Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.
Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.
Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit?
Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.
Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla
Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu.
Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.
Men ändå kommer tankarna:
Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.
Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?”
Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.
Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns.
Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom.
Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.
Att fortsätta leva, mitt i galenskapen
Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver.
Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.
Men jag slås av en tanke.
Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör?
Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?
Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull.
Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.
Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker.
Det händer – oavsett vad vi gör.
Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.
Länk till aktuell information om konflikten:
SVT Nyheter – Israel och Iran
(Uppdateras regelbundet med pålitlig information från svenska public service.)
Avslutande ord
Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa.
När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla.
Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd.
Motstånd mot hatet, mot hopplösheten.
Så vi fortsätter leva.
Med omtanke, med respekt.
Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.

Hashtags:
#KrigOchFred #IsraelIran2025 #BarnsTrygghet #LevaIOron #Solidaritet #HoppIFörvirringen #RespektFörLivet #TankarOmVärlden #MalixTankar #HärOchNu
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.