Åskan har gjort sitt, tycker jag. Idag på morgonen var det spänning i luften, ute på grund av åskan. Inne, på grund av Internet. När vi satte i kablarna till vår fiber, vart det svart. Vi har en kille som bor här, han är fasligt rädd för att inte ha internet. Men under hela morgonen har maken ringt internet-servicen och förklarat att vi är utan internet.

Sonen vaknade och hörde vårt samtal. Där jag sa, nej det är svart det finns inte något internet. Sonen lyssnade och frågade om vi hade startat det. Jo sa jag, vi har satt i alla kablar. Sedan smög sonen ut i köket sa, jag har fixat internet. Maken sa från mobilen, men va fult ord jag har ju beställt teknikgubbar som börjar jobba i morgon. Det fanns en liten knapp, under den där mackapären som går in i huset. Sonen han har koll på det mesta. Så klart han har det, han har A S. Autism som du heller vill det. Han har stenkoll på just sånt åska och stänga av, på riktigt. Vilket han hade gjort. Åskan slog tydligen ner i Prästens hus här i stan. Det berättade vår mellersta sonen som såg det, när han gick till skolan. Jag får hoppas att det inte var så farligt. Men det var tydligen så att det stod två brandbilar där.

Idag har då lilltösen gått till skolan för första gången, sedan hon kom till oss. Jag har redan, undersökt hur hon har det genom sms. Hon verkade tycka det vart okej. Härligt kanske är jag mera nervös, än vad hon är och ändå handlar det inte om mig. Men jag vill att det ska bli bra, vill att det ska bli så bra det bara går. I natt när åskan gick, gick jag till hennes rum frågade om hon var rädd. Men det var hon inte. Hon hade dragit upp persiennen för att se himla spelet. Jag blev lite oroad för sömnen, men så dumt, det är klart att det inte går att sova, när fönsterna låter av de vidunderliga åskknallarna.

Just nu när det är lite yrsel från och till så blir det kortare inlägg. För det är inte helt enkelt att hålla blicken på texten och den snurrar till emellanåt.

Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.