Min  kropp  min själ andas, mind fast det är  trötta andetag.

Mina tankar  och känslor  är helt  slut  men uppfyllda,  påfyllda till max  en liten   grad eller  gram  till  och de  rinner  över.

I vilken vikt  mäter man Känslor?

Ãr det i kg, grader eller   meter?

Nej  det är  nog mera  för  mig i alla fall seismografer   som   kan visas  på en Richterskala.

För   känslor  kan ju  virvla upp,  så att de känns i  kroppen   och min  kropp är min jordskorpa.

Visst är det  så ibland att  känslor kan  skaka om en rätt så regält  presis som en jordbävning.  Jag  har  haft en sådan  upplevelse, inte   en dålig upplevelse utan en  händelse som varit  väldigt positiv.

Tänk   positiva känslor av  en tvådagars upplevelse.

Jag har varit på en kurs  om  nervropsykologiska funktionshinder.

Det   ver en enorm upplevelse för mig,   på  resan ner till  gbg i går  pratade jag  och min man  om kurser och hur  jobbigt det är med  sånt. Man ska  presentera  sig och annat. Min make  tycker  inte  det  är  så  där  jätte kul  med  sånt.   Själv har jag inte ont av  sånt, kanske  beror det  på min adhd eller så beror det  på att jag helt  enkelt inte  tycker sånt är jobbigt….. Men  jag har  ju  andra saker  som jag tycker  e svåra..

Stava till exempel är  ju  som ni  redan märkt ett av mina  problem  och    ett annat  är  ju det  med  SÄ RSK RIVN ING  heheh..

Nu var det inte så att jag hade  tänkt mig   skriva om  problemen utan om  denna  kurs!

Eftersom jag  är medveten  om  min makes  problem med  att synas och att höras  så var min tanke, att  jag håller  en låg profil jag  skall bara  lyssna  och  inte  säga mera  än  nödvändigt……

Ha, ha  hallååååå   hur  tänkte  jag?  Jag har   Adhd!  Och  jag avbryter  människor   så fort jag  får en tanke  i huvudet.   Jag  gör det inte  för  att jag   inte vet, om att  man inte  skall avbryta.  Nej  för jag  är  väl medveten om att  det inte  är  okey att göra det.

Men  Jag  kan inte  hjälpa det. Varjegång jag  går på möten eller  är på något föredrag,  så  har jag en  lång diskution med mig själv  innan kursen eller  mötet.

Att  nu denna  gång skall jag inte   avbryta, jag skall inte  fylla i när  andra   inte  får  fram orden,  jag  skall lyssna   låta alla  prata till punkt  och jag skall inte  säga så  mycket.   Jag är  44 år  jag har  haft adhd i hela mitt liv,  jag har  gått  på  ganska så många möten under hela mitt vuxna liv.

Jag  har  under hela  mitt liv  avbrutit , tränat på att inte  fylla i  andra  människor  ord,   alltid  varje  möte  haft  avsikten att inte  avbryta och inte prata så mycket.  Klarade jag det  tror ni??

NEJ!!!!! inte   denna gången heller  höll jag  min  tänkta låga profil????

Visade jag min  make  respekt  och   matschade   och   gjorde det  jag   borde  göra  för att  han inte  skall skämmas  för mig????

Skäms min man för mig??

Jag  hoppas inte  det,   och jag tror inte  han gör det  men  redan  första timmen  hoppade   det grodor  ur min mun,  jag som hade för avsikt att  tiga om min  adhd, för att min man  inte  skulle  behöva skämmas.  Redan  under   första  raden i min   egen presentation  sa jag att   har en diagnos äter Concerta och bla bla bla,……

Jag  tänker inte ens  be om ursäkt!  Jag är  sådan!! Hallå   det  är  jag  som  person,  och  det  är så  att jag  kan inte  hjälpa det,  det är en del av mitt funktionshinder.

Det är en symtom  av ADHD, det är en egenskap av mig,  en  egenskap som  är en del av mig….  Och jag  tror till och med  att eller  just  nu   så  ser jag det   som en förbannat  bra  egenskap.

Inte  det att jag   avbryter,   det  är inte  bra.

Men  att  grodorna   hoppar ur munnen på mig  som  såpbubblor, det  tror jag  är  bra.   Att  avbryta andra när de  pratar  är inte  bra, men  det bara blir så  jag  kan inte  rå för det.

Just då  i den minuten   så  kommer jag  på något  som jag  vill säga,   och  jag  bara  måste  säga  det  nu,  just  nu!

För   en mindre bra  del med adhd  är  just det,  att  om jag inte säger det  med en gång,  så  är det borta  jag  har glömt   kommer inte ihåg   och   tanken  är  utan  för   min horisont   lika  snabbt som de dyker upp, lika snabbt  är  det  borta  det är därför  jag   avbryter ………….

Jag känner  en stor tacksamhet att jag fick möjligheten att gå denna kurs

Jag känner en stor tacksamhet  till att alla  deltagare  och  ledare  på  kursen var  just  de människor  de var.

Ni var där  för att lära mig saker

Ni var utsända till mig för  att ge mig   viktiga   meddelande   och  upplevelser.

