Malix.se

februari 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  

Etikett: Concerta

  • Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

    Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

    Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.

    Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.

    Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.

    Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta,  var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

    På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för.  Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.

    Idag är det samma känsla i kroppen som då.

    Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.

    Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

    En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.

    En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.

    Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.

    Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.

    Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.

    Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.

    Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.

    När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

    När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

    Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!

    Lev idag just nu!

    Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.

  • Jag kan välja och ska välja mera

    Solen bor på himlen, illness och jag bor i den. Den förra vackra dagen bodde vi i bilen, Köpte spis. Igår skulle vi åkt in till Uddevalla och köpt bänkskivor och ordnat med diskbänk mm. Men där tog vi vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att tänka på Rom. Att Rom inte byggdes på en dag.  Det impulsiva i min fick inte fritt spelrum, i dag kan jag andas och idag har jag fortfarande kvar saker att göra. Diskbänken får vara den finns ju där ändå.  Vi kan ju faktiskt köpa bänkskivor en helt annan dag. Man kan göra saker under en längre period.

    Jag skriver nog orden mest för mig själv. För att jag ska se dom skrivna och inte simma ut i uppgifter som till sist blir alldeles för stora för att bli klara.

    Men, skulle min terapeut säga, är det inte ADHD att bara göra hälften?

    Jo, det kanske det är, men att åka och impulsköpa både kyl, frys och spis är nog mera ADHD, skulle mitt svar vara.

    Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Allt behöver inte heller vara Dampens fel eller o-fel. Men visst är det så alltid. Luften har gott ur mig för stunden energi som bodde i förändringen har försvunnit. Bänkskivorna får vänta till sedan nu vill jag göra annat än att göra om och göra nytt.  Nu idag väntar husvagnen, idag ska vi bara vara och njuta av de här dagarna i vår lilla husvagn som jag bara för  några dagar sedan funderade på om jag skulle sälja.  Om eller hur vädret blir spelar ingen roll det bliir husvagn ändå. Regnsmatter är härligt i husvagn, sol är ännu härligare men vädret kan jag inte styra över. Jag kan styra över min inställning till vädret.

    Idag när jag vaknade kom jag på att jag nu varit utan Concerta i ganska så många dagar,  Idag är jag som jag var innan jag fick min diagnos. Helt utan kemiska preparat. Det är skillnader i idag och i då när jag åt Concerta tiden.

    Jag är mera impulsiv, har  svårt för det här med att följa tråden. Planering och på och avsluta, sover middag gör jag och vaknar tidigt som attan det gör jag. Men som jag mådde den sista tiden med Concerta så vill jag inte må igen.  Det är till och med så att jag kan brusa upp och bli arg utan att jag tänker efter. Vilket är dumt för det är inte värt alla dom känslorna och det som argheter ställer till med.  Just argheten tar på krafterna och nu ska jag försöka hitta tillbaka till det där som Kay Pollak pratar om att välja.  Jag måste försöka komma på innan ilskan sätter in att jag kan välja att tänka annorlunda. Jag gjorde det innan tabletten så nu ska jag dit igen. Ska skriva lite små lappar som påminnelser med frågor på.

    Kan jag välja ett annat sätt att förhålla mig till det här. Någon annan kanske hade tänkt annorlunda. MM. Jag kan välja mina tankar så nu ska det till att arbeta med det igen. Det har liksom inte behövts under Concerta tiden för då har tankarna hunnit med, idag är det mera som jag står där med en ICA påse argheter och öppnat påsen innan jag tänkt att jag ska knyta lite till.

    Så här får provas på att lära mig knyta ett varv till, det ska göra tillsammans med små påminnelse lappar om att jag KAN VÄLJA MINA TANKAR OCH DÄR  IGENOM FÖRÄNDRA KÄNSLORNA I KROPPEN.

    IMG_20110611_125145

    Lev nu just nu, igår är historia, idag gör vi framtidens val. Vägen tillbaka finns alltid men vägen fram är den vi bygger själva

  • Concerta blev Ritalin men vi får se om det funkar

    Jag  slutade med Concerta för ett tag sedan. Skillnaden blev större än vad jag hade tänkt. På något underligt sätt hade jag glömt av hur det var utan medicin.

    Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna Ö…… säger Pippi. Utan medicin försmäktar jaget i min kropp. Utan medicin blir jag den där gamla vanliga Carina som  rör till,  som snubblar,  sover dygnet runt, inte tänker tankarna klart. Bor i en konstig kroppsoro som inte är helt som den där vanliga oron som när jag oroar mig för något särskilt.         

     

    Ganska många år åt jag Concerta under alla år var det mirakel medicin. Jag blev ljusblå i mina tankar, jag fick tid på mig att komma på att jag höll på att bli arg. Jag fick ihop posten som skulle postas, brev som skulle skrivas och tider som skulle passas passades. Jag missade mindre möten, jag till och med orkade leva mera mjukt i tankar om mig själv.  Nu är det inte så att allt detta gjordes av miraklet Concerta nej medicinen var en del i, en del som gjorde att jag mera orkade ta ansvar över det som var viktigt.

    Concerta medicinen slutade till sist ge mig biverkningar som jag borde fått i början. Redan i våras inser jag att jag upplevde biverkningar fast då visste jag inte att det var just biverkningar.  Under sommaren och början av hösten åt jag medicin när jag var tvungen vilket inte heller va så bra. Min kropp mådde inte bra av det. Kroppen och käkarna fick muskelspänningar, i kroppen bodde en inre oro som gav mig rastlöshet. Min självkänsla blev återigen den där gamla vanliga som att men du är ju bara dum i hela huvudet, du måste se till att skärpa till dig. Det är ditt fel och allt annat som jag liksom levt i under så många år innan.

    Impulsiviteten blev starkare, gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort och ibland hoppade det grodor som jag inte borde sagt. 

    Där till att balans, min kropp och jag var inte riktigt vänner. Vilket jag skrivit om innan.

    IMAG0120-1

    Nu äter jag medicin igen, inte Concerta nej jag provar just nu Ritalin den som är långtidsverkande.  Samma funktion som Concerta enligt min läkare.  I två veckor åt jag 10ml. Av den dosen kände jag inte något speciellt mera än att jag när jag somnade sov jag som jag förmodar är den bästa sömnen. Hela natten. Annars brukar ju det vara tvärt om med just sådan medicin. 

    Bild: Ritalin

    Nu sen i förrgår har jag provat att äta 20 ml Ritalin. Ännu kan jag inte säga att jag mår som jag gjorde på Concertan dom första åren. Inte heller känner jag av den där ljusblå lättnaden i tankarna. Antagligen för att dosen är för liten.

    Men jag känner av spänning i käkarna igen, nu tänker jag att jag får ha is i magen kanske är det övergående. Kanske blir det bättre när jag höger dosen.

    Jag vill så gärna må som jag gjorde för bara några år sedan när tankarna och jag höll ihop när jag till och med ibland kunde stanna upp och tänka efter FÖRE.  Det gör jag liksom inte idag idag är just Eftertänket ett eftertänk. Ett tänk som blir till FÖR SENT då när det redan har hänt.

    En saker är i alla fall bra, för idag kom jag ihåg det jag borde kommit ihåg igår.  Det gjorde att jag i morse fick gå upp tidigt gå till bankomaten ta ut pengar och knacka på hos min gamla farmor. Hon skulle fått pengar av mig sedan i fredags men det har ramlat in i glömska. Trotts att min syster påmint mig till och med igår då hon sa du måste nu.  Idag gjorde jag det jag hann, för dom hade inte gett sig av.

    Min gamla farmor hur kan jag  glömma sånt viktigt? Hon som är den jag alltid haft så nära mig. IMG_20120612_110701

    Ops nu blev det en steg ut från rutan till någon annanstans igen. Men som vanligt det kan ju inte någon tablett överhuvudtaget ta bort från mig tror jag. Dom där sidostegen som blir till när jag skriver blir ju liksom alltid till. Dom är ju en del av mig i mig så som jag är.

     

    Nej, nu är det slut för den här gången.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Vill passa på att tacka för att ni är så många som läser min blogg, det ger mig mjuka tankar, det ger mig hopp om att vi tillsammans kan sprida ringar, Det är det vi gör. Tillsammans sprider vi ringar……….

    //Carina

    IMAG0216Snart är vi där igen, känns lite konstigt att skriva det nu för idag är vädret som den finaste vårdagen. Men det är ju oxå nära nu, ska bara bli jul innan.

  • Perception Adhd

    Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

    Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, efter nio var det. Nu så här med en kropp utan Concerta har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan  i kroppen. Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception  hänger inte med.

     

    Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre,  väggarna står där dom inte stod förut.  Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum. Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt.  Innan jag åt Concerta så var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus,  fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

    På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna . Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så jag som tänkte mig för. Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre  de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag ju vakna lite mera innan jag skulle ta mig ner för trappan. 

    Idag är det samma känsla i kroppen som då. Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med concerta. Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett det att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu  utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barna åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

    En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på  massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil. En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som  vi skulle gå på. Där gick vi,  jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.  Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt  chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger inte tugga tuggummi och gå på en gång.

    Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte  så närvarande i mig  då jag åt concerta. Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa. Idag  känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som  de gör allt för att slippa.

    Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan. När min  äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan  gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen,  Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han  fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

    felix lien 001 betyg,

    När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan.  Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr  fick han inte betyg i gympan.  Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden.

    Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor.  Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan.  Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

    Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer  vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid.  Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!…..

     

    Lev idag just nu! 

    Balans är viktigt i alla sammanhang hos mig är balans en konstform på många områden. …….

  • Concerta effekten

    Concerta effektens godhet har slutat lysa,  inte utan att jag sörjer för jag mådde så bra av den. Idag är det helt andra erfarenheter som jag upplever.  Har ätit Concerta i ganska många år nu, jag har verkligen varit glad, för tabletten har fått mig att få till mera saker än innan.

    Jag har haft många positiva upplevelser av att medicinera.  Haft förmåga att kunna koncentrera mig, hålla fokus lite oftare än jag kan utan tablett. Jag får saker gjort, utan att energin helt tar slut. En av de största fördelarna med min Concerta har varit att jag har varit vaken på dagarna. Jag har inte sovit middag, som jag annars gjort i hela mitt liv. Mina middagslurar är inte kvartar eller halvtimmar. Nej, det är  två, tre, fyra timmar som är mina sova-middagsrutiner. Inser så här just nu att dom där middagslurarna kommer att återkomma mera, det kommer att bli flera timmar sova.

    Kommer antagligen bli tröttare, få mera svårigheter att komma ihåg att jag ska välja när jag ska vara lugn.  Men som det är idag är jag inte så lugn, dessutom gör Concertan att jag blir spänd i hela kroppen, Jag biter ihop käkarna utan att jag tänker på det. Samtidigt får jag en massa oro i kroppen. Jag tycker det är konstigt att jag känner av sådant nu, efter så lång tid. Inget av detta har jag känt under föregående år.

    Är det kanske så att kroppen fått den dos, den klarar av? Är det så att min kropp säger ifrån att nu vill den inte längre. Eller kan det vara så att dom bytt ut något i tabletten under åren? Kanske är det så att jag inte klarar av att äta tabletterna mera.

    Idag var jag hos läkaren som är den som ger mig medicin, och vi kom överens om att jag idag ska äta tabletten de dagar jag måste. Själv vet jag att jag vill ha livskvalitet, oavsett om jag äter eller inte, så är det just inte det. Livskvalitet för den oro som jag känner i kroppen, den ångest som liksom blir till av tabletten nu är värre än ADHD symtomen.  Den har ju mest min omgivning ont av.

    Min förhoppning är nu att jag ska ha lärt mig något av dom år jag ätit den, vilket kanske gör  att alla floppar som varit innan, ute blir.  Sitter just nu och funderar på vem det är jag lurar. Inser av meningen att det är mig själv, samtidigt vet jag ju inte säkert för de strategier jag idag har, hade jag inte fullt ut när jag började med min tablett.  Så kanske, kanske är det så att jag inte sitter här och lurar mig själv.

    Det finns ju till och med dagar som jag går och inbillar mig att: Nej jag har nog inte ADHD längre, den försvann nog. Men oftast när jag haft en sådan där ADHD lös dag, så blir det liksom redan dagen efter en sådan där riktigt dampig dag. När dammsugaren surrar i flera timmar, och vattenkranen står och rinner, jag är nere i tvättstugan för att hänga upp tvätt, men började med att städa bakom tvättmaskinen, när jag ändå var där nere. Kan ju till och med hända ibland att jag kommer på att jag glömt köpa nått i affären så trotts dammsugaren, vattenkranen och den halvt-uttagna tvätten liksom får stå där medans jag åkt iväg.

    Misstänker starkt att jag kommer att stå och titta på o-postade brev, ta med dom till bilen. För att sedan låta dom ligga till sig i bilen, för att jag hela tiden glömmer av att posta dom. Det är tur det finns mail.

    Nej, inte ska jag klaga. Nops, inte då men det var en klen tröst idag, när läkaren sa till mig att han tycker jag är så duktig. Du har jobb, har skrivit en bok du  du du du. Men nej det hjälper liksom inte.

    Spelar ingen roll hur duktigheterna är, för jag har likväl Damp. Det är till och med så att den där Duktighetssyndromet i stället stjälper mig. Den tröttar ut mig. Kanske är det så att just duktigheten är det som ligger mig i fatet. Duktighetssyndromet som gör att energin till sist tar slut för ett tag…….

    Nej inte negativt nu Carina!  Du är en positiv människa som hittar det positiva i alla. Men just nu känns det lite svårt att vara just positiv, känns som jag förlorat den vinsten som jag hade.

    Nej jag ska prova utan ett tag nu funkar det inte så får jag väl prova igen eller något annat.  Doktorn sa nått om att du kanske sa prova utan och se hur eller vem du är  utan.  Just det tycker jag är lite dumt sagt, för jag har levt i 42 år utan min tablett. Har liksom 42 år av erfarenhet av att vara just utan min lilla Concerta.Struktur 001

    Concertan gjorde mig inte till en normalt lagom människa, nej det kan jag inte säga, men den gjorde mera att jag längre tider stod ut, med normalt lagoma människor och deras krav, på skärpningar och ta dig i kragen syndrom.

    Lev idag just nu och det ska jag göra leva idag utan min tablett och göra något vettigt av dagen. Haha tänker jag ska ha en riktigt dampdags dag tror jag ska möblera om i vardagsrummet och eller nej jag ska byta platser på möblerna i vardagsrummet så blir lite av energin som skapar rastlöshet lugn. Dessutom får jag ju rent och fint hemma. Ler

  • Vad blev det nu?

    Idag gick jag in på den här spännande sidan igen. Tänkte att det kanske var flera som hade tankar och hade skrivit i sin blogg. Men ack nej, buy antagligen så har de inte som jag lediga dagar i rad. Jag arbetar som habiliterings assistent. Mitt arbete går ut på att få människor med funktionsnedsättningar att få ett så självständigt liv det bara går. I mitt arbete känner jag att jag ibland har en fördel av att jag själv har ADHD. För jag vet ju liksom från insidan hur det är, när fokus hoppar från tuva till tuva. Vet att ett ord leder till ett helt annat ord som har en helt annan situation eller betydelse. För mig behöver inte blå betyda färgen blå utan det kan bli vinter, eller vågor till och med konsum eller känsla i magen.

