Dagarna efter….

Två dagar utan att jag bloggat. Flera dagar väldigt länge till och med, utan att jag badat. Torsdag, Miénères sjukdom utan bad. Fredagen trött så jag känner mig nockad, och Alfreds kalas plus sova i husbilen.

Igår ha soffhäng med dotter och trött, plus två filmer på rad och en tur med husbilen till Melleruds Vita Sannar. Husbilkväll där jag sov mest.

Idag hem från campingen packa ur bilen, tvätta, och sola i trädgården. Lite Prosseco och Apperol i glaset och söndagsgrill med maken. Hänga tvätt mellan varven och lufta tomaterna och gurkorna. En härligt härlig Söndag, där Miéneres sjukdomssymtom var helt borta. Men anfallet i torsdags höll alltså i sig i symtom tills igår. Idag kände jag inte av någon svajighet eller tröttheten, som bott i kroppen. Nu så här i efterhand inser jag att tröttheten som var oändligt trötthet, är en symtom från torsdagens anfall.

Fult ord, jag vill inte vara med i just dom känslorna och symtomen. Jag vill inte. Fast det spelar ju ingen roll vad jag vill, utan det är att inse läget. Behöver inte gilla det, utan bara acceptera att det ibland blir så. Får lära mig att uppskatta dagarna emellan dom där vidriga anfallen. Gå från rädslan som gör sig påmind, dagarna efter. Det går inte att sticka under stolen med rädslan, att den har börjat bygga bo i mig. Tänk om det händer när jag jobbar, tänk om det händer då jag kör bil, tänk om…. tänk om…. Just dom där tankarna hjälper mig inte, det har dom aldrig gjort och kommer aldrig att göra….

Jag måste nu hjälpa mig själv att hitta tillbaka till det som var innan torsdagen. I veckan ska jag till Stockholm på utbildning, i detta bor rädslan. Men jag vägrar, på riktigt vägrar att stanna hemma. Bara för att jag är rädd för att det kan komma ett anfall. Nej kommer inte på frågan. Jag har lovat mig själv att inte tänka på det och lovat mig själv, att när rädslan upptäcks så ska jag genast mot bort och backa ur känslan. Jag vill inte bli inlåst i mitt hem, bara för att jag är rädd. Nops no, no…. inte jag inte. Här ska jobbas med att acceptera och låta tiden då det händer, vara rädslor inte där emellan. Här ska jobbas om det så blir på heltid med KBT tankarna som behöver få rum i mig.

Ha en fin Söndag. Lev just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller och just nu svalkar drinken jag har i glas och soffan väntar. Just nu gäller.