Barn-arkiv - Sida 2 av 8

Min farmor, sovaldi tänker jag skriva om idag. Hon hade nerverna på utsidan, sa man till mig när jag var liten. Det tyckte jag var konstigt, för jag såg aldrig några trådar, eller konstiga saker på min farmor. Skulle det ligga en tråd någonstans, var nog farmor den snabbaste med att ta upp den. Ibland fick min farmor åka till sjukhuset. Sjuk i nerverna, fick jag förklarat till mig. Inte heller det, fick jag klart för mig vad det va för något. Men som den lilla flicka som jag var, så tyckte jag väldigt synd om min farmor. Redan som liten förstod jag att det måste vara svårt att vara sjuk i nerverna. Det syntes ju inte utanpå, men vem som helst kunde redan då ställa diagnosen. För det gjorde man om min farmor. Hon var inte riktigt klok, vansinnig klen, sjuk i nerverna sa man och himlade med ögonen.

Min farmor bakade världens bästa bullar, lagade den godaste maten, och var en väldans duktig farmor på att sy, pynta hemmet, duka fram till fest varje dag i veckan. Var jag ledsen, så fanns det inget ställe som gråten tröstades så bra som just hos farmor. Därtill så kunde jag prata med min farmor om nästan allt. Det fanns liksom inga tabun inom min farmor, om att prata om konstiga saker, känslor. Hon visste nästan allt och för henne var jag nog det bästa i mig, alltid. Världens snällaste, som såg det som viktigt att lära mig att uppföra mig. Så jag skulle slippa skämmas för att inte veta. Redan som liten visste jag om uppfostran eller kunskapen om hur man för sig i möblerade rum, runt människor var uppfostran av omtanke. Aldrig tillrätta visande som gjorde ont, eller fick skamkänslor att bo i min kropp. Asså jag hade världens bästa farmor. Finns ingen bättre.

Idag när jag läser tidningar får jag samma rysningar när jag läser rubriker så som Psyksjuk man begår våldsbrott, knivhoten kom från en psykisk sjuk … Med mera…

Känner sorg, känner hur skev bild som visas. Lika skevt som det beskrevs om min farmor som var klen i nerverna, som hade nerverna på utsidan. Jag skulle kunna sätta mitt huvud på, att min farmor likt mig, hade samma diagnos som just jag har. Jag kan tänka mig att farmors skurande hand, likt min egna hands skurande, handlade om att hon var fasligt rädd för bakterier. Hennes ilska som ibland hittade fram berodde på, att hon kände avsaknad av kontroll. Men kanske även för hur hon blev bemött av sin omgivning, som liksom visade, en som inte va riktigt klok. Hon var någon, som då man pratade om min farmor, var någon som man himlande med ögonen om, och sa klen sjuk i nerverna.

En av fyra pratar (H)järnkoll om. Media visar fram psykiskt sjuk är lika med våld. Jag tänker det är synd att media inte träffat på min farmor. Att inte media lika enkelt visar fram bilden om psykisk ohälsa, lyfter fram bilden som visar min farmor. Som var världens bästa bullbakare, världens bästa på att göra morotsdrinkar, sydde gardiner, värdens bästa farmor som fick mig att känna mig speciell. Nej, den bilden visas aldrig i media.

Ändå min farmor var sjuk, så sjuk till och med att hon i bland blev inlagd på sjukhus. Då sa man till mig, att farmor hon var sjuk i nerverna. Jag förstod inte. Inte en enda gång tror jag att jag skulle vara rädd, för att min farmor skulle begå våldsbrott. Inte en gång har jag varit rädd för att låta min farmor vara barnvakt åt mina barn.

Tvärt om, då var jag trygg, visste instinktivt att de skulle få näringsriktig mat, ett och annat klokt ord samt väldigt goda bullar. Hon visade även barnen respekt, berättade för dom om deras bra sidor. Funderade ett extra varv om de hade hittat på en dumhet, hittat en förklaring som vem som helst skulle förstå. Den bilden skulle jag vilja se i media då de pratar psykisk (O)hälsa.

Jag skulle bli glad om man visade bilden på min farmors ögon, som på riktigt himlade av glädje, när hon hittade en begåvning i människor. Just begåvningar, var något som min farmor kunde hitta i alla människor, vem den än var som stod framför henne. Hon såg inte dåligheterna i människor, utan lyfte fram det som var bra och lät storheten i alla människor lysa. Tror det är just det som gör underverk.

Min älskade farmor. Hon kunde till och med hålla blommor levande år ut och år in.

Lev idag just nu, igår är historia, imorgon är imorgon.

Jag hatar AD/HD filmen tycker jag var bra!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 februari 2014

Igår visades programmet Jag hatar ADHD. Det var en dokumentär från Danmark. Där de hade alternativa sätt att hjälpa barnen att lyckas i skolan. Nu när jag läser på FB och andra ställen så ser jag att jag inte ska gilla det programmet, pill för de visade på faktafel.

Barn med ADHD behandlas ofta med ”Ritalin som innehåller amfetamin”. På 15 år har omsättningen av Ritalin stigit med 2 400 procent. Det är det här som är faktafelet.

De hade skulle ha skrivit Metylfenidat istället. Vilket är ett liknande preparat som amfetamin. I alla fall är det så som jag uppfattat det. När jag själv åt Concerta så var jag till en början nöjd. Fick en lugnare takt och orkade bli färdig med tanken på ett konstigt sätt. Det slutade surra i kroppen. Men efter ett par år verkade det som att medicinen gjorde mera skada än nytta i mig. Nu var det programmet som jag skulle skriva om. Så nu försöker jag igen.

De hade valt andra metoder än medicin för att hjälpa barnen i skolan. De undersökte barnens motorik, check hade tid att stanna upp och prata om känslor och hjälpte barnen till att hitta andra metoder i sig själv än att slåss. Det var mycket reflekterande hos lärare och i barngruppen. Skolteamet såg viktigheten i att få i gång reflektioner i barngruppen, order och det var viktigt att prata om Känslor och tankar. Arbetsgruppen var helt enormt duktiga på att hitta sätt som gjorde att barnen lärde känna sig själva, och fick upptäcka sin egen duglighet som sedan mynnade ut i det vackra ordet SJÄLVKÄNSLA.

De lärde även barnen att det var mera än sin diagnos, att de inte skulle vara ”offer” i sin diagnos.

Under programmets gång fick vi tittare ta del av hur barnen växte och blev bättre och bättre på läsning, skrivning, men även Kamratrelationer, bättre på att uttrycka sig och själva hitta till orsaken i sig själva till att de kanske var irriterade och ledsna.

Jag tyckte skolan gjorde underverk, herre gud det finns ju till och med vuxna som aldrig hittar till frustrationernas ursprung. Här kunde ungen dagen efter en besvikelse hitta till sorgen som bodde inom honom över att pappa svek. Han hittade till rädslan över att göra mamma ledsen om han sa att han saknade sin pappa.

Nej, oavsett faktafel och vad andra kunniga säger, så kände jag att programmet och just den skolan var något som jag önskade att mina barn hade fått delta i.

Det måste ju finnas alternativ, val vi måste ju få möjligheten till andra val, än medicin. Det ena utesluter inte det andra. Även om det nu enligt många, var sektliknade eller inte så funkade det på de barn som var med i filmen. OCH sekt ? Såg inte tillstymmelsen till ordet Scientologi i filmen.

Metylfenidat är indicerat som en del i det totala behandlingsprogrammet för ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder) hos barn från 6 år, när
endast stödjande åtgärder visat sig vara otillräckliga. Behandlingen ska
ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn.

Ett assistansbolag fick kalla kårar när hon frågade mig.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 januari 2014

Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende. Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ. Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat. Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig. Assistans något som jag inte minns hette det. Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts. Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.

Tror tjejen insåg att här var det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande. Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag. Borde ju istället vara: Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.

Istället fick jag då höra Hopp,hejdå. Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.

Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat. Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.

Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.

Idag har min lilla skrutta födelsedag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 december 2013

jag har världen finaste dotter. Idag hade jag ställt klockan på 6.00 tanken va att jag skulle göra frukost till min dotter. Självklart, ringde inte klockan, så jag vaknade vid halv sju. Men hann med frukostbrickan ändå.

Just den här dagen har varit jobbig för dottern, hon känner sig inte helt säker på om hon vill vara så här vuxen. Hon fyller 18 år och vill inte vara så stor, visst vissa fördelar vill hon ha. Men allt ansvar så där på en gång, har hon inte riktigt kommit överens med. Hon har pratat godmanskap, då hon börjar inse att det där med att hålla i pengar är en svaghet för henne. Under åren så har hon alltid kommit på att det är långt mellan den 27 och den 27 månaden efter. Pengar har runnit mellan fingrarna på henne. Så dagen som är idag har varit både en hägring och fara för henne, i hennes tankar.

Just det där med 18 år år och vuxenheten kanske är svårare idag, än det var när jag själv var barn. Jag tänker att vi idag omhuldar och egentligen ibland gör barnen en otjänst. När vi sopar upp och ställer till rätta saker som de själva egentligen kan ställa till rätta.

Jag är inte till freds med ordet curling men jag tror att vi idag kanske gör för mycket. Vi kör, vi städar upp, vi fixar och donar. Vi försöker förhindra att våra barn blir ledsna och försöker ta ansvar över våra barns känslor. På något sätt ta över dom och skydda barnen från sina olika känslo-toner. Dagarna för våra ungar ska vara fulla med aktiviteter, helger ska det vara tjejmiddagar, och andra former av samkväm, en och annan match och turnering ska också hinnas med.

Barn får idag inte ha tråkigt. Men om man nu inte har tråkigt hur vet man då när det är roligt?

Men oj hur blev det? Här tänkte jag skriva ner mina tankar om min dotter och hennes stora dag idag. Inser att inlägget kommer bli av den längre sort.

18 år det är en stor dag för dottern idag, idag är den dagen hon träder in i vuxenlivet. Idag får hon vara med och bestämma hur vårt samhälle ska se ut. Idag får hon helt lagligt gå och köpa saker som förgiftar hennes liv. Gå på krogen, skaffa sig körkort. Idag får hennes alla val i livet ett kvitto antingen bra eller dåligt. Allt är beroende på hennes val.

I går fick hon en bonus present av den praktikplats som hon varit på under året. Hon fick veta att de vill ha henne som sin tidsbank, och bekostar utbildning på henne så att hon kan gå in på timmar, på det jobb hon innan praktiserat på. Idag fick hon födelsedags kort med innehåll av det hon bekymrar sig mest om. Hon har önskat sig pengar och som den mamma jag är så föll jag i hennes trick. Ja du, den ungen hon vet hur slipstenen ska dras.

När hon var liten rullade hon ihop mattorna om hon var riktigt arg, redan som fyra åring hade hon en egen klädstil. Det skulle vara byxor och klänning samtidigt, allt som glittrade skulle hon ha på sig. Barbie dockan och hon hade samma klänning. När hon gick i ettan vägrade hon åka till skolan om hon inte fick ha på sig något hon bestämt. Många gånger när hon gjort dumheter, så har hon sovit så illa så hon kommit upp mitt i natten och väckt mig berättat hennes dumhet.

Ibland säger hon mera än som är bra för henne. För två år sedan skickade hon ett sms till mig där det stod: bara så du vet så har jag piercat mig i tungan. Efter en tid kröp det fram att hon skickat smset innan hon gjorde piercingen, för att se min reaktion. Hade jag den dagen varit henne så hade jag inte vågat göra det, men hon, hon är som hon är. En bestämd lite våghalsig tjej som idag då är vuxen. Hon har alltid gått sin egen väg, alltid stannat upp efter att något inträffat, kommit på men ojdå hur blev det här, eller oj då det var inte så bra eller tvärtom ojdå vad häftigt va bra det blev.