Tack  för  att ni  var  som ni  var,  av  er har jag  lärt mig  massor  av  saker  om mig själv.

Tack  för  att jag  är  en  sådan  härlig,  och impulsiv,   person   som  har  grodor  i munnen  vilka  bara  ploppar ut   i tid och otid.

Tack  för att ni  orkade lyssna  på  mina  grodor.

Tack för  att  ni delade med er  till mig   det   gjorde att jag inte  känner mig  ensam.

Tack  för  att  mitt liv  är så fyllt  av  möjligheter  och möten   med  andra människor.

Jag  skall till  och med tacka  för   ADHD  för  utan adhd  så hade jag inte   träffat  dessa   människor  som var på kursen.

Tack   för  två trevliga   härligt  levande  dagar   där  jag   fick uppleva   så  mycket   tack  för  den möjligheten…..

Nu skall  jag  vila mig  mentalt   och   kroppstalt   resten av  kvällen

Må  gott alla

lev

och

lev  livet  nu

igår  spelar ingen roll

och

imorgon   finns inte   än……

Vilken röst  jag håller på att få låter som jag druckit whisky i   flera dagar.

Nu tänkte jag inte ta upp det här, online utan  mera mina tankar om  något  som är  ganska vanligt.

Tänk en  arbetsplats   två människor i gruppen går inte ihop  i denna grupp.

De  befinner sig på  två olika öar.   De har lite arbetskamrater   runt om kring sig, search   som  gör allt för att inte  hamna i  elden.

En stund   är  man   hos den ena, store   och  i nästa  hos  den  andra.

Hela  gruppen   även chefen  vet  att dessa två  inte  kan dra  jämt.

Men  för att inte hamna i knipa  så  säger man inget. Chefen   gillar inte konflikter   och  tycker inte om att  säga  saker som  kan   ställa  till det.

Chefen skulle  vilja  be  dessa  två  att  knip i hop käften och  gör det ni har betalt för.

MEN  denna  chefen vill  vara en i gänget , vill  vara  en som   man kan lita  på   som   de anställda   tycker   att  vi har en   bra chef,  vi  får  göra  lite som vi vill  bara  vi gör det vi ska.

En chef skall ju faktiskt  se till  ATT ETT ARBETE  BLIR UTFöRT På BäSTA SäTT FåR VERKSAMHETENS BäSTA.

En chef skall  se till att de  anställda arbetar,  göra det  som skall göra,   antingen  på ett bra  sätt  med glädje, eller  håll käften och jobba.  Så krast   det är det man har betalt för.

Gilla läget,   man behöver inte   älska sina arbetskamrater.

Men man behöver  samarbeta  om det  är  det  som krävs!

För verksamhetens bäst  är det som gäller,  sen  om jag inte  tycker  om han eller henne,  har inte  med saken att göra.

Utan min  uppgift  är  i det  läge då jag inte  älskar min  arbetskamrat,   att lyssna,   sätta  gränser   och  se till att samarbeta.

Det är ju inte bara min uppgift,  utan även min  arbetskamrats uppgift.

Han  eller  hon   skall  lyssna,   sätta gränser  och  se till att bidra  till vårat samarbete.

Antingen  gör  vi det  på ett bra  sätt, eller så gör vi det  på ett dåligt sätt.

Det är inte det viktiga,   utan  det viktiga är  att vi utför jobbet som vi har betalt för.

Dessutom är det ju även så   att min  chef,  har  samma arbetsuppgifter.

Hennes  jobb är se till att vi  utför jobbet   för verksamhetens bästa!

Hon behöver inte  sitta  och lyssna  på vare sig  mitt eller min   arbetskamrat,    om hur jag  eller  han  tycker om  varandra.

För  det  är  skit  prat,   vilket inte ingår i en  chefs arbets-beskrivning.

Skulle det nu vara så att jag  och min  arbetskamrat  har ett behov  av  att prata  skit, hos  chefen  så  är  det    chefens uppgift  att vi  gör  det   tillsammans.  Båda  jag  och arbetskamraten och   den  chef  vi  nu  kan  tänkas ha.

En  utbildning  som  jag  gick, där  jag  fick lära mig  om  familjeterapi   våran  ledare  var…..

  Maths Lundsbye sa något som   jag snappade upp.

Arbetsgruppen har den chef som de förtjänar. 

Det är  arbetsgruppens ansvar att se till att chefen  gör det han ska…..

Det finns  lag om att inte mobbning  för  förekomma  i skolan.

Men hur i helvete  skulle vi kunna få  ungarna i skolan att uppföra sig och inte mobbas.

När  inte ens vi vuxna   vågar  vara vuxna nog och  stå upp för  våra  arbetskamrater?

I   vissa arbetsgrupper  finns det  subgrupper.

Vissa arbetsgrupper  måste ha en syndabock,  det måste finnas en   som   gruppen   behandlar illa,  för att de skall känna sig bättre själv.

Men  vad är det  som gör mig  eller dig  bättre,  för att Kalle  är  så dålig?

Hur gör det oss bättre?

På vilket sätt blir vi bättre,  bara för att han  är  så dålig???

