Ibland är det de där små frågorna som sätter igång de stora tankarna. Som i natt, när maken nämnde revisorn – och plötsligt snurrade både kvitton, skatter och pappershögar i huvudet. Här kommer en liten vardagsberättelse från mitt liv just nu.

Revisorn

God morgon från ett trött men lättat hjärta. I natt blev det inte mycket sömn – och det kan jag skylla på revisorn. Eller snarare på att min man ställde en enkel fråga om honom. Det var allt som behövdes för att min hjärna skulle gå in i fullt pappersläge. Jag insåg att jag måste ta tag i det där jag försökt skjuta undan.

Tankarna gick på högvarv: kvitton, papper, skatteuppgifter… och ångesten som smög sig på.

Men redan vid 08.00 i morse ringde jag redovisningsbyrån. Och vet ni – en tid fanns redan bokad sedan förra veckan! Bara det att jag inte fått någon kallelse. Nu är det i alla fall löst. En liten sten föll från mitt bröst. Jag kommer att sova gott i natt. Det känner jag i hela kroppen.

Pappershögar och te i källaren

Nu sitter jag här i källaren med en kopp te. Tvätten hänger på galgar och huset är stilla. Alla andra har gått iväg till sina sysslor, och jag har ägnat morgonen åt att försöka samla ihop alla viktiga papper.

Problemet? Jag vet inte var jag lagt dem. Slarviga jag – jo, det stämmer. Jag behöver verkligen få till ett bättre system. Just nu skriver jag ut alla aktiepapper, så får revisorn allt. Det är enklare så.

Den nya skrivaren – långsam men lojal

Vi köpte ny skrivare i vintras. Den är inte lika snabb som den förra, men den fungerar. Den gamla – en tonerskrivare – krånglade ständigt, och tonerna var orimligt dyra. Nu har vi en bläckstråleskrivare igen. Den tar tid, men den gör jobbet. Och jag har tid att vänta, hellre det än att krångla med teknik.

Papperskaos och drömmen om ett system

När jag letade efter rätt papper insåg jag något: jag borde ha en dag om året bara för att rensa. Här nere finns papper från 2012! Så gamla dokument behöver jag nog inte spara.

Jag skulle behöva dagar för att sortera upp allting – och sedan ett fungerande system så att jag vet var jag ska leta efter viktiga dokument. Men hur gör man ens det? Hur får man till ett system som faktiskt håller?

Har du tips? Hur gör du med dina papper? Jag tar tacksamt emot råd!

Dags att ta tag i det

Nu ska jag fortsätta gräva i pappershögarna och se hur mycket jag orkar idag. Det kommer nog ta flera dagar. Men nu har jag i alla fall börjat.

Ha en fin dag, ta hand om dig – och tack för att du läser!

#vardagsliv #egenomsorg #revisorn #papper #struktur #källarreflektioner #småsteg #malixblogg

Lovet är slut – men här hemma känns det som att vardagen inte riktigt landat än. Medan resten av familjen sticker iväg till jobb, skola och gymnasium, är jag kvar här hemma. Tjänstledig. För att lillkillen har flyttat in. En ny fas. En varm, rörig, omtumlande och fin fas.

Att planera om – från schema till spontanitet

Från stressiga arbetsdagar med scheman och möten till en vardag där tempot styrs av helt andra behov – det är en omställning.

Jag är van vid att planera för jobb – tidiga pass, sena pass, möten och rutiner. Nu handlar planeringen om något helt annat. Nu är jag hemma på dagarna, och hemarbetet har blivit min vardag. Tvättkorgarna vittnar om att vi är fler hemma nu. Och ibland är det jag som får sätta fart på maskinen när gymnasieflickan har annat i tankarna. Lillkillen? Han är för liten än – så där får jag ta kommandot helt.

Men det handlar om mer än tvätt. Det handlar om att väcka, påminna, fixa frukost, borsta tänder, se till att alla har kläder på kroppen och kommer iväg i tid. Och så allt det där andra – samtal, planering, matlagning, städning. Hela vardagslivet.

Vården om mig – också viktig

Men mitt i allt det där så finns jag. Jag märker att jag smyger runt här hemma i pyjamasbyxor hela dagarna. Det ska det bli ändring på. För visst vill man inte vara hon som glider omkring i mjukiskläder hela tiden?

När familjen är iväg vill jag hitta små stunder för mig själv. Promenader ska få ta plats. För att ta hand om kroppen, andas och få in lite luft i systemet.

När morgonbaden uteblir

Mina härliga morgonbad får vänta ett tag. Livet ser annorlunda ut nu. Mornarna är fulla av ”borsta tänder”, ”hitta strumpor”, ”kom i tid till skolan”.

Att bada i sjön ensam har jag lärt mig att inte göra. Jag vet att jag mår bra av promenader, men jag behöver oftast ett mål – en plats att gå till, något att upptäcka. Kanske ska jag börja gå till samma bänk varje dag, bara för att sitta där en stund?

Jag har funderat på om mitt staffli ska få lite mer utrymme igen. Målarlusten bubblar i mig, och nu finns ju tiden. Matlagningen från grunden fortsätter, men det gjorde jag även när jag jobbade. Det är något jag gillar, det där att laga mat med omsorg.

En bok i öronen, en katt vid fötterna

Ofta har jag mobilen med mig. Mest för att kolla aktier – lite kuriosa så där. Men Shokz-hörlurarna är ständigt på. En berättelse i öronen gör gott. Tystnaden får gärna vara där också, men just nu trivs jag med sällskapet av en röst.

När huset är tomt och det bara är jag och katten här – då är det nästan magiskt. Ensamheten mitt på dagen känns som lyxtid. En tid där jag inte blir avbruten om jag inte vill. En tid för reflektion och andning. Här bor stunden, just nu.

Mjuka mål – inte måsten

Det låter kanske som att jag har all tid i världen. Men det handlar inte om att fylla varje minut. Det handlar om att låta tiden få vara lite mjukare. Att göra saker utan att skynda.

Det jag inte hinner idag, det får jag göra imorgon. Och det känns faktiskt helt okej.

Jag har en liten dröm om ett växthus – ett sånt där litet glashus som man ställer mot en vägg. Jag har redan hittat platsen i trädgården. Frågan är bara om jag får ihop det? Vi får se.

Men en sak har jag bestämt. Denna vecka ska jag bjuda mig själv på en promenad varje dag. Oavsett väder. Minst 30 minuter i friska luften. Jag behöver bara hitta ett mål med promenaderna, för jag har svårt att gå ”bara för att”.

En ny rytm att växa i

Så här ser mina dagar ut just nu. Lite långsammare, lite mer pågående. Jag är mitt i något nytt, och det är både fint och förvirrande. Men mest känns det… riktigt. Som att jag är där jag ska vara, just nu.

#vardagsliv #egenreflektion #tjänstledig #morgonpromenad #mammaliv #ensamtid #egenomsorg #pyjamasbyxorochpower

Maska för maska – om envishet, stickning och ADHD

Det är något särskilt med stickning. En rörelse som upprepar sig, maska för maska, varv efter varv. Ibland går det fel, och då får man repa upp – kanske till och med börja om från början. Och ändå fortsätter man. Kanske är det just det som gör det vilsamt. Att få lägga händerna i något som inte kräver perfektion, men som ändå belönar tålamod.

En motrörelse till en stressig värld

I en värld där allt ska gå fort, där resultatet ofta väger tyngre än processen, är stickningen som en mjuk motrörelse. En plats där jag får vara långsam. Och i varje maska – en liten tröst. Ett andetag. En påminnelse om att det är okej att börja om. Hur många gånger som helst.

Upprepningar, tålamod och en kofta som vägrar bli klar

Det kan jag verkligen säga – jag har börjat om. Flera gånger. Hela arbetet jag stickade igår repades upp för att jag inte var helt nöjd. Tankarna gick direkt till: ge upp, börja med något nytt istället. Men nej. Jag vet inte hur många gånger jag repat upp, men det ska bli en kofta av detta. Oavsett vad.

Jag brukar lägga undan och starta nya projekt. Men något är annorlunda nu. Kanske är det envisheten. Kanske har jag blivit mer vuxen – eller mer motiverad av att faktiskt lära mig konsten att sticka patent.

Envishet, resultat och ADHD – en oslagbar (och ibland frustrerande) kombo

Envishet kan vara både en superkraft och en bromskloss när man lever med ADHD. För mig har den ofta dykt upp när något måste gå, trots att hela kroppen skriker att ge upp. Men med ADHD kommer också en rastlöshet. Det finns en inre röst som gärna vill börja om. Den vill hitta något nytt och undvika allt som känns segt. Just därför blir envisheten så värdefull – när den lyckas ta plats.

Att hålla fast vid ett projekt, som den här koftan, trots alla upprepningar, är inte bara envishet. Det är ett val att stanna kvar i processen – inte för att jag måste, utan för att jag vill. Resultatet blir viktigt, men resan dit blir ännu viktigare. För varje varv lär jag mig mer. För varje misstag växer tålamodet. Och kanske är det just här ADHD:n och envisheten möts. I det där mellanrummet där viljan att skapa något och frustrationen över att det tar tid krockar – och jag ändå fortsätter.

Att lära sig genom att misslyckas

Min man ställde en fråga: Vet du vad som definierar idioti? Jag skakade på huvudet. Han svarade: Att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

Men jag gör inte exakt samma sak. Jag gör om – och jag lär. Varje gång. Jag justerar, blir mer noggrann, ser nya detaljer. Patentstickning kräver något annat än vanlig stickning. När jag gör fel vet jag inte hur jag ska rätta till det, inte ännu. Därför är målet att inte göra fel. Och även om jag tappat räkningen på antalet upprepningar – så vägrar jag ge upp.

Kreativitet vid neurodivergent – min plats för vila

För mig är kreativiteten inte bara något jag gör – det är ett sätt att andas. Med ADHD fungerar hjärnan lite annorlunda. Tankarna springer snabbt, känslorna är intensiva, och fokus kan skifta innan jag hunnit blinka. Men just där, i det snabba och intensiva, föds också något fint. En kreativ kraft. Ett behov av att uttrycka, skapa, förstå.

Stickningen blir min paus. Där får jag vara långsam, metodisk, och helt närvarande. Det är som att hjärnan får vila i en rörelse som upprepar sig – maska för maska, varv för varv. Att vara kreativ när man är neurodivergent kan vara kaotiskt ibland, men det är också där envisheten, passionen och nyfikenheten bor. Och det är kanske därför jag inte ger upp. Jag vill förstå. Jag vill lära mig. Har viljan att skapa, om och om igen.

Det är bara att fortsätta

Jag vet att jag ska fixa det. Det bara är så. Envisheten är mitt förnamn just nu. Och i varje maska finns inte bara garn, utan lärande, tålamod, acceptans och en gnutta självläkning.

Slutord

Stickningen blir för mig mer än ett hantverk. Det är en form av återhämtning, ett stilla fokus och en liten seger för varje varv. Och kanske – bara kanske – är det här ett av alla sätt mitt neurodivergenta sinne hittar ro i kaoset. Ett projekt där jag tillåter mig att börja om. Så många gånger det behövs.

Vill passa på att tacka för att du läser min blogg malix.se. Ha en härlig dag och ta hand om dig. DU är värd det!

#StickningOchADHD #Patentstickning #Envishet #Återhämtning #Neurodivergens #KreativitetMedADHD #Stickinspiration #MaskaFörMaska #StickningSomTerapi

Stickning i stillhet

Jag vaknade tidigt och satte mig direkt med stickningen. Nu tror jag – för kanske femtonde gången – att jag har klurat ut mönstret. Garnet börjar ta slut, men nytt är på väg. Tyvärr kommer det nog dröja en vecka innan det kommer fram, med tanke på helgdagarna.

Påskäggjakt i byn

Vid sju väckte jag lillkillen. Det är nämligen äggjakt nere i centrum, arrangerad av ICA här i byn. Han ville inte riktigt gå upp, men innan klockan slog åtta var han igång och nu springer han runt i regnet och letar efter det där gyllene ägget. Om han hittar det väntar ett kilo godis!

Jag får nog svälja min bojkott av ICA för en stund – det här är viktigare. Påskägg får han ju ändå här hemma också. Ungdomarnas ägg är redan gömda, men nej, jag tänker inte avslöja var.

Blom klockor och farmors ord

En särskild glädje just nu är en av blommorna jag fick av grannen i höstas. Hon kom över med två omplanterade växter, och jag har gjort mitt bästa för att de ska överleva. Det verkar som att det lyckats!

Den ena blomman har slagit ut i en underbar rosa klocka, så skör och vacker. Farmor brukade säga att blommor som ges med kärlek överlever. Grannen berättade också att hon planterat dem med just kärlek – kanske är det inte alls min omsorg som hållit dem vid liv, utan den omtanken de planterades med? Det är en vacker tanke, tycker jag.

En stillsam påsk

Idag kommer två av våra barnbarn hit för att hämta sina påskägg. Ett ägg ska vi lämna bort – Alfreds. Han ville fira påsk bara med sin mamma i år, utan massa andra människor. Det respekterar vi såklart.

Själva har vi skalat av påsken. Det var ju inte länge sedan jul, så här blir det bara lite påskägg och kanske en god efterrätt efter maten. Inget extra, ingen stress – bara ledighet och lugn.

Vi hade först tänkt oss en tur med husbilen, men regnet gör att vi stannar hemma. Det känns faktiskt ganska skönt. Bättre att vara inne och gå ut mellan dropparna än att ge sig ut i det här vädret.

Husbilen får vänta

Kanske låter jag bortskämd nu – det är ju inte alla som har en husbil eller ens möjligheten att välja. Men jag får väl vara det lite då. Jag trivs hemma när regnet smattrar mot rutorna och vi får umgås i lugn och ro.

Slutord

Påsken får vara stilla och enkel, fylld av stickning, regndroppar och glädjen i ett blommande fönster. Kanske blir det en liten husbilstur när solen tittar fram igen. Till dess – njut av påsken, på ditt sätt.

Att fira påsk i husbilen Lvl^2

Alfred och hans intresse för djur

#GladPåsk #Äggjakt #Stickning #Barnbarn #Påskfirande #Husbilsliv #BlommorMedKärlek #Vardagsglädje #MalixBlogg

Inledning

Att leva med ADHD innebär många styrkor – kreativitet, energi och ett stort hjärta. Men det finns också sidor som gör det lite svårare att navigera i det sociala. En sådan sak är ärligheten. Den där ofiltrerade, innerliga ärligheten kan kännas som en gåva i rätt sammanhang. Ibland leder den till en efterhängsen känsla av skam. I det här inlägget vill jag sätta ord på just det.

Det är en reflektion som föddes efter ett fint möte – ett sådant som blev helt rätt i både samtal och känsla. (Läs gärna om den kvällen här.)

När ärligheten flödar – och hjärnan inte bromsar

Jag gillar samtal. Jag gillar när det bubblar, när tankar får ta plats och hjärtat får tala. Men ibland pratar jag för mycket. Jag berättar mer än vad som är ”norm”, jag glömmer att det kanske finns osynliga gränser. Och efteråt kommer den – skammen.

Det där gnagande lilla monstret i bakhuvudet som viskar:
”Varför sa du så mycket?”
”Det där var nog för personligt.”
”Du borde ha varit lite mer… lagom.”

Just den där självkritiska rösten är en följeslagare för många av oss med ADHD. Vi pratar innan vi tänker. Vi känner in efteråt. Vi bär ofta med oss känslan av att ha tagit för mycket plats. Detta sker fast vi egentligen bara varit oss själva.

Skam som följeslagare

För mig är det ofta så här: Efter ett samtal känns bra i stunden. Sedan kommer en slags baksmälla av skam. Inte alltid för vad som sagts, utan hur mycket som sagts. Och det blir så dubbelt – för samtalen betyder mycket, och jag vet att jag är ärlig och varm. Men ändå: tankarna kommer.

Det är som att hjärnan glömmer bromsa, och sedan vill slå ner på mig för att den inte gjorde det. Det är tröttsamt – och sårbart. Men det är också en del av hur jag fungerar, och något jag vill prata öppet om. För jag vet att jag inte är ensam.

När det inte blir skam – utan bara varmt

Men vet du vad? Det finns också stunder då det inte händer. När samtalen bara flyter. När jag inte känner mig för mycket, utan bara rätt.

Precis en sådan stund upplevde jag häromdagen. Jag var på middag hos en före detta kollega, och vi hade inte setts på länge. Trots det tog vi vid våra samtal som om ingen tid hade gått. Och för en gångs skull, när jag åkte hem, fanns där ingen skam. Bara värme. Glädje. En känsla av att samtalet hade fått vara vad det var – äkta.

Och det, mina vänner, är magiskt. Att få känna sig trygg i sin ärlighet. Att vara accepterad i sitt sätt att vara. Det är sådana stunder jag bär med mig länge.

Avslutning

Att leva med ADHD innebär ofta att vandra balansgången mellan för mycket och alldeles lagom. Men ibland, i rätt sällskap, försvinner den linjen helt – och då får jag bara vara.

Tack till de människor som låter samtal få vara stora, ärliga och utan efterräkning. Ni är guld.