Min dotter har blivit stor, men inte så stor, så hon inte ibland kryper upp i soffa och vill bli kramad eller ha fredags mys med ostar och en bra film med filt i soffan. Tänka sig ibland kan hon även tänka sig åka med till husvagnen och mysa där.

Min underbara dotter som jag nu haft förmånen att vara mamma till i 18 år, Den lilla vilden som sov med sina röda kängor hon fått av mormor, när hon var ett år. Tror hon sov med dessa skor i en hel vecka.

Hon som sprang runt, innan hon började prata, för just talet kom i efterhand, men hon hoppade på ett ben redan som tvååring. Hon klättrade upp i vår toppmatade tvättmaskin som liten och ramlade i den satt och skrattade när jag skulle hjälpa henne ur den. Brutit armar och fingrar när hon idrottade. Lite kort i rocken men aldrig förstått att hon gör sig illa när hon ger sig på de större tjejerna då hon spelat handboll. Varit förbannad när hon blivit utvisad och så underbart glad då de vunnit.

Tänka sig jag har världens bästa dotter, visst vild är hon, tam kommer hon nog aldrig att bli. Men redan nu vet jag att hon kommer att klara sig, hon kommer att komma ut hel ur de situationer hon hamnar i. Vissa kommer hon till och med lära sig utav.

Nu tar hon steget ut i vuxenlivet, men i sin egen takt för hon är klok min dotter.

Grattis på dig du underbara unge, hoppas att din dag blir precis så bra som du vill ha den. Fast med förbehållet att du inte får spänningen som du så ofta söker…….

Kärlek jo det är verkligen kärlek den där vilda lilla stora ungen som är min dotter. Så otroligt vacker, hur kan jag fått ett så vackert och klokt barn?

BenQ

Cancersvulster eller inte jag är människa

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 oktober 2013

i Skola

jag är den där Cancersvulsten det pratades om på tv igår. Idag känner jag tacksamhet över att inte mina barn gått på just skolan som såg barn som Cancersvulster och ruttna äpplen. Och ännu en gång får jag vatten på min kvarn om privata alternativ inom välfärden. Egentligen vill jag ju inte ha det utan tänk om det i stället hade varit tvärt om. Att se barn som ruttna äpplen och cancersvulster, pill hur tänker man då? Vilken männskosyn, tänk jag tycker faktiskt lite synd om människan som uttalade sig så grovt. Han har inte sett tillgångar i människor. Kanske är det så att han själv inte fått känna av att vara en tillgång som människa. Jo jag tycker lite synd om honom tänker mig att hans världsbild måste vara väldigt liten och att han alltid skilt på päron och äpplen, Liksom aldrig uppskattat en fruktsallad. Aldrig uppskattat och känt att han kan ta lärdom av sina mindre bra egenskaper. Måste vara väldigt jobbigt att arbeta med människor om man har en sådan människosyn.

Aldrig kanske upplevt sig se människor glimma till då de är i sina bästa egenskaper. Men jag är verkligen glad och tacksam över att varken jag eller mina barn fått erfara och känna på hans människosyn. Vilken tur att han av sa sig sitt rektorskap jag hoppas att han nu söker nya vägar och hittar ett jobb så långt bort från människor det bara går.

Har själv aldrig sett mina barn som cancersvulster utan mera som färgsprakande med lite extra allt av smak och färg. Lite extra kryddighet som är så fulla med tillgångar när de befinner sig i miljöer som bejakar deras tillgångar. Jo visst jag kan vara lite jobbigt jobbig ibland men precis som vem som helst så är det då jag behöver lite extra omtanke och inte bli sedd med ögon som ser mig ett ruttet äpple eller en cancersvulst.

Ha en fin dag lev idag just nu för då är cancersvulster i går.

