Börjar känna att allt tar ut sin rätt just nu…


Ett litet senare inlägg idag. Det var hemfärd idag. På morgonen satt jag mest och stickade och kollade nyhetsmorgon. Hade verkligen inte en tanke på att Blogga. Men nu så, nu är middag intagen och tiden är min en stund. En stund här på jorden.

Husbilen är utplockad och allt är klart för nästa färd. Avställd tills vi igen ska åka iväg. Nu har verkligheten med mamma, kommit i kapp mig. Mina syskon har pratat om mammas stundande begravning på Messenger. Just nu har jag inte orkat engagera mig. Jag måste få lite luft i systemet.

All skit som varit omkring börjar ge sig till känna i kroppen. Har ont i axlarna och känner oro inne i kroppen. Rastlösheten ger mig, rastlösa rörelser i kroppen. Jag såg bilder på min mamma, där hon ser så levande och glad ut. Den bilden har inte jag, inom mig. Inom mig ligger hon och flämtar efter luft, stirrar tomt framför sig och till sist tar det sista andetaget. Sorgen börjar hitta hit. Även om jag verkligen hatade när mamma ringde, då hon var förvirrad. Just nu saknar jag det. Saknar att säga till henne att nej, så är det inte. Nej det måste du drömt.

Snart är vi där, då när vi ska mötas i kyrkan, det kommer att göra ont. Jag kommer att gå sönder en smula. Igår snackade jag med maken, om att jag känner av den där tråkiga känslan av sorgsenheten, det känns som att den kommit för att stanna.

För ganska så många år sedan var jag i en djupare depression. Likt då som nu var inget roligt. Svårt med sömnen, massor av rastlöshet, hopplösheten hittade fram. Likt då, som nu. Inget är roligt, men jag vet att om jag slutar göra sådant som jag vanligtvis brukar göra, är jag där i det svarta hålet av sörja. När jag inte kunde sova då, gick jag upp för att slippa ångesten, som bodde i kroppen när sömnen uteblev. Nu ligger jag kvar och låter sömnen återigen hitta mig, om än det bara är för kortare stunder. Jag vägrar ta sömntabletter, för dom gör mera skada än nytta.

Jag gör saker, fast jag inte har lust till det. Jag vet att en dag kommer lusten att göra, vara där igen. Men jag måste vara ärlig emot mig själv, låta mig vila, stå ut med sorgsenheten. Prata om den här känslan, våga säga, jag mår inte så bra. Tanken har slagit mig, jag kanske behöver hjälp av en doktor men, jag känner att ännu är jag inte där. Eller så är det så att gör jag det nu, slipper den definitiva deppen komma. Men jag gillar inte tabletter, så jag ska försöka ett tag till. Behöver kanske röra mera på mig. Ta tag i mina promenader igen. Dom har jag slutat med, sedan jag börjat bada året om. Nog för idag. Nu ska jag landa mjukt ner i soffan, fly bort från mig själv en stund. Kolla in en bra film och slippa mig själv. Bo någon annanstans…..

Lev idag just nu,…. nä vill inte men, det finns inga alternativ tyvärr. Just nu gäller och här gäller inte att gilla läget, bara att observera och acceptera läget. För just nu gäller… Igår är borta och förbi. Morgondagen kommer först i morgon.

Carina Ikonen Nilsson

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: