Olyckan kommer sällan ensam.


Det känns som jag just nu fått alldeles för mycket på min tallrik. Som om allt skvalpar och rinner över.

Sitter nere i källaren och skriver. Har inte skrivit på några dagar nu. I onsdags blev det jobb för mig. Det var ont om folk, jag fick ta ett jourpass i stället för att jobba till elva på kvällen. Under natten skickade min sons fru ett mess där hon frågade om jag var vaken. Just då var jag det inte, men jag svarade så fort jag såg messet. När jag såg det, fick jag en klump i magen. Hon brukar inte skriva om det inte ar allvarligt. Runt 8 på morgonen försökte dom nå mig på telefonen, men jag hörde inte. Min telefon är på ljudlöst då jag jobbar.

Ibland måste man njuta lägger in bilden för att något ska vara ljust.

När jag åkte hem kl 9, ringde jag men inget svar. Ringde min make för att se om han hade hört något. Men det hade han inte. Efter en stund ringde sonens fru upp mig. Hon berättade att min son hade svimmat, av under natten och dom hade tillkallat ambulans. Ambulans männen var där men, dom hade frågat om sonen ville med. Men sonen hade sagt att han mådde bra. Han fick stanna hemma. Min svärdotter var så orolig, när hon pratade med mig. Hon kunde inte förstå att ambulansmännen inte tog med sonen för att kolla upp på riktigt. Han brukar inte ramla.

Lite senare på dagen gick sonen till vårdcentralen, för att kolla upp sig. Där ifrån fick han åka ambulans till Näl. Man misstänkte Hjärnblödning. När svärdottern ringde mig, var det som hela världen försvann. Något brast inom mig och gråten och ångesten kom från avgrunden. Allt stannade till och livet försvann.

Jag och svärdottern kom överens om, att hon skulle packa ihop saker för att komma till oss. Hon lät så hjälplös, så förtvivlad. Under tiden hon packade ihop barn och hund. Var det som om avgrunden öppnade sig, till en början satt jag bara där och kunde inte fatta vad som hände. Ringde min man som då började köra alla milen hem, han var på jobbet. Ringde till min vän och bara grät. Jag viste inte vad jag skulle göra. Men efter vårt samtal, var det som om något sa till mig. Res dig upp, du måste ta ett steg i taget. Du måste se till att ni får lite mat i er. Jag och stora sonen här hemma, började förbereda för soppa och paj. Den lilla familjen kom och vi åt mat. Några timmar förflöt, efter ett tag fick vi till oss att vi kunde besöka sonen på sjukhuset. Men man fick bara besöka två åt gången. Jag tog vår bil och svärdottern tog deras bil. Åkte till Uddevalla för att lämna hund. Sedan åkte vi till Näl där sonen låg.

Svärdottern och deras lilla Hugo gick först in och besökte. Jag och Emilia gick balans gång ute i hallen, utanför avdelningen. När svärdottern kom tillbaka tog jag med mig Emilia in. Emilia höll sig på avstånd från sin pappa. Hon var rädd och ledsen. När jag såg honom var han så hjälplös och liten. Jag iakttog hans mimik, försökte se om något såg konstigt ut. Emilia kramade sin pappa, efter en kort stund sa vi hejdå. Eftersom besökstiden var slut. På vägen ut berättade Emilia att pappa hade haft blod i munnen och näsan på morgonen, när hon vaknade. Jag försökte säga att nu är det inte någon fara, nu är han där dom kan laga pappa. Nu hade han inget blod i munnen utan nu såg det ut som att pappa var hel igen. Samtidigt som jag sa det kändes det som att jag ljög. Jag var själv livrädd.

Efter besöket åkte vi till Mc Donalds. Där efter åkte den lilla familjen hem till sig och jag till mig. Resan hem var jag livrädd. Rädd för vad som händer. Kommer läkare hitta vad som är fel, eller kommer dom skicka hem honom? Igår fick vi till oss att det inte var något med Hjärnan, på sonen. På eftermiddagen blev det bestämt att läkarna skulle undersöka och göra flera röntgen. Men dessa skulle göras på måndagen.

Vilket leder till att vi fortfarande inte vet. I mina tankar blir det katastrofer. Ska dom undersöka igen, för att dom misstänker? Eller vad händer. Varför ska dom göra samma undersökning igen? Beror det på att det inte går att utesluta, eller gör dom det för att de nu misstänker annat?

Jag tycker det hade räckt med att mamma gick bort. Det hade räckt med att förbereda begravning och gå på den. Min mamma sa alltid en olycka kommer sällan ensam. Just nu, så har hon verkligen rätt. Hur ska jag orka? Jag måste orka. jag måste orka stå på benen. Jag bara måste. Men jag skulle vilja gräva ner mig under jorden, för att ligga i fosterställning gråta skrika och sova. Om några månader kan jag komma fram igen, då vill jag att världen ska vara som vanligt. Jag är så förtvivlat rädd, ledsen och så trött. Men ännu så länge måste jag orka, jag måste ta ett steg i taget gör det jag kan, måste. Det ska gå.

Lev idag. Gårdagen vill jag inte ha tillbaka. Morgon dagen är inte här. Jag vill att morgondagen ska vara ljus full av hopp och bara massa vackert. Lev idag just nu, för se morgondagen vet vi inget om.

Carina Ikonen Nilsson


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: