En kortare tur blir det

Det blev bestämt att vi skulle åka iväg igen. Maken har inte upplevt Norge tillräckligt. Han åkte bara hem för att googla lite känns det som. Nu är vi på väg igen. Enligt makens plan är det tre fyra dagars tur. Maken har packat in och fixat till med påfyllning av vatten både i bilen och i Donjodunken. Jag gillar mitt Färgelanda vatten och vill inte fylla på mina vattenflaskor med annat vatten.

Stopp för handla.

Eftersom det var panikpackning av mat, fick vi handla lite på vägen. En gång för många år sedan lagade jag till en gryta när vi var i Gävle. Någon gång om året försöker vi laga till samma gryta igen. Tyvärr blir det bara en tribute gryta för den blir aldrig lika god. Oftast är det så när man lagar på en höft. Men idag ska jag göra ett försök igen. Fast jag har uteslutit nötköttet och bytt ut det till fläskkött i stället. Detta för att min magen inte längre tål nötkött.

Statistik

Vi satsar på att landa i Dombås redan idag. Kanske blir det i natt. Tur att maken kör och jag är bredvid. Jag som sa att jag inte skulle docka flera husbilar igen. Blev det annat när jag satte mig här i bilen. Har redan dockat en del bilar. Jag dockar alla vi möter på vår väg. Något fanns det i att ha koll på mötande bilar.

Värmland är vackert.

Just nu sitter vi och åker genom Värmland. Det finns mycket att uppleva och se även här. Det är väldigt vackert. Många fina stället att stanna till på, kanske till och med sova på under natten. Men vi är för nära hemma ännu, maken tänker köra länge. Vilket han gör ibland. Förra året körde han hela vägen från Vilhelmina till Färgelanda. En nittio mil kan han smetta av i ett sträck.

Men vare sig min rygg eller min höft klarar av sådana sträckor bra. Jag får be om rörelsepauser mellan alla mil.

Nog för nu, Lev idag just nu. Igår finns inte kvar…

På återseende.