Etikett: Barn

  • Flickor och ADHD

    Nu verkar det som det kommer att bli flickornas tid inom forskningen inom ADHD. Kan det vara så?

    Tänker ta upp det som jag läste i Göteborgsposten idag, try det är så otroligt viktigt.  Flickor och pojkar har olika sätt att förvalta sin adhd.  Jag skrev om det i min bok,  i mina föreläsningar tar jag upp det.  Jag har så mycket erfarenheter av det  som Svenny Kopp visar på. Det är så otroligt viktigt för det gör ont  att leva i okunskap och att bara veta  att man är annorlunda, och utanför. Mobbing, misslyckanden, dyslexi och så mycket annat lidande lägger vi flickor i magen.
    Där bor det tills vi glömt av att det finns, gnager och tar sakta bort allt som är bra med ADHD.  Vi kämpar febrilt med att i massor försöka  vara Normala och inte glömma,  vara som alla andra.  Jag har pratat om det i flera år, har 40 års erfarenhet. Vi går liksom inte ut och slåss, eller har sönder, det som slits sönder är istället oss själva.  Självkänslan dör eller blir inte född, för vissa av oss, självförtroendet  föder vi på andra sätt där vi i oss blir mindre och mindre. Våra flickor är  viktiga, vi måste ta hand om dem. Flickor, kvinnor påsidan av i det utanförskap och ibland tillhörande sidospåren faller längre ner än våra söner.  Flickor tar mera stryk.  Dessutom ställs det på något sätt mera krav på oss.  Läs mera i artikeln som finns i Göteborgsposten.
    Vi behöver göra massor, upptäcka, se och bekräfta.  Vi måste bli mera uppmärksamma , skolan och  de utredande instanserna måste lyssna på oss föräldrar. Själv mins jag för några år hur jag liksom tappade andan, fotfästet och tog till mig professionens omdömen. Där jag blev dålig mamma, tokig och skulle välja mina konflikter.
    Tre års lidande till, innan jag och familjen fick en ny tid, till BNK i gbg i stället för Uvalla.  En tydligare och djupare förståelse,  gav oss krafter att orka och våga.
    Idag vet jag,  och jag vet att det jag såg och visste. Var sant.  Idag har jag lärt mig att jag faktiskt är den som har kunskapen, jag har förstått att jag skall lite på mig. Det är mitt råd till dig idag. Tror och ge inte upp. Finns det något jag kan göra så skall jag försöka. Idag är det detta inlägg som är mitt försök……

    Tack för att du läste, antagligen bryr du dig också om våra flickor som kan ha lite svårigheter inom  NPF.

  • ADHD och ältande sorgtankar.

    September dimman  ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet  tidigt på morgonen, unhealthy sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen.  Vart tar alla år tillsammans med barnen, try vägen?  Allt vi skulle göra, link allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.

    Vad finns det framför mig?

    Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag  gjort annorlunda, då mina barn började skolan.  Men  då viste jag inte  på riktigt, då bara jag anade. Dessutom  trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.

    Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i  framtiden i mig.

    Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite  i handen, så gör tankarna ont.  Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?

    Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu.  Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.

    Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.

    Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de  skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger.  Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik.  Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder  som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej!  Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.

    Dessa tankar möter nog vi alla,  mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och  andra utan ADHD.  Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om  gympa-påsar,  missade tider,  glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa,  acceptera,  observera och lämna

    Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är  inte viktiga i viktig-heter.  Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig.  Min vän som  hade Flap innan mig,  förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig.  Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.

    // malix

  • 18 år av lyckan att få pröva på att vara mamma………….

    idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18  redan halv sju i  onsdagsmorse, nurse satt vi och åt av smörgåstårta som  han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på  krogen.  Min son är  ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl  20.00  på onsdagskvällen.  Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter.  Som mamma till min 18-åriga son  på  just 18 årsdagen,  kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder  på det.  Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar.  Tänk vad mycket den  stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu  minnas att jag någonsin har  varit arg på denna lille pojke.  I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans  mammas ögon är han en genom god urgullig  nästan vuxen ung man som  just börjar  ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //

    Lev idag  idag  tänker  vi att grilla i det fina vädret!

  • Riksdagslunch och skolan.

    en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

    Igår var en riktigt spännande dag, for sale en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

    När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

    Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

    Var ligger problemet?

    Vems är problemet?

    Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

    Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

    Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

    Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

    Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

    Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

    Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

    För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

    Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

    Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

    Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

    Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.


  • (H)järnkoll = Kunskap, Kunskap = Fördomsbortfall.

    Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, pharm i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, rx att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

    Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

    Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

    Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

    Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

    Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

    En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

  • ADHD och mera skoltankar.

    Jag fortsätter i samma anda.  Är det, purchase detta ”Samma anda” som är ADHD just nu? Jag tror inte det, thumb utan det har med tidsandan just nu, att göra. Det är inte många dagar kvar nu, det är inte många dagar kvar, tills vi återigen vet hur Sverige skall styras.

    Om ett kort tag, vet vi om vi kommer att ha en regering som kommer att påverka, istället för att göra  åverkan. Kommer det att finnas mera tid. än 4 minuter om dagen, till barnen som har samma tillgångar som jag har? Kommer det att finnas utrymme, till att ta reda på om dessa barn är stökiga, för stökandets skull, eller om de febrilt  egentligen försöker visa på alla sätt som går, att de inte har förstått.

    Eller kommer det, om jag är lite  yvig, impulsiv och har lite svårt med fokusering, fortsättas att erbjudas hemundervisning, eller är det så  mina föräldrar är tvungna att sitta med i klassrummet, för att jag istället skall fokusera på sådant som gör att jag absolut inte lär mig. (sitta och låtsas att jag är fokuserad,att jag Förstår mm).

    Jag har blivit erbjuden en möjlighet,  av en vän vid namn Jenny Ström.  Att få vara med och delta i en lunch, med en av riksdagens ledamöter i utbildningsfrågor.

    Aj, inser viktigheten, inser att jag inte får  fram mitt budskap,  om jag är frustrerad eller förbannad.  Aj inser att jag måste lära mig att prioritera, P-R-I-O-R-I-T-E-R-A!

    Hjälp!

    Hur gör jag det?

    Nej, tror att jag  måste göra som jag alltid gör, se människan och inte titeln, se mötet för vad det är.  Kommer jag sedan  på någon klokhet eller  bra fråga, så är det ju bra. Prestationsångest är aldrig bra för mig, så det blir bäst om jag bara landar och är tacksam över att få vara med och delta.  Skänker en tacksamhet till henne just nu. Tack vännen för att du tänkte på mig, ser viktigheten i lunchen. Ser min chans till att kanske kunna få fram saker som är viktiga för mig, så att andra skall slippa få  samma upplevelser,  som jag och mina barn fått från skolan.

    Barnen är vår  framtid, även dessa barn som är lite lika mig  och har liknande tillgångar som jag. Det är vi, som kommer på de mest spännande upptäkter, det är vi som vågar prova, inte en,  utan  kanske tio gånger, om det funkar. Och tänka dig,  även om det inte funkade,  de nio första gångerna, så tror det eller ej,  den tionde gången, då  funkar det.

    Ibland!

    Det är då vi går framåt!

    Nu Kommenterade min make detta inlägg genom orden:

    Jag tror att man måste ha dessa tillgångar eller i alla fall leva bland dessa för att förstå att det är så att det funkar. Den sista meningen skall nog  skrivas kursiverad och stil  som är : I vissa fall…..

    Lite sommar finns det kvar…..


  • Neuropsykiatiska funktionshinder och skolledningens kunskaper Är lika med NOLL!

    Den 23 augusti börjar skolan här i kommunen.  Redan nu blev det kaos, malady  Kaoset blev då till av att skolan inte gjort det som de skulle inte heller har de gjort det som de  borde gjort.

    Istället struntade dom i det. En skola står tom, site den skall lägga ner för det finns så lite barn i denna kommun.

    Igår ringer  den nya läraren till oss, Hon pratar med min make. Vilket var tur, för  av hans ord, brann det i upp  i mitt huvud.  Samtalet slutade med att vi skulle höra av oss, så snart som möjligt.
    ” Skolan skulle höra av sig under sommarlovet, så att vi hade en chans att förbereda våran  kille på hur skolan skulle se ut  då han började.”
    Igår  som sagt ringer skolan,  i och för sig på sommarlovets tredje sista dag. Så 3 hela dagar har vi  att förbereda vår kille om hur skolan kommer att se ut, som  han nu ska gå i  under tre års tid.
    Ett år har vi lyft fram frågan, om hur det kommer att bli i sjuan.  Precis innan sommarlovet  just de där sista dagarna innan ledigheten. Träffade vi på människor som vi redan i början av samtalet  förstod att de skämdes,  för att de som arbetar över dem, inte gjort de som de skulle gjort!
    Igår frågade  läraren som han nu ska ha, om det skulle kunna gå bra om de hade skola hemma hos oss.  I vårt hem vill de nu ha skola, för vår kille. ?!?!?!!?
    Då har De verkligen haft  en genial lösning på problemet.  Vår kille Måste ha tydlighet, och struktur, Regler. Ordning är något som  måste vara till redan första dagen,  vuxnas arbete måste  vara genomtänkt innan. Regler går aldrig att ändra på i efterhand, utan framförhållning är A O i sammanhanget.
    Hur tänkte skolan här?????
    De har haft ett år  att förbereda sig, de vet om att det finns barn med speciella behov i denna kommunen. Ändå  så  finns det inte ens ett klassrum till dessa barn, de två första veckorna i skolstarten.  Vad prioriterar skolans ledning i denna kommunen?  Jo skolnedläggning och indragning av kostnader.  Det är just därför har de lagt ner  ett fler talet skolor i kommunen. Även en här i tätorten.
    Mitt råd till  alla er som har barn som börjar skolan,  skulle ni sedan ha barn som är lite impulsiva mm. Så lyssna nu! Hallå……kom inte hit!!!
    För just i Färgelanda  kommun, är det saker som inte  Färgelanda  kommunen bryr sig om. Mobbning till exempel är inte så noga med. Förr blundade de i frågor om  Mobbning. Idag efter flertalet domar har de nog blivit  lite klokare eller mera sparsamma på  sådana kostnader. Mobbnings domarna har ju kostat  dem en  del pengar.
    De sätter inte barn med speciella behov  Jätte högt upp på Listan! För just nu,  har de inte ens ett klass rum.  Utan vill ha skolan här hemma hos oss. Funderar på om det var så Björklund menade då han vill att föräldrarna till coola barn skulle vara i skolan, så att  barnen skulle sluta upp med att coola sig?
    Tänk jag till och med misstänker att om de kunde så hade de velat sätt dessa barn i särskolan, för då tas pengarna ur någon annans plånbok.
    Nej  ve och fasa, fly fältet borde vi gjort för länge sen! Har ju erfarenhet av denna kommun sen  10 år   tillbaka,  nu blev det  lite mycket!
    Skola hemma…..!?!??!?


  • (H)järnkoll Kan göra SKILLAND

    Gör jag någon skillnad, pharmacy är en fråga som vaknade i mig, clinic då jag läste en blog av Kristina Alexanderson.  Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor.  Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen.  Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

    Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

    Kan ju  till och med flytta det vidare till alla vi möter.  Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

    Då jag  jobbade som behandlings assistent skulle jag velat  ta med mig den frågan varje dag.  Nu jobbar jag  inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden.  Vilken skillnad gör jag  just i detta möte.  Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse,  att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad.  Vilken skillnad gör mitt möte.

    Jag får flytta det till  vilken skillnad kommer jag att göra som  Attitydambassadör?  Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen  (H)järnkoll?

    Tänk att   kan jag ta med mig  den kloka kvinnans ord, Skillnad,  kan jag göra någon skillnad?  Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi  ambassadörer har.  Vi gör skillnad. Vi har  möjlighet att göra skillnad  och ge kunskap om psykisk hälsa  genom våra egna berättelser.

    Genom ordet skillnad. Har vi  möjlighet att påverka.

    Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

    Idag skall jag smaka på ordet skillnad!


    //©µ malix

  • Det gäller att andas, men räcker det?

    GULD klimpar som ger kraft.

    Jag sitter redan med kaffe och dator. Hade kunnat gjort det redan klockan fyra om jag velat. Men då valde jag att titta på min dotter som sov, treatment lyssna på alla ljud utan för våran husvagn. Jag tror att solen tittar fram idag, medicine rendan nu ser jag tecken på det.

