Den där sista årsturen.

Den där sista resan, the last roadtrip för i år. Inte för att vi firade men lite mera att suga ut det sista av den här perioden av livet är vi nu vid den där sista resan. En fulltankad bil, inpackad med förnödenheter gav vi oss av när maken kom hem från jobbet igår. Vi åkte inte så långt, det gäller att vara i närheten av hemmet. Om det skulle visa sig att Covid-19 sätter in. Nu är jag och maken rätt så bra på att hålla distans, sprita våra händer och inte vara bland folk mera än nödvändigt.

Men innan vi anlände till vår slutstation så var vi tvungna att handla in det där sista. Lull Lullet som man kan kalla det. Igår var lulllullet kräftor till mig och räkor till maken. Vi firade lite extra den här nu då sista resan. Nu är det då lång tid, till nästa gång jag kommer sitta här med fötterna på förarsätet och ha datorn i knät. Känner jag sorg över att sommaren är över och vi nu är mera i vintertider än sommartider? Nej jag tror inte det. Jag känner att vi tagit varje tillfälle som funnits att vara i våra husbilstider. Så här många nätter har vi nog aldrig varit ute och campat på bara ett år. Vi började tidigt i våras. Redan i februari, gjorde vi första resan. Då var det Buster som tog oss till Stockholm för att hjälpa dottern att flytta ner till väst igen. Därefter var det en vitsippetur till Ed. Där lärde vi oss att det blir kallt när gasolen tar slut. Självklart tar den slut mitt i natten. Detta år har vi även lärt oss att ta hand om oss själva hålla distans men ändå vara ute på tur. Utnyttjat vår bil till alla våra behov. Till och med Duschat i bilen. Vi har ju även bytt bil. Vi började med Buster som var lik i sitt tillverksnamn Burstner. Buster hade keps, idag har vi en Hobby som fått namnet Tomcar. Tomcar är utan keps. Även några år yngre än va Buster va. Fast vi nu har en lite mysigare och finare bil idag så hade vi ändå ett litet samtal om vår lilla Buster igår. Där samtalet gick i men han var allt mysig vår lilla buster.

42 nätter har vi varit ute år. Det säger mig att vi tagit tillfället i akt. Det firade jag igår med lite efter maten kaffe och lite likör.

Lite senare på kvällen blev det kräftor och räkor för sista gången i år. I kväll blir det varma mackor hemma i soffan i stället. Men först ska vi inta en lite sista frukost här i husbilen. De där sista kräftorna som blev kvar igår ska äta nu på morgonen.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen vet vi inget om. Just nu gäller. En tanke som börjat att gro här hos mig. Är att vi lever nu, det är i just nu vi kan göra något åt. Det är just nu som vi har möjlighet att berätta för de som är viktiga för oss, att dom betyder något för oss. Det borde vi göra ofta och jag ska börja just idag just nu. Tack för att du lästa hela vägen hit.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook