret.

    Fast jag var medveten om att jag skulle trippa på tå och inte gå in i, så ramlade jag in i hennes kaos och hennes dåliga humör. Det gick  på två röda sekunder, när jag i stunden glömde av tripperiet. Genast ramlade alla gamla gånger in från historien, dessa gjorde sig påminda. Visade igen alla tråkiga morgonstunder, som vi under årens lopp genomlevt. Alla dessa tjat-timmar och bråk-timmar  som fyllde vår vardag förr, innan jag sa stopp nej tack till läxor, hittade fram i minnet. Alla dessa bråk – morgonar som varit, som alltid varje gång har haft med skolan att göra.

    När jag sedan satte mig här för att skriva om mina tankar, så kom jag att tänka på att jag inte är ensam. Det finns flera mammor som har liknade upplevelser, minnen och vissa kanske är mitt i dom där tråkiga händelser som ibland händer. För vissa av oss är dessa tråk-morgonar mera vanliga än hos andra. För vissa av oss, så blir det så att man som jag gjorde i dag, bara ramlar in i massa dumma händelser som sedermera leder till känslor av skam och skäms upplevelser för att man ännu en gång trillade dit.

    Jag skämdes över att jag igen ramlade in i det mera impulsiva i mig, som är mindre bra impulsivitet. Att jag inte hann med att stanna upp och räkna till tio. Det var så länge sedan just en sådan där morgonbråks morgon bodde här, innan idag. Men känslorna som hittade mig efter vårt bråk, var lika otrevligt igenkännande som de varit då i historien, det kändes igen lika vidrigt otrevligt att uppleva.

    Men nu så här i skrivandets stund, så har jag återigen hittat tillbaka till de förlåtande tankarna. Känner mig lite bättre i mitt humör. Känner att jag igen är på spåret som jag haft i många år. Blev medveten idag om att det är så lätt att halka in i bråken som ibland blir till i stress-stunder. Det säger mig att jag igen måste stanna upp och träna mig på tå- tripps strategierna. Det säger mig att jag inte får glömma av att jag ibland är impulsiv på ett mera tråkigt sätt. Impulsivitetens till eller o-tillgångar är ibland svårare att hantera.

    Just o-till är och kommer alltid att vara en O-Till som gör ont när man kommer på att man hamnat där igen. Idag var det O-Till som gjort sig påmint, det gjorde ont. Men nått har jag säkerligen lärt mig av det med.

    Jag blev i alla fall påmind om att jag måste börja räkna till tio igen, ibland.

    Lev idag just nu, så blev timmen sent, känner jag, så Natt natt. Lägger in en bild från semestern i somras, blir mjukar i tanken då Stekenjokk är fjället:).