    Idag har det funnits så många tankar  om livet. Livet går ut på mera  än att andas, men om vi inte andas försvinner livet.  Vi har 1 liv, en gång lever vi  och då i  bra räknat ca 75 år  kanske några år mer, kanske några mindre.  20 år av dessa 75 går  ut på att på något sätt hitta till den  vi är, här formas vi av människor vi möter.  Både bra och dåliga influenser hittar till oss, här blir vi den vi tror oss vara.  Vi inbillar oss även på något sätt att vi är odödliga och har  minst  800 år kvar att leva.  Därför behöver vi inte ta hand om oss så bra.  20 år till går ut på att bilda våran familj, här blir vi mammor och pappor älskarinnor och älskare,  här är vi våra karriärer.  Vi är behandlingsassistenter, vi är lärare med mera. även här tror vi oss  leva i flera hundra år. Det gör inte så mycket om vi  mår dåligt i förhållanden eller vantrivs med livet på något sätt,  det ska vi ta hand om sen  de andra 700 åren.    Nu kan jag inte säga så många klokheter mer om de näst kommande 20 åren, För jag har bara lev i fem av dem.  Men de första fem åren har gett mig  så många kunskaper om mig själv.  De kunskaper som jag hade om mig själv  de första 20 åren är som bortsopade, den lilla flickan bara skymtas. Istället bor det hos mig en vacker kvinna som oftast glöms bort. När hon glömts bort för länge gråter hennes själ. Slösar med tankar om nätterna, och visar på  sömnlösheten på dagarna.   Dessutom har denna kvinna som är jag kommit till insikt och klokheter om att jag inte lever i  500 år till utan på sin höjd 40 år till. Misstänker att jag inte ens vill leva de 500 åren som är efter det. Men devalveringen av alla år hundraden gör att jag måste ta hand om det som är mitt. Du får ta hand om dina saker.  Ungdomar som kommit på glid är saker som jag ägnat mitt liv åt tills nu. Knarkande ungar som mår dåligt, dessa ungar blir stora kommer upp till åren då de är eller borde vara i åldern  Är sin karriär. Tyvärr så har deras knarkande skyndat på processen att hålla den i utanförskapet som vissa av oss lever i.  Vissa av dessa ungdomar blir utslagna får inte den ärliga chansen skulle jag skrivit för några år sen, idag med nyhetskunskaper ser jag att vissa av dem får sin ärliga chans. Men de kastar bort den till flugorna. Den blid de skapat sig i de första  20 åren är den de lever i. Då ger de inte sig själva den chansen som de får. Utan hänger sig tröstlöst fast i den fasad som  deras omgivning  från tidig gett dem.  De är barn till missbrukare  redan dömda att misslyckas.  Livet är mera än att andas. Det är jag som format mitt liv, nu så här på morgonen har jag insett att de där 800 åren har krympt dramatiskt till  ev på sin höjd 40 år. Vad tänker jag göra de sista 40 åren. Här gäller det att jag gör mera än andas. Här gäller det att leva, vara den underbarhet  jag är.

    Finns det flera som insett att livet inte levs i 800 år????

  • synliga skrubb-sår och skrubb-sår på själen

    Tänk om själssåren syntes precis som skrubbsåren som föds av obalanser och motoriska svårigheter. Vilket ibland finns hos mig. För några dagar sen  då jag var på väg till sjön  för att bada. Så råkade jag ut för just det där,  ni vet benen viker sig och man ramlar hejdlöst, får  förb… ont. Men  trots  ondheten och svedan så reser man sig borstar av sig  och kollar febrilt efter om någon såg mig.  Självklart var det massor av människor som såg mig,  så jag bet ihop. Trots att jag skulle vilja gråta, skrika och lägga om mina sår så gick jag vidare med blod rinnande på benet. Torkade rent och  hoppade i sjön utan att blinka.  Nu när det gått några dagar,skulle någon fråga vad jag gjort så skulle jag utan att skämmas berätta om mina bravader. Vi skulle skrattat lite och det hela fanns som ett bevis på mitt knä.

    Nu till själva Kärnan i min tanke.  När jag  istället har ont i min själ, eller mina tankar pga av groparna som jag trillat i  psykiskt.  Det onda på insidan som inte syns ni vet. Då berättar vi inte lika glatt över vår dumhet inte heller skrattar vi.  Utan  smyger undan och skäms,  skulle jag berätta  så möts jag kanske av: Men herre gud det är väl inte så farligt, då skulle du se.. blaa blaa eller  men du det är bara att bita ihop och skärpa till dig.

    Mina själsliga sår  har ju kommit till av att jag har bitit ihop,  skärpt till mig alldeles på tok för länge.  Dessa har ju blivit till av att jag glömt av mig, inte haft  tid till att reflektera och lyssna på min kropps signaler.  När sedan kroppen skriker ut att: hallååå  nu är det så att jag behöver vilan. Då den talar högt när tankarna mal på då är det på tok försent att lyssna, Då behövs bandage och  vila på högre nivå. Då hjälper inte det med att jag skärper till mig. För det är ju det jag gjort alldeles på tok för länge.

    Tyvärr skrattar vi inte lika mycket åt den psykiska ohälsan, Den skrämmer i stället oss. Den ohälsan är skamfylld, Så full med fördomar om  att vi som drabbas är svaga och klena i våra nerver.  Jag misstänker starkt att det är precis tvärt om.  Men att jag också är starkare då jag vågar  möta min psykiska hälsa och sitta ner och ta emot signalerna som andra kanske inte vågar möta,  Att våga må dåligt är en väg till att våga må bra på riktigt tror jag.  Vägen till att må bra handlar om att jag vågar känna efter,se till mig och mitt.  Kan även kalla det personlig utveckling.