Författare: Carina Ikonen Nilsson

Snö så långt ögat når, idag stannade jag hemma från badet. Tänkte att jag istället kunde gå ut och rulla mig i snön. Men där trädde tråk och mes Tanten i mig fram. Berättade att det är bättre att ta en dusch, ta på kläder och göra en helt vanlig morgon utan några extra vakanser. Gick förbi vårt gym, behöver dammas där inne. Funderar på hur länge det ska stå där och ge mig dåligt samvete. Finns det någon som är intresserad så finns det massvis med bra saker där inne om man vill ha gym hemma.

Jag har tänkt mig göra om gymmet till målarrum. Eller mera ett hobbyrum. Mitt målarrum där uppe får bli ett sova-över rum. Idag är det jobb igen. Igår åkte jag hem från jobbet var hemma runt 11. Just nu känns det som jag varit lång ledig. Vilket är en härlig känslan.

Fast jag misstänker att helgarbetet kommer ta bort den där långledighetskänslan. På söndagen kommer tröttheten bo där i kroppen hela dagen. Innan helg har jag en ledig dag att se framemot.

Imorgon om snön tillåter sig hålla borta under natten kommer jag igen åka till badsjön och fylla kroppen med energi. Längtar redan. Nog för idag ha en fin dag.

Lev idag just nu igår finns inte kvar och morgondagen kommer först imorgon. Just nu gäller.

Jag tänker mig ett fortsatt inlägg på det jag skrev om vad gör du om fem år? Hur kommer det sig, att unga människor, inte förstår deras värdefullhet? Vad är det som format dom till att inte duga? Nu tror jag inte det är en , som ställt till det.

Utan jag tror det är många saker, som gjort att någon tappat tron, på sitt egna värde. Borde inte det vara vårt vuxna ansvar, vårt allas vuxna ansvar att se barn och ungdomar i deras ljus? Inte bara föräldrar, utan vi alla. Dagisfröken på sitt jobb, förskolepersonalen, fritidspersonal, skola, föreningar mm. Vi som bor granne, vi som bor i området, mor och far föräldrar, bibliotekspersonal, kassabiträdet..

Ja alla Borde vi inte se, och om vi inte kan hjälpa, se till att i alla fall den där lilla killen tjejen, se till att någon tar hand om den lilla? Kassabiträdet kan kanske inte göra så mycket, mera än att se säga hej, så du är här igen, bibliotekspersonalen lika så.

När ungdomar i sin barndom, inte har den där känslan och kunskapen om att hitta kamrater, så bli det i utanförskapet han /hon hittar andra lika. Deras likheter handlar då om att inte tillhöra, inte ha en kamrat, vara utanför. Även om det inte uttalas. Där i hittar de tillsammans med gänget en gemenskap i sin grupp. Tror nu inte det är enkelt, att få tillhöra just utanförskapets gemensamhet. Utan jag tror du måste tillföra, saker i gruppen. Där duger det inte med att bara vara, utan på något sätt måste du prestera, visa upp din osårbarhet, egentligen är en stor sårbarhet som sitter utanpå, ditt skinn. Här måste du visa din styrka i formen, av att göra saker du inte vill. Det måste du kanske även i andra konspirationer, men här tror jag det är ännu mera sådant. Du måste ta dig in, på mindre bra premisser. Vad tillför du. Här får du klä på dig en roll, som egentligen ingen vill ha. Ingen skulle våga själv. Men tillsammans blir vår besvikelse, vårat hat, mot vad vi innan upplevt, fått klä sig i roller som är tuffa, skiter i, röker på, slår ner, stjäl, till sist skjuter.

Vad hade hänt, om man redan då den lilla killen/ tjejen var tre fyra år, hade reagerat? Nu leker kanske barn inte tillsammans då, i den åldern. Men det går att se, jag vet det. Hur vet jag det? Jo, för jag är en av dom som sett, men inte förstått. Inte vetat om vad jag borde- skulle göra. Fröknarna på förskolan borde även dom, gjort. Skolpersonal borde gjort och sedan alla de där andra ,som även dom har ett ansvar. Även om vi inte kunde skapa kamratrelationer, för dessa barn så hade vi ett ansvar.

Ansvar som handlar om Jag ser dig, du är värdefull, betydelsefull, det är kul att prata med dig, du har så kloka tankar, jag ska hjälpa dig, så du kan få gjort det där vi kräver av dig. Jag blir glad av att se dig. Ja allt det där som vi faktiskt kan se.

Även det där som vi även sedan ser. Jag ser att du är ledsen, det som gjordes, är inte alls rätt att det gjordes. Vill du att vi ska snacka en stund. Jag finns här… Jag ser att du gjorde, det du gjorde tycker jag inte om men, jag tycker om dig. Du är värdefull, Jag såg att du försökte, tuffa till dig, Du behöver inte det. Du duger som du är. Jag såg att du satt ensam. Nästa gång jag ser det, kommer jag och sätter mig hos dig. Det finns så mycket som vi kan göra, men som vi inte gör. Varför gör vi inte, varför blundar vi och inte vågar se.