    Jag vet när det är svårt att hantera den där stressen som ibland kan vara jobbig.  Nu inser jag att du inte behöver ha ADHD för att ha svårt med stress. Men jag inbillar mig att det ändå är lättare att hantera om du inte har variabler som är inom ADHD. Jag tänker även att om Du saknar variablerna, har förmågan att minnas när du gjorde det där förra gången. Egentligen är det en liknande situation från förr, så du har kvar ett minne som du kan plocka fram och sätta in i den nuvarande just nu situationen. Vilket gör att du lättare hittar strategier som hjälper dig hantera. Det gör liksom inte jag, jag glömmer av från förra gången. Det enda minnet som hinner ifatt mig, är den där obehagliga känslan i kroppen. Jag blir även så obehagligt medveten, känner så mycket att jag liksom inte hinner med att ta fram strategier, för dom har jag glömt av, är mera  bara i känslan.

    Dessutom är det så att Jag i min vardag har betydligt mera stress situationer, mera saker som kan orsaka stress. Den sårbarhet som bor i mig för stress situationer gör att jag är mera känslig för just sånt där som blir lite snabbt.

    När jag var ung trodde jag att jag gillade och klarade av stress, ju mera jag hade att göra, ju bättre trodde jag att jag var. Idag inser jag att alla mina ha att göra saker, handlade mera om att jag slapp eller inte hann med att känna efter. Då visste jag inte heller vad ordet reflektion betydde på riktigt. Visste inte att det var sådant som människor gjorde och tog med sig, för att sedan använda i liknande situation/relation, för att hantera bättre nästa gång.  Den där hemliga inre rösten som så många pratar om, Hade jag inte tillgång till innan jag fick min medicin. Vilket är Concerta.  Concerta gör att jag får en långsammare takt i mina tankar. Får en lugnare takt i kroppen som sedan gör att jag blir mindre rastlös, får lättare att koncentrera mig.  Men den gör även att människor runt omkring mig blir mindre högljuda, mera humana och inte så tjatiga. När sedan tabletten går ur kroppen på kvällen, vilket den gör vid 18 tiden, beroende på när jag tar den på morgonen, så blir min omgivning mera tjatig igen. Jag blir lättare irriterad till och med arg. Får liksom svårare att hålla mig i skinnet. Hur man nu gör det. 🙂

    Nej, Nu blev inlägget så där långt igen, jag tror egentligen inte jag fick fram det som jag ville få fram. Utan det blev något helt annat, än jag från början hade tänkt mig. Men det är ju just det som är bland mina tillgångar. Hade jag använt mig av 1000 ord till så kanske jag hade kommit närmare känslan eller tanken, jag skulle skriva om men då hade ingen orkat läsa.  Dessutom är det inte helt säkert att jag skulle få till det jag hade i tanken ändå.

    Min bok

    Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

    kan köpas om du klickar på boken 

  • Concerta-ADHD-Inverkan Av utverkan i ihopverkan.

    Tummen upp

    idag tänkte jag skriva om Concerta, och hur den funkar för mig.  Jag tror att det är individuellt hur denna tablett fungerar. Jag skulle inte vilja vara utan mitt lilla krumilur-piller. Inte så att jag märker någon inverkan då jag tar tabletten, Nej så är det inte. Men Jag märker när tabletten inte är intagen. Hur ? Jo det märker jag genom att det känns som hela min omgivning dessa dagar lider av obehandlad  ADHD, och då menar jag lider. Hela världen verkar just de missade tablettdagarna Ha Hur mycket som helst av det negativa delarna i ADHD.

    tablett

    Just de missade dagarna verkar det som hela världen:

    Pratar för högt, för mycket och är allmänt jobbiga.

    Så jag äter min tablett för att världen ska bli lite snällare. Mera human, och för att slippa sova-middags-timmarna som ibland  kunde vara i fyra fem timmar.

    Tabletten är ju inte som  Zoloft och sådana tabletter. Det tar ju inte flera veckor innan de verkar, utan är en depåtablett som jag tar klockan sju på morgonen. Den gör verkan inom en halvtimma, där jag blir mer och mer stabil i mitt humörsläge. Den hjälper mig att sakta ner och ger mig i alla fall lite Eftertänksamhet.  När det sedan blir kväll och tablettens verkan gått ut ur kroppen, så blir det som en surrande känsla i kroppen som om jag sover.  När jag lägger huvudet på kudden,  somnar jag bums de bra dagarna.

    Första tiden jag tog mina tabletter så var det större skillnader. Idag minns jag särskilt att då jag  gick upp från  18 till 36 blev det mera ADHD liknande symtom i mig tror jag skrev om det i min bok.

    “Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.  017 i

     

    När jag sedan gick upp till 54 blev jag mera som jag var innan, fast, utan det negativa i ADHD symtomen, (Ilska, o-eftertänksamheten och oförmågan att stanna upp). Var inte längre så påtaglig som innan. 

    Nu är det inte så att jag i dag är Jätte Eftertänksam, helt utan ilska och har en  förmåga att stanna upp. Nej  så är det inte,  men Idag med tablett så blir det lite lättare att just stanna upp, att i alla fall någon gång  ibland komma på att ojdå jag tänkte inte på det, och i dag kan jag ibland stanna upp och komma på att nej det är inte värt att bli arg på.

    Idag kommer jag även oftare på att JAG DUGER SOM JAG ÄR!!!

    Det är här som min vinst i tabletten bor. Jag är fortfarande jag mig själv och den jag alltid varit. Men jag befinner mig oftare idag  i situationer där jag lyckas, mår bra och väljer i större utsträckning hur jag skall betee mig.

    Min vinst i Concertan är en Livsvinst i att duga. Den vinsten vill jag att alla ungar och barn idag skall få möjlighet till, innan de vuxit upp i trasigheter som gör så DJÄVLA ont!

  • Utan tablett i denna tid, försmäktar jag på denna dag……..

    står på utsidan och tittar in….. Just nu känner jag det som att jag varit ett löv i en höst storm i huvudet. Mentalt fysiskt psykiskt trött, sovaldi sale   Orkar liksom inte lyfta tankarna, pharmacy orkar nästan inte ta fram och tänka dom. Just därför blir inlägget till. Svichsss swischsss här susar det likt dvalan mellan vakenhet och insomnandet.  Redan tidigt, mind då jag installerade mig i mötesrummet. Insåg jag att idag gäller det att skärpa till sig, skärpa till och räkna till tre vid varje impuls av ord, som ploppade upp i tankarna.  Jag hyschade mig själv i tankarna och  nu så här efteråt känner jag bara hur jag skulle vilja ligga och flyta på vattnet och titta upp på molnen.  Mentalt trött, Fysiskt trött i tanken. Kraften som bor där nu, är som ett surrande getingbo……….

    Tabletten som jag borde tagit i morse gör sig påmind i gäspningar, det gäller liksom att hålla sig i skinnet idag. Att ta tablett nu  skulle göra mig sömnlös i natt……….. Möte till och med då jag intar tablett så är möten jobbiga.  I dag  utan, så är det som jag kastas tillbaka in i historiska tider. Som det var innan jag viste om att jag hade ADHD.  Minnet nu av mötet som var bara för en timma sedan är som fragment av små flagor av färg, De liksom singlar förbi som suddiga flagor, bilder utan motiv, bilder med motiv utan förstånd. Tagna ur sitt sammanhang så att förståelse och aha bor på andra sidan av havet eller i en annan världsdel……

    Jag som skulle så mycket idag får göra  det en annan dag. Det kommer inte att bli, inte att funka, inte idag……..

    Vill tillägga så här i sista meningarna att jag haft funderingar om att jag nog inte behöver Medicin längre. Har liksom inbillat mig att jag lärt mig så många strategier och sånt så att jag nu skulle få livet att funka helt utan tablett för min Adhd liksom inte är en så stor påfrestning för mig längre.  HAHAAA HAAAAA en insikt rikare av denna dag.  I mötes tider är tablett nått som är ett måste!  Jag kan till och med erkänna så här i efterhetestiderna att nja Concerta är nått som jag ska ta även hur många strategier jag än har….. tablett

    Den gör inte om mig men, den hjälper mig stanna upp filmen lite. Gör så jag hinner med att hitta tankarna och känslorna till varje bild i filmen.

  • Morgontankar med mig själv.

    ??Solen lyser mig i ansiktet, here den värmer. Kaffet står på ett litet bord bredvid mig. Det är sommrigt nu har sommaren anlänt Jag sitter och skriver på min makes bärbara dator jag har nästan givit upp min lilla vita. Den funkar när jag är ute och föreläser. Men att skriva på är värre eller då behöver jag ett tangentbord till den. Fåglar kvittrar, no rx sjön ligger blank, jag har min morgon för mig själv. Mera än just det här kräver jag inte av morgonen. Ännu har jag inte intagit tabletten, tankarna flyger och far i kors. Den här lilla stunden med min adhd är en stund jag gillar på morgonen. För just nu är det så många kreativiteter som bor inom mig i lite snabbare takt. Sedan när concertan landar och stabiliserar mig och humör så bor visserligen kreativiteten där men den tar inte ut svängarna så mycket. Ändå väljer jag att ta concertan, det för att jag lättare står ut med min omgivning.

    Det är sådana här stunder som jag skriver som mest och bäst, i alla fall är det vid dessa stunder mina texter och dikter blir mera mig och mera råa utan bomull omkring. Det är vid dessa stunder mina dikter blir sådant som jag är stolt över, mera rakt på och utan krusiduller, som gör att läsaren reagerar starkt dvs att just nu vid dessa stunder är det mycket adhd, många adhd tankar i mitt skrivande. Tror även att det är nu som det kanske oftare saknas stor bokstav och kommatecken. Säkerligen bor det flera felstavningar och mera särskrivningar med. Alltså allt det som inte duger i lagoma Sverige! Men det är nu som jag trivs bäst med mig själv om jag är ensam helt själv! Måste tilläggas!. Kanske beror det på att jag har levt längre år med mig som jag är just nu. Har ju lev längre med obehandlad adhd än behandlad.
    Ska ta lite bilder som ni kan se på vår fina camping. Bad och sol blir det idag samt lite skriverier.


  • Granngården borde skämmas enligt mig.

    En Klump i halsen har täppt igen och snörat runt min hals.  En sådan strålande solskensdag.  Där mitt barn går iväg lycklig och glad över en dag i  arbetsplatsprov.  Minns själv hur nervös och pirrigt det var.  Skillnaden mellan mig och mitt barn är att jag fick glänsa just denna dag.  Jag fick gå till samma sak dagen efter.  Ojdå så svårt det blir att skriva detta inlägg. Det gör förbannat ont och ilskan inom mig är en ilska av vanmakt. Inser att dagens upplevelse är bara förnamnet till vad som komma skall. Ännu har jag inte berättat det vansinniga i upplevelsen. Imorgon blir det proa-tid med pappa istället för det som var idag.

    Varför?

    Jo för att vuxna runt omkring mitt barn återigen misslyckats med sina arbetsuppgifter och antaganden.

    Hur?

    Slänger till mig själv  en dänga då jag i stunden inbillade mig att jorå det kommer att gå bra.  Telefonen ringer, pilule fröken ringer och säger jag är ledsen men……..

    Jo då, vi kan vara hur djä… Ledsna som vi vill. Men vi har åter igen ännu en gång visat vem som bär huvudet för vårat ansvar och vårat misslyckanden. Jag tar till mig en del av det misslyckande som åter igen upprepar sig. Jag borde återigen lyssnat på mina onda aningar och mina små misstankar som gnagde inom mig. Jag borde tagit ett aktivare ansvar eftersom jag av erfarenhet vet att jorå så blir det oftast. Nytt oro nytt och inte lyssnat oro och inte sagt som det är-

    Asperger pratar mycket. Inte en pratglad människa utan en del i asperger som kan ställa till det mycket för människor som har lite aspighet i sina egenskaper. Människor utan aspigheter saknar empati och kunskap om Asperger.  Skolan borde se sin del i detta misslyckande  Tydlighet

    FYRKANTERNA

    som jag pratat om så mycket. Gäller även här!

    Inbillanden om att jag som lärare varit tydlig och förklarat  funktionshindret förfall långt bort, långt långt ifrån  den källa där det borde landat.

    Istället låter vi återigen  vårat lilla barn återigen stå med skammen för att vi vuxna misslyckats.

    Ångest och sorg bor inom mig i orden och tankarna. Men det är min ångest min sorg.

    Historier har återigen upprepat sig och återigen  Glömde vi av det som var viktigt. Jag glömde av att  lita på min inre känsla, som  gnagde om att jag borde kollat upp,  känt av, tagit reda på hur,  och vilket för, bak, och om arbete som gjorts för att det skulle funka bra med praktiserandet.

    Jag gjorde inte det, inte denna gången heller. Jag litade på att historian och historiekunskapen  var en kunskap, där man nu kan se att denna gången skall det lyckas, denna gången skall vi vuxna vara vuxna visa   Barnet att du , Du kan lita på oss,  DU kan lita på att vi vuxna har en plan och förberett så mycket det bara går.

    Nu är det  barnet igen som betalar priset. Ännu en gång  sitter jag och skriver av mig sorg som inte hjälper ett dyft. Inte mig, inte skolan inte  och allra minst inte mitt barn. Mitt barn får återigen stå med Hundhuvudet  och uppleva att Jag duger inte.

    Jag i mig är inget som duger.

    Men just denna upplevelse som nu infunnit sig är inte sann, inte alls. För det är vi vuxna, återigen vi vuxna som brustit i vårt arbete,  som borde vara att stödja och hjälpa där barnet befinner sig.

    Inte inbilla oss att det vi gör är bra och det räcker. För det gjorde inte det inte, denna gången heller.  Inte heller denna gången är det vi som betalar priset, utan ett litet barn som allt som oftast  faktiskt blir bekräftat i att:

    han som människa inte duger i de sociala sammanhangen- som är en del av Asperger.

    Idag fick vi återigen en fullständig miss, som ett barn återigen får betala priser för vi gjorde inte det vi borde gjort. Vi misslyckades men det är återigen inte vi, som får betala priset utan ett barn som redan betalat ett allt för högt pris.

    Detta barn som alltid skall tränas i så många saker och lära sig så mycket som inte ens kanske aldrig någonsin kommer att flytta in, vi skall träna det i att inte ha sina funktionstillgångar och otillgångar av egenskaper av Asperger.  Där till så skall det tränas i att inte duga som människa.

    Inom mig gråter flickan inom mig, hon som aldrig dög.  Men hon är inte så ung längre utan har mitt vuxna jag som tröst.

    Mitt barn har inte sitt vuxna jag, som kan trösta eller sätta gränser…….

    Utan han får nöja sig med sina föräldrar…..  som ännu en gång inbillade sig att jorå det kommer att funka……….

    Men i morgon praoar han med sin pappa i stället!  För där kommer inte känslan “inte duga” att finnas.

    För där duger han oavsett hur det blir och är ……..

    Ett hederspris till våran lilla kille som Trots motstånd rycker på axlarna och förstår att det inte är han som misslyckats.

    Men han som betalar Priset av vuxnas Okunskaper!

    Granngården har idag förlorat två kunder  vilka är jag och min make.   De borde ha större förståelse och vara mera intresserade av att få till sig kunskap!

    Fy skäms på er!!!