Hoppas nu mannen i fråga tar hans om sin människosyn, gör något åt den och skaffar nya erfarenheter så att han på något sätt får uppleva sina egna tillgångar och otillgångar som bra trotts allt.

Granska Kortisverksamheter där blir man också bortvald om man har tur.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 oktober 2013

med anledning av uppdrag granskning och privata skolor!

Tänker jag att de borde göra vissa granskningar av de privata kortis-verksamheterna som finns. Här hemma hos oss, here har vi väldigt dåliga erfarenheter av just kortis. Då handlade det om det privata alternativet Stöd och resurs. Det du Janne Josefsson där har du allt att bita i där med.

Bortvalt jodå det blir man även på kortis.

Klipska klipp Också Jenny förstås…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 mars 2013

Käraste vännen ringde mig, pharmacy då blir jag alltid glad. Hon på något konstigt sätt kvittar fram sina budskap. Idag lyckades hon med något som hon inte lyckats med under många år. Hon lyckades mig att inse att jag har ett namn. Att det namnet inte är Malix. Vilket är ett namn som jag annars tycker om.

Vi pratar kanske inte så ofta som vanliga vänner gör, shop eller som vänner gör. Men vi pratar på vårt vis, så som vi gör på vårt vänskaps-vis. Redan första gången jag såg henne föreläsa tyckte jag om henne, där hon gick och visade på sånt som lika gärna kunde vart min dotter. Olika strumpor på fötterna. Där är jag och Jenny olika, för jag är så noga att jag måste ha vänsterstrumpan på vänsterfoten. Men nu skriver jag om sånt jag inte skulle skriva om.

För jag hade tänkt tipsa om hennes små klipp om klipska små saker som kan hjälpa till i vardagen. Hennes tips är ju inte bara till för mig som har ADHD eller Asperger.

Nej jag tänker att alla, oavsett om du har a eller ö i dina tillgångar. Smarta små tips som får vardagen att bli enklare, är till för alla.

Du behöver inte ha ADHD för att behöva förutsättningar Förutsättningar det behöver vi alla. Därför tänker jag att klipska klipp kan vara bra att titta till ibland. Pennan som hon visade för ett tag sedan är grym. jag har en hemma och en som jag har på jobbet. Den underlättar massvis för mig, Det blir så mycket enklare för mig när det är möten.

Sedan kan ju det vara så att jag har mera nytta av det än någon som inte har mina små kryddigheter.

Comfort fokus Klipska klipp

20 år då är man vuxen.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 augusti 2012

i Malix

Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott. Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter. Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt. Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod. Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu. Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång. Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset. Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar. Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna. Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation. Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

Felix har alltid varit en glad kille…….

redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet på sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången

Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

I dag är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor. Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

En liten tjej på 7 år

Av Carina Ikonen Nilsson

den 28 augusti 2012

fyllde år för två veckor sedan. I dag ska jag och den lilla tjejen ut och shoppa, sovaldi så som tjejer gör. Den lilla tjejen har stora planer och dom får ju inte förminskas. Har även tänkt ta med expertråd från min kusindotter. Förr när hon mera var hemma hos oss så var hon grym att ha med sig som shopping coach. Hon är verkligen bra på det där med smak och uppmuntran till vad man kan och inte kan. Dessutom är det aldrig Tant varning på henne, vilket är bra. För när jag är ute själv och handlar så blir det ofta att den lilla Socialiserande kommer fram och har färger av grått och sand.

Så idag ska de tre tjejerna ut och shoppa, men med ett bestämt nej till Mc Donalds där gick min gräns. Så det får bli fika i stället.

Den lilla tjejens födelsedag ska firas med både skoaffär och antagligen inte Lindex tyvärr. Fast de har ju barn kläder där med. en Väskaffär ska vi nog också hinna med mellan fika tiderna :).

Grattis i efterskott på dig Amanda. 😉

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 augusti 2012

i Malix, Skola

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap. Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra. Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar. Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad. När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör. Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.