Jag tror att det är många barn, unga tonåringar som hade önskat att vi vuxna hade gjort. Hade varit där, hade vågat se, hade vågat fråga. Hade vågat reagera! Jag skulle vilja att vi nu tar ansvar, hittar mod som vi borde haft för länge sedan. Tar tag i det som är vårat vuxenansvar och reagerar! Tack för att du just du orkade läsa alla dessa ord. Nu kör vi, nu gör vi.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt!

Ett vinterlandskap ligger här utanför mitt fönster. Plogbilen har varit här men, en väldig snövall för att komma ut på vägen. Idag hade jag med mig efter-tänket. Eller så var det makens eftertänk, jag fick med mig av bara farten. Eller så var det nog maken och mina badsystrar, som gav mig klokheten. Ingen ära åt mig alls egentligen.

Varför? Jo, för att jag förberedde mig för badet nu på morgonen. När jag gick in i sovrummet efter mitt kaffe sa jag till maken som sov, jag åker till badet. Han vaknade till och frågade om jag verkligen skulle det. Han sa det kan bli krångligt, jag kan inte komma och hämta dig om du kör av vägen. Vi har bara en bil, så det visste jag. Tog på bad morgonrocken och tänkte hm, dumt kanske att åka iväg och bada. La i badskor i min lilla ryggsäck, som jag har med till badet. Tänkte att jag skriver och frågar mina badsystrar, hur det ser ut på vägarna. En av badsystrarna svarade snabbt och skrev, att det antagligen inte är plogat in till sjön, så idag hoppar vi badet. Jag gick in i sovrummet igen sa till maken, att det inte blev något bad. Tror han blev lite lättad av mina ord. Tog på mig min andra morgonrock och gick ner till källaren för att blogga i stället.

Vad ska jag nu blogga om när jag inte har mitt bad att dela med mig av? Kanske om att jag inte gillar att snön hittade hit igen. Jag som är i vårkänslorna och allt. Nej det får vara.

Jag tänker på alla skjutningar och alla dessa ungdomar, som bär runt på vapen. Alla dessa unga män som är kungar i den kriminella världen. Kungar över brottsligheten. Vad är det att vara kung över? Frågar jag mig. Den frågan har varit en väsentlig del av många dagar. Dessa ungdomar som rappar och sjunger om kolten och poff poff poff. Förstår dom att det är liv, dom tar? Förstår dom att det dom håller i sin hand, ger vågor på vattnet? Inser dom att den människa, dom stjäl livet ifrån har en familj, vänner som genom att trycka av, stjäla liv förändrar livet för många? Har hört om ordet makt i sammanhang. Makt över att bestämma om liv och död. Förstår dom att det är en makt som är falsk? Respekt säger dom. Respekt? I mig blir det en dålig klang av respekt, som inte alls handlar om respekt. Utan om rädsla och missmakt.

Vem fan har rätten att bestämma över liv och död. Unga män som lever där ute, leker med vapen, stjäl liv. Det är deras vardag. Hur blev det så? Hur och varför, blev det så? Unga män som egentligen skulle vara fulla av framtidsdrömmar som ska strävar efter mål i livet. Ungdomar som borde ha en bred och ljus väg, där dom har drömmar, ambitioner om en framtid.

När man frågar dessa ungdomar idag, vad dom gör om fem år, så visar det sig att dom har inga drömmar, dom har inga förhoppningar om att det kommer att bli bra. När jag frågade ungdomarna för 15 år sedan vad dom gör om fem år, då blev svaret att: om fem år har jag kanske gjort klart den där utbildningen. Då har jag körkort och ett jobb. Eller då har jag avancerat och blivit chef över…. Idag tittar dom konstigt på mig. Tycker att min fråga är konstig, vad vet dom, om vad dom gör om 5 år, då kanske jag blivit skjuten.

Tänker jag ett steg längre, kan det till och med bli så att då kan jag ha blivit skjuten. Inte för att jag lever i en kriminell värld. Utan, för att jag var på felplats vid fel tillfälle. Det skulle kunna ha varit rätt plats, fem minuter innan.

En ungdom på 16 -17 år, ska den inte den få kunna ha drömmar om att få en utbildning? Lägenhet? Kärlek? Nej tydligen inte, deras drömmar handlar om makten till att äga gatan, en pangpang, och respekt som beror på rädsla. Rädslor går att övervinna säger man, men rädslan över en pangpang är en bra rädsla, som man ska hålla sig borta ifrån. I vårt lilla samhälle bor det förhoppningsvis väldigt få pangpang, men jag är inte helt säker, känner jag. Pangpang finns det ju självklart här med, vi har en del människor här som jagar vilt. Men det är inte dom jag är rädd för.

Jag tror vi måste sluta att leva i vår lilla värld, vi måste se bortanför. Ge våra ungdomar en framtid, där dom bor i känslor som ger dom mål, delmål och drömmar. Ge dom hopp om att världen, livet är till för alla. Vi ska alla få ha hopp, framtidstro och tillit till att det blir bra, det kommer att gå bra.

Nåja, som vanligt får det bli nu, Lev just nu just idag, i nuet. Igår finns inte kvar och är historia. Just nu kan du skapa historian som är där borta i framtiden. Just nu gäller. Idag är första dagen på resten av ditt liv. Ta hand om dig och allt går, du måste våga tro på att det går.