Vill du läsa om det fina mötet och middagen jag nämner? Klicka här: Vänskap, libanesisk mat och samtal som stannar kvar

#adhdreflektioner #adhdochärlighet #vardagmedadhd #adhdhoskvinnor #samtalfrånhjärtat #adhdskam #egenröst #malixblogg #tankaromlivet #neurodiversitet

Igår blev det inget blogginlägg – dagen var helt enkelt för upptagen. Även denna morgon har varit full av göromål. Men nu har jag landat här i källaren, med tid och tanke att skriva. I det här inlägget vill jag dela med mig av en kväll som gav både glädje och god mat. Den kvällen innehöll också ärliga samtal – sådana som stannar kvar i hjärtat länge.

När kollegor blir vänner – ett oväntat möte

Igår träffade jag en före detta kollega. Egentligen är personen fortfarande min kollega. Eftersom jag är tjänstledig just nu, jobbar vi inte tillsammans för tillfället. Vi har aldrig umgåtts privat tidigare, men efter många samtal via sms bestämde vi oss för att ses.

Hon bjöd in mig till sitt hem – och vilken kväll det blev! Maten hon lagade var något utöver det vanliga. Med rötter i Libanon bjöd hon på smaker som citron, mynta och sumak. En smakresa som kändes som första klass till himlen! Vi båda älskar att laga mat, men våra kök är så olika, helt olika preferenser. Det gör det ännu mer spännande.

Samtalen som aldrig tar slut

Trots att det gått ett par år sedan vi sågs sist, var det som om vi just avslutat ett arbetspass. Vi bara fortsatte där vi slutade. Det blev en kväll fylld med skratt, skålande (med alkoholfria alternativ) och samtal på djupet.

Jag är en människa som gillar att prata. Ibland kanske lite för mycket och för ärligt. Oftast efter sådana möten smyger sig känslan av skam in – som om jag gett för mycket av mig själv. Men igår var det annorlunda. Det fanns bara en varm, härlig känsla av närvaro. Samtalet var ärligt, men ändå tryggt. En magisk känsla.

Att leva med ADHD – när ärligheten blir både styrka och sårbarhet

Jag har alltid varit en människa som tycker om samtal. Att prata, lyssna, och dela tankar. Men ibland, särskilt när jag känner mig trygg, kan jag bli väldigt öppen. Nästan för öppen. Det är som att det bubblar upp allt på en gång – jag glömmer bort att hålla igen, att filtrera.

Det är något jag ofta kopplar till min ADHD. Den där intensiva närvaron är stark. Engagemanget i samtalet är stort. Och så kommer känslan efteråt. Skammen viskar att du borde nog inte delat så mycket. Tankarna som kommer som ett eko: ”Du får inte ta så mycket plats. Skärp dig till nästa gång.”

Men vet ni – den där känslan kom inte igår. Den var frånvarande. I stället fanns en varm, trygg känsla kvar. En känsla av att det var helt okej att vara jag. Ärlig. Öppen. Spontan. Och det är något alldeles särskilt med sådana möten – där man får vara just det, sig själv.

För mig är det viktigt att våga prata om det. Om hur ADHD påverkar mina relationer, mitt sätt att uttrycka mig, min självbild. Att känna sig ”för mycket” är något många av oss med diagnosen brottas med. Men där finns också min styrka. Den finns i ärligheten och i att våga vara genuin, även när det skaver lite.

Äkta omtanke i det lilla

Idag har jag tänkt mycket på vår kväll. Jag har kommit ihåg hur omtänksam hon alltid var på jobbet. Hon påminde mig om att vara rädd om min rygg och höft. Ofta mer än vad jag själv gjorde. Det är sådana detaljer som visar genuin omtanke, och som man bär med sig långt efteråt.

En dag hemma med samtal och solrosor

Dagen idag har varit enkel, men fin. Tvätten har fått hänga i trädgården och vi grillade på altanen. Det har varit samtalets dag, även här hemma. Jag och lillflickans pojkvän pratade länge i morse, medan hon hade annat för sig. Vi hann med att prata politik, körkort, jobb, kriminalitet men även om olika trosuppfattningar. En spännande morgon helt enkelt.

Kommer ni ihåg trädgårdsdagen och lillflickan jag skrev om i helgen? – solrosorna som lillflickan odlade börjar titta fram! Vi gick ut och kikade på dem idag, och hennes stolthet var tydlig. Det är i sådana små stunder jag inser hur härligt livet faktiskt är. Jag har blivit riktigt bra på att stanna upp och tänka efter – och känna tacksamhet.

Slutord.

Idag på morgonen åt jag av mina doggybags, jag fick med mig från gårdagens goda mat. Ännu en gång åkte jag till himmelen bara genom att äta den goda salladen. Hummusen ska jag njuta av nu när inlägget är klart. 🙂

Ibland är det de där små mötena, middagarna, samtalen – som skapar de största känslorna. Vänskap, omtanke och livets enkla glädjeämnen får ta plats i dagarna, och jag är så tacksam för det. Tack för att du följer min resa här på malix.se – det betyder mer än du tror.

Ha en riktigt fin kväll

Lev idag just nu, igår finns inte längre här mera än i minnen. Morgondagen kommer först i morgon och ligger där borta i framtiden. Visst är det spännande med där borta i framtiden…

#vardagsglädje #vänskap #ärligasamtal #libanesiskmat #malixblogg #tacksamhet #livetidettbubbelglas #samtalfrånhjärtat #adhdlens #solrosprojektet #morgonreflektioner

Vårens doft, en ny kran – och en känsla av kontroll

Det luktade gödsel ute igår. Så där tungt, överallt, som det gör när jorden vaknar till liv. Och samtidigt, mitt i alla dofter och intryck, skedde något litet men betydelsefullt här hemma: maken installerade en ny kran i husbilen. Den gamla läckte och gick inte att laga.

Nu sitter där en ny – fin, stadig och faktiskt lite lyxig kran. Det var jag som sa att den skulle vara lite snyggare den här gången. Maken letade billigaste varianten, men jag sa: den ska inte bara fungera, den ska kännas också. Och det blev så mycket bättre.

För någon som mig, med ADHD, kan såna detaljer vara viktigare än man tror. En ful, krånglande kran kan skapa stress och irritation varje gång jag ser den. Men en som fungerar, som dessutom är fin – den skänker lugn. Detaljer betyder mycket i en snurrig hjärna.

Påskplaner med husbilen och glutenfritt bröd

Vi har inte riktigt bestämt vad vi ska göra under påsken. Kanske en liten tur med husbilen. Kanske Ulricehamn – dels för att det är mysigt där, men också för att där finns ett glutenfritt bröd som på riktigt är gott att äta. Det säljs bara på vissa ställen, och en av dem är ICA i Ulricehamn.

Och ja – jag vet. Vi bojkottar ICA. Men när det inte finns alternativ, så kanske det får bli ett undantag. Bara brödet. Inget annat.

Bojkotten: Ett val för att visa att vi fått nog

Vi har börjat tänka mer medvetet här hemma. Det började med ICA,Coop Willys, Citygraoss, Lidl blev Ida och Arla och Findus. Men nu denna har det utökat till ICA, Willys, Arla, Findus, Kronfågel. Det är inte en bojkott för sakens skull, utan en protest mot hutlösa priser och ett system där konsumenten alltid får ta smällen.

Vi pratar mycket här hemma. Är det verkligen hela Arla vi ska undvika – eller är det just smöret som blivit orimligt dyrt? Går det att ersätta med olja? Jodå, det har gått. Tills olivoljan också blev svindyr. Så nu letar vi nya alternativ. Raps? Solros? Det blir nästan som en hel vetenskap bara att planera matlagningen.

När ADHD och vardagsstress möts

Det kan verka smått för andra – en kran, en bit bröd, en flaska olja. Men för mig, som lever med ADHD, är det ofta just de små sakerna som skapar struktur eller kaos. Att bojkotta, att välja rätt kran, att planera en påskresa – det är mer än vardag. Det är sätt att få kontroll i en tillvaro som annars lätt flyger iväg.

Slutord: Små steg, stora tankar

Jag gör så gott jag kan. Tänker på vad jag köper, vad jag stöder, och hur mina val påverkar både världen och min egen vardag. En ny kran, ett brödval, en olja – det är kanske små saker, men tillsammans säger de något om vad jag står för.

Är du med i bojkotten? Hur tänker du kring den? Dela gärna dina tankar med mig.

Relaterade inlägg

Om en liten kamp i matbutiken – och varför vi säger nej till vissa varumärken

#ADHDivardagen #Livsmedelsbojkott #SmåValStoraTankar #Husbilsliv #GlutenfrittBröd #Påskplaner #MalixTankar #StillhetOchStruktur

Lev idag just nu Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.