Inget,  vi blir inte  bättre,  utan snarare tvärt om.

Vi  blir lika  dåliga,  om  inte sämre.

Vi mår sämre.

För    när vi kommer hem   och ser  oss  spegeln,  så kan vi inte  ärligt  se på oss själva   och säga att…..

Jag har varit  det  bästa JAG KAN VARA IDAG

  Jag har ansträngt mig  för att göra mitt bästa idag.

För  hade  jag  gjort det,  så hade jag ju  i stället lyft upp Kalle.

Pratat med honom ,  sagt  att så här  tycker jag.

Jag  hade  berättat för honom att,  när du sitter en  längre stund på rasten, inte diskar din kopp eller   skiter i att  ta hand om det som vi bestämt att du skall göra.

Så blir jag  arg  och ledsen,   för  jag blir stressad  och skäms över att jag inte hinner med  det som jag borde ha gjort.

Efter som pappren  fortfarande ligger på ditt  bord,  så kan ju inte jag  bli klar med mitt.

Jag blir arg och tror då att du struntar  i  om  vi får gjort det vi ska göra.

Jag vill bli klar med mitt arbete, så jag kan  gå hem  och känna mig nöjd med att jag har  gjort det jag ska.

  Jag   skulle  även   kunnat fråga  hur  Kalle  mår,  jag skulle kunnat berätta  för honom,  att jag inte  mår bra av våran  osämja.

Jag  skulle  vilja ta ansvar,  gör min del  så att vi  får ett bättre klimat  på jobbet.

Jag skulle kunna fråga honom,  om det är  så att  han  blir arg på mig  för något,  att det  är  viktigt för mig att veta i så fall vad  det handlar om.

För det gör att jag   skulle kunna  ta ansvar, och   inte  göra   så,  när  han är med,  eller   tänka på detta,   inte utsätta han  för sådant som gör honom  nervös eller arg.

Hur  kan vi   bli  bättre  av att Kalle misslyckas  eller   slarvar ??

Det  blir vi inte,  utan  om jag hjälper Kalle  bjuder in honom  i gruppens dans,  så blir vi bra   hela  gruppen.

Vad är det som är så svårt med detta?

Varför  finns det  sådana problem,  med  mobbning,  både i skola  och i yrkeslivet?

Mitt svar  blir,  att vi gör inte  vårat bästa!

Inte jag,  inte Kalle  och inte de andra i gruppen,  inte  chefen   och inte  chefens chef eller handledare.

Utan vi  är alla förlorare.

Kalle  mår dåligt,   översittaren mår dåligt,  gruppen runt om kring  har svårt att känna sig hela,  ärliga,  och reko.

Det finns ingen  vinst,  utan endast en förlust!!!!

Om jag  har en högre  befattning, än mina  arbetskamrater   så är inte jag en bättre människa.

Jag är inte  bättre en  den svagaste  länken,   men  ser jag till att stärka  den svaga länken,   så  blir   länken bättre  och  blir en vinst  för hela gruppen.

Om jag har rosa papper  att skriva  på,  vilket  säger att jag  är  lite  högre  och har lite  mera status,   så  är jag  fortfarande  en människa.

En helt vanlig människa,   som  går  på toa, äter,  blir  röd om näsan  när jag  blir  förkyld, det gör inte mig  bättre  än någon annan.

Vi är alla

UNIKA,

UNDERBARA VARELSER,

VACKRA,

KLOKA

   Vi har alla  samma rättigheter,   att  blir  respekterade  för  dem vi är.

  Med eller utan  vackra kläder,  bilar,  eller  fina  höfter,   eller  inte.

Vi  är  egna,  riktiga individer,  som vill  vara  respekterade,   bli  bemötta med   omtanke,  kärlek  och  respekt.

Hur enkelt som helst …

Vad är det som är så svårt med detta???

Jag har ett ansvar över mig själv!

Jag har ett ansvar, över  att kunna se mig i ögonen.

Då jag  står framför spegeln, skall jag  kunna ärligt säga att  idag, tog jag ansvar , visade mina  arbetskamrater   och mig  själv respekt.

Idag kan jag se mig  i ögonen  och  säga att  jag  behandlade alla,  runt om kring mig  med kärlek, omtanke   och visade   mina bästa sidor.

Idag  var jag  den enorma  gudomliga   varelse,  som  jag  är skapad till att vara.

Jag lät alla  runt  omkring mig,  vara lika gudomliga  enorma    varelser  som de  är..   …..

Då har jag tagit mitt ansvar,   då är jag ansvarsfull    över mig,    jag är respektfull mot mig själv.

Jag  är kärleksfull emot mig själv,   när jag låter  andra människor  får  vara som de är,  det  gör att jag  kan vara som jag är.

Det är ju  egentligen så väldigt enkelt.

VI kräver att våra barn inte skall mobbas,   vara dumma,  retas   och att de skall sköta sig……

Barn gör inte som vi säger,  de gör som vi gör

Så länge som vi själva inte kräver det av oss själva,   så kan vi inte  kräva det av  våra barn ….

Jag kan inte  förändra någon annan människa……