Ett besök på sjukhuset.


I går åkte vi till Uddevalla, vi hade bestämt med min svärdotter att vi skulle mötas på Uddevalla kalaset. Lilla Emilia ville träffa Helium och Musse. efter att vi varit där hade vi bestämt med sonen att vi träffas på Sjukhuset. Emilia var salig då hon fick se Helium och Musse. Som den försiktiga hon är, ställde hon sig fint i kö efter uppträdandet för att få krama dessa möss. Kramade de båda djuren och var nöjd med besöket.

När vi sedan gick och kollade in marknaden, sa hon till maken att dom var inte riktiga, utan utklädda människor. Detta för att maken skulle förstå. När vi gått ett varv runt den tunna marknaden, åkte vi sedan till sjukhuset.

Vi stannade till på Chop chop, hämtade lite mat. När vi kom till sjukhuset satt sonen vid entrén, väntade på oss i en rullstol. Hugo den lille mannen, bara är över året, blev jätteglad över att se sin pappa. Vi tog med oss sonen, gick vi alla ut för att hitta ett bord utomhus, för att fika. Det var tunt med fika bord utanför, vi fick gå in till cafét. Fråga om vi fick låna ett bord. Självklart berättade hon att dom inte brukade göra så men, det fick gå för denna gången. Där satt vi sju personer, åt vår mat. Till efterrätt köpte jag biskvier från cafét, till dom som ville ha. Tiden var för kort, kände vi. Vi ville umgås längre, tog med oss vårt skräp la i en papperskorg. Efter det gick vi ut i det fina vädret. Vi tog även en promenad inne i sjukhuset, för att få mera tid att umgås på. Men efter det var sonen trött, Emilia var trött och vi skildes åt. Jag ville att vi följde med sonen upp till avdelningen, men ack nej det ville inte han.

Det gjorde ont att se sonen i rullstol, det gjorde ont att säga hejdå. Men jag är så tacksam att vi gjorde det, att han verkar vara som vanligt. Läkarna misstänker att det är en blodpropp, den ska ha ställt till hans mående. Men det undersöker dom först på måndag. På kvällen satt jag och maken på altanen, njöt av solen. Svärdotterns mamma kom ner och gjorde oss sällskap. Hennes man hade jobbat, han var hemma. Nu är det en dag där vi inte planerat att träffa sonen, nu får vi vänta på svar, vad läkarna säger om vad som sker. Jag vill, jag vill att dom svaren vi får kommer att vara mjuka. Att det inte är så farligt som jag känner inom mig. Låt livet bli som vanligt igen.

Lev idag just nu. Igår vill jag ha tillbaka fast då utan vissa attiraljer och då är det inte igår längre. Morgondagen är inte ens säker att vi får. Just nu lever och andas vi. Just nu.

Carina Ikonen Nilsson


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: