Meditation

I morse vaknade jag med en känsla av sot i tanken. En känsla som gav mig sorg i sorger. Vet inte hur jag ska förklara men tänker ändå göra ett försök. Det var en känsla av sorg för självaste sorgens skull, pills kan man säga så? Jo då, jag kan det. Jag vaknade, fixade till kaffet och körde igång diskmaskinen. Käkade en macka, där efter gick en påpälsad jag och en redan pälsad hund ut på promenad. Idag skulle jag prova meditation, medans jag var ute. Det började bra, den första vägen i nästan en kvart, tänkte jag bara på hur jag andades. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Efter en kvarts gång kom jag på mig att fundera på hur mycket klockan var. Stannade upp promenaden, kollade in mobilen och sedan nya tag.

Efter en stund igen ramlar det in ord i mig.

”Men lilla vän, du behöver gråta de där gamla tårarna. ”

Kom på mig själv att jag sa högt för mig själv, ”Jaa, det behöver jag verkligen göra!” Nu var det ju relativt tidigt jag var ute, så jag behövde inte vara rädd för att någon skulle höra. Och skulle det vara så att någon hörde så hade jag inte brytt mig så mycket ändå. Det skulle ju kunna varit så att det var hunden jag pratade med. Funderade en stund på vilka av tårarna som det var jag behövde gråta ut. Kom sedan fram till att det kanske var så att det bara var gamla tårar som skulle ut, då spelade ingen roll vilka eller vad det var för överskrift på tårarna. Det var liksom Gråtandet som var det viktiga. Efter alla dessa tankar, och regnet som smattrade emot mina kinder så var jag och Flap hemma igen. Min inre rösts flicka verkade trots de ogråtna tårarna lättad, av tillåtelsen i att du får gråta dina tårar du. Kanske var det regn blandat med tårar eller så verkade regnet som tårar istället för de tårar som liksom var innestående ännu.

Vad vill jag säga med det här inlägget. Vet inte eller jo det vet jag. Jag tror det är viktigt att vi tillåter oss att ibland krypa in i oss själva och tillåta oss att vara ledsna. Tillåta oss själva att gråta de där tårarna som vi ibland har kämpat med att inte ha och inte visa. Jag tror att i alla fall jag själv måste få vara den där lilla ledsna flickan ibland eller den där ledsna kvinnan som sörjde att hon inte var den som hon trodde alla andra var. Själv lekte jag ju bara att jag var vuxen och klok. Visste ju att leken kunde ta slut då någon kunde ha avslöjat mig och hittat till min inre oklokhet och ovuxenhet. I dag har jag ju låtit mina spöken visa sig och tänka er att de spöken som kom fram försvann i ljuset och visade sig vara lögner och osanningar tagna ut inbillningar och uppfattningar. //malix


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook